nu håller vi tummarna...

Ja men nu håller vi tummarna då för att allt ska lösa sig på bästa sätt och att vi kanske snart kan lämna ett kapitel i vårt liv bakom oss... Jag hoppas på ett positivt svar den här veckan, så håll tummarna är ni snälla.
 
Just nu är vi hundvakt till helt ljuvliga Java - Solveigs egna lilla solstråle, ni som har mig på Instagram och Twitter har nog inte missat att vi just nu "är med hund". Det blir många mysiga hundpromenader nu vilket är riktigt skönt och många "steg" blir det, jag använder mig av appen Moves som räknar mina steg och det är ganska skoj att se hur mycket man faktiskt går när man har hund.
 
det finns mycket att lukta och titta på ute i "betongdjungeln"
 
trappuppgångar är riktigt spännande -
och varje gång samma visa när vi ska hem igen:
-vi bor tre trappor upp men Java stannar vid varje "rätt" dörr fast fel våningsplan och vill gå in :)
och hon blir lika lycklig varje gång när hon äntligen hamnar rätt och jag låser upp dörren och hon får gå in <3
 
sen får man vara med och spela datorspel också vilket inte är helt fel...
 
och ibland hinner hon följa med in på toaletten och ligger då snällt och väntar -
hinner hon inte riktigt med in så sitter hon fint utanför och väntar <3

så kämpar vi vidare...

Ja så kämpar vi då vidare med att hitta en bra skola som ska passa vår yngsta dotter. Idag har jag mejlat runt till olika skolor för att kolla läget och för att få tips hur vi ska kunna gå vidare. Dottern vill helst läsa på en distansskola som finns inne i centrala Stockholm där blir eleverna inskriva via sina "egna" skolor (eller hemkommunen) så flyttas skolpengen dit med eleven - men hennes nuvarande skola vill inte "betala" för henne där. Lite märkligt kanske kan jag tycka eftersom om dottern byter skola så borde hennes skolpeng såklart följa med henne. Så nu hoppas vi på ett positivt svar från kommunen eller från "vår" kommunala skola som kanske skulle kunna skriva in henne för att sen kunna skriva in henne på distansskolan - det blir många turer i detta. Men vi kämpar vidare.
 
Just nu är det ganska mycket som ska försöka fixas och helst vill vi ha det fixat innan sommarlovet börjar - det vore det bästa. Så att vi alla kunde få veta hur hösten kommer bli. Vi har fått ett föräldrasamtal inbokt hos BUP i nästa vecka vilket känns bra för vi som föräldrar behöver hjälp och stöd i allt detta. Kanske kan BUP hjälpa oss med vart vi ska vända oss i alla olika frågor som vi har.
 
Jag ska även försöka få tag på "någon" på utbildningsförvaltningen idag också för att få lite mer "kött på benen" och kanske lite svar på vissa frågor som vi har. Kanske skulle jag även behöva ringa skolverket för att få lite svar, det är så svårt att veta vart man ska ringa för att få svar på det man undrar.
 
Tänk om man kunde få en skriftlig manual med från BB med allt man i framtiden kommer att undra...
 
 

tävling om en fin kaffekanna...

Jag tävlar om en fin kaffekanna från Eva Solo
hos Dianasdrömmar.
 
 
Vill ni också tävla om denna skönhet -
kika då in hos Dianasdrömmar så finner ni tävlingen!

mammaminglet i Norrköping...

Bloggevent nummer två i lördags var Mammaminglet i Norrköping.
Solveig och jag körde ner till Norrköping efter Loppieventet - eller okej Solveig körde jag satt bredvid.
 
Många bra utställare som sålde sina varor till bra priser, god mat, trevligt sällskap och mycket väntan kan nog sammanfatta minglet ganska bra.
 
maten var riktigt bra och god - men jag orkade inte allt, fick lämna kvar och förvånade mig själv igen...
Till bords hade jag Solveig, Ewa och Sofia.
Vi lyckades prata oss igenom den väntan som blev så kvällen blev trevlig och full av prat!
 
det var många goodiebags som skulle med hem på natten -
och tunga var dom...
 
mycket fint och användsbart fanns det i goodiebagsen.
Jag ska försöka fota bättre imorgon och iaf få med en del av alla sponsorer som sponsrat till dessa välfyllda goodiebags.
Bara tiden och ljuset är med mig imorgon så...

loppievent active&fun...

Igår började Solveig och jag med ett Loppievent Active&fun
Rica Hotel Stockholm.
 
Ett hotell som jag aldrig tänk på att besöka förut främst eftersom jag bor i Stockholm och jag inte "turistar" i min egna stad knasigt nog.
Det är egentligen något man borde börja göra mer, vara turist i sin egna stad.
Rica Hotel Stockholm har precis renoverats och fått en ansiktslyftning -
temat i hotellet är Stockholm.
I foajén möts du av Sergels Torgs golv och en stor tavla i vitt och silver som visar Stockholm i dess helhet.
 
