läser och minns...
I någon av hans bostäder fanns det ett extrarum med en bäddsoffa som jag vet att jag sov på, men i andra bostäder sov jag på vardagsrumssoffan (vad jag kan minnas så flyttade han relativt ofta, detta kan jag minnas fel). Jag hade mina kläder och gosedjur (när jag var liten flicka) och någon bok i en platspåse eller en väska nedanför soffan. Jag hade inga saker eller kläder hos min pappa, allt som jag skulle ha med under helgen skulle jag komma ihåg att packa ner. Jag kan inte ens riktigt minnas vad vi gjorde dessa helger. Men jag minns att det aldrig kändes som mitt hem. Jag kände mig aldrig riktigt hemma där, exempelvis gick jag inte och tog mat i kylen när jag var hungrig. När jag sen blev äldre och kunde bestämma lite mer så valde jag att inte vara där varannan helg, jag orkade helt enkelt inte. Det var jobbig att inte ens ha ett rum eller en egen säng som bara var min, så jag fick nog, nej tack då fick det vara.
Jag blir lite sorgsen när jag tänker på det här, för jag funderar på vad det här har betytt för mig. Hur har det här påverkat mitt liv...
dagisfoto på mig, 5 år gammal.
Nu måste jag gå in och kommentera. Missade det här inlägget, konstigt. Underbart kort på dig, jag minns så väl den där tiden. Det måste ha varit svårt, särskilt detta att inte ha en egen vrå. det var svårt för mig också eftersom jag så tydligt märkte att du inte mådde bra av detta, jag tror att du kände dig otrygg. ganska ofta var du ju hos din farmor och farfar hela helgen. Säkert har det påverkat dig, det gör svåra saker.