att åka buss genom sin "tonårs-förort"...

Min yngsta dotter och jag gjorde en utflykt till Willys i Länna idag, vi tänkte vi skulle passa på att storhandla lite bra mat idag när jag fick in lite pengar på kontot. Vi tog bussen 831 som går genom Skogås - förorten som jag bodde i som tonåring. 
 
Nu har mina tonårsår inte precis vart de lugnaste, jag har gjort många dumma saker i mina dagar. Jag har utsatt mig själv för många dumma saker och jag var inte alls "rädd om mig", kanske ansåg jag att jag inte riktigt var värd det. Att vara rädd om sig alltså. Allt i den där förorten var ju så klart inte dåligt. Men när man åker buss genom denna förort så är det kanske de mindre bra sakerna som en minns. T.ex ser jag fönstret till lägenheten där jag förlorade min oskuld när jag var allt för ung. Ibland önskar jag att mitt vuxna jag kunde berätta för den där lilla vilsna tonårsflickan att "du duger precis som du är" "även du kommer finna kärleken och få ett bra liv" och andra bra saker som en vilsen tonårsflicka kan behöva höra. Fönstret till lägenheten där mitt liv hade kunnat ta helt fel vändning om jag inte hade slagits så förbannat för att komma loss, skogsdungen som jag sprang genom för att jag var så mörkrädd. Den skogsdungen är nu helt borta och där ligger nu två nya skolor. Och alla gångvägar man åker förbi med bussen och jag liksom minns en massa saker som jag vart med om där. Hur lycklig jag var ibland när jag gick där på de där gångvägarna, hur olycklig jag var ibland när jag gick på samma gångvägar. Olycklig kärlek som jag trodde aldrig skulle gå över. Vänskap som rann ut i sanden och jag förstod aldrig helt varför (förstår kanske inte helt än idag). 
 
Så åker bussen förbi Skogåsskolan - högstadiet där jag förbrukade 3 år av mitt liv. Skolan som jag skolkade från, skolan som jag hatade, skolan som hade världens sämsta lärare (enligt mitt tonårs-jag iaf) men även skolan där jag hade mina vänner. Många av dessa vänner har jag nu kontakt med via FB men vi ses aldrig, jag kan sakna det ibland. 
 
Någon dag ska jag nog kliva av bussen där i Skogås och bara promenera runt och kanske minnas. Ja jag måste nog göra det tror jag...
 
jag och några av mina fina vänner från tonårstiden <3
 
Men om jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog inte utsatt mig för vissa saker och jag hade antagligen (om jag hade orkat) anmält iaf en händelse! Nu visste jag inte då vad jag vet nu så ingen anmälan gjordes och dagen efter möttes man i skolan och låtsades som ingenting.... Tragiskt men helt sant!
Barnen, Familj, Vardag, livet | |
#1 - - Linda w L2K:

Ja, tänk om man hade vetat i tonåren vad man vet nu...
Jag har peppar, peppar aldrig råkat illa ut men har ändå försatt mig i många dumma och onödiga situationer...

Förhoppningsvis kan vi hjälpa våra barn att inte begå våra misstag. ♡

Svar: Ja jag tror också att man genom att veta lite själv kanske kan hjälpa sina egna barn med vissa saker. Hoppas jag iaf. Jag har alltid sagt till mina döttrar att de kan komma till mig med allt och hittills har de gjort det (tror och hoppas jag iaf). Kram
Marie-Louise

#2 - - Vivi:

Hej & tack för din kommentar! Vilket fint inlägg ...
Vi hade aldrig varit de personer vi är idag om vi inte gått igenom det vi gjort... på gott och ont. Kram

Svar: Ja så är det ju förstås, men vissa saker hade man kanske velat varit utan... Kram
Marie-Louise

#3 - - Karin:

Åh, Misan! Vi kan ta den nostalgitrippen tillsammans tycker jag ❤️

Svar: ja det tycker jag vi ska göra <3 så kan vi kika om "vår" skogsdunge finns kvar... ;) Kram
Marie-Louise

Upp