 
Caféet är inspirerat av kvarteret Klara
Frukost och Lunch kan du inta på Stor Torget/Gamla stan (inomhus med utomhus känsla)
 
Vi fick en gratis frukost i goodiebagen så Solveig och jag ska snart få njuta av en frukost här på Stor Torget!
 
Vi fick också veta att allas vår Alfons Åberg fyller 40 år i år!
Grattis Alfons på födelsedagen.
 
Rica hotel har ett speciellt Alfons Åberg hotell som riktar sig till barnfamiljer.
Där kan man just nu boka in sig till specialpris hela familjen -
man kan välja all-inklusive standard eller all-inklusive deluxe
 
Vi hade blivit tillsagda att komma träningsklädda vilket vi alla gjorde.
Ett stort gäng med härliga bloggare kom i färgglada och snygga träningskläder.
Vi fick träna ihop med Leila Söderholm som driver en blogg på Amelia
 
Hon var verkligen helt underbar och så full av energi, hon fick oss alla att ta i och ha roligt.
Vi fick några "enkla" men effektiva "hemmaövningar" som vi kan göra lite när som helst hemma.
 
Viktväktarna var där också och informerade och bjöd på lunch.
Kyckling- eller tonfiskwraps och en riktigt god shots bjöd dom på.
 
 
När jag sent om sider kom hem i natt hade jag en hel del att bära hem.
Solveig och jag fortsatte nämligen ner till Norrköping för ett annat event - men mer om det i ett annat inlägg.
 
Tack till:
Viktväktarna , Rica HotellFootway, Mc Donalds, Oiidesign, Röhnisch, Bambino, Vitamin Well, Seba Med, Topp Hälsa , Amelia, Semper, Valio, Reztart och Loppi för ett trevligt och välplanerat event och en välfylld och fin goodiebag!
 
 
 

morsdag...

Idag firar vi Morsdag!
Jag har gratulerat min älskade mamma -
min starka underbara mamma.
Ni vet redan vår historia om sjukhusboende när jag var liten och så (om inte läs här)
 
Här är jag som liten och min fina mamma <3
Som jag älskar henne.
 
Ibland kommer de där känslorna bara över mig "åh vad jag älskar min mamma"
Utan min mamma vore jag halv.
Hon finns där i vått och torrt och hon stöttar och hjälper mig alltid i alla mina beslut!
Min mamma är min förebild för hur jag vill vara som mamma åt mina döttrar.
Jag hoppas innerligt att jag lyckats.
 
Men även jag är en mamma som blivit firad idag.
Utan mina döttrar vore jag också halv.
Jag skulle inte vilja leva utan dom - min underbara, fina och modiga flickor!
 
Mina underbara döttrar som nu börjar eller redan blivit vuxna kvinnor.
Jag önskar av hela mitt hjärta att mina döttrar ska få leva sina liv så som de vill leva -
att de ska få vara starka, kloka och underbara vuxna kvinnor -
precis som de alltid vart starka, kloka och underbara flickor!
 
 
 
 

loppievent och bloggmingel...

Idag ska jag snart ge mig iväg in till stan för att gå på Loppievent med Solveig.
I träningens och hälsans tecken ska eventet gå...
Återkommer imorgon med vad hur det blev.
 
Efter Loppieventet ger vi oss ner till Norrköping med bilen för att gå på
Mammamingel/bloggevent.
Där ska vi mingla, äta middag och glida runt och prata med andra bloggare
innan vi lastar bilen med goodiebags och kör mot Stockholm igen.
Återkommer imorgon.
 
Ha en fin dag och var rädda om varandra!
 
den här lilla Java ska vi passa snart.
Hon är Solveigs hund.

när det brinner i förorten...

Det pågår upplopp i våra Stockholmsförorter just nu. Många ungdomar är missnöjda med att det saknas arbeten och bra utbildningsmöjligheter - fast mest är de nog frustrerade och arga rent allmänt på sin sociala situation tror jag. De områden som just nu är extra utsatta av bilbränder, stenkastning och förstörelse är våra mest segregerade områden där sociala missförhållanden är stora. I två av dessa förorter är jag uppvuxen - Husby och Skogås. Min uppväxt var kantad av problem och det hade i princip kunnat slutat precis hur illa som helst. Om jag inte hade haft det där drivet och en mamma som kämpade för mig. Uppdatering: Jag ljög mig ofta helt blå för min mamma, hade hon vetat vad jag gjorde och vart jag var så hade jag absolut inte fått vara där och gjort allt det som jag gjorde. Men inte talade jag om det för mamma. Som barn/tonåring vet man precis hur man ska göra/säga för att få vara ute längre på kvällarna/nätterna. Och vem har inte ljugit för sina föräldrar? Men med detta inte sagt att allt detta är föräldrarnas fel! Tänk dig in i att behöva fly från ett krigsdrabbat land t. ex och så kommer du till ett land där du känner dig trygg och omhändertagen - men du lär dig inte språket, du kommer inte ut ordentligt i samhället, du umgås med dina landsmän (vilket vi svenskar oxå gärna gör om vi t. ex flyttar till Spanien). Nu ska du bygga upp ditt liv och ta hand om dina barn men minnena från kriget börjar spöka för dig, du vaknar kallsvettig med ångest över allt du behövt uppleva, du orkar knappt överleva dagen, bilder från krig och död hemsöker dig dygnets alla timmar... Hur ska du då kunna få en vardag att gå runt? Hur ska du orka kämpa för ditt/dina barn om du måste kämpa dig upp ur sängen varje dag? Denna ångest och vanmakt lever många svenska föräldrar med oxå dagligen - detta har inte endast med krig och flykt och göra. Må dåligt psykiskt kan få vem som helst på fall faktiskt...
 
