madredetres

Med en reumatisksjukdom i kroppen så är man inte alltid på topp. Livet går upp och ner mycket beroende på hur pass "jobbig" värken är. Har man värk dygnet runt så finns det sedan en tröskel som liksom gör att man tippar över och inte riktigt orkar mer. Och tröttheten denna jäkla trötthet som bara slår till och nästintill förlamar en. Men har man inte reumatism själv så är detta mycket svårt att förstå och det förstår jag. Jag förstod aldrig min mamma t.ex när jag var barn - för jag hade då inte behövt uppleva det här med smärta dygnet runt och tröttheten. Nu förstår jag... Ibland är faktiskt tröttheten värre än värken!

 

Men jag märker att desto fler kilon som försvinner från min onda kropp desto bättre tycks kroppen må - såklart. Det är ju självklart att en reumatisk kropp gör mer ont om belastningen är tyngre. Men det är en lättnad att nu få börja känna att i och med att belastningen blir mindre på kroppen så klarar jag mer - nu är det -22 kg som försvunnit från kroppen. Jag klarar av att träna 3-4 gånger i veckan, jag fixar att springa upp till 5 minuter i sträck på löpbandet på gymmet och jag börjar sakta men säkert bli lite piggare. Piggheten kanske till viss beror på att våren faktiskt är på väg på riktigt. Solen går upp tidigare och snön börjar smälta bort och bara det gör mig piggare.

 

Men ibland säger kroppen ifrån på de mest opassande ställen - men sånt är livet. Ibland måste man "lyssna" på sin kropp och låta den vila...