kuratorn igen...
Samtalet idag var väldigt bra och väldigt jobbigt, känner mig trött nu, precis som förra gången. Hon är lätt att prata med min kurator, det känns helt rätt att öppna sig för henne. Nu skulle jag nog bara behöva öppna mig lite mer för andra också. Jag kan inte gå runt och bära på allt själv som jag gör nu. Människor i min omgivning har ingen aning om hur jag mår om jag inte orkar och vågar öppna mig för dom. Varför har jag så svårt för att prata om hur jag mår med mina närmsta? Främst tänker jag på svårigheten jag har för att öppna mig för min älskade man. Om vi ska kunna mötas i allt det här så måste jag våga och orka öppna mig för honom, men på något konstigt sett så tar det emot. Och jag vet verkligen inte varför det tar emot. Kanske beror det på tiden, vi har/tar oss inte tid att bara sitta ner och prata. Och hur gör man det när man har jobb, barn och allt runt sig hela tiden som pockar på uppmärksamhet.
Och varför ska jag ha så svårt för att gråta? Till och med hos kuratorn så sväljer jag min gråt och sitter där istället och får bara mer och mer ont i halsen och jag känner mig bara mer och mer ledsen. Inte är det väl så farligt att gråta? Men jag har så svårt för det. Men har jag alltid haft det, eller har det kommit nu? Jag vet inte riktigt. Jag har nog alltid haft svårt för att gråta så att andra ser det, jag går gärna undan och gråter. Och hur bra är det egentligen! Är det inte bättre att våga visa sina tårar och sin "svaga" sida. Men inte är man väl svag för att man gråter? Det tycker verkligen inte jag, ändå har jag själv så svårt för just det.
Ibland när jag känner att jag behöver gråta så är jag så larvig att jag sätter på en film som jag vet att jag kommer gråta till. Som om det vore mera legitimt att gråta till en film. Och ibland när jag ser en film som jag vill gråta till så håller jag tårarna inom mig för att ingen ska se mina tårar. Hur dubbel och konstig får man vara egentligen?
Det kan inte vara lätt att leva med mig....
Tror att man kommer till en punkt då allt släpper och då även tårarna. Själv så har jag väldigt lätt för att gråta, nästan för lätt och gråter för mycket.
Och prata är viktigt, framförallt med sin respektive, även om det är svårt. Även där är ju jag tvärt emot, Sambon får ta alldeles för mycket av mina tankar/mående och det är inte alltid bra det heller.
Jag är nog, eller jag vet att jag inte är lätt att leva med....
Kram