imorgon är dagen som vi väntat och bävat för...

Imorgon är det begravning av min älskade pappa, av mannens älskade svärfar och för döttrarnas älskade morfar.
Morgondagen kommer bli tuff -
men även nödvändig, fin och förhoppningsvis underbart vacker.
 
i min pappas liv rymdes alla - barn, barnbarn, svärsöner och så hans älskade fru så klart min älskade mamma.
 
Men nu säger jag god natt så att jag kanske lyckas vara lite utvilad imorgon när det nu gäller...

mamma - älskade mamma...

Ibland när jag tittar på min mamma så bara liksom väller kärleken över mig.
Den där kärleken man har till sin mamma är så speciell.
Man kan vara så trött, irriterad och arg på sin mamma -
men så bara väller den där kärleken fram.
(lite samma som man har för sina barn - fast ändå helt olik)
 
 
Ibland tänker jag på vad min älskade mamma gått igenom i sitt liv.
Och vilken stark kvinna hon ändå är - trots allt.
Det har vart många sorger och mycket att kämpa för i mammas liv.
Och nu ska hon kämpa vidare själv genom livet - utan sin livskamrat.
 
Ibland får jag liksom lust att bara ta mamma i famnen och "ta hand om" henne -
fast jag vet att hon klarar livet!
Hon klarar mer än hon själv tror!
Och om hon någon gång inte fixar det så finns vi där - storasyster och jag <3
 
Vad vore jag utan min fina mamma?
Ibland har jag svårt att förstå att mina döttrar kan älska mig på samma sätt som jag älskar min mamma -
men det gör dom ju såklart.
Men jag har lite svårt för att förstå det ibland  (konstigt nog).
Jag har svårt att fatta att jag är lika viktig i mina döttrars liv som min mamma är i mitt...
Visst är det lite konstigt att jag kan känna så?
Och jag vet inte riktigt varför jag inte riktigt kan förstå det...
 
 
 
 
 

"och bergen svarade"...

Har precis påbörjat en ny bok och vill inte lägga den ifrån mig.
Tänk att en bok kan gripa tag så snabbt - från första sidan var jag fast.
Boken är "Och bergen svarade" av Khaled Hosseini.
Han har även skrivit "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" även dom helt fantastiska.
 
Den gråt som inte kommit ut på en månad lär nu släppa.
Den här boken griper tag om mig och tårarna rinner redan...
Tänk att en bok kan släppa fram så många känslor - ganska underbart egentligen!
 
Den är fin, tänkvärd och jag skulle kunna rekommendera den till er alla.
Alla hans böcker är helt underbara!
Så har ni inte läst dom så gör det.
Recension av boken kommer när jag läst klart den...
 
bild lånad från www.adlibris.se
 
Snart måste jag lägga bort boken och åka till jobbet även fast jag inte vill...

vikten går sakta nedåt...

Ja nu har jag snart gått ner en 3:e del av mig själv och vikten fortsätter sakta men säkert gå nedåt. Men de senaste veckor har vikten pendlar upp och ner något kilo hit och dit, men äsch det löser sig säkert sen när livet lugnar ner sig lite och när jag kan ta upp träningen igen ordentligt.
 
 

jobb jobb jobb - hela helgen...

Ja ni som följer mig på Instagram och FB vet att jag har jobbat nästan hela helgen. I går hade jag ett monsterpass (hemskt) jobbade kl:7.00 - 21.15... Jag var så trött när jag kom hem, minns knappt att jag gjorde något alls hemma innan jag gick och sov.
 
