nya saker händer...
Idag har jag pratat med min älskade storasyster över telefonen och det var ett mycket bra samtal. Vi har våra perioder då vi pratar med varandra ofta sen hamnar vi i perioder då vi pratar mera sällan. Just nu har vi nog en mellan period tror jag, vi hörs lite då och då men det känns alltid bra då vi hörs. Vi kan prata om allt. En av dom personer som jag verkligen kan prata med är min syster, henne kan jag vända mig till om allt. Jag vet att hon lyssnar, jag vet att hon alltid står kvar och jag vet att hon aldrig skulle byta ut mig. Hon kan också ge mig råd och uppmuntran då jag behöver det, men hon kommer aldrig med pekpinnar.
Jag har kommit på att jag nog alltid pratar bäst över telefonen, kanske är det för att jag inte ser den jag pratar med. Alla ord som kommer är just ord, jag slipper titta någon i ögonen och se tvivel, sorg, ilska m.m.
Nu när jag skriver det så känns det konstigt, varför är det enklare att prata över telefonen, visst vill man väl ha ögonkontakt med den man pratar med. Men nej, jag vill inte alltid det har jag insett. Vissa saker som jag behöver prata om gör så ont att det är enklare att ta det över telefonen just för att slippa ögonkontakten. Känslorna som finns i det man säger hörs ändå på rösten men jag slipper tvivlet, sorgen, ilskan, medlidandet i ögonen och också kroppsspråket. Jag kanske är väldigt ensam om det här med telefonprat, jag vet inte. Men det känns lite konstigt att dela med sig utav den här insikten, den känns lite tabu.
Ofta kan jag också tycka att det är mycket enklare att få ner mina känslor och tankar på papper, som ett brev, än att prata om dom....
bild: google
Jag har lättast för att skriva. Telefon är ett big no no, gillar inte telefoner men förstår hur du tänker, och även det där med att prata öga mot öga. Finns det något värre än när man öppnar sig och man ser hur personen inte lyssnar eller inte bryr sig?
Kram