att inte fastna i samma fälla...

Mina två stora döttrar är väldigt duktiga på att träna och äta bra och först ska jag erkänna att jag var ganska orolig över detta - var det någon form av ätstörning på gång. Jag tänkte så faktiskt på allvar när de sa nej till chips, godis, läsk m.m. Jag hade som ung själv en ätstörning - sprang och kräktes stup i kvarten - och började sen träna allt för hårt, allt för att jag skulle vara smal. Följden av detta har nu blivit till en övervikt som jag till och med ska operera mig för. Men ja tanken på att mina döttrar "ärvt" min ätstörning fanns där inom mig och gjorde mig orolig. Jag försökte hålla koll så att dom inte gick och kräktes i smyg t.ex för jag var som sagt orolig.
 
Hur blev det då så här? Ja det är mycket som har spelat in så klart. Upplevelser i barndomen som jag inte går in på här, retad i mellanstadiet för att jag var tjock vilket jag absolut INTE var men två andra flickor var pinnsmala och gillade att klanka ner på mig och min kropp, en självkänsla som varit obefintlig likaså självförtroendet har saknats m.m. Jag har i nästan hela mitt liv kämpat med min vikt på något sätt, jag har testat nästan alla dieter som finns (nämn en och jag har säkert testat den), jag har jojobantat och aldrig har jag tyckt att min kropp duger lika bra som alla andras kroppar. Min kropp har jag alltid hittat fel på. Men tre gånger i mitt liv har jag varit nöjd med min kropp och det är under mina tre graviditeter - då har jag älskat min kropp för vad den lyckats med - men annars har min kropp fått utstå många negativa blickar och tankar. Men nu får det vara slut på det här negativa tyckandet om min kropp och detta eviga bantande! Nu gör jag något radikalt åt eländet och så hoppas jag innerligt att jag ska lyckas.
 
Men åter till mina stora döttrar. Dom äter bra och nyttig mat i lagom mängd som antingen dom själv eller jag handlar hem och dom rör på sig. Springer/joggar och går på gym - faktiskt lagom mycket. Och ja dom äter helt enkelt BRA mat och inte en massa skräp som chips och godis förutom kanske någon enstaka gång när suget sätter in men inte alls så ofta. Och jag är faktiskt uppriktigt glad att dom tar hand om sig och sina kroppar för om dom redan nu tar hand om sig så är det större chans att dom fortsätter i samma bana och slipper hamna där jag är nu. Och jag hoppas innerligt att dom är nöjda med sin kroppar! Dom slipper förhoppningsvis jojobanta, testa alla produkter och bantningar som finns och som sista utväg slipper dom att operera sig mot fetma. För det är ju där jag är nu eftersom jag inte fixar det på något annat sätt. Jag har testat allt! Det är faktiskt så och nu har jag tagit modet till mig att be om hjälp och faktiskt få den hjälpen.
 
Så när mina döttrar lagar sin nyttiga mat och går ut och springer så hejar jag på dom. Jag tycker dom är duktiga. Och jag har ett mål senare när x antal kilo är borta från min kropp och det är att jag ska kunna följa med ut och springa. Kanske vårruset nästa år? Ja vem vet det får tiden utvisa...
 
ja även här tyckte jag att jag var tjock - så fruktansvärt sorligt faktiskt.
livet | |
#1 - - Anna:

Visst är det sjukt hur man ser på sig själv! Jag har också en historia av ätstörningar och övervikt bakom mig. Sen min sista graviditet för snart 3 år sen har jag tappat 56 kilo. Jag är jäkligt stolt över mig själv för det, men ändå finns oron där. Jag har ytterligare kilon kvar och är livrädd för att hamna i ett lägga där jag är "nöjd" till den grad att det kanske slår bakut och vänder igen...
Anna

#2 - - Annah:

Hejja dig! Ätstörningar är ett jäkla skit. Har själv varit där och kommer nog alltid att ha ett visst stört förhållande till mat. Men nu äter jag i alla fall mer sunt.

Ha en härlig helg!


Kram

#3 - - inger stark:

vem blir förvånad när jag säger att jag också har kämpat med ätstörningar hela livet. Vet så väl, lika smal som du och ändå tyckte jag att jag var tjock. Lycka till älskling, det här blir bra! Puss o kram

#4 - - Kenneth:

Ja det är inte ett lätt problem o få bukt med o det blir ju inte lättare av att andra hackar ner på en

Trevlig helg

#5 - - Lena:

Å tänk i våra tonår när jag va såååååååå avis på dig för du va så smal o liten...jag kände mig som en stor kluns bredvid dig...där gick vi o jag hade ingen aning om att du tyckte o mådde så....Va hemskt egentligen. Men jag hejjar på dig nu o hoppas allt går bra så du får må bra sen. Kramar:)

Svar: Och jag som var så avundsjuk på din kropp - om vi ändå hade sagt något ;) Jag tyckte jag var för kort, hade för breda höfter m.m. jag avundades alla som hade "raka" höfter... Kram vännen
Marie-Louise

#6 - - Ninni:

Ack ja dessa kroppar att man aldrig är nöjd. Men jag förstår dig vännen, att bli av med en massa farliga kilon är bara bra.
Däremot att tro att man är tjock när man inte är det, sorgligt.
Har varit lyckligt lottad jag var lagom smal tills jag fyllde 25...sen hände nåt=)
Fick barn vid 27, lyckades gå ner massor efteråt.
Ja nu har jag säkert tio kilo jag borde gå ner...men orka..haha.
Men jag har ju fått diagnos glukosintolerant måste ändra mina matvanor..vem vet kanske jag blir smal på kuppen =)
Men ack ingen choklad mera antar jag...åhhh =(
Kram kram

#7 - - Emelie:

det längtar jag till! :) så börjar jag nog på sats med dig också, ska bli kul! <33

Svar: Ja då kan vi gå ihop :) Får kanske fixa över Erika också :) Kram <3
Marie-Louise

Upp