Alla (de flesta) föräldrar älskar sina barn och skulle kunna gå genom eld för dom - men alla föräldrar har inte förmågan att kämpa och strida för sina barn tyvärr. Här måste då andra vuxna kunna kliva in, kanske en lärare i skolan, en granne, en vän ja vilken vuxen som helst egentligen. Finns inte dessa vuxna så finns tyvärr gängen som rekryterar unga människor. De lovar guld och gröna skogar bara du gör si eller så... Uppdatering: Det finns även föräldrar som är ensamstående som kanske har småsyskon hemma som måste passas. Hur ska dessa föräldrar kunna gå ut och "hämta hem" sina barn? Lämna småsyskonen ensamma hemma eller?
 
branden av en restaurang i Skogås - så här ser det ut idag.
 
Många höjer sina röster på t. ex FB och skriker efter att föräldrarna ska hålla koll på sina barn/ungdomar, att föräldrarna ska ta sitt ansvar. Att omyndiga barn ska hållas inne på nätterna. Visst kan jag till viss del hålla med dom, som förälder har man en skyldighet att "hålla koll" på sina barn/ungdomar. Men vad gör man om man kanske inte ens vet att ens barn är ute och förstör? Om ens barn sagt att jag hemma hos NN och spelar/ser på film/chillar? Om man faktiskt har ringt och kollat av med den andras föräldrar om de är där och fått ett ja men att ens barn sen drar vidare, kanske säger de till den andre föräldern att de drar hem till dig nu. Men så drar inte barnet hem utan ut på "stan"/"förortens gator". Hur ska du då kunna ha koll på vad ditt/dina barn gör? Ska du kanske montera in en GPS på barnet eller köra med mobilövervakning av barnets mobil? Ja jag vet inte - jag anser inte att det är en lösning. Jag skulle själv inte vilja bli övervakad via GPS eller mobilen... Jag skulle önska att vi vuxna blev lite mer vidsynta och såg problemet för vad det verkligen är, att vi inte lägger över alla problem på föräldrarna. Dessa problem är mer djupgående än vad vi kanske vid första anblicken tror oss veta. Men visst har även föräldrar ett ansvar i detta. Föräldrarna kan inte bli friskrivna från ansvaret helt det är inte det jag menar. Jag menar bara att vi kanske måste börja höja blicken och se utanför vår egna lilla box, alla lever inte livet precis så som vi gör. Alla har inte de förutsättningar i livet som vi har.
i natt brann det bilar i Farsta (förorten som jag bor i nu)
Men visst är det lite konstigt att man krossar fönster och bränner ner skolor, bibliotek, Husby Gård (ett K-märkt hus) som inhyser ett konstgalleri för ungdomar i Husby, grannens/pappas/moster/brorsans bilar, kvartersaffärer som ägs och drivs av grannen/pappa/moster/brorsan m.m. Man bränner ner sin egna bakgård så att säga och förstör inte bara för sig själv utan även för sina grannar, vänner och släktingar. Just detta är svårt att förklara faktiskt. På något sett vore det mer rationellt om dessa ungdomar drog i väg till en välmående förort och förstörde, för då skulle det inte förstöra för sig själv och sina egna släktingar/vänner/grannar - men nu fungerar man inte riktigt så när man är ung. 
 
Vet ni det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst men jag avslutar nu. Jag hoppas nu bara att vi slipper fler upplopp i natt och i helgen, tyvärr tror jag inte riktigt på mina egna förhoppningar. Men jag önskar av hela mitt hjärta att jag har fel och att det ska vara lugnt nu...

ulriksdals slottsträdgård...

Idag åkte jag iväg för en träff med SolveigUlriksdals Slottsträdgård.
Åh så mycket fint det finns där, hade jag bara haft lite större...
 
massor av plantor...
 
och växter.
 
den här djävulen skulle man ha på husväggen...
 
 
det fanns så mycket trädgårdsprydnader...
 
en sådan här hängande innanför ytterdörren kanske vore något...
 
Vi promenerade sen bort mot Ulriksdals Slottscafé
och fick i oss lite mat.
 
så gott, och så snygga kaffemuggar.
 
vilken underbar natur att promenera i.
Hit lär jag åka fler gånger, det var faktiskt första gången för mig idag.
 
Tack fina Solveig för en underbart trevlig dag!
Det här var nog precis det jag behövde just nu -
bara få tanka energi både via naturen och en fin vän <3

ödebyggnader...

