borde kanske uppdatera...

Ja som bloggare borde man kanske uppdatera lite oftare än vad jag gör just nu men jag vet inte alls vad jag ska skriva om. Visst jag kan skriva om påskhelgen men jag har inte orkat ladda ur bilderna ur mobilen än - Instagram är uppdaterat istället, jag skulle kunna skriva om plantorna som växer och frodas i köksfönstret och att det som Fnulan kommenterade blir 3:e året som ni får följa hur det växer på min balkong nu här på bloggen, jag skulle kunna skriva om den kommande kryssningen som jag, Ewa och Solveig ska iväg på, jag skulle kunna skriva om.... ja lite allt möjligt - men jag ids inte just nu.
 
Kanske återkommer imorgon....
 
Tortyrredskapet nere på gymmet används nästan varje gång som jag är nere och tränar -
vilket har gjort att min ryggvärk känns bättre faktiskt.
Skönt när man märker framgångar i den onda och stela kroppen...

viktminskningen efter min gbp...

Jag tänkte berätta (förklara) lite om min viktnedgång/viktresa efter min gbp. Jag har nu 4 månader efter operationen gått ner 20 kg (ganska precis) vilket alltså blir drygt 5 kg i månaden. Inte någon wow viktnedgång och kilona rasar inte av mig. Jag tror (har fått känslan av) att folk blir lite förvånade när de träffar mig nu efter operationen eftersom jag faktiskt inte rasat i vikt, vilket många tror att man automatiskt ska göra efter en gbp. Men jag är nöjd med min viktnedgång, jag är nöjd med att det går ganska långsamt, jag vill att även "huvudet" ska hänga med på min viktresa och jag vill gärna att min kropp/hud ska hänga med också.
 
Men till er som tror att man (alla) rasar ner i vikt efter en operation - allt handlar om vilka förutsättningar man har innan operationen. Om man som jag som har (hade) en övervikt på 35-40 kg gör en operation så kommer dessa 40 kg inte rasa av direkt, det har tagit många år för dessa kilon att samlas på kroppen. Och kaloriintaget är kanske inte så där jätte drastiskt mindre efter operationen egentligen, portionerna är mindre men kaloriintaget kanske inte är jätte mycket mindre utan lagom lite - självklart åt jag/man fel och ibland för mycket men kanske var det faktiskt kaloriintaget inte så jättemycket mer än nu - mer var det så klart annars hade jag/man ju gått ner i vikt även innan operationen. Men om du har en övervikt på kanske det dubbla eller mer när du gör operationen säg 70-90 kg övervikt ja då kommer de första kilona "rasa" av dig. För då blir förändringen så otroligt stor i ditt kaloriintag, då får du i dig så mycket mindre kalorier efter operationen att du formligen rasar i vikt i början. Men efter ett tag när kroppen "vant" sig och d vikten blivit lägre så kommer viktne
dgången stanna av även för dessa personer och gå långsammare.
 
Jag är väldigt nöjd över att jag valde en operation för jag märkte att jag fixade inte viktnedgången själv. Jag visste allt om HUR man ska äta, VAD man ska äta, HUR OFTA man ska äta m.m. Fråga vilken överviktig person som helst och dom vet precis vad de borde äta (göra) för att gå ner i vikt. Men sen ska man lyckas med det också, vilket jag faktiskt inte gjorde. Och ja jag står för det, jag kunde inte gå ner i vikt själv eller med hjälp av viktväktarna, LCHF, GI, Modifast etc, etc. Jag fixade inte det. Jag gick runt och var konstant hungrig och sugen och det enda jag tänkte på var allt det där som jag inte fick äta, det där som jag visste inte var bra för mig. Nu efter operationen är jag inte hungrig, inte sugen och jag måste ibland påminna mig själv att jag ska äta. Jag har fått en helt annan syn på det här med mat och ätande. Och jag har äntligen orkat börja träna ordentligt! Träningen är nog det som kommer hjälpa mig mest sen att fortsätta ner i vikt och att behålla vikten, för man ska veta att bara för att man gjort en operationen så är inte viktnedgången säker, man måste i alla fall kämpa med träning och mat....
 
Nu äter jag mindre portioner ofta och mycket mer "ren" mat.
 
 

träning, balkonegn och livet...

