själv vet jag varför...

Här kommer mitt svar på frågan jag ställde i det förra inlägget:

Min övervikt började med en reumatisk sjukdom som gjorde att jag bara inte kunde eller orkade träna ordentligt. Men jag åt som tidigare och började sakta men säkert att gå upp i vikt, detta var ganska precis efter att jag hade fått min tredje dotter. Den reumatiska värken slog till i slutet av den graviditeten så det var svårt att bli av med "mammakilona" och sedan har det tyvärr fortsatt. Den reumatiska sjukdomen finns såklart fortfarande kvar, den är obotlig, men jag kan hålla den i något så när skick med hjälp av att dagligen peta i mig olika värktabletter och antiinflammatoriska tabletter, ta cellgifter (i en låg dos) en gång i veckan och att ta min Humiraspruta var fjortonde dag. Om jag följer den här medicineringen så kan jag klara dagen ganska bra. Men vissa dagar har jag mer värk än andra dagar och vissa dagar känns det som om hela kroppen slås ut och jag kan sova nästan en hel dag. Vinterhalvåret är också värre än sommarhalvåret.

Men sedan har obearbetade trauman från min barndom/tonårstid bubblat upp till ytan vilket har gjort att jag även mått dåligt psykiskt. Och när jag mår dåligt psykiskt så mår jag endå sämre fysiskt. Värken blir "kraftigare" och orken tryter rejält. Dessa trauman har jag inte orkat bearbeta ännu utan det bubblar upp till ytan lite då och då, och jag försöker trycka ner känslan och mår så klart ändå sämre. Jag vet att jag borde ta tag i detta men som livet är just nu så orkar jag inte - jag har försökt med kurator, KBT och annat men det hjälpte inte mig, då i alla fall.

I och med detta så har jag gått upp i vikt och nu försöker jag finna en balans i livet så att jag kanske sakta men säkert kan börja gå ner i vikt.  Men jag vet att det kommer att ta tid. Och som om inte detta vore nog så har jag en gammal ätstörning som gärna gör sig påmind om jag "bantar" eller tänker allt för mycket runt det här med mat.

(som ni vet går de ljustgrå orden att klicka på, så kommer en ny länk)


ibland är trasiga saker vackra... foto:jag
livet | |
#1 - - Ninni:

Du kommer med all säkerhet att klara det..låt det få ta tid!



Att inte kunna röra sig som förr betyder ju ofta viktökning, räcker ju ibland att man åker på semester och bara latar sig:-)



Lycka till..stor kram

#2 - - Ninni:

Vi krockade nog i cyberrymden..vi skrev nog ungefär samtidigt=)

#3 - - Johanna - Tvåbarnsmamman mitt i kaoset:

Hihi kika in senare så får du se bilder! :D

#4 - - Husfrun:

Åh vad jag känner igen mig. Dels i den reumatiska sjukdomen, dels i barndomens/uppväxtens trauma som gjorde mig psykiskt svag under en lång period då jag var obotligt trött och min reumatism blommade upp ständigt. Jag gick upp tio kilo i psykisk ohälsa, som jag kallar det. I dag mår jag dock bra, både psykiskt och fysiskt. Äter enligt lchf vilket mina leder mår bra av... jag har brutit med min barndom och bearbetat det (tillräckligt för nu i alla fall) och de tio kilon jag gick upp när jag mådde som mest dåligt... de är inget extrabagage.

Kram och lycka till. Jag hoppas att du får må bra.

#5 - - Anonym:

Men nyckelpigan rör ju sig... du är jätteduktig.



Små miniförändringar ger effekter långsiktigt... sakta men säkert.



Även jag har en historia med ätstörning i mina tonår... vet vad du talar om.



Kram!Kati

#6 - - Agneta:

låt tiden arbeta för dig så skapas en balans som är varaktig, ibladn har man lite för bråttom och tro att saker ändras meddetsamma bara för att det just nu känns bra. Du lyckas, och är ju på god väg!

kram

#7 - - Petra:

Skickar massor med kramar till dig!!! Tufft med sjukdomar och ja - psykisk och psykisk hälsa går ofta hand i hand - tyvärr! Säg till om jag kan hjälpa dig på nåt sätt!



Kram Petra

#8 - - maria:

Du har en väldig insikt i din sjukdomshistoria och du är väldigt klok....

Hoppas du snart kan påbörja din resa mot att ta tag i din ryggsäck du bär på...



Jag finns här om du vill ha en vän som lyssnar eller bara att ta en promenad med <3

Kramar fina du

#9 - - Linda aka Javamorsan:

Sänder massa omtanke. Sjukdomar är inte lätt att överkomma!

Jag har mina problem och jag kämpar varje dag med vissa saker. Ler och ser glad ut och jobbar vidare.



Ha en fin fredag nu Kram

#10 - - Nett:

Det är så svårt det där, jag har inga orsaker till att jag blev överviktig utan jag åt mig själv till det. jag har mig själv att skylla. Oavsett jur kilona har kommit dit så är det svårt att hitta balansen.



Underbar bild du har fotat!



Kram

#11 - - JE:

Jag tycker att du borde ge LCHF ett försök till, för mig har det funkat bra. Jag började i januari det här året och har nu gått ner 21 kg (med ett uppehåll i en månad på semestern).

Upp