När jag var iväg till svärföräldrarna förra helgen så passade jag på att promenera en hel del och gick då ner till ödehuset/kvarnen som ligger ett stenkast från där dom bor. Det är något visst med ödehus tycker jag. De är vackra, mystiska och lite läskiga. Allt var igenspikat så man kunde inte "smita" in men man kunde ju kika genom fönsterna. Tyvärr blev fotona genom fönsterna inge bra alls så ni får bara se utsidan av byggnaden.
 
Ödehus har något visst över sig...
 
...lite spöklikt...
 
...tyvärr börjar förfallet ganska direkt när ett hus övergivits...
 
...kakel lossnar, fönster går sönder/krossas...
 
...redskap lämnas kvar och rostar sönder...
 
 
inte långt från ödehuset ligger denna vackra båt...
 
...så vacker i sitt förfall.
 
Vad tycker ni om ödehus?
Gillar ni dom eller tycker ni att de förstör i naturen?

söndagsträning är bästa träningen...

Att glida ner till Sats på en söndagsförmiddag och köra ett söndagspass
är verkligen så skönt.
Jag tror nästan att jag tycker att det är veckans bästa pass!
Varför vet jag inte riktigt och det är inte så att jag kör samma pass varje söndag -
jag gillar helt enkelt bara söndagsträningen.
 
haha jag bjuder på dessa bilder idag
Jag tror faktiskt bara att det är mina älskade döttrar som kan få mig att le på riktigt -
så där riktigt ordentligt, stort och fånigt!
Tack Emelie för det roliga träningspasset idag <3
 
Idag följde äldsta dottern med ner och körde ett pass med mig så jag passade på att be henne fota mig
"in action"!
 
magen fick sig en riktig genomkörare och sen "hängde" jag ut ryggen lite i ribbstolen.
 
bjuder även på dessa idag...
Ibland bara måste man fåna sig!

nu är alla produkter noga testade...

Ni minns Loppiblogbagen jag fick för några dagar sen va.
 
Nu är alla produkter testade både en, två och tre gånger...
 
grillsåserna från Coop lär vi köpa hem igen - alla i familjen gillade dom.
Idag hade vi dom till grillspett.
 
Apetina classic salladsost lär oxå köpas hem igen - helst snarast.
Den gick åt i ett nafs.
Gillades också av alla i familjen.
 
Barnängens nya dusch+lotion har nu testats ett flertal gånger.
Den löddrar bra och doftar underbart men jag tycker inte riktigt att jag känner av lotioneffekten.
Det kan ju bero på att jag just nu är väldigt torr så kanske fungerar denna bättre (lotionmässigt) om man ej har för torr hud.
Men jag kommer iaf att köpa denna duschtvål igen eftersom jag gillade löddret och doften
och den passade utmärkt i ett skumbad - det blev ett fint och härligt lödder av den.
Just den här produkten sa jag faktiskt att de andra i familjen skulle låta bli -
något måste man väl få ha själv...
 
Receptboken från Milda har jag tyvärr inte hunnit testa än på grund av lite olika orsaker -
men det kommer det lovar jag!
 
Tack än en gång Loppi för att jag fick möjlighet att testa dessa fina produkter!

ut till kolonin...

Idag tog jag mig ut till min mamma och (styv)pappas kolonistuga för att luncha och prata med min mamma. Min pappa ligger just nu inlagd på sjukhus så jag tänkte att mamma behövde lite sällskap över en lunch. Tänk att vi alltid har så mycket att prata om, jag tror vi pratade oavbrutet i 2 timmar. Min älskade mamma som har klarat och klarar så mycket i sitt liv - min mamma är en av mina förebilder här i livet. Och hon får mig alltid att växa! Vad det än handlar om så finns hon där och stöttar, precis så där som jag hoppas att jag gör för mina döttrar.
 
Mamma bjöd på en underbart god tonfisksallad - en Noicoise.
 
underbart gott serverat på finporslinet.
 
Självklart måste man fota blommor när man hälsar på ute i kolonin.
Fina tulpaner, hibiskusar, lavendel och mycket mer.
 
Alla små charmiga föremål som finns lite här och var måste också fotas så klart.
 
Fina stenar vid sminket, chili på tråd och massor av annat.
 
Och fönster - det är något visst med fönster tycker jag.
 
 
När vi lunchat och pratat (massor) så promenerade vi bort mot bussarna.
Mamma skulle bort till SÖS för att hälsa på
och jag skulle hem
Så jag gick först bort med mamma till hennes buss och sen tog jag en promenad bort mot min buss.
Sammanlagt blev det 2,5 km för jag missade precis en buss och passade då på att gå några hållplatser.
 
Under min promenad så fotade jag lite förortsbetong.
Jag är kanske ensam om detta men jag gillar förorter och "betongdjungeln".
Kanske beror det på att jag är uppvuxen i en betongförort...
Men jag gillar det råa och kantiga.
 

träningen går framåt - på riktigt...

