madredetres

Alltså fy, jag avskyr råttor, har lite av en råttfobi tror jag, så jag kan verkligen känna med denna kvinna. Tänk er att vakna en söndagsmorgon av att brevlådeinkastet öppnas och så "rasar" det in massor av möss, alltså jag hade nog fan dött, eller i alla fall fått panik. Dom hade nog fått ta mig till sjukhuset också precis som dom fick med denna kvinnan. Alltså så hemskt, jag ryser av bara tanken. Så nu vet min kära make hur han skulle kunna hämnas på mig om vi någon gång i framtiden skulle bli osams.... Så nu gäller det att vi håller ihop hela livet då, så jag slipper detta ;)

Annars har jag ett annat tips till min kära make, om han nu skulle bli riktigt arg på mig någon gång. Han skulle ju kunna låtsas vara snäll och bjuda mig på en resa. När jag glad i hågen har rest iväg och kommit fram så visar det sig att han bjudit mig på en grottsemester. En semester där jag måste kräla i grottor och sova i grottor, åh fy hemska tanke. Så varsågod kära make, nu har du 2 alternativ att välja på om du skulle bli riktigt sur på mig någon gång ;)

Puss kära make, jag älskar dig nu och för alltid! (hoppas att du aldrig behöver hämnas på mig)

Nu ska jag och min mellan dotter snart gå ner till gymmet och köra ett träningspass, det blir det 3:e denna vecka, riktigt bra jobbat tycker jag. Vi försöker gå 2-3 gånger i veckan, men sen beror det alltid lite på läxor, tid, onda kroppar och annat som kan stå i vägen. Men nu ska vi i alla fall ner och köra. Jag kör nog mest kondition idag tror jag, löpband, cykel och roddmaskin, kanske lite styrketräning om jag orkar.

Jag sitter och kikar på come dine whit me på BBC Lifestyle, det är Englands motsvarighet till vårat halv åtta hos mig. Riktigt roligt är det faktiskt, men herre gud det håller på till kl: 01.20....

Så nu sitter jag och funderar på vad jag skulle bjuda på för mat om jag skulle få bjuda 4 helt okända människor på mat. I den Engelska versionen är dom 5 tävlande, men i halv åtta hos mig är dom väl bara 4 har jag för mig. Och jag kan bara inte komma på vad jag skulle bjuda på, irriterande. Man vill ju bjuda på riktigt god vällagad mat som är välkomponerad och passar ihop. Förrätt, varmrätt och efterrätt och en drink innan maten.

Jag tror att jag skulle bjuda på ett Spanskt tema om jag skulle bjuda 4 okända människor på middag. Spansk mat är en favorit här hemma.

Förrätt: Heta räkor i olivolja, vitlök och chili och till det ett gott bondbröd. Eller en massa Tapas.
Varmrätt: Paella och en stor sallad.
Efterrätt: Där går jag helt bet, jag är inte bra på efterrätter! Men jag fortsätter att klura :)

Till maten skulle jag såklart bjuda på några goda Spanska viner, till erfterrätten skulle jag bjuda på Spanskt kaffe, Café con Leche , det är så gott det kaffet. Men jag skulle nog bjuda på Café con Leche leche, man får det i små glas och det är sött och gott och nästan som en egen efterrätt. Café con leche leche är som café con leche fast det innehåller också kondenseradmjölk och man får det i små glas och inte stora muggar, mera som en efterrätt. Det kanske skulle bli efterrätten med en tallrik med fin färsk frukt.

Jag läste om Julia i Aftonbladet idag, hon är bara 140 cm lång och är lång som en 10-åring står det. Jag är själv inte så väldigt mycket längre, sist jag mätte mig var jag 149 cm lång (fast jag brukar säga att jag är 150 cm, enklare så), är jag då lång som en, ja kanske 12-åring eller? Julia säger att hon har varit med om att folk har pratat till henne som dom pratar till ett barn, det problemet har jag aldrig haft, inte vad jag har tänkt på i alla fall. Det värsta med att vara kort tycker jag är att man aldrig når till saker och ting, alltid ska man behöva dra fram en stol om nu ingen snäll person som är längre kan ta ner saken till en, och att alla byxor är för långa i benen. För långa byxben har nog alltid varit ett problem även när jag var smal och kjolar som ska gå till knäna ja dom går nästan under vaden på mig. Och att få ner saker som står högt i affären är ju en riktig pärs, jag har faktiskt ibland låtit bli att handla just den grejen bara för att jag inte når varan. Vad ska man gör liksom om det inte finns något att "klättra" på och ingen personal syns till, ja jag struntar i varan då i alla fall. Sen finns det fördelar med att vara kort också tycker jag. Fast just nu kan jag faktikst inte komma på en enda grej, haha, jag återkommer om jag kommer på något ;)

Just nu håller jag på att färgar håret, det behövs verkligen, jag börjar ju bli gråhårig har jag insett.
Men det kanske inte var helt smart att göra det just nu, tror nämligen att jag har lite psoriasis i hårbotten just nu och det är inte så skönt att färga håret då. Så nu hoppas jag innerligt att inga hudläkare hittar hit och får panik över mitt tilltag, jag vägrar att vara gråhårig! Efter utlandsresan så syntes de gråa hårstråna mycket tydligt i det lite solblekta håret, så ja jag måste ha lite färg i håret nu. Tror att jag kommer känna mig mycket piggare och fräschare efter det :)

Snart ska jag få skölja ur färgen och då kommer det nog kännas bättre i hårbotten igen ;)

Min man sitter just nu och tittar på ett program på kanal 8 som handlar om några som åker runt och utforskar grottor. Och jag kan bara inte se det. Jag får nästan panik bara jag tittar på tv:n just när dom kryper och ålar sig igenom trånga grottor. Ibland så ropar han på mig och säger att jag ska komma och titta, han retas ju bara för han vet att jag bara avskyr grottor och liknande. Samma fobier har jag för djupavatten. Jag klarar inte av att simma ordentligt på djuptvatten, jag får alltid en känsla av att bli neddragen. Men nu var det grottor det handlade om. Jag tycker att det är otäckt med trånga utrymmen, jag har nog en släng av Klaustrofobi. Jag har fått jobba ganska hårt med just det efter att jag fick barn, ibörjan när min yngsta dotter var liten så klarade jag inte ens av att gå på offentliga toaletter, men jag insåg ju att jag som mamma måste kunna följa med mina barn in på toaletten och jag måste kunna våga låsa, men det har tagit emot. Och jag ska erkänna, har jag någon med mig till tex, toaletten så ber jag alltid denna någon att stå utanför och vakta så att jag slipper låsa. Det låter inte riktigt klokt märker jag nu när jag skriver om det, men så är det.

Jag har egentligen ingen aning om varför jag har denna klaustrofobi, men jag tror att det kan komma sig ifrån när jag var nyfödd och liten bebis. Jag låg i kuvös ganska länge och var sedan trakaetomerad tills jag var 2 år, så jag tror nog att det faktiskt kan spela in. Jag vet inte riktigt hur det spelar in, men om jag är i något trångt utrymme så känns det alltid som om det är svårt att andas, jag får liksom ingen luft känns det som.

Men som sagt just nu sitter mannen i mitt liv och kikar på detta program om grottor, riktigt trånga grottor, och jag kan inte riktigt låta bli att gå dit och kika ibland, bara för att se liksom. Men jag kan väl titta någon minut sen kommer paniken krypande och jag bara måste gå därifrån och fråga mig inte varför jag går dit och tittar för det vet jag inte riktigt. Det är som om det läskiga drar mig till sig på något vis.

Jag var precis ut en sväng och stötte då ihop med en liten tjej, hon var kanske 8-9 år, som var ute och gick med sin Jack Russel (tror det var en sån iaf). Bakom mig kom det en annan hundägare med en mycket större hund, en rottweiler kan det ha varit (jag är inte säker, jag är inte så bra på hundraser). Den lilla flickan slet som bara den för att kunna hålla kvar sin hund, den skällde och stretade något enormt, den ville fram till den stora hunden. Den lilla tjejen hade inte en chans, hon kunde inte hålla emot, och då var inte ens hunden stor, utan en ettrig liten sak. Det hela slutade med att mannen bakom mig vände med sin stora hund, som han hade väldigt god hand med och gick helt enkelt en annan promenad idag. Mycket klokt tyckte jag, eftersom den lilla tjejen aldrig hade kunnat hålla in sin lilla hund om han bakom mig hade gått förbi hennes hund med sin stora hund. Det kanske ska tilläggas att han med den stora hunden gick hela tiden och "pratade" och lugnade sin hund, så att den stora hunden skulle gå fot och inte intressera sig för den lilla hunden som hela tiden stretade och skällde mot denna stora hund. Han med den stora hunden gjorde inga fel alls vad jag kunde se, utan han såg också att tjejen inte kunde hålla sin hund och då vände han.

