Reklam....
Hon hade varit lite sjuk under några dagar, hon var nog lite drygt 2 år och hade fått dagisbaciller. (På den här tiden var rutschkanor det absolut bästa hon visste, hon ville alltid åka rutschkana.) Men en kväll, stora syster hade redan somnat och vi försökte få även lilla syster att somna, kunde hon inte sluta gråta och hosta och febern bara steg. När klockan var runt 22 på kvällen så hade febern stigit så pass mycket att den nu låg på runt 40 grader och lillskruttan bara hostade och hostade. Vi blev rädda och kände att det här ansvaret vågade vi inte ta längre vi ville få sjukvårds hjälp för våran lilla tjej. Jag ringde till det närmaste barnsjukhusets sjukvårdsrådgivning. Där sa att vi kunde komma in om vi ville,klart vi ville, å så skönt det var att höra vi skulle få lite hjälp med detta febriga barn. Eftersom vi varken har körkort eller bil min man eller jag så ringde jag, säkert halvt panikslagen, och bad min styvpappa om hjälp med skjuts. Skjuts in till barnsjukhuset fick vi och kvar hemma satt en orolig pappa med en sovande stora syster.
Så kommer vi då till sjukhuset och blir inskrivna och får gå till väntrummet. Precis när vi stiger in i väntrummet så skiner dottern upp och vill ner från min famn. Hon har sett en gul fin rutschkana som hon bara måste åka. Springande tar hon sig fram till rutschkanan och tar dom 4 trappstegen upp och sätter sig tillrätta högst uppe ( det var en sån där liten plastrutschkana) och där sitter hon. Lilla gumman, hon bara sitter där och ser så olycklig ut och börjar hosta så det piper i luftrören på henne. Hon orkar inte åka ner för rutschkanan och hon ser så ledsen ut där hon sitter högst upp i rutschkanan, det som skulle bli så roligt blev nu bara jobbigt. Jag fick hjälpa henne att åka ner och sen satte vi oss med en bok och läste lite istället. Vilda bebin blir det, men dottern orkar inte ens skratta åt alla tokigheter som händer i boken. Efter ett tag får vi då äntligen komma in till läkaren. Han tycker att dottern ser pigg ut, och jag bara står där och vet inte riktigt vad jag ska säga, känner mig lite dum kommer jag ihåg. Men så början han lyssna på lungor och kika i öronen och då blir det fart. Han ropar in en sköterska och ber henne hämta Ventoline och alvedon och penicillin stolpiller. Dottern hade lunginflammation och öroninflammation och doktorn tyckte att det lät som förkylningsastma, men var inte riktigt säker på grund av lunginflammationen. Så får hon då andas syrgas som dom sen i en behållare bredvid fyller med Ventoline , sen ger hon dottern ett stolpiller alvedon och ett stolpiller med penicillin, dom ville börja med penicillinet direkt.
Dottern får nu lättare att andas och efter bara en kräkning, då allt slem som fastnat i lungorna lossnar, så kommer hon till ro och somnar äntligen. jag lägger ner henne försiktigt i vagnen och tassar ut i väntrummet där jag förut såg en telefon, och ringer hem till den oroliga pappan och talar om läget, så kan han då tillslut somna han med. Själv sitter jag i detta lilla vita kala rum hela natten och lyssnar på dotterns andetag och vågar inte för en sekund sluta lyssna. Jag ignorera tröttheten utan sitter där på en hård stol och räknar munspatlar, ni vet sådana där som man kikar i halsen med, som står i en rostfri skål. 16 munspatlar står det där och jag räknar dom och om igen. Nybörjare som jag var så hade varken med mig något att läsa eller att dricka. men ändå känner jag en värme och en lycka av att sitta där i detta kala vita rum, för nu har äntligen dottern fått hjälp och jag hör hon andas mycket lättare.
Vid 7 tiden på morgonen så kommer det in en gullig sjuksköterska med kaffe och en macka till mig och strax efter det blir vi utskrivna och jag kan ringa efter skjuts igen. Ja det här var nog en av mina första akutbesökshistorier i mitt mammaliv, men tyvärr ska det komma fler efter den här, men det visste jag inte då.
Ja, du. Sjuka barn, det gör ju så ont i hjärtat hos en förälder.
Första akutbesöket med barn var äldsta pojken 6 veckor. Ingen feber också, men han spydde fontäner bara han fick en tesked vatten... Åkte in när han inte längre ville ha något alls. När Dottern (lillasyster) var två hittade bilen själv till akuten, ock som den hittade sen när Yngste Sonen var 5-6 år. Det var knappt att någon behövde köra den ;-)