Träningen går verkligen framåt nu. Jag är så nöjd över vad jag presterar. Jag har börjat springa ute någon/några gånger per vecka och jag fortsätter gå iväg till SATS ungefär 2-3 gånger i vecka. PÅ SATS blir det löpning på löpband, styrketräning och ibland något roligt gruppass.
 
haha jag är svindålig på att le på foton...
 
det känns som det går bra nu.
 
Sen måste jag i helgen göra en ny rensning i min garderob. Jeansen som för några veckor sedan var supertajta är nu för stora och går att få av och på utan att ens knäppa upp dom och tröjor och annat som satt bra för några veckor sedan är nu som tält... Det är ju en trevlig syssla - att få rensa ur för stora kläder. Det knepiga blir bara - vad ska jag sätta på mig nu. Jag måste investera i lite nya kläder nu tror jag allt. Jag har dragit lite på det där med att inhandla kläder eftersom jag ärvt så mycket bra kläder av mina älskade döttrar men nu är det nog dags att "unna" sig lite nytt.
 
ja dom är lite stora nu kanske....

hon var så duktig - tandläkarbesöket gick jättebra...

Idag åkte min yngsta dotter och jag t-bana ut till Danderyds sjukhus och deras medicinska tandvård/specialist tandvård. Dottern skulle få sina tänder lagade under narkos - äntligen. Som jag har bråkat om att hon ska få det och som jag tjatat. Har man en npf-diagnos med högfungerande autism och ADHD så är inte det här med tandläkare och tandvård så lätt att fixa. Och jag visste ju det - vi har ju testat så många gånger förut med "pedagogiska" tandläkare och tandsköterskor och allt vad det nu är men NEJ hon fixar inte det. Ska det vara så svårt att förstå det. Varför ska det alltid vara så svårt att kunna få det som man vet är det bästa för just sitt barn - jag visste att detta var det bästa alternativet för henne men ändå behövde jag tjata och bråka. Nu visade det sig också till på köpet att den ena tanden var svårare att laga än vad man trott förut - tanden var nämligen "sprucken" (eller vad tandläkaren nu sa) och behövdes opereras bort, alltså inte "bara" en vanlig tandutdragning utan en full operation där tandläkaren fick knäcka/dela tanden och sen borra bort den från käkbenet (sa tandläkaren iaf) och sedan sy igen. Så allt som allt blev det några smålagningar och en operation för att få bort en sprucken tand som sen krävde tre stygn (som ska tas bort om 10 dagar - hur nu det ska gå...).
 
 
Det är en väldigt speciell känsla det där att "se" när ens barn blir nedsövda. Nu är inte jag den rädda och oroliga sortens mamma - jag litar faktiskt på att de som ska söva mitt/mina barn kan sitt jobb och gör sitt absolut bästa. Så nej jag var inte rädd och inte nervös - men det är en speciell känsla när man ser sitt barn somna in så där snabbt och onaturligt. I nästan 2 timmar fixade dom (det tog längre tid än beräknat på grund av den spruckna tanden). Under denna tiden som jag väntade på att hon skulle komma till uppvaket så passade jag på att promenera. Inte visste jag att det fanns så vacker natur bara runt hörnet av Danderyds sjukhus.
 
med en kaffe i handen tog jag en promenad på 1,5 timme ungefär.
Det var sommarvärme ute och så underbart skönt.
 
Vi fick sedan en sjuktransport hem (tack och lov) och var hemma igen innan runt 13-tiden. Då gav jag mig ner till affären för att inhandla glass, soppor och lite god dricka. Det var nämligen flytande som gällde idag för dottern så då körde vi på det hela familjen. Så nu äntligen är hennes tänder fixade! För den här gången...
 
p.s. såg en liten notis på FB om att man inte skulle säga till sina barn att dom är duktiga - nu läste inte jag allt så jag kan ju ha missuppfattat budskapet. Men nog anser jag att man ska tala om för sitt/sina barn när de är duktiga. Barn behöver få beröm! d.s.

det blev visst en kvällsrunda...

Äldsta dottern och jag satt/låg och bara slötittade på tv i soffan när hon säger (säkert mest på skoj) "ska vi inte ge oss ut och springa lite?" "Visst" sa jag och reste mig upp direkt, drog av mig nattlinnet och på med träningskläderna - "äh okej" fick jag till svar...
 
Sagt och gjort vi gav oss ut på en löprunda och det blev sammanlagt 3,69 km för mig (något längre för dottern då hon tog en liten extra sväng). Helt okej runda - verkligen om man betänker att vi annars bara hade legat och slöat i soffan. Det lär inte vara sista gången vi ger oss ut ihop. I och för sig fick dottern "vänta" in mig ibland då jag behövde gå snabbt istället för att springa så jag kunde få andas lite - men jag tror hon tyckte det var helt okej i alla fall.
 
Nu en dusch senare och lite stretching så lär jag somna ovaggad...
 
 

loppiblogbag - ett paket fullt med produkter...

Igår damp det ner en post-avi i brevlådan -
äntligen kom Loppi-blogbag.
 