Men då tänker jag så här, hur kan man låta denna lilla tjej gå ut med denna ettriga hund ensam? Okej nu är inte jag en hundmänniska och vi har aldrig haft hund här hemma. (I julas då jag promenade med hund var det svärföräldrarnas underbara Erik jag var ute med) Men hon kunde inte rå på denna hund ensam, hon var inte stark nog ens för denna lilla hund, hon stretade emot så att hon nästan låg ner på marken när hennes hund ville rusa fram till den stora hunden. Om nu inte mannen bakom mig hade varit så klok så hade det helt klart blivit problem. Inte ett ord sa hon till hunden heller, utan hon bara försökte dra i kopplet för allt vad hon var värd.

Har någon av er hund? Och skulle ni låta någon liten (ett barn) vara ute ensam med hunden? Jag är lite nyfiken på detta för jag fattar inte riktigt. En hund kan ju också vara hur go och snäll som helst hemma med barnen men sen ihop med andra hundar så kanske det blir problem, eller ja jag vet inte riktigt.....

Nu har jag precis klickat klart alla framkallningar vi vill ha från Egypten, det tog lite tid men det får det vara värt. Ska väl snart försöka gå ner till centrum för att hitta något fint album som vi sen kan fixa in alla foton, biljetter och grejer i. Ska försöka fixa till framkallningar på tjejerna också. Vi har hundratals bilder som bara ligger i datorn och "skräpar" så nu funderar jag på att fixa ut dom till vanliga, riktiga foton och göra ett album var till tjejerna och 1 album till oss med tjejerna. Dom har redan ett album var med alla foton från när dom var riktigt små, bb-tiden och fram till ungefär 2 års åldern, sen har jag liksom inte fixat mer. Nu får det vara dax att fixa till det!

Att resa bort med min man var verkligen välbehövligt. Vi har som alla andra par haft upp och ner gångar i vårat förhållande och denna resa har verkligen varit perfekt för oss. Vi hittade tillbaka till varandra. Jag hittade den mannen som jag en gång blev så kär i! Helt underbart att under 1 veckas tid bara få vara vuxna, bara få vara ett par och INTE föräldrar. Slippa allt tjat och gnat som tär så på ett förhållande.

Min man och jag träffades för snart 18 år sedan. Vi sågs på en fest på Täby Park Hotel. Eller han såg mig :)

Så här började det:

Min bästa kompis G hade tjatat på mig under några veckor att jag skulle följa med på en stor fest som SL höll i på  Täby Park Hotel. Till slut gick jag med på att gå, mitt motstånd till denna fest grundade sig i att jag skulle jobba helgen. Jag jobbade under denna period på SÖS ortopeden och skulle alltså jobba denna helg. Hon övertalade mig genom att lova mig skjuts in till SÖS sen på söndags eftermiddagen (jag skulle gå på mitt pass kl:13.00). Okej jag gick med på att följa med och det ångrar jag absolut inte idag. Tänk om jag hade stått på mig och fortsatt sagt nej, då hade jag kanske aldrig träffat min kära man och våra barn kanske inte hade funnits, konstiga hemska tanke. Ett litet val som man gör i livet kan bli så stort och betydelsefullt.

Väl på plats bjöds vi på mycket mat och dryck, alltför mycket dryck till min lilla kroppshydda kan jag lova. Under dansen senare på kvällen så blev jag uppbjuden och dansade i godan ro med en kavaljer. Helt plötsligt blir hela dansgolvet svart och bara en spotlight lyser direkt på mig. Jag blir lite smått förvirrad och min danskavaljer försvinner lika fort som en avlöning. Då hör jag hur det asgarvas uppe från balkongen på våningen över (svårt att förklara hur det såg ut) och där står min bästa vän G med min blivande make och hans bästa vän H. Min blivande make var på denna fest ljus och ljud ansvarig, DJ som han var, och hade bestämt att den där tjejen, jag, skulle han ha :) Jag skämdes något enormt och sprang iväg upp till dom 1 våning upp och dom hade jätte roligt åt mig. Skrattade som aldrig förr. Vi blev i alla fall presenterade utav min vän G och sen fortsatte kvällen. Jag hade som sagt druckit lite väl mycket, på den tiden var jag liten och nätt, så jag var ganska berusad. Jag skulle ha sovit hos G men det föll sig inte riktigt så och jag tyckte då att jag kunde åka nattbuss från Täby till Örby, inte så smart. Det tyckte inte min blivande man heller så han erbjöd sig att dela sitt hotellrum med mig, helt oskyldigt. Han sov på soffan och jag på sängen. Men när jag mitt i natten började må lite väl illa så hjälpte han mig. Kanske var det redan då jag insåg vilken underbart bra man du var/är. Inga inviter eller liknande, du bara hjälpte mig och sen var det inget mera med det.

Efter detta fortsatte vi att ses alla fyra och undan för undan växte min kärlek till denna underbara man. Vi blev ett par i juni (tror jag det var) och redan i december det året var jag gravid.

Två år efter i januari döptes våran dotter och helgen efter gifte vi oss. Eftersom vi hade en sådan liten dotter, 4 månader var hon, så åkte vi aldrig på någon bröllopsresa. 1,5 år efter kom våran andra dotter och ytterligare 3 år efter kom våran tredje dotter. Lyckan var total. Men så klart allt gick ganska fort och småbarnsåren låg tätt efter varandra så någonstans i detta tappade vi nog bort varandra lite, som par. Vi såg varandra mera bara som föräldrar och var ganska så tjuriga och griniga på varandra till och från.

Men nu äntligen tog vi oss tid och råd och åkte iväg på en väldigt försenad bröllopsresa, 16 år sent för att vara exakt. Och vi hade inte kunnat valt bättre. Nu har vi hittat tillbaka till varandra som ett par och jag är så innerligt tacksam för att just han är min make och livskamrat. Äntligen återupptäckte jag det som jag för flera år sedan fastnade för hon min man.

Igår och idag kan man läsa om en föredetta högt uppsatt polischef som har förgripit sig på/våldtagit en unga kvinna/flicka och planerat flera våldtäkter. Nu verkar det som om utredningen växer och att flera män tycks ha varit inblandade.
*"Utredningen väntas växa och gälla flera män som utnyttjat unga kvinnor sexuellt. I härvan finns, enligt vad TT erfar, flera män som köpt sex eller tvingat till sig sex av prostituerade. Åtminstone en av kunderna ska vara mycket känd."-klipp från DN i morse.

Egentligen är jag inte ett dugg förvånad, bara för att någon är polis så är denna någon inte en bättre människa än oss övriga, alla har vi fel och brister. Men om man är polis så vet man ju vad som är rätt och fel, det tillhör liksom deras yrke. Dom ska ju gripa och kanske fängsla andra som begår liknande brått och då blir detta helt absurdt.  Att vara en föredetta högt uppsatt polis och förgripa sig på kvinnor/flickor går ju tvärt emot allt vad polisen ska stå för. Visst finns det rötägg inom alla yrkeskårar det går inte att komma undan, men på något sett trodde i alla fall jag att jag skulle slippa läsa om något sånt här när det gäller poliser.

Egentligen säger jag bara fy fan, fy fan för män som tror att dom kan använda kvinnor som dom vill. Som tror att flickor och kvinnor är något man bara kan "leka" med och använda utefter sina egna "behov" och sexuella fantasier. Och NEJ jag drar absolut INTE alla män över denna kant. De är ett fåtal män som beter sig så här.

Imorse när alla hade gått iväg till skolan och jobbet så gick jag och la mig på soffan en stund och vaknade nu. Det ända jag vaknade till av ibland var äldsta dottern som letade runt efter kläder och dylikt, hon börjar senare idag. Vad skönt det var att få sova ut en helt vanlig torsdagsmorgon, jag tror verkligen jag behövde det. Jag funderar stark på att krypa ner i soffan igen....

En tvättmaskin som strular kan verkligen gå mig på nerverna. Jag blir tokig! Våran tvättmaskin har slutat att pumpa ut vatten och jag blir tokig. Nu har maken skruvat och fixat och kollat men hittar inget knas, så nu provar vi att köra en tom maskin så får vi se vad som händer. Hoppas, hoppas att det fungerar nu. Jag orkar bara inte behöva gå till tvättstugan, min kropp pallar inte det.

Hur kunde jag glömma att skriva här om att jag har fått min rehabiliteringsresa bekräftad. Jag fick brevet igår med det slutgiltiga datumet och jag är så glad. Jag ska få åka till Teneriffa, Vintersol, 9/3 - 6/4-10 precis det datumet som jag hade önskat :) Vi får se om jag kan ta med datorn, det beror lite på hur uppkopplingen är där om det är någon ide att ta med den. Men om jag kan ta med den så kommer jag blogga därifrån. Om inte så går jag ner till internetkaféet som ligger i närheten och uppdaterar här lite då och då. Men min mamma är nere just nu, hon fick resa 26/1 - 23/2-10, så hon får kolla uppkopplingen och så till mig innan jag då ska ner. Mamma den lyckosten kommer vara nere nu när Teneriffa har sina Karnevaler och "begravningståg" för sardiner ;) Deras karnevaler och "begravningar" (eller vad man nu ska kalla dom) är bara för härliga, synd att jag missar dom i år. Jag hade lyckan att se dom när jag var nere 2008.

