nyårskavalkad...

Kanske kommer det en nyårskavalkad imorgon, kanske. Ska bara se om jag lyckas få ihop någon...
 
Och ja angående operationen jag gjorde för en månad sen (<--länk).  Jo men visst gick jag på den lätta liksom. Det kom ju som ett brev på posten även denna månad...Jag vet att jag får göra om den om jag vill om jag inte blir nöjd. 4 av 5 blir visst hjälpta av operationen, jag kanske är den där 5:e. Men vill jag göra om den? Jag hade ju så ont efteråt. Återstår att se, får ge det några månader tror jag. 
"Hahaha gick jag på den lätta... Att en operation skulle göra slut på mina månatligabesvär. Tji fick jag liksom  kom ju som ett brev på posten även denna månad liksom!" - min uppdatering på FB idag...
"Det "roliga" var ju att min dotter Emelie skojade om detta och sa att "det lär ju inte hjälpa på dig som blir med barn så lätt. Din livmoder lever väl sitt egna liv" haha liksom" ja men så var det ju...
 
Allmänt, livet | | En kommentar |

jag tror inte riktigt...

Alltså jag tror inte riktigt jag fattat detta än. Innan jul så hade jag en tid till plastikkirurgen på Karolinska sjukhuset. Jag skulle få veta om jag kunde få en beviljad bukplastik. Läkaren frågade, mätte, pratade, berättade och informerade en massa och sa sen till slut att jag fick en operation beviljad. Inom 3-6 månader så ska jag få min bukplastik och jag kan inte riktigt fatta det än. Jag vet att det är en stor operation, jag vet att det kan tillstöta komplikationer (som med alla operationer), jag vet att jag kommer få ett stort/långt ärr på magen - ja jag vet allt detta men jag vill iaf göra operationen. Jag har i flera år (skulle kunna säga 20 år men ska väl inte överdriva kanske) faktiskt lidit över min mage och då inte främst det estetiska med magen utan alla de jobbiga saker en hängande buk faktiskt medför. Jag vill inte behöva "pula" ner magen i byxorna, jag vill slippa bli svettig under magen, jag vill slippa besvär vid varmt väder (och kallt), jag vill slippa många saker som jag inte ens tänker skriva om här... Främst vill jag slippa mitt navelbråck som bråkar med mig dagligen...
 
Efter 3 kejsarsnitt och en ganska stor viktnedgång så är magen inte riktigt min bästa vän om jag säger så. Den hänger och den är sned, men som jag skrev innan så är det estetiska inte det viktigaste. Min mage vittnar om att jag varit gravid och fått 3 underbara döttrar vilket jag är oerhört stolt över, så estetiskt har jag egentligen inga problem med magen. Men de där fysiska besvären som kommer med hänget stör mig enormt. Jag har även ett ganska stort navelbråck som kommer att åtgärdas samtidigt och det är nog kanske egentligen det viktigaste. För det där satans bråcket ställer till många problem. Nu kanske fler av er anser att jag då borde "nöja" mig med en operation av navelbråcket, men nej det kommer jag inte alls nöja mig med. Och jag vet att jag inte kommer få en mage som en 16-åring igen - det handlar inte om det. 
 
Självklart förstår jag att många kommer tycka att det här är helt fel av mig att göra. Men jag tänker strunta i det och faktiskt för en gångs skull göra något som gynnar endast mig! Jag tänker vara egoistisk och genomgå denna bukplastik endast för att jag ska få må bra. För att jag ska få slippa lida av mitt bukhäng och mitt navelbråck! 
GBP | | 3 kommentarer |

att få en bok...

Många av er har säkert redan sett på FB att jag (och min syster och alla 8 barnbarnen) fick en bok av min mamma (<--länk) som hon skrivit själv. Den handlar om hennes liv, hennes livshistoria. En sån underbar julklapp och gåva att få. Att få en inblick i sin mammas liv som man aldrig trodde man skulle kunna få. Kapitlet om Maria (min storasyster som dog när hon endast var 6 dagar gammal) och mig (som hade samma sjukdom när jag föddes som Maria) är nog det kapitel som griper tag i mig starkast. (ett blogginlägg om min förtsa tid i livet finns här) (<--länk)  Att få läsa om sin mammas sorg och kämpande under mina första två år i livet då jag faktiskt bodde på sjukhus med några få permissioner gör ont men på samma gång gör det mig stärkt och faktiskt lycklig. Att få läsa hur ens mamma kämpade för att jag och min storsyster (som lever) skulle få det bästa livet som bara gick under de förutsättningar som fanns just då gör mig lycklig. Mamma kämpade något enormt och hon gav oss verkligen allt! 
 
Min livshistoria av Inger Stark. 
 
Två av mina döttrar har redan läst ut boken, jag hoppar mellan kapitlena och läser inte boken rakt upp ner (som jag kanske borde göra) men har snart läst ut den, och kommer nog börja läsa den från början igen sen snart. 
 
Slutet på boken kan nog vara den finaste kärleksförklaring man kan få av sin mamma (och mormor). 
 
"Jag är så lycklig för att jag har er, mina älskade döttrar och mina åtta underbara, högt älskade barnbarn. Ni tar hand om mig, stöttar mig och i finns alltid om jag behöver er. 
Ta vara på livet mina älsklingar!
Lev väl, lär av era erfarenheter och ångra ingenting.
Allt sammantaget är själva livet!"
 
Jag tror att just "ångra ingenting" är det som griper tag i mig mest. För visst har jag gjort en del saker i livet som jag ångrar - men som mamma skriver det är ju det som är själva livet. Allt man gör i livet formar ju en till den man är. Så jag ska verkligen försöka att låta bli att ångra saker och istället se dessa saker som erfarenheter som gjort mig till den jag är jag är idag - vissa saker har även gjort mig starkare än vad jag varit om jag inte gjort dessa saker, så är det ju med livet. Tack mamma för den fina gåvan du gett oss, jag älskar dig <3
 
Familj, känslor, livet | | 2 kommentarer |
Upp