bekännelse....

Jag har en bekännelse som jag tänkte tillge er. Det sitter väldigt långt inne att erkänna detta, men ja jag gör det nu i alla fall. Jag har nämligen kommit på att jag är en ganska ensam människa. Jag har väldigt få vänner och till och med väldigt få bekanta. Dom som jag umgås med tillhör min familj. Det är väldigt sällan som jag fikar med någon "väninna" eller "vän", om jag går iväg och fikar så är det oftast med min syster eller mamma. Nu när jag var borta 4 veckor och hade människor runt mig hela tiden, människor som blev mina vänner där och då, då insåg jag hur ensam jag faktiskt är här hemma. Och det känns ganska skamligt att erkänna det. Man ska ju ha ett stort umgänge, man ska behöva tacka nej till fika bara för att man inte har tid just då, men så är det inte för mig och sen jag blev arbetslös så är jag ännu mera ensam. När jag hade ett jobb att gå till så träffade jag i alla fall andra vuxna varje dag som jag arbetade, dom vuxna som jag träffar nu är min kära make, min mamma och min syster, sen träffar jag mina 3 älskade döttrar, men det är allt.

Och nu när jag faktiskt i 4 veckor har umgåtts med underbara människor varje dag, frukost - lunch - middag och kvällar, ja då märker jag hur tomt livet är här hemma. Jag har min underbara familj och den är verkligen guld värd, det är inte där problemet ligger. Problemet är att jag har så få vänner och bekanta utanför min egna familj. Och som vuxen är det inte så lätt att "hitta" vänner.

Några av er läsare av bloggen ser jag som mina vänner, men vi bor så långt ifrån varandra så vi umgås ju via våra bloggar och mail, och det blir inte samma sak. Jag är oerhört tacksam över att jag har er, ni ger mig oerhört mycket med era kommentarer och ett och annat mail, men jag skulle behöva vänner IRL.

Så mitt dilemma är nu. Hur skaffar man sig vänner i vuxen ålder?
Ja det var min bekännelse. Det var svårt att få ur sig den för jag skäms över att ha så få vänner och bekanta, men det var nödvändigt att få ur sig det. Så ja nu är det gjort, nu vet ni hur jag är....
Familj | |
#1 - - Marlene:

Du är definitivt inte ensam om de här tankarna. Du har iaf syskon att umgås med, det har inte jag. Jag har bara min familj. När jag fyller år kommer ett par av mina "gamla" kompisar, men vi umgås inte mer än när vi ses på barnens träningar. Jag försöker bjuda in till en lunch eller annat, men oftast finns det inte tid för den jag frågar. Efter många år har jag nästan accepterat att det är som det är... nu har jag iaf Martin. Under nästan 10 år var jag ju helt ensam. Men visst, det är ett jobbigt konstaterande.

#2 - - Lejonkvinnan:

Oj vännen, har du gått in i min hjärna och skrivit sådant som jag själv tänker? Jag har ju inte heller några vänner, knappt några ytliga bekanta. Alla försvann tillsammans med X:et eller också fixade de inte när jag blev sjuk. Jag har bara min familj och vänner via bloggen och du är ju en av dom som du vet :)



Massa kramar!

#3 - - regnnatt:

En fin bekännelse, tycker jag, inget att skämmas för. Och du är säkert långt ifrån ensam. Jag avundas dig att du har en syster och en mamma du kan fika med. Hela mitt liv har jag önskat mig och "letat systrar". Risken med att säga att man är ensam är ju att folk ska tro att man är otrevlig, trist eller på något sätt ofrisk. Inte ens i bloggvärlden är det helt vanligt att folk erkänner sin ensamhet (fast hallå, om du hade ett enormt umgänge som tog all din tid, hur skulle du då hinna blogga???), men jag har absolut läst det hos fler än dig.



Vad gäller mig själv så tänkte jag faktiskt senast idag att skenet nog bedrar. Jag har så hiskeligt lätt för att prata med folk, alla tycker att de känner mig och jag är rätt kramig och glad ute, men alla tror nog också att jag känner någon annan bättre än jag känner dom (hm... förstår du...). Så man får själv våga säga att man trivs i deras sällskap, skulle vilja ses oftare. De bästa vännerna vi har idag har vi fått via lillkillens klass. Lärt känna via aktiviteter, engagerat oss i föreningar och slått två flugor i en smäll. Och varit öppna, sagt du betyder massor för mig. Dessutom har jag accepterat att jag inte har en barndomskompis (bad luck), kanske inte kan vara någons endaste, absoluta väninna, men jag kan vara en riktigt god vän.



Skenet bedrar ju, fikar med väninnor var och varannan dag är det mest våra döttrar som gör ;). När dom ringer och vill ha mig med, då är jag ung och cool ;) Tänk så och njut av döttrarna, systern och din mamma!



Och ha en skön helg!

#4 - - inger stark:

jag förstår verkligen älskade dotter! Jag har också varit i den sitsen, för mig blev lösningen partarbete och därmed nya vänner. En del av dem har hållit, andra har försvunnit och lämnat lite väl mycket ilska, sorg och bitterhet.

Vad vill jag säga med det älskade dotter, jo kanske att du måste ut från hemmet lite grann, svårt men nödvändigt, låt oss prata om det. Kram

#5 - - emelie:

jag har hört att du alltid är välkommen att hälsa på hemma hos kent annars ;) puss mamma

#6 - - Marie:

Jag kan förstå (tror jag) hur du känner, även om jag själv har många vänner, om än få riktigt nära vänner. Jag har alltid haft lätt att skaffa nya vänner, vilket jag tror beror på att jag är öppen, nyfiken och vågar vara lite framfusig. Jobbet har självklart varit en stor arena för vänskap. Om man inte har ett jobb är det viktigt att hitta något annat utanför hemmets väggar att engagera sig i. Har du någon hobby, något intresse? Kan du gå med i en förening eller gå en kurs? Jag är övertygad om att du kan få vänner den vägen om du aktivt visar intresse för dem som finns där och tar initiativ till att umgås med de som intresserar dig. Vad bor du föresten? Tillhör jag en av dina blogg-vänner som bor för långt ifrån dig? Om inte,så inbjuder jag dig med glädje till att lära känna varann IRL.

Upp