Träningen fortgår och börjar gå riktigt bra nu, 3-4 gånger i veckan kommer jag iväg ner till Sats i Farsta Centrum (<--länk) Jag har börjat intervall träna på löpbandet och orkar nu springa hela 4 minuter i sträck vilket är mycket för mig. Jag har nog aldrig kunnat springa ordentligt och när jag började springa lite smått på löpbandet nu i år så orkade jag knappt 30 sekunder i ett sträck - så jag märker att jag förbättrat mig bra.
Igår körde jag 4 minuter snabbpromenad - 4 minuter löpning - 4 minuter snabbpromenad etc etc i 30 minuter och jösses så trött jag var efter det och svettig. Men jag körde på med lite styrketräning också. Nu börjar äntligen magen tajta till sig lite vilket verkligen känns bra.
 
Profilen börjar se lite mindre ut :)
 
Jag hade så gärna velat köra ett pass ViPR på Sats men min högra handled gör så ont just nu så jag får avstå sån träning ett tag tyvärr. Men på torsdag tycker min ena dotter att jag ska med på BodyPump så jag ska nog testa det, jag behöver ju inte börja med så stor vikt.
 
Och alla frön som jag satte i början av mars grör och lever otroligt bra i köksfönstret. Allt är omplanterat och nu väntar vi bara på att våren ska komma på riktigt.
 
det växer...
 
Sen hade jag lovat mig själv en belöning när jag hade kommit ner till -20 kg på vågen. En väska från Desigual(<--länk) hade jag tänkt belöna mig med. Så jag bestämde mig för att beställa en (fast det blev visst två) och dom lyckades komma med posten just den dagen som vågen visade -20,4 kg, bra tajmat va.
 
Här är den "vanliga" väskan som jag köpte.
Jag gillar fjärilsdetaljen.
men så blev det en "träningsväska" också.
Den är bara så snygg och jag bara älskar den.

träning, mat och inköp av klänning...

Idag var jag först iväg på ett seminarium i skolan som för ovanlighetens skulle var ett ganska bra seminarium, annars brukar jag tycka det här med att åka in på seminarium under praktiken är bortkastad tid. Men idag var det ganska bra.
 
Efter skolan åkte jag hem till Farsta Centrum och köpte en klänning som jag tittat på och provat några gånger nu. Idag bestämde jag mig - jag är värd den. Jag ska ha den på kryssningen och jag kan nog även ha den när min mormor firar sin 90-årsdag. Sen kanske den blir för stor, det återstår att se.
 
så ska jag bara ha rätt bh och rätt skor till den.
 
Sen efter middagen blev det ett träningspass nere på Sats. Det känns så skönt att vara igång på riktigt med träningen nu!
 
idag blev det kondition och styrka, löpband och trappmaskin.
 
Och efter träningen så har jag börjat dricka proteinshake. Känns som om det är bra i alla fall.
 
Med tre tränande kvinnor/tonåringar i hushållet så går det en del proteinpulver.
Vi har lite olika smaker så vi kan variera oss lite.

GBP och hur livet fungerar efter...

Som de flesta av er redan vet så gjorde jag en GBP (gastrik by pas) operation i november 2012, 14 november närmare bestämt. Och jag har nog mått oförskämt bra hela tiden, lite svackor har jag så klart haft men på det stora hela mår jag bara så himla bra. Men nu till det där MEN - min nya mage fixar tydligen inte fibrer. Jag vill ju äta nyttigt nu efter operationen men fibrer fixar visst inte min lilla nya mage. Och ja det har tagit några månader att inse det - för jag tror att det är det som är problemet i alla fall. När jag håller mig till en fiberfattig kost mår jag väldigt bra men så vill jag bli lite extra nyttig och adderar in fibrer i kosten och direkt får jag ont i magen/magknip, springa på toa (som en magsjuk) och mår allmänt knasigt. Så nu måste jag ju alltså testa att leva relativt fiberfritt ett tag så får jag utvärdera det här senare.
 
