bröllopsdag och funderingar...

Ja igår hade mannen min och jag bröllopsdag. 20 år firade vi som gifta - känns helt galet mycket. Vi har vart ett par i 22 år och det är mer än halva mitt liv. Fatta konstig tanke liksom. Så lite funderingar på livet får man ju när man firar så där. 
 
hahaha 20 år sedan, så unga vi var!'
Föräldrar till en 4-månaders dotter var vi <3
 
Jag fick 20 röda rosor av min älskade man. 
Ska visa bild på dem imorgon, märkte att jag visst inte fått in fotona i fotoprogrammet. 

löpträning utomhus...

I och med att jag slutade skolan och skrev in mig på arbetsförmedlingen så bestämde jag mig för att jag måste spara in på lite saker. Så träningskortet på SATS var en sak som fick avvecklas - det kändes lite väl dyrt och eftersom jag just nu inte ens vet om jag har a-kassa att vänta så måste jag spara. Men träna vill jag göra så nu blir det utomhusträning. Löpträning har jag valt - eller jag varvar löpning med snabb promenad, orkar inte springa hela rundan än men det kanske kommer. 
 
Imorgon ska jag gå till Stadium och inhandla en bra "magtränare" - ungefär som en medicinboll men ändå inte. Äsch bild kommer när den är inhandlad. För löpträning måste ju varvas med annan träning och visst jag måste spara in på utgifter men en träningsgrej för 299 kr kommer jag "kosta" på mig. Så det så!
 
Men så jag har alltså löptränat nu några gånger - har nog blivit ungefär 3 gånger i veckan sista veckorna. Och idag blev det första löppasset i snö. Jag skulle behöva ett par bra löpskor som fixar snöunderlag men ja det var ju det där med pengar... Får se hur vi löser det helt enkelt.
 
 
löprundorna blir på mellan 3-4 km!
 
och alltså det är ju så vackert ute ibland att man bara måste pausa Runkeeper och fota lite.
Själen mår bra utav det!
 
bilder från dagens runda i snön.
 
fast åka skridskor redan nu när isen precis har lagt sig - nej det skulle inte jag våga.
Fast dessa skridskoåkare hade isdubbar och sånt där "spett" som de kunde känna med, så de åkte nog säkert.
Men jag skulle aldrig våga...
 
 

det här med vikt...

Det är ganska konstigt det här med vikt. Så lite som jag väger nu var många år sedan sist jag vägde så lite. Jag känner mig faktiskt riktigt smal nu för tiden och trivs bra i min kropp, visst några kilo minus till gör inget men i det stora hela är jag nöjd. Men för några (nåja för 20-22 år sen) hade jag tyckt att jag vart tjock om jag vägt så mycket som jag väger nu. Så det är konstigt det där med vikt. 
Visst jag har blivit äldre, jag har väntat fött och ammat 3 barn, jag har "fått" (tack snälla eller inte) en reumatisk sjukdom under dessa 20 år så visst kan de kilon som eventuellt är lite för mycket nu få vara så. Det är inget som jag nu kommer hetsa bort, blir det minus på vågen så blir jag nöjd om inte är jag nöjd i alla fall.
 
Men det jag kom att tänka på och det som jag förvånas över är hur olika en ser på sin egna kropp och vikt under livets gång. När jag var drygt 17 år och precis hade gjort slut med en pojkvän (som jag vart tillsammans med ganska länge) så vägde jag 6 kg mindre än vad jag väger nu och då kände jag mig enormt stor. Jag kunde inte förstå att jag blivit så stor (tjock) - dock försvann kilona ganska snabbt så fort jag började "leva singelliv" igen. Men just det här att jag nu när jag väger 6 kg mer än då kan känna mig smal och snygg nu är ju egentligen lite konstigt. Men som jag skrivit ovan mycket har ju hänt i/med kroppen på dessa 24 år (blir det sedan jag var 17 år) men sen var jag nöjd och ganska tillfreds med vikten (med en avstickare i matmissbruksfällan) tills jag fick barn. 
 