Men på jobbet har jag fixat lite "extra" för de boende, både på avdelningen där jag jobbar just nu och för de på avdelningen ovanför (där jag hoppar in ibland). Dels har jag vart ute på promenad och plockat vinbär i omgångar med flera av de boende och dels har jag (vi) bakat. Mina medarbetare är kanske lite "trötta" på mig - de säger till mig att sätta mig ner och "varva ner" - men hur länge kan/vill/orkar man fika egentligen, när man kan ta ut någon på promenad, plocka vinbär/krusbär/hallon, baka något gott till både boende och personal? Jag känner iaf att jag vill fylla min arbetsdag/arbetstid med vettiga och meningsfulla saker. Fika med personal och boende gör jag hemskt gärna men inte hela tiden... Sitter och myser på balkongen gör jag hemskt gärna men inte hela tiden... Ja ni förstår va? Det tråkiga i det hela är att jag tycker inte att jag gör något extra egentligen, jag gör det jag vill göra med de boende och jag trivs när jag får känna att jag kan "ge" något - men det ses som om jag gör något extra varje gång jag t. ex går ut och promenerar med en boende eller bakar en enkel kaka. Det tycker jag faktiskt är lite sorgligt - att det anses som extra. Men kanske är det så att jag som sommarjobbare/timanställd orkar ge det där extra utan problem - kasnke hade jag inte orkat det om jag jobbade där året runt. Så kan det ju faktiskt vara! Jag anser iaf att efter att allt som man måste göra på ett Demensboende är fixat och klart så har man/jag tid och lust att göra annat än sitta ner och fika eller prata.
 
Usch förlåt fy vad präktig jag låter - det är inte alls så jag menar. Jag vill bara att de boende ska ha det bra.
 
Helgen i bilder:
Fredag:
fredagskväll
Vi hade 90-årskalas, lyssnade på Vikingarna och kikade på tv - allt med de boende såklart.
 
Lördag:
Lördag heldag/kväll
efter att alla kommit upp och fått frukost och ni vet allt annat som måste göras var gjort så gick jag ut med en boende i taget i omgångar. Vi promenerade, plockade bär och bara hade det skönt.
Sen bakade jag en vinbärskaka som blev jättegod.
Bakade två kakor så jag "gav bort" en till avdelningen ovanför vilket uppskattades enormt.
 
Söndag:
Söndag dag.
Vi promenerade ute igen (den här gången fick jag med mig en kollega oxå) i det vackra vädret, plockade mer bär och hade det trevligt. Fikade med vinbärskaka (som var ändå godare idag) och chokladkladdkaka som en annan i personalen bakade (kanske smittade min energi).
 
Ja det var min helg det.
Hur har er helg vart?
 
 
 

att välja musik till begravning...

 
Det här med att välja musik till en begravning är inte helt lätt - dels är man ju flera stycken som vill vara med och "tycka till" och dels ska det ju gärna passa. Passa både en begravning och den begravningen är för. Det ska helst vara musik som betyder något speciellt och som man känner passar - den det ska passa nu är pappa. Då måste man ju tänka vad gillade han för musik, vilken musik tänker vi på när vi tänker på vår pappa/make/svärfar/morfar/vän, vilken musik gillar vi och vilken musik vill vi höra. Många saker som ska tänkas på och passa in. Sen är vi många viljor, vi är en stor familj! Min pappa hade 4 barn (2 biologiska och så mig och syrran som han tog till sitt hjärta direkt) och 10 barnbarn och så min älskade mamma som nu måste begrava sin älskade man. Så ja ni kan ju tänka er...
 
 
 
Den här ska t. ex vara med, kanske väldigt otippat på en begravning men det var den låten som mamma och pappa dansade till första gången och det var då de föll för varandra helt! Efter det var det dom - 32 år fick dom tillsammans.
 
 
 
Och den här ska vara med - det är barnbarnens önskemål. Det är deras låt, morfars och barnbarnens <3
 
 
 
Och den här har så underbar text. Det blir mycket blandat men alla låtar betyder något extra för alla <3 
 
Men låtarna ska framföras av andra än dom som jag länkat till nu...
 

trött och lite sliten...

Vilken tur att det finns vänner som gör mitt liv lite ljusare.
En lång hotellfrukost var nog precis vad jag behövde.
Just nu känner jag mig mest trött och sliten.
Idag ska jag hem till mamma och vara med under "begravningspratet" -
just nu handlar det nog mest om att bara finnas där.
Tur jag är ledig från jobbet en dag till iaf.
Jag har snart vart ledig i 2 veckor men någon semester är det ju knappast tal om just nu när livet är som det är.
 