Men vikten går sakta men säkert nedåt och snart har jag nått minus -20 kg gränsen, ligger på minus -19,4 kg nu. Jag har haft ett delmål på -20 kg och jag hade då bestämt att när jag når det så ska jag få köpa mig en väska från Desigual detta underbara, vackra men ack så dyra spanska märke. Men igår beställde jag då äntligen en. Det blev inte riktigt den färg som jag sett ut förut (innan jul) för den tycks vara slut utan det blev en annan färg. Men ju mer jag ser den desto nöjdare blir jag, så nu inväntar jag posten med spänning om någon vecka.
 
här är den beställda väskan - en fin vår/sommarväska.
 
den här hade jag tittat på först - men det är mer en höstväska kanske...
 
Jag hade en rabatt-kod (tack Emelie och Erika för att ni lärt mig söka koder på nätet) och fri frakt
så jag beställde även en shopping-bag från Desigual.
 
den här blir bra när jag ska ner och träna tror jag.
 
Nu har jag mellan 10 - 15 kg kvar att gå ner, allt beroende på vilken vikt jag kommer att landa på, vilken vikt kroppen kommer vilja stanna på så att säga. Jag kan tänka mig att jag sen måste öka på träningen för att kilona ska försvinna och kanske omfördelas snyggt på kroppen. Men jag tränar 2-3 gånger i veckan redan nu så det kommer nog inte vara så stora problem att öka på den dosen lite.

att blogga när man har barn - återanvänt inlägg.

Jag vet att jag har haft denna diskussion uppe förut och jag vet att många inte alls håller med mig - men detta är min personliga uppfattning och jag står för den. I aftonbladet idag (för drygt 1 år sedan) kan man läsa om detta fenomen med att blogga om sina barn. Men jag håller inte riktigt med aftonbladet för jag tror inte att man som förälder bloggar om sina barn för att man vill ha uppmärksamhet - jag tror att man kanske ibland bloggar lite mycket om sina barn utan att ens tänka på det och utan att ens tänka på konsekvenserna de kan få senare i livet. Man bloggar helt enkelt om sina (små)barn eftersom man lever så tätt inpå dom att dom nästan är en del av en själv ibland. Som småbarnsmamma eller småbarnspappa så är man så uppe i sina barn och livet runt barnen och man lever väldigt mycket för stunden. Eller jag vet att jag gjorde det iaf. Jag hade säkert bloggat mycket friare/öppnare om mina barn ifall jag hade haft blogg när de var små, för inte tänkte jag på att de skulle börja i skolan, bli tonåringar, starta egna bloggar m.m.

Mina döttrar är ju stora - 18 år, 17 år och 13 år (nu är dom 19, 17 -snart 18 om några dagar och 14 år) - och två av dom har egna bloggar. Jag är försiktig med vad jag bloggar om när det handlar om mina barn. Alla bilder som ni ser på mina barn är godkända av dom och det har hänt att jag senare tagit bort bilder för att någon av döttrarna ändrat sig. Jag försöker att inte skriva så mycket om mina döttrar i bloggen främst för att det faktiskt är min blogg. Visst jag är mamma men inte bara mamma. Och vissa svårigheter som vi tampas med här hemma dagligen skriver jag nästan aldrig om endast av den enkla anledningen att den det gäller inte vill att det ska komma ut. Ibland får jag psykbryt och skriver av mig men då försöker jag alltid att skriva det från mitt mammaperspektiv - jag hoppas innerligt att jag lyckas med det. Jag vet också att eftersom mina två äldsta döttrar själva bloggar så kan jag få *pay-back-time* om jag inte passar mig.

Jag brukar tänka så här när jag skriver om mina barn eller lägger upp bilder på dom:
- Vill jag att dom bloggar om mig som mamma?
- Vill jag att dom lägger ut bilder på mig som jag inte gillar - eller som jag gillar men inte vill visa?
- Vill jag att dom skriver om mina utbrott, min ilska, mina fadäser?
Svaret blir oftast NEJ så då gör jag inte det mot dom - så enkelt och så svårt är det tycker jag.
 
Ni får samma bild som jag använde på det gamla inlägget.
Jag i Marbella 2005.

omplantering och gallring av plantor efter träningen...

Idag blev det ett pass nere på Sats - fast idag tog det emot att gå faktiskt men jag gjorde det. Är nöjd och lite stolt att jag faktiskt kom iväg. Blev i alla fall 40 minuter med kondition och styrka - idag orkade jag springa 4 minuter i ett sträck vilket är rekord för mig. Jag gillar att mina nyckelben har börjat synas.
 