Jag hade turen att komma med i en testgrupp för en Loppi-blogbag som är en kartong med olika produkter som ska testas och sen bloggas om.
Vilken lyx att få hem massa fina produkter.
 
I paketet låg följande:
 
Grill-såser från Coop, shower+lotion från Barnängen, Apetina salladsost från Arla, receptbok från Milda och
ett pysselset från StenaLine.
 
Redan igår testade vi Apetina salladsost från Arla.
jag gjorde en klassisk och enkel tomat, lök och ost -sallad.
Apetina salladsost är ett block med ost som tål att förvaras i rumstemperatur.
Det känns riktigt smart och bra nu till sommaren, då kan man ta med sig ost ut på picknick utan problem.
Apetina salladsost hade en rund och fin smak som påminde starkt om en bit fin Fetaost.
 
Idag ska grillsåserna testas.
två grillsåser från Coop, med olika styrka..
 
Och snart ska jag in i duschen och testa den nya duschtvålen.
Den nya duschtvålen från Barnängen innehåller lotion som är mjukgörande och smörjande.
Det här passar mig perfekt eftersom jag så ofta "glömmer" att smörja in mig direkt efter dusch eller bad.
Jag är nog ganska dålig över lag med att smörja in kroppen - så vad kan då bli bättre än en duschkräm som redan innehåller lotion...
 
Pysselsetet kommer jag ge bort till någon vän som har barn i "rätt" ålder då mina döttrar är för stora för liknande pyssel.
Och Milda receptbok ska jag provbaka ur till helgen tror jag.
Återkommer med blogginlägg då, med bilder och recept.
 
 
Tack Loppi för att jag fick möjligheten att få testa dessa fina produkter!

jaha så var det dags igen då...

Idag damp det ner ett brev från FK nu är det visst dags att ansöka om vårdbidrag igen för dottern med npf-diagnos. Visst minns jag att vi fick tidsbegränsat men att tiden var så här kort minns jag inte alls. Men ja ja det är väl bara att gilla läget och skriva ihop en ny ansökan då. I och för sig kanske bra eftersom jag anser att behovet och stödet har ökat här hemma - vissa saker tar mer tid i anspråk än vad jag visste då när jag sökte förra gången. Men jag minns att det var ganska jobbigt och tidskrävande att få ner den där ansökan...
 
Ringde ett mycket bra samtal idag - fick ett nummer av min mamma som gick direkt till någon på Stadelskontoret i Stockholm/Farsta - och tycker att jag fick bra svar på många frågor. Nu ska jag spara det där numret så att jag kan ringa igen om jag behöver. Nu ska jag bara få iväg ett mejl till skolan/rektorn också så ger mig lite sen i min kamp. Nu har jag gjort det jag som mamma/förälder kan göra och lite till, nu får det vara upp skolan att hjälpa till ordentligt faktiskt.
 

att kämpa för sitt/sina barn...

Att ha ett barn som begåvats med en npf-diagnos gör livet lite mer utmanande kan man nog lugnt säga. Alla samtal som ska ringas för att få livet att gå ihop och alla samtal som rings men där inget vettigt framkommer utan där man endast hänvisas till någon annan instans är åtskilliga.
 
Jag känner mig som en schackpjäs som flyttas runt lite kors och tvärs över brädet. Ingen man ringer till tar på sig ansvaret för att hjälpa oss och vår dotter utan alla hänvisar bara vidare till någon annan instans - ja men det är ju nästan spännande det här. Vad ska nästa drag bli? Hur ska jag flyttas runt på schackbrädet vid nästa samtal? Imorgon blir det fler samtal som måste ringas och fler mejl som ska skrivas.
 
Jag kommer kämpa tills min dotter får den hjälp hon ska ha och som hon har rätt till!
Så är det bara - det finns inget annat i min värld.
Min dotter ska ha hjälp och vi borde redan fått den!
 
Min dotter ska ha en skola som fungerar och om det så ska bli distansundervisning så ska det bli så.
Nu ger jag mig inte.
Vi ska fixa även detta det bara är så!
 
mina älskade döttrar vad gör jag inte för er -
jag skulle gå genom eld för er!
Jag kommer göra allt som står i min makt för att livet ska bli för er alla tre <3

löpspår i skogen...

Aldrig trodde jag väl att det skulle kunna vara skönt att springa.
Det är en motionsform som jag alltid hatat som pesten.
Men så hände det - det som jag aldrig trodde skulle ske.
Jag började springa lite smått på löpbandet på gymmet och fann att det var ganska roligt
och att jag kunde bättra på min kondition ganska snabbt och bra.
Så löpningen på bandet fortsatte och nu gillar jag det.
 
Då kan ni tänka er sen vad jag tyckte om att springa ute i ett löpspår i skogen.
Det var ju helt underbart härligt.
Naturen, skogen, luften och terrängen - allt sammantaget i en helhet blev perfekt.
 
rundan jag tog var 2 km -
med en bra och varierande terräng.
 
första dagen tog jag rundan två varv och en liten extra snutt vilket blev 4,58 km
andra dagen tog jag rundan tre varv och det slutade på 6,07 km.
Andra dagen sprang jag det mesta av rundan (förutom mördar backarna) vilket blev 4,6 km löpning.
 