 
Det finns så många konflikter som bubblar upp till ytan just nu.
Att livet aldrig kan få bli enkelt!
Och jag står som alltid i mitten...
 
 

hotellfrukost - en lyx jag skulle kunna...

Idag mötte jag upp en av mina bästa vänner - Solveig - för en hotellfrukost. När vi var på ett bloggevent nu i början av sommaren så fick vi en check som gav oss en varsin frukost på Rica Hotell Stockholm. Rica Hotell Stockholm är ganska nyligen renoverat så allt känns fräscht och nytt - temat på hela hotellet är Stockholm. Golvet i receptionen är Sergels torg, frukosten intas på Stortorget (gamla stan), lunch (och frukost) kan även intas vid Klara kvarteren m.m. det är riktigt mysigt och fint renoverat.
 
Hotellfrukost är en lyx som jag lätt skulle kunna vänja mig vid...
Det här är inte sista gången vi möts upp inne i stan för en mysig lång frukost på hotell det kände vi båda två.
 
 
Vi påbörjade frukosten upp på Stortorget - det är så fint där att man bara sitter och njuter. Högt i tak är det - glastak som släpper in ljuset ordentligt - och så en underbar inredning som är precis hämtad som från Stortorget. Vi fick ett så bra välkomnande och bemötande! Alla var mycket trevliga, generösa och service inriktade. Det fanns mycket att välja på vid frukostbuffén, ljust och mörkt bröd, massa pålägg, varm och kall mat, kaffe, thé och choklad, olika juicer och massa fräsch frukt - precis så som det ska vara vid en frukostbuffé. Vi satt länge och njöt av den goda maten och pratade nog konstant tror jag...
 
frukost i omgångar...
 
Sen blev vi ned bjudna till Klara för en kaffe och bakelse av hovmästaren.
Han ville så gärna visa oss restaurang Klara även fast den restaurangen inte hade öppnat för dagen än, nu under sommaren öppnar de kl:12.
Och han servade oss med kaffe och bakelse.
 
Fina Solveig i solskenet...
Hovmästaren själv fixade cappuccino och Caffelatte åt oss
och så fick vi någon hasselnötsbakelse som var riktigt god men lite för stor (jag orkade få i mig halva).
 
 Klara var ljust, modernt och fräscht!
 
 
 
 

vi går i hundtankar...

 Ja vi går i "skaffa" hund tankar men vi är lite oense vid val av ras...
 
Jag vill gärna ha en Amerikansk cocker spaniel - samma ras som fina Java är ni vet Solveigs/Lillbodas fina hund..
 
Java på upptäcktsfärd i förorten...
 
Men två av barnen vill ha en Mops som söta Melker är
 
Melker myser runt...
 
Vad ska man tänka på när man blir med hund?
Hur väljer man ras bäst?
 
Jag vill gärna ha en hund som det är lite "drag" och fart i men inte en allt för stor hund.
Gärna en hund som gillar långa promenader men som inte måste ha långa promenader jämt...
 
 

när jag bestämt mig så kör jag...

Jag sov riktigt risigt i natt och i morse, vaknade vid kl:5 och insåg att jag glömt ta mina värktabletter och det blir liksom aldrig helt bra när jag råkar glömma dom. Så jag "pallrade" mig upp och stapplade ut i köket (och ja jag stapplade verkligen ut det värkte i hela kroppen) för att ta mina värktabletter och sen satte jag mig i soffan en stund för att låta tabletterna värka. Men det tog tid så jag hann med en tidig frukost ute på balkongen innan jag kände att jag kunde lägga mig igen. Och jag lyckades faktiskt somna om i någon timme men vaknade sen av en riktigt jobbig och ångestframkallande dröm, så det var bara att gå upp. Tog en andra frukost även den på balkongen och kände att kroppen mådde ganska bra, jag fick lust att röra på mig. Jag vet ju att värken i framförallt ryggen blir "snällare" om jag rör på mig.
 
Vi har lyckoödlor ute på balkongen... 
 