 
Sen när jag kom hem var det dags för omplantering av mina små plantor som kommit upp. Igår var vi iväg och köpte 40 kg planteringsjord.
 
kom på den smarta lösningen att plantera om i en stor plastback -
blev mycket mindre spill med jord över bord och golv.
 
men nu står dom på rad i köksfönstret.
 
gurka, tomat, paprika och chili ser ni här.
 
Och igår var vi hemma hos min mamma och fikade lite då var även min mormor där - hon fyller 90 år i april. Och när jag fotade mig bredvid henne så kände jag mig som en jätte - hon har blivit så liten min mormor.
 
här är jag och min mamma och min mormor.
Bilderna blir alltid så roliga/knasiga när de tas med mobilen.
 
 
 
 
 
 

idag fick vi till det...

Äntligen lyckades då Ewa och jag med en lunchträff.
Vi såg vid Åhléns vid T-centralen och flanerade sedan runt lite i vår vackra stad.
Till slut bestämde vi för att äta lite lunch och då tipsade Ewa om appen Rabble
så den hämtade jag ner till mobilen och så hittade vi via den appen en sushirestaurang som hade ett super erbjudande.
10 bitars sushi för 59 kr.
 
och ja det blev lite mycket för min lilla mage så jag fick ta med mig några bitar hem för mellanmål
 - inte mig emot direkt.
 
Det var lite kalabalik över och runt oss när vi flanerade så vi skojade om att vi var så heta att värmekameran på helikoptern sökte sig till oss.
hahaha jag vet dålig humor, men vad tusan det måste man bjuda på ibland.
Men det var tydligen inte oss de letade efter utan någon som hade rånat en Telia-butik...
Jaja men vi var glada så länge det varade i alla fall hihihi ;)
runt Sergels torg var det ett helt gäng polisbilar...
 
en liten bild på oss innan vi ska äta.
Jag ser helt galen ut med håret på ända och ett försök till ett leende (jag avskyr att le på foto)
men jag bjuder på den bilden idag...
 
tack fina Ewa/tjejmorsan för en mycket trevlig förmiddag -
exakt vad jag behövde idag!
 
 

Stockholm i mitt hjärta...

I onsdags skulle jag in till Vitterhets Akademin (<--länk) för att lämna igen lite böcker -
passade sedan på att ta en lång promenad i vår vackra stad.
Och en tur in på Nordiska museet (<--länk) blev det också.
Vilken otroligt vacker och häftig byggnad det är.
 
Lite kyrkligt tycker jag med det höga välvda taket och fönsterna i taket.
 
Sen blev det en tur längs Nybroviken.(<--länk)
 
så vackert med kallt!
 
liten ego-bild. minus 19 kg på vågen ger mig "lätta" ben!
 
ego-bilder i en stor spegel med guldram.
 
isen börjar spricka upp iaf.
 
På väg in mot stan åker jag alltid tunnelbana och då åker jag över Hammarbykanalen (<--länk)och Riddarfjärden. (<--länk)
Där kan man följa årstiderna...
 
isen börjar så smått tappa sitt fäste...
 

slaget vid Baggenstäket 1719...

Den 13 augusti 1719 -
så anfaller ryssarna! (<--länk)
 
Men månader innan själva slaget har ryssarna varit och plundrat och bränt ner skog och byggnader längs vår svenska kust.
Överallt fanns spår av ryssarnas framfart -
nedbrända byggnader och nedbränd skog.
och uppspikade manifest från Tsar Peter den store på både kyrkportar och trästammar.
 
Som ni vet gör jag praktik just nu ute i Fisksätra på det kommande museet HAMN -
där kommer ni kunna lära er mer om slaget vid Baggenstäket (<--länk)
 
Slagfältsarkeologen Tomas Englund har "skannat" av slagfälten efter nya fakta
och han kullkastar många av de fakta som förut funnits om slaget vid stäket.
Och i går var vi på slagfältsrundtur med guidning av Tomas.
En mycket trevlig och spännande utflykt där vi fick höra Tomas berätta om hur ryssen tog sig i land och hur svenskarna besvarade elden.
 
