Början på det nya året....

Av en slump tittar vi, min make och jag, ut genom vardagsrumsfönstret och ser då en ambulans och en brandbil stå parkerade vid huset mitt emot. När vi kikar uppåt i huset mitt emot ser vi in i ett köksfönster där vi kan se hur någon står och gör hjärtkompressioner för fullt. Det knyter sig i mitt bröst, mitt i all julombonad så försöker någon få igång en annan människas liv. Vi ser i rummet bredvid, som är vardagsrummet, hur en äldre man vankar av och an, fram och tillbaka i rummet. Samtidigt som det är full fart i köket med hjärtkompressioner och andningshjälp. Tårarna bränner i mina ögon, jag blir så illa berörd fast jag inte känner dessa människor, vilken hemsk början på det nya året. Efter kanske 10 minuter, vi vet inte hur länge dom har hållit på innan vi råkade titta ut, så ser vi hur allt upphör, det blir lugnt i köket, fönstret öppnas och man kan se hur det börjar städas upp i köket.

Ut kommer en ambulans kille med alla väskor och låser in dom i ambulansen, sen går han sakta in i porten igen, ingen brådska behövs längre. Några minuter senare kommer 3 ambulansmän ut med en tom bår och två av dessa åker iväg medan en av dom går tillbaka upp i lägenheten. Jag vet inte alls vad som sker efter att ett dödsfall har ägt rum hemma, men jag antar att ambulansmannen sitter med de anhöriga och väntar på. Ja vad väntar man på? Det gör mig så ont att se detta, ändå kan jag inte låta bli att titta. Just nu står ambulansen här utanför, låst och tom, och dom i lägenheten väntar väl på att bli omhändertagna, hoppas jag, på ett bra sett. Men vad sker, kommer polisen, en präst eller en läkare eller vad? Ja jag vet i alla fall att jag kommer inte glömma detta på ett bra tag. En tår har letat sig ner på min kind och det gör ont i hjärtat, så här ska väl inte det nya året behöva börja för någon.

Uppdatering:
Nu flera timmar efter denna händelse känner jag mig fortfarande skakig och ledsen. Jag har fått blicka in i någons privata liv och det jag såg var ingen trevlig syn. Vad livet är skört. Nu sitter det någon där innanför dessa fönster och har blivit änka/änkling, mitt i all julombonad sitter det en ledsen och ensam människa. Det gör mig ont att tänka på detta, vad fort man kan förlora någon som man håller kär. Min tanke ikväll går till dom som lever i denna ensamhet och sorg, en tragisk början på det nya året.
Allmänt | |
#1 - - regnnatt:

Så sorgligt... och man får ju distans till sitt eget när man får se (även om det är på avstånd) andra människors verklighet. Någon stannar säkert hos honom och begravningsbyrån kommer att komma och hämta när de anhöriga sen är redo för det. Man får ha sin nära hemma och säga farväl först om det känns bra. Sköt om dig och ta vara på din dag idag nu. Kram!

#2 - - Marie-Louise:

Tack Regnnatt för ditt svar, jo man får verkligen distans till sitt eget liv, på något sett känns det extra viktigt att ta hand om dom mina idag. Vad skönt att höra att han/dom får den hjälpen, själv visste jag inte alls hur det går till. Nu ca, 1 timme senare så har ännu ingen kommit och hämtat vad jag har sett. Men vilken sorglig början på året....

#3 - - Lejonkvinnan:

Ruggigt! Man hoppas ju att den som blev kvar så att säga, har anhöriga som tar hand om han/hon. Att vara ensam i en sådan stund måste vara väldigt väldigt jobbigt!

#4 - - Marie-Louise:

Ja det var faktiskt ruggigt att se. Jag tänker på det än. Jag hoppas innerligt att han/hon som blev ensam idag har en familj som ställer upp, barn eller barnbarn eller vänner. Jag tror det var en han som blev änkling, för under hela återupplivningsförsöket så kunde vi se en äldre man som vankade fram och tillbaka i rummet bredvid och jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det. Usch vilken början på det nya året.

#5 - - Helena:

Ojjj.... Snacka om att ens egna bekymmer känns futtiga. Vad förskräckligt! Och att dö med all den dramatiken runt sig. Och att som anhörig tvingas se en älskad människa sluta så.... Usch!

Hoppas att du trots detta får en skön start på året för egen del.

Kramar från Helena

Upp