Så jag drog på mig mina träningskläder och gav mig ut på en PW som sen blev en blandad PW/löprunda. 5,13 km på 47 minuter var helt okej om man tänker på vilken värme det var ute. När jag kom hem var jag helt slut och genomsvettig - kanske inte den bästa tiden på dagen för en löprunda/träningsrunda men jag är lite så att när jag bestämt mig så kör jag. Jag inväntar inte kvällen för ett pass (om jag inte måste på grund av arbete/studier/familj) utan jag kör på när jag får lust och då kan det bli mitt på dagen i gassande solsken. Det konstiga är att jag nu tycker det är så skönt och befriande att springa det trodde jag aldrig skulle ske, jag har alltid tänkt att springa fy tusan det gör jag bara inte - men nu bara gör jag det och det är riktigt skönt dessutom!
 
jag tog trapporna i dubbla kliv upp och ner tre gånger!
 
Ja jag har träningsshorts - så skönt att slippa långbyxor ibland.
Men det trodde jag inte förra sommaren att jag skulle kunna ha i år!
Och dom känns riktigt bra dessutom och jag tycker de sitter riktigt bra!
 
Det här sitter långt inne men jag tänkte ge er en före och en efter bild, det är drygt 7,5 månader mellan bilderna. Den första före bilden är före min GBP-operation (innan jag startade dieten inför operationen) och den andra efter bilden är tagen för drygt 1 månad sen nere på Sats Farsta.
 
börjar bli dags att dra på sig den där bikinin igen och ta en bild med den på...
Det har jag glömt nu i flera veckor/månader.
I början tog jag en bild varje vecka med bikinin på, det var en bra motivation att riktigt se förändringen som skedde med kroppen - men det är nog dags nu igen...
För jag inte riktigt "se" förändringen IRL utan måste ha det på bild - kontigt nog...
 
 
 

det kom ett paket med posten...

Jag har haft turen att få bli shesocialbloggare!
 
Den här månaden blev jag utvald att få ett paket från Redd Free och Cyklo-f
som innehöll vitaminer från Mittval Kvinna (perfekt eftersom jag behövde köpa nya nu egentligen), information och rabatt på Cyklo F (vilket vi är fler i familjen som behöver använda oss av så det passade superbra att få), Lactal balance, sensual balance och SB12 anti plaque.
Apotea.se finns det många bra saker att handla/beställa hem till förmånliga priser.
 
Tack Redd Free / Tampongs for free och shesocial för paketet!
Vissa paket kommer lägligare än andra kan jag lugnt säga - lagom till att vitaminerna tog slut och mensen är på gång...
 
Cyklo-F passar alla kvinnor över 15 år med riklig och regelbunden menstruation - men läs bipacksedeln noga första gången så att du tar tabletterna "på rätt sätt" och så att de "ej krockar" med några andra mediciner du kanske tar!
 

promenader och tankar...

Emelie och jag tog oss ut på en promenad i förrgår, vi skulle bara ta en liten rund - det slutade med 12,4 km på 2 timmar och 15 minuter. Och jag promenerade i korta träningsbyxor typ shorts - det hade jag aldrig trott att jag skulle göra för 1 år sen och inte skavde låren heller - det är typ lycka! Först tänkte vi att vi skulle ut och gå lite sen visste vi inte riktigt vart vi skulle så jag föreslog Stortorp för dit är det ju drygt 2,5 km men när vi väl var där så kändes det för lite så vi sa att okej vi går 5 km sen vänder vi hem då blir det en promenad på 1 mil. Men när vi gått 5 km så var vi så nära Skogås att vi liksom bara fortsatte gå och sen när vi kom till gränsen till Skogås vände vi och gick nästan samma väg hem igen och det resulterade i en runda på 12,4 km.
 
 
när till och med jag börjar tycka att jag ser okej ut känns det skönt!
bjuder på en bild på "muffinsmidjan" också ;)
Vi hittade en stor "trappa" i skogen som vi gick upp och ner för...
 
