ibland tar livet en med storm...

Livet går upp och ner och hit och dit och ibland tar det en med storm. När man samma dag som pengarna ramlar in på kontot "blir av med dom" kan livet kännas lite väl tufft. Jag vet att vi kommer ur det här också jag vet ju det, men just nu är det tufft. Jag vet att det här är sånt som man inte pratar om med andra - men vet ni jag orkar inte vara tyst och "spela med". Jag orkar inte det. Ibland är livet tufft och för djävligt så är det ju! Ibland kan det vara en extra tuff ekonomi som ställer till det, ibland är det annat. När det är ekonomin som ställer till det ska man skämmas och vara tyst, men som jag sagt innan jag vägrar vara tyst. Jag vägrar skämmas bara för ekonomin just nu är rejält stram... Men jag är nere på botten och krälar och jag tycker att livet just nu är lite väl hårt...
 
Varför ska man skämmas över att ha det dåligt ställt ekonomiskt? Varför ska man behöva skämmas när man inte har råd att köpa svenskt kött eller ekologisk mat? Man är liksom lite (mycket) sämre när man måste handla mat till lågpris i vissas ögon - tyvärr i allt för mångas ögon. Man är en hemsk människa om man köper av de billiga bananerna som är besprutade - man ger till och med sina barn en blandad cocktail med gifter det ni! Tack för den. Är det inte det ena man som förälder gör fel så är det det andra - det är svårt att göra rätt som förälder iallafall om en har det dåligt ställt ekonomiskt. Och det ska man få höra också, tro inget annat. Nej det blir man väl medveten om kan jag lova er...
 
Fast vet ni hemma hos mig får man äta hembakt bröd iallafall, för det var det jag hade råd med just nu!
 
 
 
Tack min älskade vän Solveig för bakmaskinen (Kenwood) den hjälper mig mycket just nu <3
 
Jag brukar köra med ordspråket (eller det är nog inget ordspråk men jag kör efter det iaf):
Det är inte lätt när det är svårt!!!

ibland blir jag bara arg/ledsen/upprörd...

Ni som följer mig vet ju att jag just nu inte har det alltför "fett" ekonomiskt - men det fungerar. Jag har som tur var ett timjobb där jag faktiskt får ganska många timmar just nu så det blir nog bra tillslut. 
Men det här inlägget ska egentligen handla om någon (något) annat än mig och mina problem. 
 
En till mig mycket nära person skrev igår på FB att 2015 kommer inte bli roligt - då ska denne börja leva på sin pension vilket har visat sig inte kommer bli allt för fet. Denne någon kommer antagligen att kunna räknas till skaran "fattigpensionärer" - vilket gör mig riktigt arg och ledsen. Denna någon har i hela sitt liv arbetat och betalt skatt och vad får denna någon tillbaka. Antagligen kommer denna någon att behöva flytta till något billigare (om det finns) och sedan vända på varenda krona.
Jag anser att det är ytterst modigt att våga blotta sig själv och sin ekonomi, visst ibland kanske lite dumt men modigt. 
Kommentarerna som följer är: "men pengar är inte allt" "jag har alltid klarat mig på all fin gemenskap" "jag har fått uppleva så mycket mer än medelsvenssons" bla bla bla säger jag om detta. 
 
Nej pengar är kanske inte allt men livet är bra mycket enklare om du har pengar så du klarar dagen. Det tycks finnas en försköning av att leva med dålig ekonomi och jag frågar mig verkligen varför det är så. Om ens pension blir så låg att du kanske måste lämna ditt hus och hem för att kunna få någorlunda bra mat på bordet alla dagar i månaden och för att du ska kunna betala det absolut viktigaste i livet - då kan jag lova er att pengar är allt! Du kan inte leva på luft, gemenskap, kärlek, vänskap m.m. 
 
Nej fy jag blev riktigt arg och ledsen över denna försköning av dålig ekonomi. Och jag frågar mig: varför denna försköning? Varför lägga ett gyllene skimmer över något som är så hemskt? Och något som är så skuldbelagt - för ja att ha dålig ekonomi är rejält skuldbelagt!!!
 
ja visst är det fint med gemenskap, värme och kärlek - men du kan inte "leva" på endast det!

att få se en massa bilder...