Utsikten var hänförande vacker emellanåt.
 
vi gick runt på slagfälten och stod på platsen för ett av anfall som skedde den 13 augusti 1719!
En ganska häftig och mäktig känsla att stå precis där slaget föll och få höra berättelser om slaget och allt de arkeologiska fynden som gjorts.
"Vid slagfältsundersökningarna har vi lokaliserat omkring 1 000 stridsrelaterade föremål. De största fyndkategorierna är projektiler (från handeldvapen och artilleripjäser), uniformsdetaljer (spännen, knappar) och verktyg (yxblad, kilar, borrar, barkspadar). Men även personliga föremål som mynt och tobakspipa med mera."
citatet är lånat från Tomas blogg (<--länk)
 
Baggenstäket (<--länk)
 
via de två trånga inloppen ville ryssarna komma åt Stockholm.
Vägen via Vaxholm beslutade sig ryssarna för att inte ta eftersom bevakningen och försvaret av den farleden var stor.
Istället försökte ryssen ta sig in mot Stockholm via Baggensfjärden (<--länk).
 
Vi pulsade i snöklädd skog och mark och rundturen varade allt som allt i 4 timmar.
Nästa slagfältsrundtur blir på den norra sidan om sundet -
den här rundturen var på den södra sidan av sundet.
Mer om det senare alltså...
 
 
 
 

min mormor och jag... del 1

Min mormor är en av de där starka kvinnorna som man läser om ibland. Som blir änkor alldeles för tidigt i livet och får ta över allt ansvar över barn och hus men som på något sätt fixar livet ändå - på ett bra sätt.
 
När jag var liten flicka så tillbringade jag alltid minst en vecka av mina sommarlov hemma hos mormor - ensam. Åh vilken underbar vecka det var. När man åkte till mormor den här veckan skulle man se till att ha med sig minst en bra bok och när man läst ut den blev det en tur till biblioteket för att låna ny - för läsa det var något vi gjorde mycket mormor och jag. Boken följde med överallt - både min och mormors bok. Vi gick ner till Rödsjön och badade om vädret tillät (vilket jag minns att det alltid gjorde) och då skulle så klart böckerna med, vi satt och fikade på mormors altan och då var böckerna med.
När man vaknade hemma hos mormor var det alltid tyst och lugnt och man hittade mormor ute i trädgården fixandes med blommorna i stenpartiet eller liknande. Hon var/är en sådan där morgonpigg människa som vaknar vid 5 tiden på morgonen och absolut inte kan/vill somna om, nej hon tog tag i dagen direkt. Kokade kaffe och begav sig ut i trädgården för att fixa. Så när jag vaknade tassade jag ut i mitt nattlinne (barfota) och letade efter mormor i trädgården och hon blev alltid lika glad när hon såg mig komma tassande. - Åh är du vaken nu, sa hon - då ska vi fixa frukost! Och så gjorde vi det. Och den intog vi sen i lugn och ro ute på altanen läsandes varsin bok. Min mormor hade alltid finn crisp (<-- länk) hemma och det ville jag alltid ha till frukost - så när jag nu äter finn crisp som vuxen tänker jag alltid på min underbara mormor. Tänk att man förknippar vissa saker, smaker och lukter med någon så starkt. Min mormor smorde alltid in händerna med handkrämen Atrix (<--länk) så den doften förknippar jag med mormor och min barndom.
 
Vi gick alltid till badhuset i Edsberg också - men det var nog inte på sommaren utan det måste vart när jag hälsade på mormor andra gånger på året. Måste höra med mamma (<--länk)tror jag. Och så måste jag scanna in lite fler bilder på min mormor och mig - återkommer med bilder och mer berättelser om min älskade mormor senare...
 
min älskade mormor och hennes storasyster Brita.
 

tävling om en kryssning.

Det är inte så ofta som jag är med och tävlar
 men ibland "ramlar" på en tävling som verkligen faller en i smaken.
 
Denna tävling kunde jag inte bara låta bli att vara med i.
 
Underbaraungar tävlar ut en kryssning med
Birka Cruises för upp till 4 personer.
Om jag skulle ha turen på min sida och vinna
så skulle jag ta med mig mina 3 döttrar!
Då skulle vi resa ett helt tjejgäng!
 
 
Vill du också tävla kikar du in hos Underbaraungar ....
 

träningen idag...

