Jag har ont i hjärtat....
Nu står hon där på stapplande ben och ska ut i vuxenvärlden och jag kan bara se på, ibland får jag komma med lite goda råd men oftast inte, min stora tjej kan själv. Och mitt hjärta slits i tu och inget kan jag göra, bara stå vid sidan om och se på. Hon måste få göra sina egna misstag, jag vet det. Men så skönt det skulle vara om hon kunde sitta ner och lyssna på mina misstag som jag har begått och lära sig utav dom, då slapp hon prova på själv. Men jag vet att livet inte fungerar så, alla måste vi göra våra egna misstag. Och det kanske inte alls är ett misstag hon gör det vet hon bara själv, men att vara utomstående och bara se på, aj vad det sliter på hjärtat. Men jag vet av mina egna misstag att när man är mitt uppe i något då ser man bara det positiva och fina i det hela, det är sen när livet har fortsatt i ett annat spår och blivit något annat som man ser det man inte såg då.
Som mamma har jag alltid uppfostrat mina barn till att bli starka självständiga tjejer och ingen ska sätta sig på dom och tala om vad dom ska göra. Nackdelen i detta är såklart att inte ens jag, deras mamma, kan tala om vad dom ska göra med sina liv. Jag kan bara vara en stöttande mamma som kommer med goda råd, när dom vill ha dom, och lotsa dom så gott det går igenom alla snår in i vuxenlivet. Men nu står vi här i ett vägskäl och jag skulle så gärna vilja ta min dotters hand och leda henne på den vägen som jag tycker känns bäst, men hon måste såklart få gå sin egen väg. Om jag gapar och skriker för mycket så kommer det bara resultera i att hon går den absolut motsatta vägen mot vad jag vill, jag känner min lilla stora tjej och jag vet att hon vill och kan själv. Men när hon var mindre då lyssnade hon på mig och hon öppnade sitt hjärta för mig och jag kunde då hjälpa henne med att fatta beslut genom att prata med henne, men nu känns det som om hon har stängt mig ute och det gör mig så ont. Det är inte mamma hon behöver just nu, hon vill inte ha mina råd och hon vill inte höra om mina misstag, hon vill leva sitt liv själv och jag hoppas att hon väljer det som är bäst för henne.
Jag vill att hon följer sitt hjärta och lyssnar på sin inre röst, när hon nu möter vuxenvärlden och blir en stark självständig kvinna som ingen sätter sig på.
Älskade dotter, jag hoppas att du vet att du alltid kan komma till din mamma om du behöver mig, jag finns här för alltid och hur du än väljer så älskar jag dig nu och för alltid.
Det gör ont, jag vet. Man vill ju sina barns bästa, men de måste leva sina liv själva. De enda man kan göra är att finnas där som en stötdämpare (om de vill...) när de faller. Sedan när nästa ska igenom så blir det ytterligare nya erfarenheter för oss som föräldrar.
Lycka till önskar jag er alla!
Kram!