Förlossningar.....

Jag har sett att det på ganska många bloggar just nu pågår diskussioner om förlossningar och det verkar ligga mycket prestige runt förlossningar. Tex, här och här finns två helt olika synsätt på förlossningar och när jag läser dessa sidor och andra bloggsidor så dyker så klart mina egna förlossningar upp till ytan. Jag har som sagt 3 döttrar och alla är födda med kejsarsnitt, 1 akutsnitt och 2 planerade snitt, eller ja planerade och planerade kan man väl diskutera, mer om det  i ett annat inlägg. Som snittad mamma hamnar man alltid lite utanför förlossningsdiskussionerna har jag märkt, det är inte riktigt lika fint och bra att ha fött med kejsarsnitt. Man har inte varit duktig nog och en del tycker att man har gått den enkla vägen, man har smitit lite, helst ska man föda snabbt och utan smärtlindring verkar det som för då har man varit som duktigast. Jag har ofta fått hört: stackars dig som inte har fått föda "vanligt", å men då fick du inte gosa direkt med bäbisen vad synd, oj ska du inte försöka föda "på riktigt" fick jag ofta höra när jag väntade 3:an. Vadå föda på riktigt? Har inte jag fött mina barn på riktigt? Har jag gått den enkla vägen som många kallar kejsarsnitt? Nej jag skulle inte tro det, ett kejsarsnitt är inte den enkla vägen och ett kejsarsnitt kan bero på många olika saker.

För min del blev det kejsarsnitt eftersom mitt bäcken är något för trångt, barnet kommer helt enkelt inte ut den vanliga vägen och detta, hör och häpna, upptäcktes vid min 3:dje och sista förlossning. När jag väntade mitt första barn 1993 så fick jag göra ett bäckenmått eftersom jag är så pass kort, bara 150 cm lång, det görs genom att man röntgar bäckenet när man är nästan fullgången, jag har för mig att jag var i v.37 - 38. Måtten ska sen mätas och räknas ihop och slutmåttet såg så bra ut sa alla, det var inga problem för mig att föda barn vaginalt, jag skulle till och med kunna föda 2 barn samtidigt var det en lustig läkare som sa eftersom mina utgångsmått var så pass "stora". Men kruxet i det hela är att man då hade missat att mina ingångsmått i bäckenet, den första "passagen" som barnet ska ner igenom, var för små. Dom måtten verkade man inte ens ha tittat på utan alla pratade bara om utgångsmåttet och att det såg så bra ut, ingen tog någon notis om att mina barn aldrig sjönk ner i bäckenet och fixerade sig.

Jag har mina mått utskrivna i mina förlossningsjournaler som jag har liggande här hemma och i dag slog det mig bara helt plötsligt att jag skulle kika på internet vad jag kunde hitta om dessa mått. Jo men det var så rätt så, utgångsmåtten och totalsumman är så bra och fina, men ingångsmåtten i bäckenet är inte lika fina, det är helt enkelt för trångt för ett "normal" stort barn att ens sjunka ner i mitt bäcken och nu har alla mina 3 barn varit lite större än "normal" stora. Till dessa bäckenmått ska man sen alltid ta hänsyn till barnets storlek, vikt och huvudomfång har jag läst mig till, men det gjordes aldrig någon uppskattning på mina barn hur stora dom eventuellt var medan jag väntade dom.

Jag kan bara säga att jag är oerhört tacksam att jag lever på 2000-talet och att jag fick barn på 1990-talet. Tänk om jag hade varit född på 1800-talet, jag tror faktiskt inte att jag och min förstfödda hade levt då. Men mer om det en annan dag.
Familj | |
Upp