Förlossningar.....
För min del blev det kejsarsnitt eftersom mitt bäcken är något för trångt, barnet kommer helt enkelt inte ut den vanliga vägen och detta, hör och häpna, upptäcktes vid min 3:dje och sista förlossning. När jag väntade mitt första barn 1993 så fick jag göra ett bäckenmått eftersom jag är så pass kort, bara 150 cm lång, det görs genom att man röntgar bäckenet när man är nästan fullgången, jag har för mig att jag var i v.37 - 38. Måtten ska sen mätas och räknas ihop och slutmåttet såg så bra ut sa alla, det var inga problem för mig att föda barn vaginalt, jag skulle till och med kunna föda 2 barn samtidigt var det en lustig läkare som sa eftersom mina utgångsmått var så pass "stora". Men kruxet i det hela är att man då hade missat att mina ingångsmått i bäckenet, den första "passagen" som barnet ska ner igenom, var för små. Dom måtten verkade man inte ens ha tittat på utan alla pratade bara om utgångsmåttet och att det såg så bra ut, ingen tog någon notis om att mina barn aldrig sjönk ner i bäckenet och fixerade sig.
Jag har mina mått utskrivna i mina förlossningsjournaler som jag har liggande här hemma och i dag slog det mig bara helt plötsligt att jag skulle kika på internet vad jag kunde hitta om dessa mått. Jo men det var så rätt så, utgångsmåtten och totalsumman är så bra och fina, men ingångsmåtten i bäckenet är inte lika fina, det är helt enkelt för trångt för ett "normal" stort barn att ens sjunka ner i mitt bäcken och nu har alla mina 3 barn varit lite större än "normal" stora. Till dessa bäckenmått ska man sen alltid ta hänsyn till barnets storlek, vikt och huvudomfång har jag läst mig till, men det gjordes aldrig någon uppskattning på mina barn hur stora dom eventuellt var medan jag väntade dom.
Jag kan bara säga att jag är oerhört tacksam att jag lever på 2000-talet och att jag fick barn på 1990-talet. Tänk om jag hade varit född på 1800-talet, jag tror faktiskt inte att jag och min förstfödda hade levt då. Men mer om det en annan dag.