Just nu håller min mamma på att skanna in massor av fotografier och ja vissa är så klart på mig när jag är barn. Och jag kan bara konstatera att mitt hår (har världens virvel i luggen fortfarande) och mina kläder är lite kaosartade på de flesta av fotona. Och min storsyster kommenterar gärna med att : "Ett upp och ett i minne... Ena byxbenet i, det andra utanpå... Strumporna i korvar längst fram i stövlarna. Sötnos!" Och som ni vet så kan jag fortfarande utan problem ha olika strumpor mig - jag anser att livet är för kort för att para strumpor (tror jag - eller så är jag bara lat). Huvudsaken de är rena sen spelar det ingen roll om en är prickig och den andra randig tycker jag. När jag var barn hade jag också gärna en långärmad tröja först på mig och sen någon av storsysters T-shirtar ovanpå, fråga mig inte varför men det var säkert skönt eller tryggt! Tryggt att ha något som var storsysters i en kaosartad värld kanske... 
 
kläderna på trekvart och håret spretande åt alla håll...
 
Ja men ni ser ju håret... 
Och när kläderna inte satt i oordning på kroppen så var jag nästan naken...
Vem behöver kläder inomhus liksom? tycktes jag anse ganska långt upp i åldern...
 
Det finns inte så jättemånga foton på mig när jag var liten men det har sin förklaring.
När jag var nyfödd och fram tills jag var 2 år låg jag inlagd på sjukhus. 
Jag var hemma i små korta perioder på permissioner...
 
Fler bilder lär komma inom kort för som sagt mamma är igång med skannern <3

moralpanik på FB...

Jag startade visst en liten diskussion precis på FB angående moralpaniken som sprider sig som en löpeld just nu på FB. Moralpaniken angående ölnomineringarna som även de sprider sig som en löpeld på FB. Moralpaniken som sprider sig nu är nästan i samma storlek som moralpaniken Siwert Öholm försökte skapa kring WASP och hårdrock på 80-talet! (de grå orden är länkar - klicka er in på dom om ni vill läsa mer om Siwert Öholms moralpanik)
 
Jag växte upp i en Stockholmsförort på 80-talet och alkoholdrickande hörde till högstadietiden, tyvärr. Jag drack mig rejält berusad första gången som 13-åring (om vi inte ska räkna den gången jag drack mig kraftigt berusad på päronlikör på Ålandshav för att det var ju så gott... ända tills det kom upp igen kan jag säga) och min mamma visste ingenting. Hade hon vetat hade hon såklart inte låtit mig dricka alkohol. Jag hade alltså långt ifrån åldern inne för att få dricka - eller köpa - alkohol. Men redan då på 80-talet gick det lätt att få tag på alkohol (och andra droger) om det var det du ville ha. Alltid var det någon som visste/kände någon som kunde köpa ut. Var det inte någons äldre kompis eller syskon så var det någon "vem som helst" vuxen man frågade nere i centrum, svårare än så var det inte då heller.  
 
Den här ölnomineringen går ut på att du så snabbt du kan ska svepa en öl - när det började var det 50 cl öl som skulle svepas, detta har nu utvecklat sig till att bli även starksprit och vin. Men alltså sådana här "nomineringar" har väl alltid funnits. Jag har själv svept öl (och vin och sprit) under heja rop kring någons köksbord och det har säkert förevigats av någon någon gång på ett foto. Grejen var väl att när jag gjorde detta fanns inte internet och mobiltelefoner. Men det handlade ju om precis samma sak, du skulle bevisa att du fixade att svepa ett glas med alkohol och om du inte fixade det var du en fegis/tunnis.
 
Jag anser så här: är du myndig så svep du din öl (eller vin/sprit) om det nu är det du vill och lägg ut din film på FB! Är du myndig och alltså får dricka alkohol så har jag inga moraliska pekpinnar att komma med. Är du inte myndig så ska du i vilket fall som helst inte dricka alkohol - men det gör omyndiga personer runt om i hela världen det vet vi ju. Tyvärr! Grejen är att moralpaniken som råder nu på internet handlar inte endast om de omyndiga som sveper en öl på film - moralpaniken omfattar alla som har svept en öl och filmat det och sedan lagt upp det på FB. Nu har det istället blivit så att du ska skänka pengar till välgörenhet och utmana andra att göra likadant, visst jättebra. Jag hyllade själv min ena dotter senast igår på FB att hon gjort just detta. Men då ska väl beloppet en skänker vara vad en öl kostar kan jag tycka - nu ska du försöka bräcka den som nominerat dig i belopp och då går det till överdrift igen. Senast igår såg jag en film på FB där en man skänkte 1000 kr till välgörenhet istället för att svepa en öl och han nominerade i sin tur 3 personer att nominera lika mycket... Alltså förlåt men 1000 kr! Har det inte blivit lite väl stora summor då? De flesta skänker också via sin mobiltelefon och är du då inte myndig vem får betala det då tror ni? Mamma eller pappa kanske... När mobilräkningen kommer!
 
