Mina två stora döttrar är väldigt duktiga på att träna och äta bra och först ska jag erkänna att jag var ganska orolig över detta - var det någon form av ätstörning på gång. Jag tänkte så faktiskt på allvar när de sa nej till chips, godis, läsk m.m. Jag hade som ung själv en ätstörning - sprang och kräktes stup i kvarten - och började sen träna allt för hårt, allt för att jag skulle vara smal. Följden av detta har nu blivit till en övervikt som jag till och med ska operera mig för. Men ja tanken på att mina döttrar "ärvt" min ätstörning fanns där inom mig och gjorde mig orolig. Jag försökte hålla koll så att dom inte gick och kräktes i smyg t.ex för jag var som sagt orolig.
Hur blev det då så här? Ja det är mycket som har spelat in så klart. Upplevelser i barndomen som jag inte går in på här, retad i mellanstadiet för att jag var tjock vilket jag absolut INTE var men två andra flickor var pinnsmala och gillade att klanka ner på mig och min kropp, en självkänsla som varit obefintlig likaså självförtroendet har saknats m.m. Jag har i nästan hela mitt liv kämpat med min vikt på något sätt, jag har testat nästan alla dieter som finns (nämn en och jag har säkert testat den), jag har jojobantat och aldrig har jag tyckt att min kropp duger lika bra som alla andras kroppar. Min kropp har jag alltid hittat fel på. Men tre gånger i mitt liv har jag varit nöjd med min kropp och det är under mina tre graviditeter - då har jag älskat min kropp för vad den lyckats med - men annars har min kropp fått utstå många negativa blickar och tankar. Men nu får det vara slut på det här negativa tyckandet om min kropp och detta eviga bantande! Nu gör jag något radikalt åt eländet och så hoppas jag innerligt att jag ska lyckas.
Men åter till mina stora döttrar. Dom äter bra och nyttig mat i lagom mängd som antingen dom själv eller jag handlar hem och dom rör på sig. Springer/joggar och går på gym - faktiskt lagom mycket. Och ja dom äter helt enkelt BRA mat och inte en massa skräp som chips och godis förutom kanske någon enstaka gång när suget sätter in men inte alls så ofta. Och jag är faktiskt uppriktigt glad att dom tar hand om sig och sina kroppar för om dom redan nu tar hand om sig så är det större chans att dom fortsätter i samma bana och slipper hamna där jag är nu. Och jag hoppas innerligt att dom är nöjda med sin kroppar! Dom slipper förhoppningsvis jojobanta, testa alla produkter och bantningar som finns och som sista utväg slipper dom att operera sig mot fetma. För det är ju där jag är nu eftersom jag inte fixar det på något annat sätt. Jag har testat allt! Det är faktiskt så och nu har jag tagit modet till mig att be om hjälp och faktiskt få den hjälpen.
Så när mina döttrar lagar sin nyttiga mat och går ut och springer så hejar jag på dom. Jag tycker dom är duktiga. Och jag har ett mål senare när x antal kilo är borta från min kropp och det är att jag ska kunna följa med ut och springa. Kanske vårruset nästa år? Ja vem vet det får tiden utvisa...
ja även här tyckte jag att jag var tjock - så fruktansvärt sorligt faktiskt.
Visst är det sjukt hur man ser på sig själv! Jag har också en historia av ätstörningar och övervikt bakom mig. Sen min sista graviditet för snart 3 år sen har jag tappat 56 kilo. Jag är jäkligt stolt över mig själv för det, men ändå finns oron där. Jag har ytterligare kilon kvar och är livrädd för att hamna i ett lägga där jag är "nöjd" till den grad att det kanske slår bakut och vänder igen...
Anna