det här med diagnoser...

Jag har alltid haft lite svårt för alla dessa diagnoser och bokstavskombinationer som vi möts av överallt i samhället - men jag börjar byta uppfattning.

Jag har ofta tänkt så här:
Finns det inga ouppfostrade barn längre?
Har alla bråkiga/stökiga/olyckliga barn (och vuxna) en bokstavskombination eller neuropsykiatrisk diagnos?
Beror bråket/stöket/olyckligheten aldrig på yttre omständigheter så som övergrepp eller "elaka" vuxna?
Kan inget längre skyllas på föräldrarna eller andra vuxna?
Och ja till viss del måste jag erkänna att så kan jag tänka även idag men inte alls på samma sett som förut.

Det här med bokstavskombinationer och neuropsykiatriska diagnoser är något som jag har behövt bli mer medveten och kunnig om - utan att ha valt det själv. Den det gäller vill inte att jag skriver om det i bloggen så jag ligger lågt och skriver kryptiskt - men jag vill ändå få ut mina egna tankar kring allt detta. Att behöva leta information, att behöva bråka och tjata till sig remisser och extra resurser tar på ens krafter. Jag blir som en tigrinna - jag gör allt för mina/mitt barn! Och i all denna information som jag har behövt söka i så har jag funnit en diagnos/bokstavskombination som skulle kunna vara jag! Va jag, en diagnos.... Nej det tror jag väl inte - eller jo kanske, varför inte. Med livet som facit kan jag lägga puzzel och ja kanske, kanske vore en utredning en god idé. Eller kanske räcker bara vetskapen om att ja kanske kan det vara så. Kanske behöver man inte få diagnoser på allt. ADD är den diagnos som jag tänker på - en "kvinnlig" variant av ADHD brukar den visst förklaras som. Nu säger inte jag att jag har detta, långt ifrån, men ett frö har såtts i mitt inre som gör att jag kommer leta efter mer information och jag vet (jag känner mig själv) jag kommer sluka/läsa allt om denna bokstavskombination. För sådan är jag. När jag väl gör något så gör jag det till 120 % men sedan tar det stopp, sedan orkar jag inte mer, sedan lägger jag ner. Ni som läst här ett tag vet att jag får mina dagar av trötthet, när jag sover nästan en hel dag - och jag har alltid skyllt detta på min reumatiska sjukdom. Men kanske ligger det något annat bakom denna enorma trötthet som jag drabbas av ibland. Ja men vad säger man: den som lever får se....


Här gick jag idag. Jag hoppade av bussen några hållplatser tidigare och tog mig en promenad både när jag åkte till skolan och sedan när jag åkte hem...

Barnen | |
#1 - - LILITH - Borderline & mamma:

"fördelen" med att få en diagnos bekräftad är då att man kan få hjälp med att arbeta med de saker som orsakar problem, och samtidigt bli medveten om hur man gör för att förstärka sina bra sidor. För en diagnos är ju inte bara negativt, det finns ju positiva saker också.

#2 - - Husfrun:

Jag tror att samhället, all stress, alla krav och att vi på nåt sätt ska stöpas ur samma mall gör att många reagerar utåtagerande.

#3 - - Agneta:

det här med diagnoser är inte av ondo, det kan hjälpa en att förstå vissa handlingar man gör och hjälpa en på traven att hantera livet som rullar på. Det kan förklara varför man reagerar som man gör i vissa situationer och hur man ska göra för att underlätta för sig själv och i då i förlängningen även för människor runt omkring en.

I mitt jobb ser jag många diagnoser, ibland kan jag inte hålla med om dem helt men oftast. Det ger mig ett handtag att hjälpa till på bästa sätt, det förklara varför barnet gör som det gör och hur ska jag undvika att det blir kaos just där och då.