Här hemma blir det piroger till middag idag. Köttfärsfyllda piroger och några skink & ost fyllda piroger blev det. Så nu är det bara att göra en stor sallad och värma på pirogerna så är middagen färdig =)

Idag var jag iväg till Eastmaninstitutet med mellan dottern och då åkte vi såklart till Odenplan. Och på Odenplans t-bane station så har dom ju ett sorts glasrum mitt på perrongen, precis där det förut var en nedgång till ett museum som visade tåg och lok av alla dess slag, det museet är nog stängt nu tror jag. Men detta glasrum och trappen ner till där det var museum finns kvar. I detta glasrum så brukar det nu för tiden vara olika sorts utställningar och den som är där nu, ja vad ska jag säga. Den var minst sagt underlig. Lite tagen som ur en mardröm tyckte dottern och jag. Ett barn med ett "fågelansikte" (eller vad det nu ska vara) massor av löv, glas med mögligt innehåll, möglig frukt och konstiga brödbitar med vissna rosknoppar i. Ja se på bilderna och säg gärna vad ni tycker. Jag tyckte i alla fall att det var en märklig konstellation (eller vad det nu heter)...

Nu ska jag snart iväg till Viktväktarna i Tumba för veckans vägning. Ska bli spännande att se vad vågen stannar på nu efter semestern. Inte för att det blev så mycket utsvävningar under semestern, alkohol blev det knappt någon alls och inget godis, däremot buffémat till varje måltid och jag skrev ingen matdagbok, så vi får se vad jag "landar" på idag.

Jippi, vad stolt och duktig jag känner mig, jag har lyckats gå ner 0,5 kg fast jag har haft semester.

Söndagen 17/1-10

Utflykt hela dagen till Luxor, bussen hämtade upp oss kl:03.30 utanför hotellet, vi hade fått ett frukostpaket i receptionen när vi åkte. Jag tror vi åkte buss i ungefär 6 timmar och vilka vyer vi fick se från bussen. Öken, stad, sockerrörsfält, vardagslivet för Egyptierna och mycket annat. Men överallt fanns det också poliser, militärer och vägtullar. Vi stannade vid många vägtullar och vid varje vägtull så fanns det flera beväpnade vakter. När vi närmade oss Luxor stod det beväpnade polis/militärer i varje korsning. Dom var tungt beväpnade och det känns lite konstigt att se, jag är inte van vid beväpnade militärer eller poliser med jättestora pistoler.

Vid stranden och vid alla poolerna så fanns det pojkar/män som hjälpte till att hämta och bära liggdynorna till solstolarna. Mycket vänliga, trevliga och serviceinriktade män. På vårat hotell fanns det många gäster som var Belgare och Tyskar och när man låg vid stranden så kunde man höra dessa Belgare och Tyskar när dom hojtade, gapade och skrek, inte så farligt kanske om det inte vore för att det var till strand/pool männen dom gapade och skrek efter. Boy, ropade dom efter dessa män när dom ville ha hjälp, ett oerhört fult skällsord och vi blev lite illa till mods av detta faktiskt. Det var speciellt en Belgisk man (vi tror han va Belgare, det lät som det iaf) som höll på. Han skulle alltid ligga vid samma plats och han gick alltid ner innan han sen gick för att äta frukost, kom vi underfund med efter ett tag, för att verkligen få "sin" plats. Han gick ner till stranden och ropade: BOY med en hemsk stämma (riktigt obehagligt lät det), krävde flera madrasser till sin solstol och en dag krävde han att mannen skulle fixa en luftmadrass till honom. Strandkillen sprang iväg och kom tillbaka med en luftmadrass varpå Belgaren ber mannen att blåsa upp luftmadrassen till honom. Vi låg inte alls långt ifrån och vi bara häpnade över fräckheten denna Belgare hade, vi skämdes å hans vägar. Strandkillen blåser upp luftmadrassen och jag ska erkänna, jag kunde inte ligga kvar, jag skämdes över att vara turist så jag gick ner och doppade benen i lagunen. Men just den här överlägsna stilen som dessa/vissa turister höll på med gjorde oss lätt illamående. Det var som om dom, Egyptierna, inte var lika mycket värda som dessa turister. Jag menar här kommer vi ner till deras land och så tror vissa turister att dom kan bete sig hur som helst, jag häpnar. Jag kände mig väldigt ödmjuk och glad över att få komma ner till Egypten och det skulle aldrig falla mig in att bete mig illa mot Egyptierna, dom som har öppnat sitt land och sin kultur för mig. Nej usch för dessa människor som tror att dom är för mer bara för att dom är bleka i hyn!

på namnsdagen idag!

Lördag 16/1-10

Vi gick upp kl:07.00 som vanligt och åt frukost. Sen gick vi ner till stranden och lapade sol, tog en tur till en av hotellets pooler också. men vi skulle iväg på eftermiddagen så vid 12.00gick jag till rummet för att duscha av mig innan lunchen. Väl på rummet kikar jag en sista gång på biljetterna som ska ta oss ut till Beduinerna, kl:12.25 skulle jeepen komma. Jäklar vad bråttom vi fick, vi hade fått för oss att turen skulle börja kl:14.00, jag vet inte vart vi fått det ifrån, men nu fick vi jäkligt bråttom. Jag sprang till poolen och sa till maken att vi måste göra oss färdiga NU. Vi han ganska precis, fick väl vänta någon minut innan jeeparna kom.

Fredagen den 15/1-10

Vi gick upp kl:07.00, vi hade bestämt redan hemma att vi skulle ställa klockan tidigt för vi ville inte sova bort semestern. Pigga och glada efter en god natts sömn gick vi ner och åt frukost, underbara frukostbuffé. Det är så mysigt med hotellfrukostar. Det fanns allt, färsk frukt, yoghurt, massor med olika brödsorter, pålägg, kaffe (väldigt svagt i och för sig). Sen fanns så klart den varma hörnan, vita bönor, varma tomater, korvar, omelett, pannkakor, ja det fanns nog allt på denna frukostbuffé som man kan tänkas vilja ha.

Efter frukosten gick vi ner till lagunen, hotellets egna strand och la oss i varsin solstol. Det var varmt och skönt redan kl:8.00 på morgonen. Vi 11.00 var det ett informationsmöte som vi gick på. Då berättades det om utflykter och annat. Vi bestämde oss för att ta en laguntur, det var en tur runt i hela El Gouna med en kort båttur ut i röda havet. Väldigt fin och trevlig utflykt, det blev mycket lättare sen att hitta in till den lilla staden (byn) och affärerna.

Å semestern, den var underbar, vi vill bara tillbaka båda två. Vi kollar redan nu resor till Egypten för nästa vår, alltså 2011, fast då vill vi ha med alla barnen. Det fanns så mycket där som vi vill visa barnen och det finns så mycket som vi inte han med på våra 8 dagar. Men jag ska försöka ge en kort redovisning av semester veckan.

Torsdag 14/1-10
Vi skulle vara ute på Arlanda senast kl: 05.40, planet går 07.40 och vi ska vara där senast 2 timmar innan planet går. Vi får skjuts ut till Arlanda av en arbetskompis till maken, han hämtar upp oss ungefär kl: 05.00. Vi var så trötta maken och jag, vi hade ju knappt kunnat sova något alls på natten. Jag tror att jag somnade runt 02.00. Men vi väcker flickorna för att säga hej då, det ville dom att vi skulle göra och vi åt frukost ihop kl:04.30, mysigt.
Framme på Arlanda fungerar allt smidigt med incheckningen och så. Vi hinner handla lite dricka och grejer efter passkontrollen och sen sitter vi förväntansfulla och väntar.
Resan tog ca: 5,5 timmar och planet var så trångt. Det gick bara inte att sitta ordentligt. Inte precis ett plan för en reumatiker kan jag säga, attans vad jobbigt det var. Men ska man på semester så får man lov att stå ut. Eftersom vi skulle på "bröllopsresa" så tänkte vi unna oss frukost på flygplanet och det skulle vi inte ha gjort kan jag säga, för äckligare smörgås har jag nog aldrig ätit. Vi beställde in en varsin smörgås och kaffe, det gick på 140 kr för båda, mackorna kostade hutlösa 50 kr styck. Dom var så torra, trista och äckliga att jag fick bara ner några tuggor, det gick bara inte att äta upp den. Men det är vackert att flyga, utsikten över molnen är underbar tycker jag.

