Tänk att vissa saker ska behöva kännas så svårt. Min (styv)pappa är mer som en pappa till mig än vad min "riktiga" pappa är och ändå har jag så svårt för att kalla honom för just pappa, utan det blir alltid (styv)pappa. När jag pratar med honom eller om honom blir det hans namn. Mina barn kallar min (styv)pappa för sin morfar och min pappa kallar de vid namn om vi någon gång pratar om honom. Ändå är det så svårt för mig att släppa på det där "styv" innan pappa. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag har så svårt för det. Min (styv)pappa har funnits i mitt liv hur länge som helst känns det som, sedan jag var 11 år tror jag närmare bestämt. Och han ställer alltid upp, han finns alltid där, vad som än händer. Han skulle gå genom eld för mig och min syster och för våra barn, och nej det skulle inte vår "riktiga" pappa göra. Min "riktiga" pappa har faktiskt nästan aldrig funnits där för mig när jag verkligen har behövt men ändå har jag så svårt för att släppa honom helt.
Är blod verkligen alltid tjockare än vatten? Är blodsband alltid tjockare? Nej jag tror ju inte det. Jag vet att jag står närmare min (styv)pappa än vad jag gör med min pappa och ändå är det så svårt. Egentligen är det ju bara ett ord, för i mitt hjärta så är han min pappa, han är den som finns där när jag behöver det och han är den som alltid har funnits där när jag har behövt. Han har stått ut med mina tonårsår utan att vika en millimeter, han ställer alltid upp när jag behöver hjälp med något, han är mer som en pappa för mig än vad min pappa är. Så kanske ska jag hädanefter kalla min (styv)pappa för pappa! Ja jag tror allt att jag ska försöka med det...
min fina (styv)pappa som jag nu ska försöka kalla för pappa :) foto:jag
Det tycker jag absolut att du ska göra, alltså kalla honom pappa! Jag tror han uppskattar och gläder sig åt det:)
Kram♥