Jag passade på att ta en söndagsträning idag nere på Sats.
Det är riktigt skönt att gå ner på söndag förmiddag och köra ett pass.
Men nästa vecka måste jag försöka få till mer än 2 träningspass.
Jag fattar inte riktigt vart dagarna försvinner ibland...
 
körde tortyrredskapet som är så bra för min stela bröstrygg/rygg.
Men aj så ont det gör sen i min reumatiska kropp...
 
passade på att stretcha och köra lite övningar som jag fått när jag vart iväg på utlandsvård.
 
och jag tappar sjukt mycket hår just nu så nu testas ricinoljekuren och hårtabletter.
Hoppas verkligen att det hjälper.
 
 
 
 

vilket språk använder man sig av?...

I dag i mataffären förfasades och förundrades jag över hur vissa föräldrar låter till sina barn. Vilka ordval dom gör och vilka tonfall de använder. Hade jag låtit så där - som den här föräldern gjorde mot sitt barn - mot mina barn hade jag f*n skämts. Visst självklart kan man vara trött, arg och less på sitt/sina barn men det är väl ingen ursäkt för att få låta hur som helst. Tänk om våra respektive (make/maka) skulle använda samma ordval och tonfall mot oss när vi var och handlade - då skulle ju folk baxna.
 
Exemplet idag var följande: en liten flicka max 3 år stod och tittade storögt mot kakorna och direkt "högg" mamman. Men vad f*n du vet ju att det är söndag idag, NEJ du får inga kakor! Dottern hade inte ens bett om kakor bara tittat lite bedjande. Dottern tittar lite till och mamman hugger: Men alltså är du helt dum i huvudet nej har jag sagt det blir inga kakor idag! Om du tjatar en gång till så.... (här fortsatte inte mamman) Nej jag vet så klart INTE vad som hänt innan detta kanske har dottern tjatat hål i huvudet på sin mamma om kakor, godis och dylikt men i alla fall. Låter man så där mot sina barn? Dumförklarar man sina barn så där? Jag blev faktiskt lite chockad ska jag erkänna och jag tänker lite så här om man låter så där ute i en mataffär hur låter man då inte hemma mot barnet när man är innanför sina egna väggar. För visst har vi väl alla en spärr som gör att vi "beter" oss på ett annat sätt ute bland folk mot hur man kanske gör hemma, eller... Och nej tyvärr sa jag inte till mamman jag varken hann eller visste hur jag skulle göra det - fegt ja jag vet men i vissa situationer vet man inte riktigt hur man ska bete sig.
 
Tänk om det nu var du som vuxen som fick höra samma sak, hur tror ni folk skulle reagera då? Om det var vår respektive som skällde och dumförklarade oss i mataffären.
Exempel: Jag och mannen är i affären och jag tittar lite för länge på kakorna, då hugger mannen direkt och säger: Men vad f*n det är söndag idag du ska inte ha några kakor idag! Jag tittar lite till och har kanske en bedjande blick han hugger igen: Men är du helt dum i huvudet du vet ju att det är söndag idag och nej du får inga kakor. Nu får du ge dig. Om du tjatar en gång till så... Ja hur hade folk reagerat på detta tro? Nog skulle vi stå där och gapa likt ett gäng fågelholkar för så där säger man ju inte - alla vuxna i affären skulle skaka på huvudet och viska och muttra för så där säger man inte till en annan vuxen, men till ett barn tycks det vara okej.
 
Jag köpte i alla fall med mig jordgubbar och blåbär hem - bara för att det är söndag!

att råka ta sovmorgon...

I morse vaknade jag allt för sent - för sent enligt min GBP-mage i alla fall. Jag tog mig sovmorgon till klockan var nästan 11 och när jag vaknade kände jag mig helt matt och huvudvärken låg på lur. Upp snabbt och äta frukost ca: 4 timmar försent och dricka kaffe. Men det tar en stund för en GBP-opererad kropp att komma ikapp mat- och vätskemässigt. Men nu börjar livet återvända och det är snart dags att äta igen. Och nej jag kommer inte sluta "ta" sovmorgon bara för att jag är GBP-opererad, jag måste få sova ut ibland. Men det kan ju vara smart att kanske gå upp och dricka ett glas mjölk eller yoghurt vid 7 tiden och sen gå och somna om, men det missade jag som sagt idag.
 
