ibland blir jag rädd...
Jag läste ett så bra inlägg hos Javamorsan idag som ni bara måste läsa. Läs hennes inlägg/fråga/svar (vad man nu vill kalla det) som baseras på en frågeställning som finns på ett forum på internet.
Detta är klippt från en forumsida på internet:
"Nu vet jag att jag kommer att bli totalsågad, frågad om jag inte står för mina åsikter o.s.v. men det är något jag får ta! Det har varit massa tjafs om detta med diskriminering, lika-behandling etc. Men jag tycker att det är fel att säga till förskolebarn att det är helt ok om man som pojke gillar en annan pojke och viseversa med flickor. Jag vägrar att min son ska få höra på dagis att det är ”ok” om han blir kär i en annan pojke, varför uppmuntra? Är inte de barnen för små för att ens veta vad kärlek är? Även mellan pojke-flicka. Det är ju knappast så att de som i dagens samhälle är homosexuella fick uppmuntran på dagis, men de blev homosexuella ändå! Kan det inte få vara så i fortsättning också? Varför vill mänskligheten.. liksom.. pusha barnen till att bli det? Ja, alla är lika mycket värda. Jag har inget emot homosexuella, för de som idag är homosexuella är iallafall homosexuella för att de faktiskt är det. Inte för att någon har intalat dom att det är rätt. Ingen som håller med? Och om du inte håller med (istället för att hacka) försök få mig att förstå.. För jag vill verkligen förstå!"
Vad är folk så rädda för? Varför är folk så inskränkta? Tror folk fortfarande (i vår upplysta tid) att man blir homosexuell eller hetrosexuell liksom av egen vilja, att man väljer det själv?
Jag har alltid sagt till mina döttrar att det är helt okej om de blir kära i en flicka eller pojke, huvudsaken är att den de är kära i är snäll mot dom och visar dom respekt. Inte blir mina döttrar lesbiska utav detta, absolut inte. Men vad som sker är att de vet att jag, som är deras mamma, kommer att älska dom och acceptera dom hur de än är. Om de skulle växa upp och inse att de faktiskt är lesbiska så skulle jag alltid finnas där och älska dom endå. Jag älskar inte mina barn utifrån vilka de kommer att välja att gå till sängs med, jag älskar mina barn för att dom är mina barn och jag kommer att älska dom vad de än gör, faktiskt. Oavsett vad de gör i livet så kommer jag att älska dom, jag kanske inte alltid kommer hålla med dom eller tycka att deras val i livet är bra, men jag kommer ALLTID att älska mina döttrar! Det är vad som händer om man från tidig ålder berättar att kärlek inte är något fult, vare sig det är mellan tjej och kille, tjej och tjej, kille och kille, ens barn vet att man finns där som förälder vad som än händer.
Nästa inlägg på ett forum kanske handlar om: mitt barn blir uppmuntrat på dagis till att gilla andra barn av annat etniskt ursprung? Skulle den frågan vara okej? Skulle den rädslan vara okej? Vart drar vi gränsen för vad som är okej och inte... Ibland blir jag faktiskt riktigt rädd när jag surfar runt och möter alla dessa inskränkta frågeställningar.
Detta har egentligen inte bara med kärlek att göra. Detta handlar om att jag älskar mina döttrar vad som än händer, för det är min uppgift i livet som deras mamma, att älska dom - alltid. Och att de känner och vet att jag gör det.
Detta är klippt från en forumsida på internet:
"Nu vet jag att jag kommer att bli totalsågad, frågad om jag inte står för mina åsikter o.s.v. men det är något jag får ta! Det har varit massa tjafs om detta med diskriminering, lika-behandling etc. Men jag tycker att det är fel att säga till förskolebarn att det är helt ok om man som pojke gillar en annan pojke och viseversa med flickor. Jag vägrar att min son ska få höra på dagis att det är ”ok” om han blir kär i en annan pojke, varför uppmuntra? Är inte de barnen för små för att ens veta vad kärlek är? Även mellan pojke-flicka. Det är ju knappast så att de som i dagens samhälle är homosexuella fick uppmuntran på dagis, men de blev homosexuella ändå! Kan det inte få vara så i fortsättning också? Varför vill mänskligheten.. liksom.. pusha barnen till att bli det? Ja, alla är lika mycket värda. Jag har inget emot homosexuella, för de som idag är homosexuella är iallafall homosexuella för att de faktiskt är det. Inte för att någon har intalat dom att det är rätt. Ingen som håller med? Och om du inte håller med (istället för att hacka) försök få mig att förstå.. För jag vill verkligen förstå!"
Vad är folk så rädda för? Varför är folk så inskränkta? Tror folk fortfarande (i vår upplysta tid) att man blir homosexuell eller hetrosexuell liksom av egen vilja, att man väljer det själv?
Jag har alltid sagt till mina döttrar att det är helt okej om de blir kära i en flicka eller pojke, huvudsaken är att den de är kära i är snäll mot dom och visar dom respekt. Inte blir mina döttrar lesbiska utav detta, absolut inte. Men vad som sker är att de vet att jag, som är deras mamma, kommer att älska dom och acceptera dom hur de än är. Om de skulle växa upp och inse att de faktiskt är lesbiska så skulle jag alltid finnas där och älska dom endå. Jag älskar inte mina barn utifrån vilka de kommer att välja att gå till sängs med, jag älskar mina barn för att dom är mina barn och jag kommer att älska dom vad de än gör, faktiskt. Oavsett vad de gör i livet så kommer jag att älska dom, jag kanske inte alltid kommer hålla med dom eller tycka att deras val i livet är bra, men jag kommer ALLTID att älska mina döttrar! Det är vad som händer om man från tidig ålder berättar att kärlek inte är något fult, vare sig det är mellan tjej och kille, tjej och tjej, kille och kille, ens barn vet att man finns där som förälder vad som än händer.
Nästa inlägg på ett forum kanske handlar om: mitt barn blir uppmuntrat på dagis till att gilla andra barn av annat etniskt ursprung? Skulle den frågan vara okej? Skulle den rädslan vara okej? Vart drar vi gränsen för vad som är okej och inte... Ibland blir jag faktiskt riktigt rädd när jag surfar runt och möter alla dessa inskränkta frågeställningar.
Detta har egentligen inte bara med kärlek att göra. Detta handlar om att jag älskar mina döttrar vad som än händer, för det är min uppgift i livet som deras mamma, att älska dom - alltid. Och att de känner och vet att jag gör det.
Och att livet handlar om medmänsklighet, att vi alla människor är precis lika mycket värda!
Om vi kan lära våra barn det - då har vi kommit långt...
Om vi kan lära våra barn det - då har vi kommit långt...
Du skriver så bra att jag bara ställer mig upp och applåderar! Håller med till 110% och skulle älska mina pojkar lika mycket om de skulle bli kära i en annan kille. Har inget att tillägga :)
Kramis