1993....
Jag har en tid funderat på om jag skulle skriva om min första förlossning, den var ganska jobbig och slutade i ett akut kejsarsnitt, men jag vet inte riktigt. Det känns som om det kan bli lite för privat kanske. En snabb resumé kan jag försöka mig på kanske utan alla privata delar.
1993, jag hade precis fyllt 21 år och jag var höggravid, hade gått 14 dagar över tiden utan ett enda tecken på att en förlossning skulle ske inom den närmast tiden.
Tisdagen den 17/8-93 hade vi en tid hos barnmorskan på mödravårdscentralen, jag hade gått 14 dagar över beräknat förlossningsdatum. Självklart visste jag att man kunde gå över tiden, men jag var ung och trodde att det här med att föda barn skulle bli en lätt sak, så fel man kan ha. Jag trodde att det skulle gå lika lätt för mig som det hade gjort för min syster, hon hade vid denna tid fått 3 barn utan problem under förlossningen, och min mamma hade haft lätta förlossningar (eller nja det där var inte riktigt sant, läs mera här) men jag trodde i min enfald att min förlossning skulle vara som i böckerna som jag hade läst under graviditeten.
Okej, väl hos barnmorskan så upptäcks det att jag har äggvita i urinen och ett ganska högt blodtryck, när jag helt ovetandes om allvaret berättar för barnmorskan att jag har haft en tryckande huvudvärk dom senaste dagarna så bestämdes det, barnmorskan ska ringa till förlossningen på Södersjukhuset för att diskutera. Hon ber oss åka hem och invänta telefonsamtal antingen från henne eller från förlossningen.
Vi hinner inte mer än innanför dörren innan dom ringer från SÖS och ber oss komma in till specialist mödravården. Väl där undersöker dom mig och bestämmer sig för att dom ska försöka sätta igång min förlossning. Det börjas med någon konstig gel som inte verkar ett dugg, sen blir det värkstimulerandedropp och det sista man gör efter 3 dygn på förlossningen är att ta hål på hinnorna. 3 dygn ligger vi där, jag i konstanta konstgjorda värkar och min make (då var han min sambo) och jag öppnar mig 3 max 4 centimeter under denna tid. På fredagen stormar en förlossningsläkare in på vårat rum, det var samma läkare som skrev in oss på tisdagen, och säger: Har du inte fött ännu? Nej nu måste vi få ut det här barnet, fortsätter han. Efter att han undersökt mig säger han att det måste bli ett kejsarsnitt och det var bra att jag hade en ryggbedövning för då skulle dom slippa söva mig. Men väl inne på operationsrummet upptäcker den nya narkosläkaren att ryggbedövningen sitter fel, bedövningen har på något sett hamnat brevid och inte hjälpt alls. Det hade jag kunnat berätta mycket tidigare om dom bara hade velat lyssna. Jag bad om mera bedövning dom sista 2 dygnen väldigt ofta men fick oftast till svar att dom inte kunde ge mig mera, jag fick den dos som var uppskriven i journalen eller vad dom nu sa.
Efter en ny ryggbedövning och en massa bökande på operationsbordet så kommer hon då äntligen. Fredagen den 20/8-93 kommer då äntligen våran underbart vackra dotter. Hon skriker ordentligt innan hon ens är helt ute och sen får hon följa med en barnmorska och sin pappa för den första omvårdnaden. Kvar ligger jag, men det är en helt annan historia.
En liten parentes till denna historia kan göras. Under min 3:e förlossning som var ett planeratkejsarsnitt säger förlossningsläkaren efter att hon har tvättat rent ordentligt att mitt bäcken ser väldigt trångt ut. Hon säger att om jag hade fött "normalt" så hade mina barn fastnat. Lite skrämmande tycker jag att man år 1998 upptäcker detta på en kvinna som precis har fött sitt 3:e barn. Detta borde ha upptäckts redan 1993 när jag fick bäckenet röntgat. Dagen efter förlossningen kommer samma läkare upp till mitt rum för att gå igenom förlossningen/kejsarsnittet. Hon har då läst igenom mina journaler från tidigare kejsarsnitt och sett måtten för bäckenröntgen, hon berättar då att måtten är felsummerade. Röntgenläkaren har alltså summerat fel och ingen kontrollräknar, ja så kan det gå till år 1993 på ett svenskt sjukhus.
Jag märkte nu att det blev en lång historia detta, vilken tur att jag kortade ner det. Det hade blivit spaltmeter om jag hade berättat den långa versionen.
Oj, den påminner rätt mkt om min förlossning (förutom att jag bara hade värkar i 30h innan det blev snitt och jag hade inte havandeskapsförgiftning)! Jag hade också en EDA som inte fungerade, på mig försökte de dock sätta om den många gånger utan att det nånsin fungerade. Spinalen tog sedan inte heller och jag blev sövd vid snittet.
Jag har dock bara fått ett barn och jag blir nu nervös över om jag kanske ska välja planerat snitt nästa gång ifall det är så att mitt bäcken är för trångt, har inte gjort någon röntgen. Är iofs inte gravid ens men man börjar ju fundera ändå.