läser och minns...

Idag när jag läste mammispammis inlägg om skilsmässobarn så började jag fundera på min egna barndom. Mina föräldrar skilde sig då jag var 5 år och jag blev ett skilsmässobarn som träffade min pappa varannan helg och något lov då och då. Vad jag främst kommer ihåg var att jag inte hade något eget rum hemma hos min pappa, inte ens en egen säng vad jag kan minnas.

I någon av hans bostäder fanns det ett extrarum med en bäddsoffa som jag vet att jag sov på, men i andra bostäder sov jag på vardagsrumssoffan (vad jag kan minnas så flyttade han relativt ofta, detta kan jag minnas fel). Jag hade mina kläder och gosedjur (när jag var liten flicka) och någon bok i en platspåse eller en väska nedanför soffan. Jag hade inga saker eller kläder hos min pappa, allt som jag skulle ha med under helgen skulle jag komma ihåg att packa ner. Jag kan inte ens riktigt minnas vad vi gjorde dessa helger. Men jag minns att det aldrig kändes som mitt hem. Jag kände mig aldrig riktigt hemma där, exempelvis gick jag inte och tog mat i kylen när jag var hungrig. När jag sen blev äldre och kunde bestämma lite mer så valde jag att inte vara där varannan helg, jag orkade helt enkelt inte. Det var jobbig att inte ens ha ett rum eller en egen säng som bara var min, så jag fick nog, nej tack då fick det vara.

Jag blir lite sorgsen när jag tänker på det här, för jag funderar på vad det här har betytt för mig. Hur har det här påverkat mitt liv...


dagisfoto på mig, 5 år gammal.
livet | |
#1 - - inger stark:

Nu måste jag gå in och kommentera. Missade det här inlägget, konstigt. Underbart kort på dig, jag minns så väl den där tiden. Det måste ha varit svårt, särskilt detta att inte ha en egen vrå. det var svårt för mig också eftersom jag så tydligt märkte att du inte mådde bra av detta, jag tror att du kände dig otrygg. ganska ofta var du ju hos din farmor och farfar hela helgen. Säkert har det påverkat dig, det gör svåra saker.

#2 - - Kristina:

Jag hade också missat inlägget! Ja, som du vet har jag funderat lite över hur det känns för barn som har föräldrar som inte lever ihop. Intressant att höra din berättelse, och sorgligt. Med tanke på att du inte hade eget rum, inte hade egna saker där är det ju fullt förståeligt att det inte kändes hemma. Och precis som kommentaren ovanför - gissar att det är din mamma - så har det förmodligen påverkat dig på ett eller annat sätt.

#3 - - Marie-Louise:

*Inger & Kristina*:

Tack för era kommentarer <3

#4 - - Johanna:

Jobbigt att inte känna sig riktigt hemma hos sin egen pappa. Hur var ert förhållande annars? Jag förstår att du sa nej tack när du äntligen blev gammal nog för att bestämma själv.



Stor KRAM!

Upp