själv vet jag varför...
Min övervikt började med en reumatisk sjukdom som gjorde att jag bara inte kunde eller orkade träna ordentligt. Men jag åt som tidigare och började sakta men säkert att gå upp i vikt, detta var ganska precis efter att jag hade fått min tredje dotter. Den reumatiska värken slog till i slutet av den graviditeten så det var svårt att bli av med "mammakilona" och sedan har det tyvärr fortsatt. Den reumatiska sjukdomen finns såklart fortfarande kvar, den är obotlig, men jag kan hålla den i något så när skick med hjälp av att dagligen peta i mig olika värktabletter och antiinflammatoriska tabletter, ta cellgifter (i en låg dos) en gång i veckan och att ta min Humiraspruta var fjortonde dag. Om jag följer den här medicineringen så kan jag klara dagen ganska bra. Men vissa dagar har jag mer värk än andra dagar och vissa dagar känns det som om hela kroppen slås ut och jag kan sova nästan en hel dag. Vinterhalvåret är också värre än sommarhalvåret.
Men sedan har obearbetade trauman från min barndom/tonårstid bubblat upp till ytan vilket har gjort att jag även mått dåligt psykiskt. Och när jag mår dåligt psykiskt så mår jag endå sämre fysiskt. Värken blir "kraftigare" och orken tryter rejält. Dessa trauman har jag inte orkat bearbeta ännu utan det bubblar upp till ytan lite då och då, och jag försöker trycka ner känslan och mår så klart ändå sämre. Jag vet att jag borde ta tag i detta men som livet är just nu så orkar jag inte - jag har försökt med kurator, KBT och annat men det hjälpte inte mig, då i alla fall.
I och med detta så har jag gått upp i vikt och nu försöker jag finna en balans i livet så att jag kanske sakta men säkert kan börja gå ner i vikt. Men jag vet att det kommer att ta tid. Och som om inte detta vore nog så har jag en gammal ätstörning som gärna gör sig påmind om jag "bantar" eller tänker allt för mycket runt det här med mat.
ibland är trasiga saker vackra... foto:jag
Du kommer med all säkerhet att klara det..låt det få ta tid!
Att inte kunna röra sig som förr betyder ju ofta viktökning, räcker ju ibland att man åker på semester och bara latar sig:-)
Lycka till..stor kram