Många som skriker högt om detta just nu påtalar just detta att det ska läggas ut som film på FB och att det skulle hetsa ännu mer. Jag vet inte riktigt om jag håller med där faktiskt. De flesta minderåriga har sina föräldrar (eller andra släktingar) på FB så jag är ganska säker på att vi som är föräldrar idag faktiskt har bättre koll på våra tonåringar än vad t. ex min mamma hade. Och de flesta föräldrar har även barnens kompis/kompisar på FB, så jag tror faktiskt att vi har ganska bra koll på vad våra barn gör. Jag sa bara till min mamma att jag sover hos den eller den - men istället drev jag runt utomhus eller var hemma hos någon (där det var FF så klart) och min mamma kunde inte kontrollera detta. Herre gud jag hade ju inte ens en mobil hon kunde ringa till... Kanske har just detta gjort att jag alltid har ringt och kollat med den andre föräldern när mina barn sagt att de ska sova över hos någon - eftersom jag vet hur jag själv gjorde... Självklart kan du blocka dina föräldrar och/eller släktingar på FB, men då är det väl ännu viktigare att som förälder att ta sig ett snack med sitt barn. Varför är man blockad? 
 
Vad vill jag egentligen med det här inlägget börjar kanske både du och jag att fundera på nu? Ja du jag har ingen aning faktiskt! Jag behövde nog helt enkelt bara skriva av mig... Jag behöver det ibland liksom.
 
jag som tonåring...

förutfattade meningar kring en GBP...

Jag tror att jag har skrivit om detta förut (<--länk) men tänker skriva om det igen. Jag har aldrig ljugit om att jag i november 2012 genomgick en GBP  (<--länk) och jag kan ärligt säga att det är en av de bättre sakerna jag beslutat mig för att genomgå i mitt liv. Jag hade provat allt men ingenting fungerade, jag blev bara tyngre och tyngre och fick mer och mer ont i min kropp och jag blev deprimerad. Hon jag såg i spegeln var inte jag! 
 
I förrgår jobbade jag på en avdelning som jag inte vart på på länge, säkert ett år sedan jag jobbade där senast. En av de som jobbar där kände inte igen mig först och när han sen "inser" att det är jag så överöser han mig med uppmuntrande ord och peppande kommentarer om hur duktig jag vart och "vad fin jag blivit" m.m. men så frågar han tillslut: -Hur har du gjort, snälla berätta för mig jag vill också gå ner i vikt. -Jag gjorde en magsäcksoperation för något år sedan, svarade jag. -Jaha (säger han besviket) men då är det ju inget konstigt att du blivit smal... Och så var det inte mer med det ansåg han. -Nja svarade jag, riktigt så enkelt är det ju inte, jag tränar ordentligt, äter (oftast) bra mat och har faktiskt jobbat mig ner i vikt på egen hand. -Nej men du har ju opererat dig, får jag till svar. 
 
Jag blir inte ledsen längre av denna okunskap men jag blir faktiskt irriterad. Att göra en GBP är faktiskt inte "att välja den enkla vägen" och alla som gör en GBP går faktiskt inte heller ner i vikt, det ligger jobb bakom en viktnedgång även efter en operation. Men jag inser ju att okunskapen är stor bland de flesta då det gäller dessa operationer. Som tur är har jag min familj, släkt och mina vänner bakom mig och de vet hur mycket jag jobbat och jobbar för den här viktnedgången. De vet att jag inte tagit den enkla vägen! För de ser hur jag kämpar dagligen med maten, träningen och allt runt om kring som följer med en operation...
 