Nu ska här kokas Hibiskusthe, Karkade. Ett lite syrligt gott uppfriskande the som är gjort på Hibiskusblommor. Överallt i Egypten fick man denna dryck, dom dricker den varm eller kall, och i värmen är det verkligen uppfriskande med denna dryck. Vi köpte med oss lite Hibiskusblad/the hem och jag ska nu koka en andra omgång av drycken.

Man tar ungefär 1 dl blomblad till 1 liter vatten. Blombladen sköljs först i kallt vatten och sen häller man över kokande vatten och låter det stå och dra mellan 5 - 20 minuter beroende på hur starkt man vill ha det. Jag tyckte det blev godare med den längre tiden. Sedan sötar man drycken efter tycke och smak med socker, honung eller sötningsmedel. Jag kör med sötningsmedel eftersom jag viktväktar.

http://www.aftonbladet.se/resa/senastenytt/article6452753.ab

Natten mot måndagen hade vi lite oväder i Egypten. Vi var på väg tillbaka till hotellet i bussen efter våran utflykt till Luxor då vi vaknar till av det plötsliga oväder som drog in över öknen, det störtregnar och blixtrar utanför bussens fönster.
Vid en utav alla vägtullar som vi behöver stanna vid så blir det ett väldigt liv mellan polisen, chauffören och våran guide, det gapas, skriks och gestikuleras.
Guiden berättar sen när vi fått börja köra igen att polisen sagt till dom att dom inte fick stanna någonstans nu under färden. Guiden försökte säga till polisen att vi skulle stanna på ett turistställe så att vi skulle få uppsöka toalett och så men det fick vi alltså inte. På grund av ovädret som drog in så var det inte säkert att stanna bussen utefter vägen hade polisen sagt, det regnade så mycket att hela vägbanan blev vattenfylld och otroligt lerig. Men chauffören fick lov att stanna en bit längre fram ändå, han hade inga vindrutetorkare på bussen och sikten blev lika med noll utav allt regn. Han fick gå ut och torka av rutan med en trasa, sen stod våran guide bredvid chauffören under resten av färden och torkade av insidan utav rutan så att chauffören ska kunna se något alls av vägen. Vilket äventyr det blev.
I detta regnväder färdades vi väl i ca, 3 timmar. Vi kom fram till vårat hotell vid 23.30 på natten, ungefär 1,5 timme för sent, och maten som vi skulle få, "late dinner", gick inte att få. Ovädret hade slagit ut elen så det gick inte att få fram mat. Hungriga och trötta gick vi till rummet för att sova och rummet var becksvart, inte ström. Min kära man somnade nästan på en gång men själv låg jag vaken till långt in på morgonen. Regnet öste ner utanför fönstret och blixtarna lyste upp hela lagunområdet utanför balkongen som om det vore dag, åskan mullrade som om någon stod ovanför taket med en stor plåtbit och bara skakade. Jag ska erkänna att jag var faktiskt lite rädd, där låg vi i ett helt okänt land på ett hotell utan el och utanför var det ett enormt oväder.

Min man och jag firade 16-årig bröllopsdag med att ta en försenad bröllopsresa till El Gouna i Egypten. Vi har haft en underbar vecka, absolut ett land som vi kan rekommendera. Nu vill vi tillbaka så fort som möjligt, men då ska barnen få följa med. Vi har haft fint väder, ca, 27 grader under dagen och 14 grader på kvällen/natten. Egyptierna tyckte det var jätte kallt för dom är det vinter just nu, dom gick runt i varma jackor även på dagtid, men för oss var det som en varm högsommar. Vi har solat, badat och varit på utflykter. Jag ska försöka sammanställa veckan som varit på ett bra sett, vet inte riktigt hur ännu, men det kommer. Ni får lite bilder under tiden.

Nu är jag tillbaka. 1 vecka i Egypten och det var underbart. Vi har solat, badat, vilat och tittat på Konungarnas dal, Karnaka templet, Luxor och mycket mer. Bilder och berättelser kommer imorgon.

Nu ska jag äta något, är helt utsvulten känns det som just nu efter 6 timmar på flygplanet och 3 timmar på Egyptens kaotiska flygplats, sen blir det till att gå och sova.

You are The Moon

Hope, expectation, Bright promises.

The Moon is a card of magic and mystery - when prominent you know that nothing is as it seems, particularly when it concerns relationships. All logic is thrown out the window.

The Moon is all about visions and illusions, madness, genius and poetry. This is a card that has to do with sleep, and so with both dreams and nightmares. It is a scary card in that it warns that there might be hidden enemies, tricks and falsehoods. But it should also be remembered that this is a card of great creativity, of powerful magic, primal feelings and intuition. You may be going through a time of emotional and mental trial; if you have any past mental problems, you must be vigilant in taking your medication but avoid drugs or alcohol, as abuse of either will cause them irreparable damage. This time however, can also result in great creativity, psychic powers, visions and insight. You can and should trust your intuition.

What Tarot Card are You?
Take the Test to Find Out.

Hittade denna test hos Henkes Helvete och han hade hittat den hos Marie´s blogg.

Nu tar bloggen en liten paus. Vi behöver vila oss lite och komma på roliga inlägg, bloggen och jag. Men vi återkommer, det lovar jag. Så håll utkik, en vacker dag är vi tillbaka, kanske snabbare än du kan ana.....

Jag har inte den blekaste aning om vad jag ska skriva om idag. Jag har alltid kunnat slänga ur mig flera uppdateringar om dagen förut, men nu står det helt still i huvudet. Ja men så kan det väl också bli, lite snopet bara.

Eftersom jag har haft ont i ryggen och huvudet hela dagen idag så kom jag till slut på att jag skulle ta och lägga mig på spikmattan ett tag, det brukar nämligen lätta något då med värken. Men idag blev jag så fasligt illamående när jag låg där på spikmattan. Jag har aldrig förut upplevt det och jag har haft min spikmatta i snart 1 år.  Jag kunde bara ligga 10 minuter, sen trodde jag att jag skulle sy rakt ut och jag som brukar kunna ligga drygt 30 minuter. Har ni upplevt illamående utav spikmattan någon gång?

Jag blev helt plötsligt så himla sugen på muffins. Som tur var så hittade jag ett recept i en viktväktar kokbok som jag har hemma. Medan jag ändå bakade så passade jag på att baka en dubbel sats. Men det måste ha blivit något fel. Man skulle få ut 12 muffins per sats, alltså 24 på en dubbel sats. jag lyckades få 38 stycken och ändå blev några för "fulla" och har liksom pyst ut på plåten. Jag har muffinsformar, stod så på kartongen i alla fall, så antingen är mina muffinsformar väldigt små (fast det tycker jag inte) eller så är viktväktarnas muffins väldigt stora, fast jag tycker att jag har lyckats få ut ganska stora muffins. Hm jag fattar inte riktigt. Men bara dom är goda så. Jag får nog lägga ett gäng i frysen!

Uppdatering: Jag är nog helt vimsig idag i skallen, jag gjorde ingen dubbel sats muffins, utan jag gjorde visst 3 dubbel, inte så konstigt att det blev så många då kanske. Jag fick lov att kontrollera receptet igen och såg då att jag hade ju tripplat hela receptet, ja vad ska man säga, lite smått förvirrad kanske.

Jag kom på att jag skulle ringa arbetsförmedlingen idag för ett sånt där återkopplingssamtal, där man ska berätta hur det går på jobbsökar fronten. Ja sagt och gjort, tror ni inte jag hamnar i telefon kö som är lång som en, ja jag vet inte vad, 97 personer framför mig i kön. Jag lyckas dessutom bli bortkopplad 2 gånger, grrrr, vad arg jag blev. 3 gången gillt så kom jag fram till en handläggare äntligen, efter 24 minuters kö, då berättar han att jag har läst fel på datum, jag skulle ringa den 21/1 inte den 12/1 som jag läst. Jag hade alltså vänt på siffrorna, snacka om att jag är lite förvirrad och snurrig. Men det var en snäll och trevlig man i telefonen så han skrev in dagens datum och tog bort den 21/1, så nu är det fixat för den här gången. Jag bad även honom att fixa en ordentlig tid borta på arbetsförmedlingen, jag har en tid i april då jag ska få träffa någon personligen vilket jag tycker är lite för långt fram i tiden, så det skrev han in så nu får jag en tid om ca, 14 dagar, om jag har tur. Det är nämligen inte det lättaste att få eller söka jobb om man som jag har sjukersättning på 25%, så jag vill ha lite hjälp. Jag vill söka in på skola till hösten, så det tänkte jag mig att dom kanske kunde hjälpa mig med. Ja men hoppas kan väl alltid....

