bekännelse....
Och nu när jag faktiskt i 4 veckor har umgåtts med underbara människor varje dag, frukost - lunch - middag och kvällar, ja då märker jag hur tomt livet är här hemma. Jag har min underbara familj och den är verkligen guld värd, det är inte där problemet ligger. Problemet är att jag har så få vänner och bekanta utanför min egna familj. Och som vuxen är det inte så lätt att "hitta" vänner.
Några av er läsare av bloggen ser jag som mina vänner, men vi bor så långt ifrån varandra så vi umgås ju via våra bloggar och mail, och det blir inte samma sak. Jag är oerhört tacksam över att jag har er, ni ger mig oerhört mycket med era kommentarer och ett och annat mail, men jag skulle behöva vänner IRL.
Så mitt dilemma är nu. Hur skaffar man sig vänner i vuxen ålder?
Ja det var min bekännelse. Det var svårt att få ur sig den för jag skäms över att ha så få vänner och bekanta, men det var nödvändigt att få ur sig det. Så ja nu är det gjort, nu vet ni hur jag är....
Du är definitivt inte ensam om de här tankarna. Du har iaf syskon att umgås med, det har inte jag. Jag har bara min familj. När jag fyller år kommer ett par av mina "gamla" kompisar, men vi umgås inte mer än när vi ses på barnens träningar. Jag försöker bjuda in till en lunch eller annat, men oftast finns det inte tid för den jag frågar. Efter många år har jag nästan accepterat att det är som det är... nu har jag iaf Martin. Under nästan 10 år var jag ju helt ensam. Men visst, det är ett jobbigt konstaterande.