Minus 18,2 kg har det blivit nu sen den 14 november 2012 och det känns helt okej. Drygt 12-15 kg kvar beroende på vilken vikt jag vill/kommer landa på. Det är inte helt säkert att min kropp vill ner till samma vikt nu som den var i innan mina tre underbara döttrar kom till världen - kanske är min trivselvikt lite högre nu för tiden. Det återstå att se.
 
två tröjor som används flitigt just nu.
Den gröna tunikan kommer från me&i och den andra är från H&M

återbesöket på akuten...

Det snabbaste (i akutens mått mätt) läkarbesöket någonsin skedde igår på Huddinge Sjukhus akuten, 30 minuter tog det. Så skönt att återbesöket gick så snabbt. Och dotterns blodprover visar att hon fått rätt antibiotika i alla fall så nu ska hon väl snart få må bra. Sänkan hade gått ner till 77 mot tidigare 267 så ja det går åt rätt håll - men sänkan ska ligga på under 10. Idag ska jag ringa barnreumatologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus där vi har gått och se om jag kan lyckas få ett återbesök för dottern innan hon fyller 18 år i april och hamnar i vuxenvården - en remiss till en (vuxen) reumatolog vore också bra att få eftersom hon har reumatiska besvär som jag känner borde tittas över ordentligt.
 
klarblå himmel var det igår när vi åkte till akuten
 
När vi kom hem så bestämde jag mig för att påbörja röjningen av vår balkong. I höstas städades det inte undan ordentligt eftersom jag fick utlandsvård (<-- länk) nere på Vintersol/Teneriffa (<-- länk) så det var en hel del på balkongen som skulle slängas och röjas undan.
 
städning av balkong påbörjad...
 
jag passade även på att fika i vårsolen och tanka lite D-vitamin.
 
fröna som sattes för någon dag sedan har börjat titta fram -
och katten är sur eftersom hennes fönsterplats är upptagen just nu.
 
När jag igår tittade ner på mina fötter så tänkte jag på en saga som vi (jag och döttrarna) tittade på när dom var små "farbrorn som inte ville bli stor" fast jag är "mamman som inte orkar knyta skorna"...
Gympaskorna har i alla fall kommit fram så nu ska det blir vår.
så jag är: "mamman som inte orkar knyta skorna"
 

besvärliga bakterier eller vad...

Ja så blev det en tur in till akuten igen då igår kväll/natt. Sänkan låg fortfarande på över 200 efter 3,5 dagar med antibiotika och febern steg under kvällen. Så efter lite tjat (tyvärr) så blev det blodprovstagning och blodgaser tagna, antibiotika en dos intravenöst och dropp efter det. Och när vi fick åka hem igen vid 2.15 i natt hade dottern äntligen lite färg i ansiktet igen. Nu ska vi tillbaka till infektionsakuten på torsdag morgon (om hon inte blir sämre för då ska vi in direkt) på en återbesökstid och då ska sänkan tas igen. Om sänkan då fortfarande är hög blir hon antagligen inlagd men jag hoppas så klart att den har sjunkit då så vi får åka hem och bakterien har gett med sig. För det här var visst en besvärlig bakterie. Nu med facit i hand kan man verkligen ifrågasätta varför dottern inte fick intravenöst antibiotika direkt i fredagskväll - det var nämligen så att läkaren sa att hon skulle få det först men sen helt plötsligt ändrade hon sig och gav tabletter istället. Och när man har njurbäckeninflammation så tar inte alltid tabletterna så bra utan bakterierna behöver visst en skjuts av intravenöst antibiotika först för att chockas lite. Så nu hoppas jag verkligen att det blir så att bakterierna ger med sig och att hon mår mycket bättre på torsdag och att sänkan gett med sig.
 
tur man har mobiltelefon ibland så man kan roa sig på akuten.
 
Vi hamnade den här gången på barnakuten först. Så nu har jag suttit bredvid ett kräkandes småbarn, blivit nysen i ansiktet av ett annat småbarn och vart nära x antal andra småbarn med sjukdomar under en längre tid och sedan blev vi förflyttade till infektionsakuten för vuxna med allehanda olika infektioner i väntrummet.
Så om jag klarar mig från sjukdom/influensa nu så är jag nog banne mig immun!
peppar peppar ta i trä...
 
när vi åkte hem i natt 02.30 var det helt öde i väntrummet och korridorerna var nästan tomma.
 Att endast två anhöriga får följa med in och vänta på akuten efterföljs verkligen inte!
det var både småsyskon, mor- och farföräldrar och föräldrar såklart som väntade ihop...
 