Att jag alltid ska vara så otålig. Jag skulle få svar om datum angående min resa till Vintersol förra veckan, resan kan ni läsa om här, men inget brev har kommit. Så nu försöker jag febrilt att ringa ner till Teneriffa för att kolla. Då upptäcker jag att den jag ska tala med är på semester. Och ja då kan ju inte jag bara lugnt vänta tills hon är tillbaka, nej jag vill ha svar nu, så här sitter jag nu med telefonen i högsta hugg och försöker få tag på någon annan. Hamnade i telefon kö och blev bortkopplad... Jag hatar att bli bortkopplad! Så för att lugna mig lite loggade jag in här och skrev detta, men nu ska jag försöka ringa igen. Jag vill veta mitt datum. Jag vill kunna sätta upp bra viktmål inför resan (jag måste/vill gå ner några kilo innan resan) och jag vill att min familj ska kunna landa ordentligt i när min resa på 4 veckor blir av. Plus att jag behöver informera arbetsförmedlingen och a-kassan i tid, eftersom man får en sorts sjukskrivning när man reser på rehabiliteringsresor så måste det ordnas med försäkringskassan också. Så ja, jag kan inte bara sitta här och rulla tummarna utan jag vill veta så att jag kan planera.

Uppdatering: 9 mars är det preliminära datumet som jag fick nu över telefonen. Jippi, det var precis den tiden som jag önskade. Så om allt går i lås och inget ändras så är jag på vårdresa/rehabiliteringsresa 9/3 - 6/4-2010. Då ska jag nu sätta upp ett realistiskt viktmål inför det preliminära datumet.

Okej det här var första vägningen efter jul och nyårs helgerna och jag var säker på att jag hade gått upp i vikt. Tyckte att det kändes som det i midjan på byxorna, så döm om min förvåning när vågen hamnar på -0,3 kg. Visst det är kanske inte mycket, men det är minus! Det hade jag aldrig kunna gissa på :)

Så nu är jag glad och känner mig faktiskt ganska duktig och stolt. Ha, jag klarade en julhelg och nyårshelg utan att gå upp i vikt, jag lyckades till och med att gå ner.

Jag har insett att min blogg är ganska rörig. Vissa inlägg har djup och mening och vissa inlägg är bara rena vardagsbetraktelser, väldigt upp och ner går det mellan inläggen. Men jag gillar det. Jag är nog sådan, lite rörig, lite djup och mycket vardag. Jag tror att min blogg egentligen speglar mig ganska bra än så länge. Nu har inte jag bloggat så jätte länge, det är kanske 2 månader och när jag blickar tillbaka på mina inlägg så slås jag av det blandade innehållet. Jag har läst andras bloggar ganska länge, flera år faktiskt, och jag har märkt att vissa har djupa bloggar rakt igenom, vissa har bara vardagsbetraktelser, vissa har mode och så vidare. Jag kände direkt när jag startade min blogg att den här bloggen där ska allt få plats. Djupa inlägg som handlar om sjukdom eller liknande ska få komma med om jag känner för att skriva om det och vardagen ska få komma med om jag vill skriva om den. Lika viktiga som djupet är i vissa inlägg lika viktigt är det med vardagen. Vardagen tar en stor plats i mitt liv, det blir lätt så när man har en familj med 3 barn.

Varför inte ta lite bilder när jag tonar håret på yngsta dottern och lägga upp det här? Eller skriva om min oroliga mamma när min styvfar har opererats. Eller få till ett inlägg om min sjukdom som nyfödd. Varför välja när jag vill kunna få med allt? Så jag hoppas kära läsare, ni är inte så många men ni som kikar in är alla hjärtligt välkomna, att ni står ut med min röriga blogg. För en sak kan jag lova er och det är att den kommer fortsätta vara rörig och väldigt upp och ner i inläggen, för sådan är jag. Det är jag!

Det här är visst mitt 100:e inlägg så nu borde jag komma på något roligt och smart att skriva om. Men jag kommer inte på något speciellt. Tänkte dock tipsa om en rolig hemsida, Birthday.se. Det är en ganska underhållande sida. Man skriver in sitt eget namn eller vem man nu söker och så får man upp födelsedagar m.m. dock måste man vara över 15 år för vara med där, så mina 2 yngsta kan jag inte leta upp. Men när jag tex letar upp mig själv så kan jag läsa att jag är:

Ålder: 37 år, 4 månader och 26 dagar
Född för antal dagar sedan: 13 662 dagar
Född på vilken veckodag: Tisdag

Födelseår: 4670 (enligt månkalendern)
Element: Vatten
Djur: Råtta

Jag kanske är väldigt lättroad men jag tycker att det är enormt roligt att kunna se hur många dagar jag har levt :)

Jag sökte på min kära mormor och fick reda på att hon har levt: 31 683 dagar. Min äldsta dotter har levt 5987 dagar.

Min mamma ringde precis och hon är så orolig. Min kära styvfar har genomgått en operation och nu har det tillstött en liten komplikation. Jag förstår mammas oro så väl, hon har varit med om mycket min mamma, många sjukdomar och många sjukhusvistelser under sitt liv, min sjukhusvistelse som barn är bara en bråkdel av vad min mamma har fått lov att gå igenom. När någon av oss närstående måste uppsöka sjukhus eller blir sjuka så blir min mamma orolig, hon kan inte stoppa oron. Den liksom kryper i henne, rädslan äter henne inifrån och paniken ligger på lur. Jag försökte verkligen lugna henne och jag hoppas att hon tog till sig lite av den kraft jag försökte förmedla till henne. Just nu behöver hon all kraft hon kan få. Jag åker nog över en stund till mamma ikväll....

En liten förklaring till mammas oro denna gång:
Min älskade styvfar genomgick en mindre operation i fredags, operationen gick bra men operationssåret vill inte riktigt sluta blöda. Igår blödde det rejält, dom fick lägga tryckförband några gånger och det har hjälpt, idag sipprar det bara ur såret alltså mycket bättre mot igår, men det blöder ändå fortfarande och han får stanna på sjukhuset idag också. Han skulle egentligen ha fått åka hem igår men eftersom operationssåret inte ville sluta blöda så behåller dom honom och det är jag tacksam för. Det är mycket bättre att han är kvar på sjukhuset tills dom ser att allt är okej än att dom skickar hem honom förtidigt. 

Eftersom min styvfar för några år sedan genomgick en dubbelsidig lungtransplantation, så är läget lite allvarligare än vad det annars skulle ha varit. Han äter ganska många mediciner i och med transplantationen, det visste så klart sjukhuset om så dom har satt in det som behövs, men en komplikation kan lätt tippa annat över kanten också. Nu vet jag att sjukhuset har läget under kontroll och att dom kommer sätta in dom åtgärder som behövs idag, det är inte helt ovanligt att ett operationssår blöder. Men det är dessa komplikationer som min mamma ser och det är det som oroar henne nu. Jag ska ringa henne snart igen och kolla läget.

Uppdatering: Dom satte ett extra stygn i operationssåret och i eftermiddag får han komma hem. Så nu är kära mamma lugn, för den här gången....

Ja blått det blir det vill jag lova. Ni får lite undertiden/färgnings bilder nu så lägger vi upp efter bilder sen, jag glömde att ta före bilder tyvärr. Jag fick vara försiktig vid hårfästet och öronen, jag vill ju inte ha en liten Avatar här hemma :) det räcker med att hon blir en Marge i håret :)

Jag trotsade kylan och tog en kort promenad och sen förbi centrum för att hämta lite paket. En sak som jag inte riktigt förstår det är det här med värmen i inomhuscentrum. Nu när vi har det så himla kallt så klär vi på oss efter det, ja de flesta av oss iaf, och så kommer man in i centrum, som är ett inomhuscentrum, och där har dom full värme på. Man hinner inte många steg innan man är helt genomvarm och genomsvettig, även fast man tar av sig mössa, vantar och halsduk. Sen när man har blivit alldeles svettig utav deras inomhusvärme då ska man ut i kylan igen och då blir kontrasten så märkbar, ibland ska man ut bara några meter för att komma in i en annan affär och då vet man inte riktigt hur man ska göra, klä på sig för dessa metrar eller frysa dessa metrar. Jag förstår så klart att dom som arbetar inne i centrumets affärer måste få ha det varmt och skönt på sina arbetsplatser, dom kan inte direkt arbeta i vantar och täckjacka, men lite konstigt känns det i alla fall tycker jag att dom har full värme på. Sen när man har handlat klart och kanske stressat och köat lite också, då ska man gå hem i kylan, man är alldeles varm och svettig under kläderna men ändå så fryser man .

Ja fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Jag hämtade ut paket och i ett av paketen så låg yngsta dotterns nya hårfärg, eller ja hårtoning om man ska vara exakt. Hon har förut tonat håret rosa och det har hon trivts bra i, men nu vill hon prova blått. Så snart ska vi tona håret på henne till blått, kanske får vi en liten Marge här hemma sen.

