tankar, känslor och förlossningar....
Jag är förlossningstokig har jag märkt. Jag slukar allt som handlar om förlossningar. Själv tror jag att det beror på att jag själv aldrig fick uppleva den/dem förlossningar som jag alltid har drömt om och som jag så självklart trodde att jag skulle få. Tänk så naiv man kan vara när man drömmer om framtiden och vuxenlivet. Men det är lite snopet att ligga med värkar i närmare 4 dygn och sen få ett kejsarsnitt, jag vet att jag inte hade något val men känslorna kan jag inte styra. Självklart skulle jag också ha velat veta hur det är att "föda" barn, alltså vaginalt. Jag vet att jag inte kunde välja själv och att jag har kunskaper som också är viktiga. Men känslan av att inte ha fått uppleva dom första minuterna och den första omvårdnaden av mina älskade döttrar gör lite ont. Jag vet inte riktigt hur en alldeles nyfödd bebis luktar, jag vet inte hur det känns att sätta på den första blöjan och de första kläderna, alla dessa saker vet istället min älskade man, men inte jag och det gör ont ibland. När han fick den där första kontakten med våra döttrar så låg jag på ett operationsbord och blev ihopsydd. Självklart unnar jag honom denna första tiden och jag tror att det har gett far och döttrar ett alldeles extra starkt band, men jag hade gärna velat vara med. Jag hade velat vara med när det mättes och vägdes och fixades men nu blev det inte så och det kan jag ärligt sakna. Inga riktiga bilder har vi på dessa ögonblick heller, jo en första bild har vi på 3:e och sista dottern när hon ligger och ska bli vägd och mätt och hon inte ännu har fått på sig varken blöja eller kläder. När hon ligger där bara några minuter gammal. Å vad jag älskar den bilden.
Jag erkänner att jag just i detta är avundsjuk på min man. Jag är avundsjuk på att han fick de första minuterna, den första timmen med våra döttrar, att han fick väga, mäta, klä på och snusa på en helt nyfödd flicka. Och han fick denna första tiden med alla våra 3 döttrar, vilken lyx. Det här är nog första gången som jag verkligen sätter ord på detta, ja jag är avundsjuk på min mans första möten med våra döttrar.
Ja det är skönt med de kilona.. Känns himla bra.. & jag känner mig nöjd att jag verkligen har varit duktig nu i 3 veckor.. Men det är ju låååång resa kvar..
Nej, men nu börjar fingret se bättre ut, men frågan är om han kommer mista nageln, men det märker vi..