Men ja okunskapen är stor och många har förutfattade meningar kring överviktsoperationer - det har jag verkligen fått förstå nu efter att jag gjorde min...
 
nu längtar jag till att alla goda bär (och frukter) kommer igen...

vårdyrket eller museum/arkeologi...

Jag står verkligen i valet och kvalet - igen! Eller val och val allt handlar ju egentligen om vart jag kan lyckas få jobb och att få jobb inom vården känns som större chans än inom museum - tyvärr kanske. 
 
Jag trivs inom vårdyrket och har egentligen alltid gjort det. Jag gillar att arbeta med människor och att faktiskt kunna göra skillnad. För som undersköterska kan man göra skillnad för de man vårdar. Inte många inom vården kommer så nära "sina" patienter som undersköterskor (eller vårdbiträden - men det finns snart inga vårdbiträden kvar). Det är ofta undersköterskan som får "tolka" läkarsvar, trösta efter läkarsvar, prata om oro, rädslor, lycka, minnen och allt mellan himmel och jord. 
 
Men jag har ju nu läst 3,5 år på högskola och det roligaste vore såklart att lyckas få ett jobb inom det "yrke" jag studerat. Men jag är inte färdig med min c-uppsats på grund av många olika orsaker så jag har ingen riktigt kandidatexamen än och jag kanske aldrig får någon heller. Eller ja just nu känns det som så iaf. Och ett jobb måste jag ha och vill jag ha.
 
Tyvärr sätter min reumatism käppar i hjulet eftersom vårdyrket är ett fysiskt tungt yrke där man måste "orka" varje dag. Framtiden får visa hur det blir men just nu är det vården som får mina arbetstimmar...
 
 
Vissa händer är hårdhänta och vi inom vården får mottaga slag och tjuvnyp ibland. Men vet ni de där mjuka fina händerna man får äran att hålla ibland uppväger en hel del av det jobbiga. Att kunna få sitta bredvid och hålla handen och lyssna på minnen det är en stor ynnest att få dela med en medmänniska, det är riktigt fina stunder. Och dessa stunder tar iaf jag mig tid till att få med de jag ska vårda...
 

nybyggarna - och en hyllning till min mamma

Ja så var det Nybyggarna ikväll igen på kanal 5 och jag önskar så att alla som behöver skulle få chansen till ett bra liv - flera gånger om. 
 
Ibland får jag en känsla av att det är ju det där jag vill jobba med. Men frågan är om jag orkar det egentligen. Jag vet allvarligt talat inte riktigt om jag skulle orka hela vägen. Och orkar man inte stå pall hela vägen så är nog valet av yrke inte det rätta tänker jag. Jag skulle nog ha väldigt svårt för att lämna kvar jobbet på jobbet så att säga. Jag skulle lätt kunna ta med mig det hem. 
 
Jag vet bara att jag önskar av hela mitt hjärta att alla skulle få chansen att få må bra och krävs det fler chanser borde alla få fler chanser! Och jag vet att jag hade kunnat hamna totalt snett i livet om inte min älskade mamma hade bråkat så för mig. 
 
När jag hade det som svårast i skolan (och med livet i övrigt) och skolkade mer än vad jag var i skolan så gick min mamma (<--länk) helt sonika till skolan och knackade på hos rektorn och krävde att han skulle hjälpa mig. Hon krävde att skolan skulle fixa till det på bästa sätt för mig. Och ja skolan lyssnade! Jag fick en ny chans och fick börja i OBS-klassen (dagens resurs-klass). OBS-klass låter så otroligt fel egentligen för det var mer en resursklass skulle nog jag säga. Vi var en liten grupp elever som alla behövde extra stöd och hjälp för att fixa skolan och livet - vi hade ett eget litet klassrum och vi hade alltid minst två lärare (specialpedagoger) som var tillgängliga i klassrummet. Jag gick där i en och en halv termin (om jag minns rätt) och sen fick jag chansen att börja i min vanliga stora klass sista terminen i 9:an, så att jag skulle ha en bra chans när jag började gymnasiet. Ofta undrar jag vad mina klasskompisar egentligen tyckte om mig när jag kom tillbaka. Vissa pratade inte med mig vet jag iaf... Mamma du får gärna rätta mig där jag har fel, jag minns inte allt som skedde runt detta med byte av klass. Det är mycket av min barn- och ungdomstid som jag glömt eller förträngt! Tack mamma för allt du gjort för mig, för alla fajter du tagit för mig, för alla möten du gått på för min skull! Utan dig hade jag kanske inte varit där jag är idag i livet... Så är det, det är sanningen!
 