Jag skulle behöva gå ut, gå ner till centrum och hämta ut paket och lite annat men jag orkar inte. Det är så varmt och skönt här inne. Jag vill inte gå ut i kylan riktigt än. Ska nog ta mig en kopp kaffe till innan jag måste klä på mig och gå ut. Skulle vara bra för motionen om jag orkade gå en promenad idag också eller kanske orkade mig ner till gymmet. Nja jag får se hur det blir med den saken, en sak i taget, alltså kaffe först sen kanske centrum....

Jag klädde på mig ordentligt, tyckte jag i alla fall och gick ut på en ordentlig vinterpromenad. Kameran hade jag med mig så jag bjuder på lite vinterbilder. Det riktigt bet i kinderna men det var frisk och klart ute och solen lös så fint. Det var en riktigt härlig vinterdag. Men när jag kom hem efter ungefär 1 timme i -12 grader då kändes kinderna väldigt kalla och låren var alldeles stumma (jag hade såklart gått ut utan långkalsonger under gympabyxorna). Men fina bilder blev det :) Jag måste börja ta mina morgonpromenader igen nu, ska bara komma ihåg och klä på mig ordentligt, som långkalsonger under gympabyxorna kanske och en större halsduk som jag kan gosa ner kinderna i, sen ska det nog gå bra med promenaderna, nu är det i alla fall skottat ordentligt.

Ja idag är det fredag, men det känns faktiskt som om det måndag idag. Tjejerna har nu börjat skolan och vi gick alla upp tidigt idag, det var jobbigt men det gick. Men eftersom tjejerna har varit hemma hela denna veckan och maken var ledig i onsdags så känns det inte alls som fredag tycker jag. Men det är det så nu ska jag bara känna in dagen och förstå att det är fredag och sen får jag helg imorgon igen. Vart tar veckorna vägen egentligen.

6 dagar kvar, sen börjar äventyret. Några av er vet vad äventyret består av och några av er kanske har listat ut vad det kan vara. Men utav mig får ni inte reda på det ännu ;) jag berättar sen. Jag måste hålla er på halster ett tag till, så att ni kommer tillbaka till min sida och ser efter vad som sker. Jag har så lite besökare så den lilla tappra skaran jag har kan få vara lite nyfikna en stund till =)

Idag var det varmt ute om man jämför med igår och i förrgår, det var bara -10 grader idag ;) och inte blåste det så mycket heller, vi har ju haft neråt -15 / -17 grader och det är kallt för att vara Stockholm. Jag kan inte riktigt minnas att jag har upplevt en sån här vargavinter någon gång i mitt liv. En sak är i alla fall säker, mina döttrar har aldrig upplevt det. På något sett tycker jag faktiskt om den här vintern men ändå är den jobbig, det är tu delat. Min kropp gör mycket ondare nu när vi har den här kylan men ändå är det så fint ute och luften känns ren och klar och bara man klär på sig ordentligt så är det ganska skönt ute, några minuter så där ;)

Jag börjar bli lite tokig, Nordea har legat nere nu i snart 2 timmar och jag som måste logga in och fixa vinster och grejer från Tradera.  Men det blir till att sitta här snällt och fint och vänta tills dom kan öppna sin sida igen så att jag kommer åt mitt konto.

Jag såg precis en dokumentär på kanal 5 om en kvinna med jätte stora ben. Hon var så mager och utmärglad på överkroppen och sen jättestora ben på det. Den gjorde mig så ledsen på något sett. Den var hemsk och sorglig och underlig och den lämnade mig med en massa frågor. Är det någon som vet hur det har gått för henne nu? Har hon amputerat benen? Har man kommit fram till vad som orsakar dessa jätte ben? Snälla ni som ibland läser här, om ni vet någon länk eller så som tar upp detta och ger mig lite svar på mina frågor, kan ni inte lämna en kommentar med en länk då, snälla. Jag vill/behöver få veta hur det har gått för denna kvinna.

Idag åt vi pasta med rastagryta, eller ja det är paprikasås men mina tjejer kallade det för rastagryta en gång, så det kör jag på. Roligt namn på en enkel maträtt. Paprika i rastafärger röd, gul och grön lite matlagningsgrädde och vitlök och kryddor så har man en god enkel pastasås. Ibland kör vi rastablandning till kött eller liknande, det är bara fräst paprika i rastafärger som får bli mjuka ihop med goda kryddor.

Varför ska det göra så ont att uppfostra barn? Som mamma vill jag bara mina barns bästa och jag hoppas innerligt att dom alla 3 förstår det.

Nu står hon där på stapplande ben och ska ut i vuxenvärlden och jag kan bara se på, ibland får jag komma med lite goda råd men oftast inte, min stora tjej kan själv. Och mitt hjärta slits i tu och inget kan jag göra, bara stå vid sidan om och se på. Hon måste få göra sina egna misstag, jag vet det. Men så skönt det skulle vara om hon kunde sitta ner och lyssna på mina misstag som jag har begått och lära sig utav dom, då slapp hon prova på själv. Men jag vet att livet inte fungerar så, alla måste vi göra våra egna misstag. Och det kanske inte alls är ett misstag hon gör det vet hon bara själv, men att vara utomstående och bara se på, aj vad det sliter på hjärtat. Men jag vet av mina egna misstag att när man är mitt uppe i något då ser man bara det positiva och fina i det hela, det är sen när livet har fortsatt i ett annat spår och blivit något annat som man ser det man inte såg då.

Som mamma har jag alltid uppfostrat mina barn till att bli starka självständiga tjejer och ingen ska sätta sig på dom och tala om vad dom ska göra. Nackdelen i detta är såklart att inte ens jag, deras mamma, kan tala om vad dom ska göra med sina liv. Jag kan bara vara en stöttande mamma som kommer med goda råd, när dom vill ha dom, och lotsa dom så gott det går igenom alla snår in i vuxenlivet. Men nu står vi här i ett vägskäl och jag skulle så gärna vilja ta min dotters hand och leda henne på den vägen som jag tycker känns bäst, men hon måste såklart få gå sin egen väg. Om jag gapar och skriker för mycket så kommer det bara resultera i att hon går den absolut motsatta vägen mot vad jag vill, jag känner min lilla stora tjej och jag vet att hon vill och kan själv. Men när hon var mindre då lyssnade hon på mig och hon öppnade sitt hjärta för mig och jag kunde då hjälpa henne med att fatta beslut genom att prata med henne, men nu känns det som om hon har stängt mig ute och det gör mig så ont. Det är inte mamma hon behöver just nu, hon vill inte ha mina råd och hon vill inte höra om mina misstag, hon vill leva sitt liv själv och jag hoppas att hon väljer det som är bäst för henne.

Jag vill att hon följer sitt hjärta och lyssnar på sin inre röst, när hon nu möter vuxenvärlden och blir en stark självständig kvinna som ingen sätter sig på.
Älskade dotter, jag hoppas att du vet att du alltid kan komma till din mamma om du behöver mig, jag finns här för alltid och hur du än väljer så älskar jag dig nu och för alltid.

Idag fick vi hem mat, jag kör med hemkörning av mat, det har jag gjort i några månader nu och jag är så himla nöjd. Vi bor 3 trappor upp utan hiss och med 3 barn i huset så går det ganska mycket mjölk, yoghurt, juice m.m. så att kunna sitta hemma i lugn och ro och klicka fram vad jag vill köpa via internet och sen få det packat, hemkört och uppburet för alla våra trappor ja det är verkligen värt att betala en hemkörningsavgift för. Men idag då så hade jag beställt hem frysmat och då får man alltid med kolsyreis, kallas visst också för torris, i en separat påse i pappåsen, så att maten ska hålla sig fryst och kolsyreis är ju så roligt att leka med. Vi lekte Hemliga Arne, kommer ni ihåg honom från Trazan och Barnarne? Man måste absolut akta fingrarna för isen är så kall att man bränner sig på den om man tar på den, det vet mina barn såklart, men bara så att ni vet att vi inte låter barnen leka hur som helst med kolsyreisen. Men idag lekte vi hela familjen och jag lyckades ta lite roliga bilder på det.

Jag har precis bakat en banankaka, jag hade en hel klase med mörka bananer som ingen här hemma kommer äta upp. Nej tacka vet jag gula lite omogna bananer, det är enda gången jag kan äta en banan, det får absolut inte smaka för mycket banan.

Men okej banankaka. Då undrar väl ni varför jag ställer mig och bakar när jag viktväktar och det ska jag berätta för er, men ni får lova att inte skvallra för min familj, okej.
Banankaka är nog den enda kakan i världen som jag INTE tycker om, men hör och häpna det gör min familj. Så det passar ju utmärkt att jag bakar en kaka som jag själv inte tycker om samtidigt som jag lyckas bli av med en hel klase övermogna bananer. Smart inte sant? Inte ens en liten smakbit eller nattbit kommer jag ta av denna kaka för jag gillar den inte ett dugg, hihi.