Känner mig riktigt stolt!
 

På väg hem...

Nu sitter vi på bussen ner mot Stockholm och är väl hemma om drygt 3 timmar. Då ska jag försöka få till ett bra inlägg om mina släktingar.

Vi har haft några riktigt lugna och sköna dagar mannen och jag. Tror vi behövde det...


Löpspår i skogen...

Tog en runda i löpspåret hos svärföräldrarna igår och kunde inte låta bli utan tog en tur även idag. Aldrig trodde jag väl att jag skulle gilla att spring - men det gör jag. Känslan när jag märker att jag förbättrar mig och orkar mer är så underbart. Idag tog tre varv i rundan vilket blev 6,07 km och av dessa sprang jag 4,6 km - det hade jag aldrig trott i höstas kan jag säga. Kanske blir det en runda även imorgon - vi får se...


skriva om släkten...

Nu i helgen ska jag försöka få till ett bra och intressant inlägg om min gammelmormor Lydia och gammelmorfar Anton. Och så ska jag försöka leta fram ett foto på dom också så ni får se dom. Men jag återkommer med det inlägget - jag vill ju att det ska bli bra.
 
här är min mormor Inga och hennes storasyster Brita.
Mer om dom senare...

har suttit i telefonen idag...

Jag ska försöka få ner ett inlägg om min mormors liv och om min sjukdom som barn kan ni läsa här där jag skrivit om det förut (<--länk). Jag ska försöka få till ett nytt inlägg även där men just nu har jag lite annat att stå i. Många telefonsamtal som ska ringas och mejl som ska skrivas.
 
Men en sak vet jag och det är att hade vi ej haft fri sjukvård i Sverige när jag var nyfödd/barn så hade mina föräldrar säkert betalt av räkningen för att rädda mitt liv fortfarande nu 40 år senare. För mina första två år i livet "bodde" jag nästan konstant på sjukhus, jag opererades säkert 100-tals gånger (kanske överdriver lite men inte mycket), jag fick massor av olika läkemedel m.m. Jag kan bara tänka mig vad det skulle ha kostat mina föräldrar om sjukvården ej hade vart fri 1972. Kanske hade de inte ens haft råd att låta mig överleva vad vet jag - nu behövde de tack och lov inte ta någon ekonomisk fundering kring om jag skulle räddas till livet eller inte - mitt liv räddades på skattebetalarnas bekostnad...
 
min säng var en spjälsäng på St Görans sjukhus och sedan på Karolinska sjukhus (nuvarande Astrid Lindgrens barnsjukhus)
Och min mamma fick ha en gul skyddsrock på sig när hon skulle mata och ta hand om mig...
 
Men idag har jag fixat en massa telefonsamtal som måste ringas och jag ska försöka få iväg ett mejl som jag måste få iväg. Det är mycket man ska veta att man har rätt till om man har ett barn med en npf-diagnos. Och det är långt ifrån allt som jag/vi vet - vi famlar fortfarande i blindo och trevar oss fram i denna npf-värld. Nu vill jag/vi bara ha hjälp och stöd! Jag/vi har gjort allt vi kan och nu orkar jag/vi inte riktigt mer - inte ensamma iaf...
 
jag har försökt läsa mig till lite ny kunskap...

igår var det 1:a maj...

Snart sitter jag på ett tåg som tar mig ner mot Motala och storasyster. Med på tåget är min älskade mamma. Kanske ska jag ta tillfället i akt och pumpa mamma på lite familjehistoria under tågresan/resorna (vi ska ju hem oxå). Kanske kan det bli ett blogginlägg i lite 1:a maj anda. Min mormor som är född 1923 föddes inte precis med silversked i mun och ska vi gå ännu längre tillbaka i släktens historia så kommer vi arbetarklassen riktigt nära...
 
Ja men så kanske det får bli. Vad tror ni - vill ni läsa om lite svensk släkthistoria - arbetarhistoria?
 
vill ni läsa om dessa kvinnors historia?
 
vill ni kanske även läsa om hur jag som nyfödd kunde överleva - faktiskt tack vare den fria sjukvården vi har.
 
Vi får se - kanske kommer ett sånt inlägg sen...

en tur och retur till Motala...

Imorgon tar mamma och jag tåget ner till Motala för att hälsa på min storasyster med familj i några dagar. Ska bli trevligt med lite avbrott i vardagen och tanka lite systerenergi. Vi kommer hem igen på lördag så det blir en snabbvisit.
 
här är vi: syrran, jag och mamma.
(fotat ur ett fotoalbum)

sushi till lunch och nostalgi...

