kuratorn igen...

Hur kan ett samtal på 50 minuter ge en så många insikter? Hur kan 50 minuter gå så himla fort? Hur kan små frågor och inflikningar i ett samtal få en att se så många nya saker?

Samtalet idag var väldigt bra och väldigt jobbigt, känner mig trött nu, precis som förra gången. Hon är lätt att prata med min kurator, det känns helt rätt att öppna sig för henne. Nu skulle jag nog bara behöva öppna mig lite mer för andra också. Jag kan inte gå runt och bära på allt själv som jag gör nu. Människor i min omgivning har ingen aning om hur jag mår om jag inte orkar och vågar öppna mig för dom. Varför har jag så svårt för att prata om hur jag mår med mina närmsta? Främst tänker jag på svårigheten jag har för att öppna mig för min älskade man. Om vi ska kunna mötas i allt det här så måste jag våga och orka öppna mig för honom, men på något konstigt sett så tar det emot. Och jag vet verkligen inte varför det tar emot. Kanske beror det på tiden, vi har/tar oss inte tid att bara sitta ner och prata. Och hur gör man det när man har jobb, barn och allt runt sig hela tiden som pockar på uppmärksamhet.

Och varför ska jag ha så svårt för att gråta? Till och med hos kuratorn så sväljer jag min gråt och sitter där istället och får bara mer och mer ont i halsen och jag känner mig bara mer och mer ledsen. Inte är det väl så farligt att gråta? Men jag har så svårt för det. Men har jag alltid haft det, eller har det kommit nu? Jag vet inte riktigt. Jag har nog alltid haft svårt för att gråta så att andra ser det, jag går gärna undan och gråter. Och hur bra är det egentligen! Är det inte bättre att våga visa sina tårar och sin "svaga" sida. Men inte är man väl svag för att man gråter? Det tycker verkligen inte jag, ändå har jag själv så svårt för just det.

Ibland när jag känner att jag behöver gråta så är jag så larvig att jag sätter på en film som jag vet att jag kommer gråta till. Som om det vore mera legitimt att gråta till en film. Och ibland när jag ser en film som jag vill gråta till så håller jag tårarna inom mig för att ingen ska se mina tårar. Hur dubbel och konstig får man vara egentligen?

Det kan inte vara lätt att leva med mig....
livet | |
#1 - - Lejonkvinnan:

Tror att man kommer till en punkt då allt släpper och då även tårarna. Själv så har jag väldigt lätt för att gråta, nästan för lätt och gråter för mycket.

Och prata är viktigt, framförallt med sin respektive, även om det är svårt. Även där är ju jag tvärt emot, Sambon får ta alldeles för mycket av mina tankar/mående och det är inte alltid bra det heller.



Jag är nog, eller jag vet att jag inte är lätt att leva med....



Kram

#2 - - Marie-Louise:

Lejonkvinnan: Antagligen är det väl bäst att prata lagom mycket med sin respektive ;) Och jag tror egentligen inte att det är enkelt att leva med någon, men man än lever med så måste man ju kompromissa. Men ja just nu är jag nog extra svår att leva med, kanske... /Kram

#3 - - Åsa:

Känner så väl igen mig i dina ord. Mina föräldrar vet inte hur jag mår egentligen och jag vågar inte säga som det är. Min far skulle bryta ihop och bli orolig för hans dotter/barn ska inte må dåligt. Min mor kan inte vara ngt stöd eftersom hon mår sämre än jag :-/. Bara några få vänner vet men det känns som om de inte förstår mig fullt ut.



Kram till dig!

#4 - - Matilda:

Ibland tror jag att tårar är kroppens sätt att tömma sig från allt det jobbiga. För efter de gånger jag gråter så oj så skönt det känns efteråt.

Kämpa, du är stark.

#5 - - Heleena:

När jag gick på KBT för ca två år sedan så fick jag lära mig en sak och det var just att prata med min sambo....det hela gick ut på att jag fick olika hemuppgifter och en var att faktiskt prata med min sambo minst 10 minuter varje dag...jag vet, det låter ju konstigt, klart man borde prata med honom minst 10 minuter kan man tycka MEN så var det inte här. Jag hade inte insett hur lite vi egentligen pratade med varandra...



Hursom, jag började lite smått och det var jätte svårt första tiden, tog några dagar inna jag kom igång och höll i ett samtal 5 minuter i sträck...men så småningom kom jag igång.....nu handlade det här inte bara om löst prat, det var meningen att jag verkligen skulle sätta mig ner och berätta vad jag hade gjort mm få i gång ett samtal öga mot öga sittandes bredvid varandra hela tiden....mycket nyttig uppgift....



Tänk själv, hur många sitter egentligen ner och faktiskt pratar och ägnar den andre minst 10 minuter full närvarande tid? Inte många tror jag...



Tyvärr har jag kommit ifrån detta lite nu, pratar ganska bra här hemma men långt ifrån fullt så bra som det borde vara, ska nog försöka ta tag i det igen....



Skönt attt det funkar hos kuratorn och att du har förtroende för henne....



Kram och hoppas du får en fin dag /Heleena

#6 - - regnnatt:

Jo, jag känner igen... det där med att öppna sig för varandra. Och jag funderar så ofta på vad som är spärrarna... varför man har ett behov av att vara så privat. Utåt upplevs jag som en mycket öppen och glad person, men samtidigt är jag lyssnerskan, när man tittar (lyssnar) noga. Kanske är det därför jag älskar att skriva - här kommer orden precis som jag vill, låter rätt, säger det som är kärnan.

Märkligt är ju också hur det fungerar med vissa personer, hur vi kan träffa någon och bara prata om allt, för att sedan inte hitta de rätta orden när vi är med andra. Vet du, det kan också ha med den vi vill prata med att göra - om han eller hon kan konsten att lyssna, eller egentligen bara själv väntar på att få prata, om sitt. För vi tillhör kanske de som är duktiga på att känna av sådant... Jag vet att jag är det... Kram vännen!

Upp