det här med att ta emot komplimanger...
Jag fick i alla fall en riktigt fin komplimang idag på jobbet. Jag har nu börjat jobba mer och mer nere på Demensavdelningen - förut har det varit Korttidsboendet jag vart på och är fortfarande ibland. Men nu är jag alltså mer och mer nere och jobbar med de dementa, jag har ingen demensutbildning utan tar de boende med sunt förnuft och en hel del tanke på hur jag gjorde med döttrarna när de var små. De dementa beter sig ofta som barn faktiskt.
Oj nu "flummade" jag ut - det var ju det där med komplimangen. Jo det var en arbetskamrat som sa till mig att hon hade blivit så glad när hon sett mitt namn i schemapärmen. Hon hade blivit så glad sa hon för att hon gillade att arbeta med mig för jag lyckades alltid ta det så lugnt, jag stressade visst aldrig upp mig och jag tycks alltid veta vad jag ska göra - jag "ser" vad som ska göras och gör det sa hon. Och ja det har hon nog faktiskt rätt i. Jag brukar aldrig stressa upp mig på jobbet, hur mycket det än blir. Kanske beror det på alla år inom vården som jag har i bagaget, jag vet att om man stressar upp sig så brukar det oftast bara bli värre. Bättre då att ta det lugnt och bara jobba på, sakta men säkert. Och att "se" vad som ska göras, jo det gör jag, ofta handlar detta om disk, tvätt eller bara allmänna vardagssaker som ska göras och det är klart jag ser och gör dom.
Samma arbetskamrat kom sedan senare idag och berättade att en annan arbetskamrat hade sagt till henne: Åh Marie-Louise måste vi vara rädda om och hålla hårt i, hon är ju så himla bra med de boende och är så lugn och bra och jobba med. Hon tyckte jag kunde behöva få höra att de var andra nere på demensavdelningen som var nöjda med mig. Och vad det värmer att få detta beröm. Men just när jag fick berömmet så visste jag inte vad jag skulle säga utan började prata bort det med att inte är väl jag så bra och bla, bla, bla.... Nästa gång ska jag försöka säga bara: Tack!
Jag märker i och för sig att jag har ett lugnt handlag med de äldre och framförallt de dementa, jag står ut med att svara på samma fråga flera gånger i rad och jag lyckas ofta lirka med dom så att de tar sina mediciner, äter upp sin mat, går på toaletten eller vad det nu är. Detta tror jag faktiskt att jag kan tacka min fina döttrar för. För hur många gånger har jag inte som mamma fått lov att svara på samma fråga tusen gånger och fått lirka så att de skulle göra så som jag ville. Vad är det? Varför då? När ska vi gå/åka/äta/m.m.? Ja alla ni med barn vet jag talar om.
På dessa två avdelningar arbetar jag, mer längst ner nuförtiden, på demensboendet...
Vad härligt att få höra sådant. Vi är lit för dåliga till man att tala om bra saker till varandra tror jag :-)Kram!!