jag slutar aldrig...
Jag vet att jag ofta, lite väl ofta, tänker på andra mer än på mig själv. Jag tänker oftare på hur andra mår än på hur jag själv mår och nej det är inte bra. Men ibland måste man tänka på andra! Man kan inte vara så självisk, om det nu är det saken handlar om, att man utesluter en hel skara människor ur något stort som händer i ens liv. Ibland måste man lägga saker bakom sig och bara bjuda till och kanske till och med glömma för en dag bara för att låta andra glädjas med en. I det stora hela så vinner kanske alla på detta i slutänden.
Som sagt innan, jag behövde få ur mig lite tankar som jag just nu bär runt på och ni som kanske vet vad detta handlar om: snälla ni skriv inget som röjer anledningen i kommentarerna under inlägget. Jag vill inte berätta vad jag syftar på för händelse, jag vill bara få skriva av mig.
foto:jag
Ibland (tyvärr alltför ofta egentligen) tvingas
man inse att människan inte är genomgod och att
alla har empati!
Har ett exempel här just nu också,
en mamma som gnomgått den värsta mardröm man kan tänka sig. ÄNDÅ skriver en del (sjuka) människor
elaka kommentarer på både FB och i nätupplagan
av morgontidingen.
Jag vet att de anhöriga till och med fått tel.samtal
med ondska.
Jag hoppas de anhöriga kan lägga de orden bakom sig,
och inse att vi är så många som bara vill väl,
och som lider med dem!
Men, man slutar aldrig förvånas!!
Tack vännen för alla goa kommentarer hos mig,
varit jättedålig på att skriva tillbaks,
det har varit mycket även för en gammal sjukpensionär med skolavslutningar och en massa födelsedagar!
Roligt och skoj, men OJ vad kroppen bråkar!
Kram!!