Idag tog jag mig in till stan för en lunch med en god vän. Solveig/Lillboda och jag möttes upp vid Medborgarplatsen för att gå iväg och äta lite lunch denna fina 1:a maj. Hela Medborgarplatsen var full av människor som skulle iväg och demonstrera denna vackra 1:a maj. Lite nostalgisk blev jag nog allt - som barn demonstrerade jag alltid med min mamma. I alla väder regn, snö, sol - visst kan jag skratt och sucka över detta lite idag men det var en tradition och faktiskt en ganska fin tradition. Arbetarrörelser i hela världen demonstrerar denna dag - den 1:a maj. Det visst jag faktiskt inte fören för ganska nyligen. När jag ser demonstrationer och röda fanor så tänker jag alltid på vad som hände i Ådalen 1931 - en hemsk händelse i Sveriges arbetarhistoria. Filmen dom gjort kring denna händelse är en tänkvärd och bra film.
 
Men det var ju inte om detta jag skulle skriva egentligen utan om vår lunch. Solveig och jag gick gata upp och gata ner i jakt på en öppen restaurang - helst ett sushiställe eftersom vi båda två älskar sushi. Men det var stängt överallt. Inte så konstigt kanske och något som vi borde tänkt på så här 1:a maj och allt, men vi hade inte en tanke på att det kunde bli svårt att hitta en öppen restaurang. Men till slut fann vi Asian Pong där dom hade sushibuffé. Okej kanske ett konstigt val för oss eftersom vi båda gjort en GBP och alltså inte kan äta så mycket - men vad skulle vi göra när vi inte fann något annat. Men vi förvånade oss själva genom att äta mer än vad vi trodde vi skulle få ner men så satt vi där i lite mer än 1,5 timme också och åt och pratade. Deras sushi var himmelskt god och det här är ett ställe som jag gärna besöker igen.
 
Jag lyckades få i mig 11 bitar sushi och en bit friterat - men sen var jag proppmätt...
Men det var så god sushi - gillar ni sushi så kan jag verkligen rekommendera den här restaurangen.
 
När vi var nöjda så gick vi runt i lite affärer och kikade och sen var det dags att åka hem igen. Tack för en mycket trevlig dag Solveig detta får vi göra om snart <3

real-life hos Yohanna...

Vi kör väl en real-life hos Yohanna den här veckan också...
 
Följande frågor att svara på/Hur som helst vad tycker ni?
 
- Köper du märkes-varor eller de mer ekonomiska?
Det är blandat, vissa varor vill jag ha märkesvaror i vissa kan jag lika gärna köpa det billigare. Det beror helt på vad det är för vara.
 
- Finns det vissa varor som du alltid köper av ett visst märke?
Ja t. ex tamponger och bindor köper jag alltid samma märkesvaror i. jag har testat det billigare alternativen (det måste man när man har 3 tonårsdöttrar) men dom har inte levt upp till våra förväntningar. Dom håller inte tätt och är ibland riktigt obekväma, så vi håller oss till samma märke varje gång när det gäller tamponger och bindor.
Ketchup vill jag ha Heinz den är godast.
 
- Är de värda sina priser, märkesvarorna?
Vissa märkesvaror är helt klart värda sitt pris, andra inte. Som exemplet ovan, jag betalar hellre lite mer för en bra tampong/binda.
 
- Finns det varor som inte levt upp till dina förväntningar?
Ja det gör det säkert, men jag kan inte komma på någon speciell nu. Men visst har man köpt en dyrare märkesvara och man sen faktiskt upptäcker att det billigare alternativet är precis lika bra eller ibland till och med bättre.
 
- Och finns det varor som levt upp till, och kanske till och med överraskat dig, mer än du förväntat?
Ja helt klart. Men mitt minne är inte vad det borde vara just nu... Men jag lägger inte flera hundra kronor på ansiktskrämer, schampon och liknande. Kanske är de för x antal hundralappar bättre men jag har faktiskt aldrig haft råd att testa. Någon gång har jag köpt något finare märke på taxfree och njutit den stund det varat men sen har jag inte tyckt mig ha råd att lägga så mycket pengar på samma produkt igen utan övergått till en billigare variant.
 
Kanske handlar det egentligen om att jag inte tycker mig vara värd så dyra produkter eftersom man kan handla så mycket annat (nyttigare/bättre) för de pengar som man sparar in. Jag kan nog ibland vara lite snål, men det är nog bara gentemot mig själv. Jag känner inte att jag har råd att betala "överpriser" på produkter till mig själv eftersom de pengarna som "blir över" om jag köper ett billigare alternativ går till något som familjen behöver. Sen är det så här också att om jag handlar säg en duschkräm för flera hundra kronor eller ett schampo (eller vad som helst) så är det inte bara jag som använder det sen, utan mina döttrar "tjuvar" gärna från den flaskan också och då blir det riktigt dyrt kan jag lova för en flaska räcker inte direkt länge då....
 
Vill ni läsa fler real-life så kikar ni in hos Yohanna.
 
Jag fick en egen julkalender av mannen innan julen 2012 - det kändes lyxigt.
Och det innehållet var bara mitt!
 
jag "unnar" mig faktiskt oxå en egen "Glossybox" varje månad.
Det är oxå lyxigt - men ibland får döttrarna ta något därifrån för ibland "passar" inte innehållet riktigt mig...
 
 

RSS 2.0