tänk om man kunde få....

Igår fick ni en inblick i min tidiga barndom, tänk om man kunde få en inblick i sin ålderdom också. Jag är lite orolig för att min ålderdom inte kommer att vara en dans på rosor precis. Med den sjukdom som jag har så blir det svårt att arbeta heltid och även om jag nu skulle kunna lyckas utbilda mig till något som jag kan klara av på 100% så gäller det att lönen är riktigt hög. För som det ser ut nu så kommer jag inte kunna leva på min pension. Jag vet att jag har många år kvar, säkert närmare 30 år kvar att vara yrkesarbetande på, men kommer det räcka tro.

Jag har varit hemma med 3 barn, arbetat deltid mesta dels av tiden efter barnen, varit sjukskriven långa stunder för min reumatism och sedan fick jag en sjukersättning (sjukpension) på 25%, jag har under 1 år varit arbetslös och studerat till och från under några år. Nu ska jag studera igen i kanske några år med lån och sen hoppas jag då att jag äntligen ska kunna arbeta heltid. Kanske ligga där på mina knän och gräva och putsa och fixa som arkeolog, vem vet. Men kommer jag att hinna arbeta in en lagom pension, en pension som jag kan leva på. Eller måste jag även som gammal leva på min makes pengar, eller kanske på mina barns pengar? Kommer det finnas åldringsvård när jag blir gammal och kan behöva det och vad ska vi säga 50 år? Eller kommer jag få hoppas på att mina kära döttrar tar hand om mig då jag ej klarar mig själv längre? Finns det ens "vanlig" pension då jag blir gammal? Eller är det bara privatsparad pension som existerar?

Ja frågorna är många men svaren få....

Uppdatering: Jag glömde skriva förut att: ja, jag placerar min pensionspengar. Jag hoppas bara att dom placeras rätt så att dom ökar rejält tills jag blir gammal. Självklart skulle jag behöva pensionsspara, ska kolla upp det ordentligt, kanske 100 kr i månaden under studietiden kan räcka sen kan jag öka beloppet.

livet | |
#1 - - Sand mellan tårna:

Inte lätt det där men hade jag varit du hade jag börjat pensionspara om du inte redan gjort det. Börjar du nu behöver du ju inte spara många kronor i månaden. Jag började (eller min mamma öppnade pensionskonto åt mig) redan när jag var runt 25. 200:- i månaden och det kör jag fortfarande med. Har pengarna placerade i olika fonder. Sen den pensionen från staten som man själv kan foga över och får placera som man vill har jag placerat om. fråga mig inte var för det kommer jag inte ihåg haha men förhoppningsvis tar dom hand om mina pengar på bästa sätt.

#2 - - Carina:

Ja sia om framtiden är inte det lättaste och det kanske är tur att man inget vet...

Jag pensionssparar och förhoppningsvis så har man nytta av det den dagen...

Den som lever få se, sa alltid min farmor :)

Kram

#3 - - soffie:

det är bra att inte veta vad framtiden har att ge,för usch att få reda på allt hemskt det roliga kan ju vara bra;)

jag har med varit hemma med 3barn jag har pluggat i 4,5 år så har jag med jobbat deltid i många år så nån pension lär jag iallafall inte bli rik på,

hoppas vi får vara friska iallafall,

kram

#4 - - Agneta:

privat pensionssparande borde du ju absolut börja med, det ger ju iaf några extra kronor varje månad till slut.

Fast ibladn kan det nog vara skönt att inte veta vad framtiden har att erbjuda en, jag tror att det är så mkt som hinner ändras och dras upp i pensioner o förmåner tills det är dax för oss. Men visst delar jag lite av din oro för hur man ska må om 30 med den diagnos man har nu

#5 - - Kristina:

Hu så hemskt om man kunde se in i framtiden - bättre att leva med en illusion och hoppas på det bästa. Men visst funderar också jag ibland hur det kommer att se ut och med tanke på hur utvecklingen varit hittills med dåliga pensioner, usel äldreomsorg etc så känns det lite skrämmande.

#6 - - Lotta:

Jag har varit hemma med fyra barn, jobbat halvtid under deras uppväxt. Så det jag ska satsa på är ett billigt boende tills den dagen jag går i pension om man nu hinner det innan träfracken. Man får nog jobba tills man är 75 år då.

Inte utan att man fundera på hur det ska gå.

Vi får köpa ett stort hus så får vi bo kollektivt och var och en gör det som den är bra på och så får vi odla och äta av vad naturen har att ge.

Det löser sig!

Kram

Upp