Saknaden av min pappa, mannens svärfar och barnens morfar börjar landa lite hos oss alla nu.
Igår drack Emelie kaffe ur "morfarkoppen" och att diska den idag känns lite speciellt.
Morfar gillade nämligen inte att dricka kaffe ur mugg som alla vi andra utan han ville dricka kaffe ur kopp,
så när morfar var här hade vi en kopp långt upp i skåpet som tappat "örat" och allt som vi tog fram till morfar så han kunde fika ur kopp...
Det är "morfarkoppen".
 
 
Jag var med mamma på Skogskyrkogården igår för att "välja" ut gravplats och det blev nästan precis den plats som hon sett ut förut - det blir en riktigt fin plats under en stor fin björk.
 
jag tycker Skogskyrkogården är så magisk och rofylld.
 
Jag sitter och scannar in foton också i datorn, tar några bilder per kväll och ska fixa så alla barn, barnbarn och min mamma får ett varsitt usb-minne fullt med fina, roliga, härliga och livsnödvändiga ,minnen. Jag önskar så att alla som säger" nej jag vill inte vara med på bild" tänker om och låter sig fotas lite då och då och inte bara hamnar bakom kameran. För vet ni: dessa minnen i form av foton är ovärderliga för oss alla. Inte tänker man på hur en älskad make/pappa/svärfar/morfar ser ut på fotona - nej vi minns tillfället fotot togs och vi minns den man som han var! Så i år ska iaf jag låta mig fotas mer av mina nära och kära för den dag som jag inte finns mer vill jag att det ska finnas foton och minnen utav mig - från både vardag och fest. För det är även de vardagliga fotona som väcker mest minnen tycker jag, så klart minns man "festerna" och kalasen också men det är de vardagliga fotona som väcker mest minnen hos iaf mig!
 
minnen av "vardagliga"händelser!
Övernattning hos mormor & morfar, luciafiranden, odling och skördning på kolonilotten (ej kolonistugan) mm.
dessa minnen är viktiga för oss alla <3
 
 

livet rullar på...

Ja livet rullar på i sin vanliga takt och jag har tagit upp träningen igen efter mer än en veckas "vila". Jag försöker att promenera bort till jobbet vilket blir en promenad på ca, 25 minuter och 2,5 km, ibland promenerar jag även hem och minst 2 pass på gymmet per vecka försöker jag få in.
 
träningen på sats blir mest styrketräning - för att "tajta" till kroppen.
 
sen blir det promenader ute i sommaren.
 
gårdagens förmiddagspromenad blev full av vackra blommor.
 
Nästa vecka är jag ledig och det ska bli riktigt skönt. Då ska jag försöka "ta hand om" mig själv lite mer. Det behövs känner jag.
 Nästa inlägg ska nog få handla om mitt andningshål i livet - balkongen.
Där växer det ordentligt nu och de första jordgubbarna har kunnat sködas...
 
det blommar i chilin, paprikan, tomaterna, gurkorna - ja allt blommar just nu.

värkande kropp...

Min kropp värker något otroligt illa just nu även fast det är sommar och ganska väder, då brukar min kropp vara "bättre" men inte nu. jag tror det är sorgen efter min pappa som satt sig i kroppen och Undersköterskejobbet som jag måste utföra nu under sommaren. Antagligen är det en kombination av dessa båda saker. Just nu har jag så ont i ryggen, nacken och bröstryggen att jag mår illa och värken "strålar" ut i tänderna/käkarna och huvudet.
 
Jag är ledig idag men såklart finns det ju en massa saker som måste göras hemma när man är ledig, så är det ju alltid. Men kattlådan är fixad, tvätten pågår, toaletten städad - så nu väntar den rena tvätten på att bli vikt. Men först måste jag nog ta extra värktabletter och lägga mig och vila lite. Värken säger sitt...
 
jag måste nog ta en kvällspromenad ikväll med lite bra musik i lurarna och få njuta lite av naturen.
Igår "råkade" en remiss hamna här hemma fast den skulle till Huddingesjukhus - sköterskan hos reumatologen hade skrivit lite fel - men det var inte bara dumt att remissen kom fel. För nu fick vi se att dottern faktiskt "fått" en diagnos. Tyvärr samma diagnos som mig, sin mormor och sin mormorsmor... Men det är faktiskt bättre att ha en diagnos när man har ständig värk än att gå utan en diagnos och undra vad det är för "fel" på en. Inflammatorisk spondartrit (<--länk) lyder diagnosen!
 
