madredetres

Hur är det egentligen att vara anhörig när livet ställs på enda och allt runt om kring en rasar? Hur behandlar sjukvårdspersonalen anhöriga? Hur gör man när man som anhörig börjar gråta så fort man ska försöka föra fram något viktigt angående den närstående till läkare eller sköterskor?

 

Jag har ju som nog ni alla vet arbetat inom sjukvården som Undersköterska i många år och jag arbetar som undersköterska på ett Demensboende nu under sommaren som sommarjobb. Så jag vet ganska mycket om hur det är att vara sjukvårdsanställd och att ta hand om anhöriga. Jag har fått ta hand om spillror till anhöriga efter att läkaren vart in och pratat med den anhöriga om hur vården blir för den sjuka. Jag har stöttat, lyssnat, tröstat och funnits där - och detta är tyvärr en av anledningarna till att jag slutade inom sjukvården. Jag orkade till slut inte "ta hand om". Jag var på väg in i den berömda väggen eftersom jag inte kunde "stänga av" och låta bli att "bry mig om"...

 

Men nu är jag nära anhörig (dotter) till en nära anhörig som måste börja sörja sin make (min mamma och (styv) pappa). Hur tar man hand om sin mamma när livet rämnar? Hur gör man för att sjukvårdspersonalen ska "se" denna kvinna bakom all gråt och faktiskt hjälpa henne på det sätt hon behöver? Vi (min storasyster och jag) försöker verkligen finnas där och stötta och hjälpa - vi måste hjälpa vår älskade mamma att komma igenom detta. Vi ringer avdelningen och pratar med sköterskorna så att dom ska förstå hur de ska hjälpa vår mamma i allt detta och vet ni det hjälper faktiskt. Ibland behöver anhöriga "anhörigtorpeder" - som min mamma kallar oss - som faktiskt lyckas sätta ord på allt utan att börja gråta! Anhörigtorpeder som kan sätta ord på behov, känslor och tankar! Ja så hjälper vi vår mamma och (styv) pappa igenom allt detta. Vi vet inte hur lång tid vi får ha kvar vår älskade (styv) pappa i livet men vi försöker få den sista tiden att bli så bra som möjligt både för honom och för vår älskade mamma. Ibland är det det enda man kan göra på slutet - göra slutet så bra som möjligt för alla parter!

 

Och så finns vi där och lyssnar. Ibland behövs det inte "mer" för en nära anhörig än att någon finns där och lyssnar. Som nära anhörig måste man få tillåtelse att bli arg, ledsen, frustrerad men också glad, man måste få "prata" av sig och sätta ord på sina känslor. Och livet är ju så ibland är man arg, ibland ledsen men man kan också vara glad och man måste få minnas. Ja så vi (storasyster och jag) finns där inte längre än ett telefonsamtal bort...