Idag har jag beställt lite från Bokus. Ni vet företaget jag berättade om igår, det var Bokus, så jag hade lite tillgodo där att handla för. När jag av en händelse hamnade här så hittade jag lite roliga saker som jag ville ha. Tack
Katta Kvack för dom fina roliga tipsen. Jag älskar böcker och kalendrar och fina papper och ja allt egentligen, så ibland har jag såklart förköpt mig, nu försöker jag utjämna den ekonomiska dragkampen genom att sälja gamla böcker och oanvända kalendrar pår Tradera och det har hittills gått riktigt bra vill jag säga, så det jag då klickade hem idag kan jag betala med Traderapengarna som trillade in på kontot idag.

Listography:your life in list och Small objects sticky notes och Tear up this book och Wreck this journal

Jaha så kom då posten idag efter alla helgdagar och där låg såklart en påminnelse på en faktura. Men jag visste att denna faktura betalade jag in innan jul så jag klickade mig in på deras hemsida och loggade in mig och jo visst var den fakturan betald, men det låg något annat konstigt där i fakturaspalten. Så jag ringde deras kundtjänst och fick tala med en väldigt trevlig kvinna som kollade upp mina fakturor medan jag väntade i telefonen. Döm om min förvåning när hon började prata om dubbelbetalningar. Dubbelbetalningar frågade jag, vad är det? Jo ni ser jag hade betalt dubbla fakturor till dom så när vi hade rett ut allt och telefonsamtalet var över då var dom skyldiga mig 105 kr. Ja så kan det gå när man blir skakis av betalningspåminnelser och bara betalar in av bara farten, utan att först kontrollera om fakturan kanske är inbetald redan, fast kanske lite sent. Inte för att min ekonomi egentligen tillåter dubbelbetalningar, det hade varit bättre om jag kanske hade kontrollerat saken lite bättre innan jag bara hade betalt in pengarna, men ekonomin tillåter inte heller några inkassokrav, därav paniken i den snabba betalningen vid påminnelser. Och det var inte bara 1 faktura som jag hade råkat dubbelbetala, nej det var 5 stycken, ja ska det va så ska det!

Så från att ha haft en påminnelsefaktura på några hundra kronor slutade samtalet med att jag låg plus 105 kr, inte illa pinkat för en sån som mig.

Igår kväll låg jag och funderade lite på vad man kan dela med sig av på bloggen. Man vill ju inte bli alltför privat men ändå vill man kunna berätta och skriva om det som berör en själv. Vilken balansgång.

Jag har en tid funderat på om jag skulle skriva om min första förlossning, den var ganska jobbig och slutade i ett akut kejsarsnitt, men jag vet inte riktigt. Det känns som om det kan bli lite för privat kanske. En snabb resumé kan jag försöka mig på kanske utan alla privata delar.

1993, jag hade precis fyllt 21 år och jag var höggravid, hade gått 14 dagar över tiden utan ett enda tecken på att en förlossning skulle ske inom den närmast tiden.
Tisdagen den 17/8-93 hade vi en tid hos barnmorskan på mödravårdscentralen, jag hade gått 14 dagar över beräknat förlossningsdatum. Självklart visste jag att man kunde gå över tiden, men jag var ung och trodde att det här med att föda barn skulle bli en lätt sak, så fel man kan ha. Jag trodde att det skulle gå lika lätt för mig som det hade gjort för min syster, hon hade vid denna tid fått 3 barn utan problem under förlossningen, och min mamma hade haft lätta förlossningar (eller nja det där var inte riktigt sant, läs mera här) men jag trodde i min enfald att min förlossning skulle vara som i böckerna som jag hade läst under graviditeten.
Okej, väl hos barnmorskan så upptäcks det att jag har äggvita i urinen och ett ganska högt blodtryck, när jag helt ovetandes om allvaret berättar för barnmorskan att jag har haft en tryckande huvudvärk dom senaste dagarna så bestämdes det, barnmorskan ska ringa till förlossningen på Södersjukhuset för att diskutera. Hon ber oss åka hem och invänta telefonsamtal antingen från henne eller från förlossningen.

Vi hinner inte mer än innanför dörren innan dom ringer från SÖS och ber oss komma in till specialist mödravården. Väl där undersöker dom mig och bestämmer sig för att dom ska försöka sätta igång min förlossning. Det börjas med någon konstig gel som inte verkar ett dugg, sen blir det värkstimulerandedropp och det sista man gör efter 3 dygn på förlossningen är att ta hål på hinnorna. 3 dygn ligger vi där, jag i konstanta konstgjorda värkar och min make (då var han min sambo) och jag öppnar mig 3 max 4 centimeter under denna tid. På fredagen stormar en förlossningsläkare in på vårat rum, det var samma läkare som skrev in oss på tisdagen, och säger: Har du inte fött ännu? Nej nu måste vi få ut det här barnet, fortsätter han. Efter att han undersökt mig säger han att det måste bli ett kejsarsnitt och det var bra att jag hade en ryggbedövning för då skulle dom slippa söva mig. Men väl inne på operationsrummet upptäcker den nya narkosläkaren att ryggbedövningen sitter fel, bedövningen har på något sett hamnat brevid och inte hjälpt alls. Det hade jag kunnat berätta mycket tidigare om dom bara hade velat lyssna. Jag bad om mera bedövning dom sista 2 dygnen väldigt ofta men fick oftast till svar att dom inte kunde ge mig mera, jag fick den dos som var uppskriven i journalen eller vad dom nu sa.

Efter en ny ryggbedövning och en massa bökande på operationsbordet så kommer hon då äntligen. Fredagen den 20/8-93 kommer då äntligen våran underbart vackra dotter. Hon skriker ordentligt innan hon ens är helt ute och sen får hon följa med en barnmorska och sin pappa för den första omvårdnaden. Kvar ligger jag, men det är en helt annan historia.

En liten parentes till denna historia kan göras. Under min 3:e förlossning som var ett planeratkejsarsnitt säger förlossningsläkaren efter att hon har tvättat rent ordentligt att mitt bäcken ser väldigt trångt ut. Hon säger att om jag hade fött "normalt" så hade mina barn fastnat. Lite skrämmande tycker jag att man år 1998 upptäcker detta på en kvinna som precis har fött sitt 3:e barn. Detta borde ha upptäckts redan 1993 när jag fick bäckenet röntgat. Dagen efter förlossningen kommer samma läkare upp till mitt rum för att gå igenom förlossningen/kejsarsnittet. Hon har då läst igenom mina journaler från tidigare kejsarsnitt och sett måtten för bäckenröntgen, hon berättar då att måtten är felsummerade. Röntgenläkaren har alltså summerat fel och ingen kontrollräknar, ja så kan det gå till år 1993 på ett svenskt sjukhus.

Jag märkte nu att det blev en lång historia detta, vilken tur att jag kortade ner det. Det hade blivit spaltmeter om jag hade berättat den långa versionen.

Den här hittade jag också hos lejonkvinnan och eftersom jag har så himla tråkigt just nu och det är för kallt för att ta en kvällspromenad så leker jag lite här istället....

Nämn 3 olika saker om dig, olika kategorier: (jag lägger till några egna kategorier som jag tyckte var lite roliga)

- Nämn 3 saker som du kommer ihåg som om det vore igår:
1. När mina döttrar föddes,  känns som det vore igår men så tittar jag på dom och ser att dom blivit stora.
2. Första gången jag såg min man.
3. När jag flyttade hemifrån

- Nämn 3 saker som du ogillar:
1. Mobbing och trakasserier.
2. Att gå till Tandläkaren.
3. Jazzmusik, trumpeter gör ont i mina öron....

- Nämn 3 saker som du gillar:
1. Rockmusik
2. Mat (säkert lite för mycket)
3. att bada i badkaret

- Nämn 3 tv-program som du följer:
1. Halv-åtta-hos-mig
2. Damernas detektivbyrå
3. Leila bakar

- Nämn 3 bloggar som du följer dagligen:
1. Maldes
2. Lejonkvinnan
3. Fd ensamma mamman

Och många fler.... Spiderchick , Aprildrömmar , Huntingforwitches , fyranyanseravrosa , regnnatt ..... och många fler.....

- Nämn 3 saker som du ångrar att du har gjort:
1. Retat någon/sagt något dumt till någon.
2. Snattat
3. Släppt taget om vissa vänner.

- Nämn 3 saker som du vill göra/bli innan du dör:
1. Resa med familjen och med min make.
2. Bli Mormor !!!!
3. Träffa flera underbara människor/vänner

Hittade denna hos min vän Lejonkvinnan, tänk vad mycket fina vänner man får av att blogga. Det värmer i mitt hjärta över alla fina bloggvänner som jag har fått.