Tack mamma för allt du gjort för mig och min älskade storasyster <3

att åka buss genom sin "tonårs-förort"...

Min yngsta dotter och jag gjorde en utflykt till Willys i Länna idag, vi tänkte vi skulle passa på att storhandla lite bra mat idag när jag fick in lite pengar på kontot. Vi tog bussen 831 som går genom Skogås - förorten som jag bodde i som tonåring. 
 
Nu har mina tonårsår inte precis vart de lugnaste, jag har gjort många dumma saker i mina dagar. Jag har utsatt mig själv för många dumma saker och jag var inte alls "rädd om mig", kanske ansåg jag att jag inte riktigt var värd det. Att vara rädd om sig alltså. Allt i den där förorten var ju så klart inte dåligt. Men när man åker buss genom denna förort så är det kanske de mindre bra sakerna som en minns. T.ex ser jag fönstret till lägenheten där jag förlorade min oskuld när jag var allt för ung. Ibland önskar jag att mitt vuxna jag kunde berätta för den där lilla vilsna tonårsflickan att "du duger precis som du är" "även du kommer finna kärleken och få ett bra liv" och andra bra saker som en vilsen tonårsflicka kan behöva höra. Fönstret till lägenheten där mitt liv hade kunnat ta helt fel vändning om jag inte hade slagits så förbannat för att komma loss, skogsdungen som jag sprang genom för att jag var så mörkrädd. Den skogsdungen är nu helt borta och där ligger nu två nya skolor. Och alla gångvägar man åker förbi med bussen och jag liksom minns en massa saker som jag vart med om där. Hur lycklig jag var ibland när jag gick där på de där gångvägarna, hur olycklig jag var ibland när jag gick på samma gångvägar. Olycklig kärlek som jag trodde aldrig skulle gå över. Vänskap som rann ut i sanden och jag förstod aldrig helt varför (förstår kanske inte helt än idag). 
 
Så åker bussen förbi Skogåsskolan - högstadiet där jag förbrukade 3 år av mitt liv. Skolan som jag skolkade från, skolan som jag hatade, skolan som hade världens sämsta lärare (enligt mitt tonårs-jag iaf) men även skolan där jag hade mina vänner. Många av dessa vänner har jag nu kontakt med via FB men vi ses aldrig, jag kan sakna det ibland. 
 
Någon dag ska jag nog kliva av bussen där i Skogås och bara promenera runt och kanske minnas. Ja jag måste nog göra det tror jag...
 
jag och några av mina fina vänner från tonårstiden <3
 
Men om jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog inte utsatt mig för vissa saker och jag hade antagligen (om jag hade orkat) anmält iaf en händelse! Nu visste jag inte då vad jag vet nu så ingen anmälan gjordes och dagen efter möttes man i skolan och låtsades som ingenting.... Tragiskt men helt sant!

vissa kommentarer gör en förvånad...

Fick en kommentar på gårdagens inlägg om bakning som bara gjorde mig förvånad (och irriterad). Om man har det ekonomiskt knapert ska man visst inte baka och äta bullar. Bröd och knäckebröd går visst bra, men bullar ska man visst varken äta eller baka. Ja där ser man, alltid lär man sig något nytt. 
 
Och vem äter upp allt jag bakar? Ja jag vet inte men vi har en frys här hemma som fungerar riktigt bra och vi är 5 personer som bor här hemma så jo bröd och BULLAR går åt eller fryses in! 
 
Man ska säkert inte koka och äta marmelad heller -
men det gör jag iaf. 
God blev den också!

här bakas det nu tack vare min fina vän...

Jag fick en sådan fin (och bra) hushållsassisten av min vän Solveig. Och jag kan lova att den används ofta nu. Jag har bakat matbröd, bullar, knäckebröd m.m. och snart måste jag börja testa alla de tillbehör som ingick också. 
 
Kenwood gör jobbet roligare.
 
Så nu blir det mest hembakat bröd här hemma, ekonomiskt och gott. Och ja just ekonomiskt känns som en viktig sak just nu här hemma...

ja men visst det kunde bli värre...