Alla är vi inte stöpta i samma form, vi måste få vara olika och ha våra egenheter utan att det alltid är en diagnos men när livet börjar bli jobbigt för en själv eller de runtom en så ska man nog göra en utredning fö att se vad det är.

kram

#4 - - maria:

Jag tror att man ibland sätter en diagnos alldeles för snabbt, att det inte tillåts att vara annorlunda. Alla är inte stöpta i samma form och fungerar enligt bestämda mallar..

Om man inte gör det måste man då ha en diagnos ?



Jag tror absolut att det är bra att få en diagnos vid rätt tillfälle för att få rätt stöd och behandling..Det vet jag verkligen som jobbar med funktionshindrade människor...men ibland är det bara för lätt och enformigt i sitt förhållningssätt...



Mina tankar <3

Kram

#5 - - soffie:

det är många som får diagnoser idag och jag blir lite rädd att samhället är för snabba, men jag hoppas såklart att man ger dem en rätt diagnos och på så sätt kan individen få det stöd som g´behövs för ett fungerande liv, min son är en av dem han fick en diagnos för en månad sen add jag och lärarna har aldrig funderat i de banorna men nu är han utredd och jag får helt enkelt försöka förstå, men det jag inte fattar är att han har klarat sig hela livet han fyller 17 i januari utan en diagnos, å han har fixat skolan bra ,det var hans pappa som tyckte han skulle utredas, har ej skrivit om detta på bloggen för han vill inte det, men mina kommentarer läser han ej,hoppas att din vän får det stöd och hjälp den behöver, kramen

#6 - - Ylva:

Det är jättebra att man kan få en diagnos och jag tror inte att det finns fler "stökiga" barn nu utan mer att man har en förklaring till dem. Själv har jag haft diagnosen bipolär, som jag inte riktigt hållit med om, för jag har haft depressioner men inte manier, men nu är jag förhoppningsvis frisk. Kram!

#7 - - Barnens Hjältar:

Jag kan lova dig att nästan ALLA som säger att diagnoser sätts för lätt INTE har personliga erfarenheter av att leva tillsammans med någon som har en diagnos. De som hävdar att det diagnostiseras för mycket har dålig kunskap i ämnet och läser för mycket aftonbladet.



ADHD och asperger har alltid blivit ifrågasatta och jag tror det beror på att många känner igen sig i beteendet och inte själva känner sig funktionsnedsatta. Vill bara poängtera att det är stor skillnad på att ha ett beteende någon gång i bland och att leva med det 24 timmar om dygnet.



#8 - - vuxenmamman:

JAg tror inte att det finns för många diagnosbarn eller för den delen diagnosvuxna. Det är så omfattande tester som görs. Det finns inte mkt som går att ifrågasätta när man får svaren.



Sen tror jag att vi som vuxna ibland funderar på om man inte har ngn "liten släng" av en diagnos- det har vi säkert också. Dvs vi har vissa tendenser. Men jag tror inte att det är samma sak som att leva med en diagnos alltid.Men det går hur bra som helst att testa sig som vuxen.

KRAM

#9 - - Lejonkvinnan:

När Trean fick sin diagnos aspergers och adhd så fick han gå igenom massor med tester. Jag var med vid många av testerna och blev lite rädd, för det där, det var ju även jag. Psykologen lugnade mig dock och sa att om alla människor gick igenom dessa tester så skulle alla känna igen sig, men det betyder inte att alla har en diagnos.



Nu vet ju jag att diagnoser kan vara både på ont och gott, för Trean har det mest inneburit gott och jag är glad att han fick den så att både vi och han fick många svar på "varför". Sörjer dock att han fick den så sent.



För min egen del och med tanke på en neuropsykologisk diagnos så har jag fått lära mig att många med EDS kan ha tex aspberger så.....jag vet inte, men för mig där jag står i livet så behöver jag inte veta heller känner jag.



Men det där om ouppfostrade barn, jo då det finns det och det i massor. Mycket pga stressade och oengagerade föräldrar, det är i alla fall min åsikt.



Stor kram till dig!

Upp