Berätta 10 sanningar om dig själv:

1. Jag har en tatuering på högerarmen, en delfin.

2. Jag tjuvröker ibland.

3. Jag är ganska lat av mig och trivs bäst hemma.

4. Jag är oerhört morgontrött och jag älskar att gå och lägga mig igen när familjen har gått iväg på     vardagsmorgnarna.

5. Jag älskar att läsa böcker, nästan vilken bok som helst går bra, bara jag får läsa.

6. Jag försöker gå ner i vikt med hjälp av viktväktarna, denna gång måste det gå....

7. En av mina livsdrömmar går snart i uppfyllelse. Vad det är får ni veta lite längre fram i år....

8. Jag avskyr torrdass/utedass. Det är bland det äckligaste jag vet, blä...

9. Jag har konstant värk i kroppen vilket ibland nästan gör mig tokig, men det är bara att bita ihop och fortsätta leva med det. Utan värktabletter vore jag ett vrak som bara låg i sängen (tror jag iaf).

10. Jag tycker inte om att vara full, lite onykter går bra, men full nej tack.

Imorgon ska mina döttrar gå på bio med sin mormor, dom ska se Avatar i 3D. Jag är så glad att dom har en mormor som fixar grejer med dom, bio, julmarknad, teater och lite annat roligt. Imorgon ska dom passa på att gå ut och äta också alla 4, så mysigt. Tack kära mamma för att du finns och för att du fixar roliga saker för mina kära barn. Dom tycker att det är så mysigt och det vet jag att du också tycker.

Den här hittade jag hos min vän Malde och eftersom jag just nu inte har något annat att göra så testar jag denna. Känner du dig utmanad är det bara att börja, lämna gärna något i kommentarsfältet så att jag kan kika in hos dig och läsa dina svar.

10 hittills okända saker om mig:

1. Jag har inget körkort, fast min pappa är bilskollärare.

2. Min make och jag firar snart 16 år som gifta.

3. Jag har nästan alltid bara svarta kläder, har inga andra kläder som jag trivs i, känner mig som en stor clown när jag har färg på kläderna.

4. Jag sminkar mig aldrig, det känns bara kladdigt och sen är jag för lat.

5. Jag vill börja studera till hösten 2010, funderar på Socionomlinjen.

6. Jag är ofantligt mörkrädd, har lamporna tända lite överallt när jag måste vara själv hemma på natten.

7. Jag skulle behöva använda glasögon men är för fåfäng för att ta på mig dom. Och linser kan jag inte använda pga, klåda och torrhet i ögonen av min reumatism.

8. Jag är alldeles för slösaktig med pengar, jag älskar att handla,kan handla vad som helst och ändå tycka att det är roligt.

9.  Jag är utbildad Undersköterska/Mentalskötare och Apotekstekniker.

10. Jag oroar mig för mycket om nästan allt, hela tiden. Min familj blir ibland tokig på mig och min konstanta oro över allt möjligt.

Idag ska jag iväg på årets första träning, tack mamma för att du drar iväg mig, det blir friskis & svettis. Mamma och jag kommer nog köra kondition och styrketräning, inga grupp pass ännu. Jag måste komma igång med mina promenader igen, senaste veckan har det inte blivit en enda långpromenad. Tack vare den undermåliga plogningen så har det inte fungerat att promenera, det har varit iskana här på promenadvägarna, ingen plogning och ingen sandning så långt ögat kunnat nå. Så jag har helt enkelt fått lägga promenaderna på hyllan, men tack och lov så står vågen still i alla fall efter nyårshelgen. 1 vecka kvar till årets första viktväktarmöte och jag hoppas och försöker verkligen uppnå att vågen ska ha stått still sen jag var där sist. jag tror inte jag kan hoppas på minus på vågen, men kanske att den har stått still i alla fall.

Hittade denna hos min vän Malde. Alla svar ska börja på första bokstaven i ditt förnamn. Så för mig blir det M.

1. Vad heter du: Marie-Louise
2. Ett ord på fyra bokstäver: Mord
3. Flicknamn: Mia
4. Pojknamn: Mikael
5. Yrke: Mattläggare
6. Färg: Mossgrön
7. Klädesplagg: Mamelucker
8. Mat: Mandelkyckling (svärmors underbart goda maträtt)
9. Sak i badrummet: Målartvätt
10. Plats/stad: Madrid
11. En orsak att vara sen: Måltid
12. Något man skriker: Mamma!!!
13. Film: Mångalen
14: Något man dricker: Mandelmjölk
15. Band: Mötley Crue
16. Djur: Mård
17. Gatunamn: Malmskillnadsgatan
18. Bil: Mustang
19. Sång: Myggan Marie-Louise

Jag utmanar alla som vill att göra denna, skriv gärna en liten kommentar så att jag kan kika in på eran sida och läsa sen ;)

Idag har det varit en ganska bra dag. Jag hjälpte mellan dottern lite med att måla hennes rum, men tyvärr fick jag så himla ont i handlederna att det gick inge bra. Jag tog en promenad istället och inhandlade mera maskeringstejp som hon behövde till rummet. Vi får se om vi orkar fortsätta med sista väggen snart, tyvärr har ju hon lika ont som jag har, så ja vi är ju inte ett så bra arbetslag, hon och jag. Men både hon och jag är envisa så det ska nog gå bra ändå.

Ute var det så himla kallt och jag glömde förstås vantarna och mössan, konstigt men det brukar jag göra när jag ska ut här i stan. Under julhelgen glömde jag det inte en enda gång, men då var jag ju på landet ;)

Kroppen är som igår, varken bättre eller sämre, men humöret är nog bättre känns det som.

Nu är det 12 dagar kvar tills vårat äventyr börjar och vad jag längtar. Det börjar bli lite pirrigt nu, vi har ju väntat så länge på det här och nu när det närmar sig känns det overkligt på något sett.

Jag har så ont i mina ben idag och inte bara idag det har jag ofta. Kan någon snälla byta ben med mig. Just nu sitter värken mest i benen och ryggslutet och det är så jobbigt. Jag orkar ju ingenting. Jag orkar inte promenera för benen gör för ont, jag orkar inte vara uppe för benen gör för ont, jag orkar inte städa och dammsuga för ryggen gör för ont, satan för denna reumatiska värk. Snälla ge mig en superstark värktablett så att jag kan få vila ifrån denna jäkla värk ett tag, jag står snart inte ut. Blä säger jag bara, vilken jäkla början på det nya året. Kanske skulle jag dra något gammalt över mig och komma fram nästa år?

Av en slump tittar vi, min make och jag, ut genom vardagsrumsfönstret och ser då en ambulans och en brandbil stå parkerade vid huset mitt emot. När vi kikar uppåt i huset mitt emot ser vi in i ett köksfönster där vi kan se hur någon står och gör hjärtkompressioner för fullt. Det knyter sig i mitt bröst, mitt i all julombonad så försöker någon få igång en annan människas liv. Vi ser i rummet bredvid, som är vardagsrummet, hur en äldre man vankar av och an, fram och tillbaka i rummet. Samtidigt som det är full fart i köket med hjärtkompressioner och andningshjälp. Tårarna bränner i mina ögon, jag blir så illa berörd fast jag inte känner dessa människor, vilken hemsk början på det nya året. Efter kanske 10 minuter, vi vet inte hur länge dom har hållit på innan vi råkade titta ut, så ser vi hur allt upphör, det blir lugnt i köket, fönstret öppnas och man kan se hur det börjar städas upp i köket.

Ut kommer en ambulans kille med alla väskor och låser in dom i ambulansen, sen går han sakta in i porten igen, ingen brådska behövs längre. Några minuter senare kommer 3 ambulansmän ut med en tom bår och två av dessa åker iväg medan en av dom går tillbaka upp i lägenheten. Jag vet inte alls vad som sker efter att ett dödsfall har ägt rum hemma, men jag antar att ambulansmannen sitter med de anhöriga och väntar på. Ja vad väntar man på? Det gör mig så ont att se detta, ändå kan jag inte låta bli att titta. Just nu står ambulansen här utanför, låst och tom, och dom i lägenheten väntar väl på att bli omhändertagna, hoppas jag, på ett bra sett. Men vad sker, kommer polisen, en präst eller en läkare eller vad? Ja jag vet i alla fall att jag kommer inte glömma detta på ett bra tag. En tår har letat sig ner på min kind och det gör ont i hjärtat, så här ska väl inte det nya året behöva börja för någon.

Uppdatering:
Nu flera timmar efter denna händelse känner jag mig fortfarande skakig och ledsen. Jag har fått blicka in i någons privata liv och det jag såg var ingen trevlig syn. Vad livet är skört. Nu sitter det någon där innanför dessa fönster och har blivit änka/änkling, mitt i all julombonad sitter det en ledsen och ensam människa. Det gör mig ont att tänka på detta, vad fort man kan förlora någon som man håller kär. Min tanke ikväll går till dom som lever i denna ensamhet och sorg, en tragisk början på det nya året.