madredetres

Att ha ett barn som begåvats med en npf-diagnos gör livet lite mer utmanande kan man nog lugnt säga. Alla samtal som ska ringas för att få livet att gå ihop och alla samtal som rings men där inget vettigt framkommer utan där man endast hänvisas till någon annan instans är åtskilliga.

 

Jag känner mig som en schackpjäs som flyttas runt lite kors och tvärs över brädet. Ingen man ringer till tar på sig ansvaret för att hjälpa oss och vår dotter utan alla hänvisar bara vidare till någon annan instans - ja men det är ju nästan spännande det här. Vad ska nästa drag bli? Hur ska jag flyttas runt på schackbrädet vid nästa samtal? Imorgon blir det fler samtal som måste ringas och fler mejl som ska skrivas.

 

Jag kommer kämpa tills min dotter får den hjälp hon ska ha och som hon har rätt till!

Så är det bara - det finns inget annat i min värld.

Min dotter ska ha hjälp och vi borde redan fått den!

 

Min dotter ska ha en skola som fungerar och om det så ska bli distansundervisning så ska det bli så.

Nu ger jag mig inte.

Vi ska fixa även detta det bara är så!