Idag ska vi nog bara vila här hemma tror jag.

Akuten igen

Så hamnade vi på akuten igen. Dotterns feber sjönk men kom sen tillbaka så det var lika bra att åka in. När vi efter ganska lång väntan nästan var på väg att åka hem igen så gick jag till sjuksköterskan och pratade lite. Tur var väl det för då togs en ny sänka som låg på över 200 fortfarande efter 3,5 dagar med antibiotika och nu har vi brits och rum. Nu ligger hon här med dropp i armen, intravenöst antibiotika givet och blodprover och blodgaser taget. Så får vi se om sänkan sjunker under natten. Återkommer...


att själv se skillnad...

Ja det här med att själv se skillnad när man går i vikt.
Det är svårt tycker jag.
Visst ser jag siffrorna som går neråt på vågen -
visst ser jag de krympta centimeterna på måttbandet -
visst ser/märker jag att kläderna blir för stora och att jag kan ha mindre storlekar.
 
Men att verkligen se!
Nej det är svårare...
 
Men nu tror jag faktiskt att jag börjar se även själv -
till och med i ansiktet där jag själv inte tyckt att det hänt något alls...
 
 
 
Även kroppen börjar jag märka på mer och mer nu...
 
här är jag nu!
Hittar ingen bra "före" bild eftersom jag helst inte ville bli fotad...
 
Men det känns faktiskt lite sorgligt att det ska vara så svårt att se förändringen själv!!!
 

en tur till akuten och lite träning...

Morgonen igår började med att jag sprang iväg för att gå en promenad med hunden Melker -
eftersom mellandottern som skulle ha gjort det hade så ont i magen att hon inte kunde promenera.
 
så det blev ungefär sammanlagt 1 timmes promenad.
 
Sen drog jag faktiskt ner till gymmet och körde ett pass
kondition och styrka.
(även fast dottern var sjuk)
 
jag promenerade i 45 minuter, styrketränade benen och sen mage och rygg
och så stretch på det.
 
När jag kom hem så var dottern ( <-- länk) inte bättre.
Febern var fortfarande riktigt hög.
39,9 hade hon när hon inte hade någon Alvedon i kroppen och ont i vänster sida av magen.
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen som bad mig ringa vårdcentralen som bad mig...
Ja ni fattar.
Man blir runt skickad som i en karusell -
precis som när mannen min var sjuk  ( <--länk) i januari...
 
Tillslut fattade vi beslutet att åka in till lättakuten på Huddinge sjukhus
eftersom vårdcentralen inte ville/kunde ta emot henne.
Väl inne (tack pappa för skjutsen) så hamnade vi på "vanliga" akuten direkt.
Dom tog hennes besvär och feber på allvar direkt.
Det togs blodprover (sänka, blodgaser m.m.) bltr, puls, andningskoll m.m. direkt.
Men sen började såklart väntan.

Efter 5 timmar ungefär var det dags för röntgen av lungorna och ultraljud av njurarna.
Och vi blev strax efter det skickade till Infektions akuten istället för kirurg akuten -
eftersom hennes sänka var så hög 276  (<--länk) mot normalt drygt 10.
Njurbäckeninflammation blev domen så nu är det penicillin 2 ggr/dag i 10 dagar som gäller.
 
man är inte så tuff när ens dotter ligger där och är så sjuk.
 
all denna väntan som blir och idag hämtades medicinen (vi fick med oss första dosen hem såklart)
 
Känner igen det här med att åka in akut med nästan myndiga/vuxna barn (<--länk) -
när äldsta dottern (<--länk) skulle fylla 18 hände detta (<--länk)
 
Nu hoppas jag bara att penicillinet hjälper ordentligt -
blir hon sämre eller inte markant bättre innan imorgon eftermiddag ska vi åka in igen sa dom!
Det är inte helt enkelt att bli hemskickad med orden:
"kom in direkt om hon blir sämre - kolla henne i natt"!
Oron och ansvaret gjorde att jag var upp flera gånger i natt för att titta till henne.
Men jag tror hon tyckte det var skönt att få åka hem och inte bli inlagd - jag tyckte nog både och...

RSS 2.0