mitt humör...

Ibland blir jag bara så j***a sur, irriterad och tvär på allt och ingenting utan någon egentligt anledning och det är fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte vara tjurig och tvär mot min familj men ibland har jag bara lust att skrika rakt ut och skälla på alla och dra hemifrån. Det bara kommer över mig, helt plötsligt. Om jag ändå visste vad det var/är som utlöser det dåliga humöret, då skulle jag ju kunna undvika dom sakerna men nej jag vet faktiskt inte varför jag ibland bara får ett så j***a dåligt humör.

Vad jag vet är att det INTE beror på vilken "period" jag befinner mig i under månadens gång. Utan det dåliga humöret kan komma när som helst på månaden. Och det liksom kommer ur tomma intet, det är nästan som om det dåliga humöret smäller ner i huvudet på mig.

En tanke jag har är att jag kanske får dess utbrott när jag är hungrig, men jag vet inte riktigt, det är inte alltid innan maten jag blir så här. Idag fick jag ett för någon timme sedan, jag fick bara en känsla av att ingen i familjen gör någonting här hemma någon gång, men så är inte riktigt fallet. De flesta här hemma hjälps åt. Men jag får denna känsla liksom bara på någon sekund och sen sitter den där, tills jag får tjura och skälla av mig lite.

Är det någon av er andra som känner igen sig i detta? Vet ni vad era utbrott beror på? Hur gör ni för att eventuellt stoppa dessa utbrott?

Jag blir nämligen så trött och less på mig själv som blir så här...
livet | |
#1 - - Agneta:

sådär blir jag med ibland, den känsla jag har av varför jag får det är att det skett några småsaker som irriterat mig litelitelite men som jag ändå inte reagerat speciellt över eller sagt något..sen samlas detta ihop till ett gigantiskt moment som får mig att explodera över egentligen ingenting alls men det är lite som summan av kardemumma:allt på samma gång. Får jag bara skrika, svära o smälla i en eller två dörrar så är allt lugnt igen sen. Stoppa dem går inte, i såfall blir det ju ännu värre tills nästa utbrott?! Men visst biter jag mig i handen oftast, för barnens skull, och låter det gå ut över döda ting istället

Hoppas det är bättre nu!

#2 - - Stina:

Nä du jag har inga såna utbrott direkt men sen äter jag Cipralex och de lansle hämmar ev humörsvägningar?

#3 - - Anonym:

Ganska normalt skulle jag vilja säga. Så länge man inte klipper till någon så är det väl ganska ok. bekymra dig inte för mycket alltså, jag har fått sådana utbrott hur många gånger som helst och det vet du. Irritationen bara växer och måste ut!

#4 - - Camilla:

Jag tror att det kallas: Normal.

Och efter utbrottet känner man att man har varit orättvis. Men just för stunden är det bara SÅ jobbigt.

Men som sagt...Jag tror att det är så normalt så.

Jag hoppas så det. För jag tror att jag är normal :)

Sv: Stackars svärmor ;)

Kram på dig!

#5 - - Birgitta Höglund's Mat:

Tänk att du ändå hade ork att skriva en så vänlig kommentar hos mig, mitt i det dåliga humöret ;)



Stress var en väldig utlösare för dåligt humör hos mig förut. Har försökt eliminera den på alla möjliga sätt och tillsammans med bra sömn och mat, så är jag mycket gladare och trevligare mot omgivningen och mig själv numer:



Hoppas det vänder för dig med.

Soliga hälsningar från Alanya

#6 - - Marie:

Jag håller med Agneta, många små saker som samlas för att till slut explodera. En liten tröst, du är inte ensam!

Det viktiga är nog att be om förlåtelse efteråt, för oftast är man orättvis i sin ilska;)



Ha en bra kväll vännen!

Kram♥

#7 - - Kristina:

Jag känner absolut igen mig, ibland känner jag precis som du och jag har försökt fundera på vad det kan bero på. Ibland kan det vara efter en dålig dag på jobbet, eller att jag sovit för lite och ibland är det nog bara många bäckar små som till slut blir för många och då exploderar jag. Men som andra här skrivit, det är nog ändå ganska normalt.

#8 - - maria:

Jag känner igen mig i det du skriver och jag tror det kan vara en mix av småsaker man irriterar sig på, trötthet, stress och dålig kost...



Det är inget fel på oss utan jag tror man får lära sig att hantera det bara och försöka hitta lösningar...