 
Natten då min pappa dog så åkte ju jag och mina två äldsta döttrar med ut till mammas kolonistuga. Där satt vi i pergolan hela natten och grät, pratade och skrattade åt tokiga/fina minnen. Under hela denna natt så satt det en Koltrast uppe i äppelträdet precis bredvid pergolan - hela natten satt den där. Och när vi grät så hoppade den lite närmare och liksom "tittade" ner på oss. Min pappa älskade koltrastar så jag är helt säker på att det var han som kom och visade sig för oss. Ja sånt tror jag på faktiskt. Och flera gånger när vi fixat ute i kolonin så har koltrasten (säkert samma) skuttat runt och väldigt nära oss - när storsyster rensade häcken satt koltrasten bredvid henne hela tiden, när min man oljade utemöblerna skuttade den runt nära nära och liksom inspekterade, när mamma och jag rensade bort "skräp" var koltrasten där runt oss.
Tror ni på sånt här? Kan det vara pappa som visar sig som en koltrast?
 
sån här vacker himmel var det utanför sjukhusfönstret precis när pappa dog <3
det var en vacker himmel att färdas på <3
 
den fina bänken i kolonin <3

balkongen...

Växterna på balkongen växer så det nästan knakar. Tomater, gurka, chili, paprika, örter, jordgubbar och en hel del annat växer där ute.
 
 
 
Nu är jag ledig onsdag och torsdag så då ska jag passa på att njuta lite av balkongen.
Mellan all tvätt, städning och plockning...

kyrkogårdspromenad...

Igår var mannen min och jag ute och hjälpte mamma (<--länk) vid kolonin med att olja bord och stolar och bära lite tunga saker - eller ja okej mannen bar tunga grejer inte jag. När vi skulle åka hem kände vi nog båda två att vi ville ta en tur över Skogskyrkogården (<--länk). Det är så fint och rofyllt där. När vi gick där och filosoferade om livet och döden så mötte vi en stor grupp med människor och det bara sög till i min mage och tårarna steg i ögonen - för då blev det lite mer "på riktigt" - där kommer vi gå om en månad otröstliga och ledsna efter pappas begravning. Det gjorde så ont i hjärtat där och då. Och jag blev nästan arg sen när jag märkte att det var en grupp turister som flanerade omkring där och fick guidad tur - ja jag blev arg på dom för att dom kunde gå där och titta på arkitekturen utan sorg... Fast ja själv fotade jag med mobilen och försökte "fånga" lugnet - vilket dom också kanske gjorde, men jag blev arg på dom i alla fall.... 
 
Jag har väldigt svårt för att gråta inför andra även inför min närmsta familj och jag vet inte varför. Men mina tårar kommer när jag är ensam, fast där på skogskyrkogården föll dom lite sakta när jag gick där med min älskade man.
 
olja bord och stolar och röja undan skräp stod på agendan igår.
 
just nu finns det så många vackra blommor att fota ute i kolonin <3
 
 
Kanske är jag makaber men jag gillar att fota på kyrkogårdar (fast jag inte är turist) jag gillar att "fånga" lugnet.
Kyrkogårdar är ofta väldigt vackra!
 
Ja om en månad blir det begravning och jag får ont i hjärtat och magen av bara tanken. Och hur ska jag förbereda vår yngsta dotter på det som ska komma? Det löser sig jag vet men tankarna och känslorna irrar runt i huvudet. Jag har inte många begravningar i mitt bagage (tack och lov) men det gör det också lite svårt att kunna förbereda någon annan på vad som ska komma eftersom jag faktiskt inte vet riktigt själv. Men jag vet att det kommer bli mycket folk och ja kanske ryms inte alla i Hoppets kapell (<--länk) - det återstår att se. Begravningen kommer bli vacker, sorgsen och jobbig för oss alla det vet jag i alla fall.
 
 

RSS 2.0