Nu är jag äntligen godkänd för att få uppbringa a-kassa men det är inte mycket jag får. Eftersom jag under studietiden endast var med i facket och inte a-kassan (läs mer här <--länk) eftersom Unionens studentförening inte alls informerade om att man ej var med i deras a-kassa bara för att man var med i facket. Visst med facit i hand borde jag ha förstått det, för 100 kr under hela studietiden kan jag ju förstå att a-kassa och sånt inte ingår, men studentföreningen borde informerat om det! Men jag får alltså nu endast ut grundersättningen från a-kassan vilket ger mig 1000 kr/vecka... Det är en himla tur att jag har en timanställning så att jag kan lyckas få lite lön iaf. Men ja jag lär ju halka in i vårdyrket igen. Fast jag försökte studera mig ur det. Vissa saker i livet fungerar visst inte riktigt. 
 
Så nu söker jag jobb med ljus och lykta och hoppas att jag snarast ska lyckas få något. För med denna lilla inkomst kommer jag inte långt kan jag säga...
 
Jag skrev förut att det kunde inte bli värre ekonomiskt mot när jag var student men det visade sig att det visst blev det. I och för sig är inga av dessa "småpengar" något lån som måste betalas tillbaka, men jag får alltså mindre utbetalt nu än mot när jag var student...
 

hemlöshet - att bo ute i kylan...

Nu är julen utstädad från de flesta hemmen och lugnet har lagt sig. Köphetsen är över och julklapparna undanstoppade i något skåp. Hur många tänker på de hemlösa nu? De hemlösa som det skrevs så mycket om runt jul? Jag läste någonstans att tidningen Situation Stockholm säljer som allra bäst i december - när alla vill döva köphetsen kanske...
 
Det är kallare utomhus nu än vad det var runt jul endå är det nu nästan helt tyst om hur våra hemlösa har det ute i kylan. Runt jul kunde man läsa blogginlägg och FB-uppdateringar om hur synd det är om alla hemlösa och att kläder m.m skulle skänkas så att våra hemlösa skulle få vinterkläder och varma filtar. Men nu, hur många skriker nu? Hur många samlar in kläder och liknande nu? 
 
Jag är av den åsikten att jag anser att våra politiker borde (måste) ta tag i problemet och faktiskt ta hand om alla landets medborgare. Alla medborgare har rätt till ett bra liv! Ja visst finns det en liten klick som inte vill ha hjälp, som inte vill jobba, som vill leva på bidrag och utanför samhället - den lilla klicken kommer alltid att finnas. Men de absolut flesta vill leva ett "normalt" liv bara de får chansen och ja ibland behöver vi (samhället) ge dessa medborgare fler chanser. Alla människor är värda fler chanser. Ingen ska behöva bo utomhus och riskera att frysa ihjäl under natten - vilket faktiskt sker just nu runt omkring i våra Svenska städer. Det är tyvärr så att det finns människor som fryser ihjäl utomhus under natten i vårt land. Men tyvärr tycks inte samhället göra allt de det borde göra så då behövs allmänhetens allmosor, reklamtv-kanalernas program (insamlingsgalor, Nybyggarna på kanal 5 m.m) för det är inte värdigt att vi i vårt samhälle har medborgare som fryser ihjäl utomhus vintertid.
 
Jag kan inte skryta med att jag regelbundet skänker pengar, kläder, mat eller annat till landets hemlösa och behövande. Nej jag har inte gjort det regelbundet tyvärr. Men jag känner nu att det får vara nog nu - jag ska göra det lilla jag kan göra med min lilla a-kassa (som inte ens börjat utbetalats än). Jag har kläder som är för stora för mig som jag kan skänka, jag har någon filt liggande som jag kan skänka och ja kanske blir det någon peng över som jag kan betala in till någon organisation. Stockholms stadsmission arbetar brett och det är en organisation som jag gärna stödjer. Man kan där bli månadsgivare och skänka så lite som 25 kr i månaden (eller mer så klart om man kan) - det är en summa som till och med jag (med låg a-kassa) har råd med, det är inte ens en Kaffe latte ute på stan. 
 
Så hur många är vi som tänker på våra hemlösa även under den här tiden på året när julen har varit och köphetsen lagt sig? 

RSS 2.0