lasermannen...
Och helt plötsligt var jag åter i Stockholm 1991 - 1992. Kommer ni ihåg? Kommer ni ihåg skräcken som låg över framförallt Stockholm? Jag jobbade under den här perioden uppe på Södersjukhuset i Stockholm och jag kommer så väl ihåg våra diskussioner som vi hade i fikarummet. En utav mina arbetskamrater var gravid med sin pojkvän, pojkvännen var mörkhyad, och hon var så rädd. Hon var helt säker på att hennes pojkvän skulle råka ut för den här idioten som härjade runt i Stockholm, som tur var så gjorde han inte det. Men det var många andra som föll offer för Lasermannen, alldeles för många. Många av hans offer har fortfarande men utav detta och mår fortfarande väldigt dåligt över vad han gjorde emot dom. Deras trygghet raserades utav Lasermannen.
Men det jag kommer ihåg starkast var nog förvåningen när han greps, förvåningen över att gärningsmannen själv var av invandrarbakgrund. Vi hade alla trott att det var en Svensk gärningsman, eller ja alla som jag umgicks med och pratade med. Jag minns att det var svårt att förstå, svårt att ta in att han hade gjort detta hemska, med sin bakgrund, vi kunde inte förstå hur han hade tänkt. Nu hade han kanske inte alls tänkt, men ja ni förstår.
Jag kommer ihåg när vi under den här perioden hade jobbat kväll uppe på SÖS, vi slutade 21.00 och ute var det mörkt. Lasermannen höll på som mest oktober/november 1991 och januari 1992, så ute var det mörkt och kallt. Och en oro satt i oss allihopa. Det var inte bara invandrare som var oroliga och rädda, det var vi allihopa. Han spred en enorm skräck bland alla Stockholmare kommer jag ihåg.