Kram

#9 - - Fnulan:

Men gummsan då! Det är okej, du är älskad i alla fall! Jag kan vara en jävla satkäring emellanåt! Det är ganska mänskligt och naturligt! Du är inte ensam direkt! Jag tror mitt är pms sviter. Men mitt är veckan innan typ! Och glöm inte när du har ägglossning, för då springer hormonerna maratonlopp i kroppen med.



sv: Hoppas presenten muntrade upp dig lite! Och visst, våra barn gör inte som vi säger, dom gör som vi gör ... ;)



puss på pannan och en styrkekram

#10 - - mammakero:

Tack för titten hos mej! Kul med nya som tittar in! Välkommen åter!

Jag håller med de här ovan, oftast är det stress som gör småsaker orelevant stora. Min pappa brukar likna dessa "bryt" med att problemen är en vägg och att du ränner rätt in i väggen och formligen mosar näsan. Först skriker du av smärta (när du går på dina nära, det är bara dem du litar allra mest på som du kan explodera på, de är de som får ta sånt som andra "lastat" på dej under dagen). Tröttheten hjälper stressen genom att släppa alla dina inre spärrar. Det är därför som det är SUPERviktigt att du berättar för dina nära varför du får "brytet" och be om ursäkt, när allt har lagt sej. Försök inte tala innan känslorna lagt sej, det har jag lärt mej den hårda vägen. Du är ABSOLUT inte ensam. Alla har vi perioder i våra liv med bekymmer som stressar en. Tänk så här! Ett problem är alltid oövervinnerligt när du står inpå det. Lugna ner dej, ta ett steg tillbaka och kolla igen. Jag lovar att ALLA dina problem blir övervinnerliga på avstånd.

#11 - - Stattinskan:

Nu vet inte jag hur gammal du är - men själv började jag känna av "kärringaköret" vid 38 års ålder. Hormoner spelar oss ett spratt utan att vi vet om det! Prova Female oavsett om du är "där" eller inte, för mig var det ett säyt att inte skapa svarta rubriker i tidningen ;-D ... sen tycker jag faktiskt inte att det är nått fel att visa vad man känner, så länge man förklarar för familjen ...

Boxningspåse lämnas kvar :-)

Kramar

#12 - - Ann Catrine:

Helt normalt skulle jag vilja säga!

På den tiden jag hade jobb, familj och hus

och en massa andra saker som stressade mig,

kom de där utbrotten då och då.

Inte nog med att utbrotten var jobbiga för

familjen, de tog dessutom en oerhörd massa

energi från mig..

Det som är viktigt är att förklara,

och be om ursäkt kanske,

när det lugnat ner sig.

Inte förren dess..

Tror det till och med kan vara bra för ungarna

att se att även mamma kan "bryta ihop"

och att inget värre händer på grund av det..

Även mamman i familjen är en människa ;-)



Numera händer det i stort sett aldrig,

vet inte om det beror på att jag bor ensam,

behöver (nästan) aldrig stressa,

har insett att jag inte har energi över för utbrott,

eller om jag helt enkelt blivit för gammal..



Du ska iallafall inte oroa dig,

eller grubbla så mycket,

ett helt normalt beteende tycker jag!



Kanske är du dessutom som jag,

lägger på hög tills en bagatell är det som ger fyr?!

Eventuellt bättre att pysa ut då och då,

men det är svårt när man inte har den personligheten, dessutom skulle man ju då vara

konstant småsur ;-)



Nej, ett rejält oväder rensar luften,

och efter regn kommer alltid sol!

Bara bra att inse att världen inte går under

på grund av ett litet, nåja stort, åsknedslag!



Ha en go söndag vännen!

#13 - - Ingrid:

Tror det är rent av nyttigt att "pysa ut" lite emellanåt! Sen att man nog är lite känsligare i vissa perioder..

#14 - - PIa:

Jag var så också(får återfall ibland), men gick en COPE-kurs och där lärde jag mig att lokalisera något som hette SMIP(små men irriterande problem).. Att välja vad som är SMIP och inte värda att lägga ner en massa energi på.. Att tänka efter "är det här värt att irritera sig på?". Det finns många sådana saker, som du kan rationalisera bort, och då kan du slippa dessa "vulkanutbrott"!! ;o)



Jag minns också att det fanns stunder då jag seriöst funderade på att hyra mig en 1:a. En egen lägenhet dit jag kunde rymma en vecka i månaden. Där var allt ordnat som JAG ville.. Vi var flera som funderade på att hyra en 1:a tillsammans.. En vecka var!! Hahahaha...

Upp