Nu kan jag som 41-åring inte ens tänka mig att väga så lite som jag vägde när jag första gången blev gravid, vilket är mer än 10 kg mindre än vad jag väger nu. Skulle jag gå ner så mycket i vikt nu skulle ju hela jag försvinna känns det som. Men tänk så olika en kan tycka om sin egna kropp beroende på vart i livet en befinner sig...
 
jag blir fortfarande lite förvånad när jag ser mig själv i ett skyltfönster eller i en spegel.
Denna bild var från i somras (då vägde jag 4 kg mer än vad jag gör nu)
 
så här såg jag ut sommaren innan jag blev gravid första gången.
Ganska liten...
 
här är jag som liten bebis och min mamma.
 
    
här är några före och efter bilder.
efter bilderna är tagna i somras - dags att ta nya nu tror jag.

vad ska man skriva om...

Just nu händer nästan ingenting i mitt liv. Eller jo det gör det ju så klart men vissa saker kan man ju inte direkt skriva om. Men ja jag är inskriven på arbetsförmedlingen och jag hoppas innerligt att det här med a-kassan kommer lösa sig. Ifall den a-kassa som jag trodde att jag var inskriven i inte kan betala ut något får jag prova med alfa-kassan. Det blir ju inte mycket pengar per månad men det blir det ju inte som student heller...
 
Men vad ska man blogga om när man inte riktigt vet vad man ska skriva om? När man inte riktigt kan skriva om det man kanske skulle behöva skriva om? Nej bloggandet får nog ligga på is ett tag känns det som.
Imorgon ska mannen min och jag iväg på ett möte i skolan för att få ordning på vår yngsta dotters skolgång ordentligt. Nu hoppas jag verkligen att skolan lyssnar på oss. 
 
Och annars, ja juicer görs det varje dag här hemma. Jag blandar och testar lite olika smaker och det mesta blir ju gott iaf. Favoriten är fortfarande morot, rödbeta och ingefära - den blandningen är absolut godast tycker jag. De andra här hemma föredrar morot, äpple, citron och ingefära. 
 
så ja det går mycket frukt och grönt här hemma nu.
 
 
 

varför ska saker och ting alltid strula till sig...

Som ni säkert redan läst så har jag nu beslutat att avsluta mina studier. Man kan inte studera hur länge som helst bara för att "slippa" bli arbetslös. Så sagt och gjort så gick jag direkt och skrev in mig på arbetsförmedlingen och dom skickade mina papper till min a-kassa (trodde jag). Jag gick nämligen med i Unionens student fackförening när jag började studera och trodde såklart att jag då även var med i deras a-kassa. Nu med facit i hand kan ju det tyckas dumt att man antar en sådan sak men jag trodde faktiskt det. Ingen på Unionen sa något annat heller, de kunde ju kanske informerat om att man ej var med i deras a-kassa om man var med i student fackföreningen utan att man behövde skriva in sig även där som ett tillägg, men det informerades det inte om alltså. 
 
Så nu ska jag alltså skriva in mig på deras a-kassa och sen får jag väl hoppas att jag får den lägsta utbetalningen man kan få i alla fall. Annars vet i f*n hur det här ska gå. Men hur som helst, även om jag hade fortsatt mina studier nu i vår så hade ju det här problemet uppdagats till slut i alla fall. Någon gång måste ju studierna avslutas och då hade jag fått reda på det här då. Så jag får bita i det sura äpplet, skicka in alla papper de vill ha och hoppas att det här löser sig...
 
 

6:e januari 2013... När livet vänder!

Egentligen började allt någon/några dagar tidigare men vi (mannen och jag) trodde det "bara" var någon vintersjuka som härjade. Mannen min blev sjuk - matt, orkeslös och helt upp-och-ner i magen. Men det kan man ju bli på vintern, det är inget konstigt egentligen.
Jag och mellandottern skulle åka iväg ner till Kalmar för att skriva in henne på hennes nya skola eftersom hon skulle påbörja sina distansstudier. Något som vi verkligen hade sett fram emot. Vi skulle sova borta 2 nätter hade vi bestämt - så att vi skulle hinna umgås och för att jag ville se Kalmar slott och dess omgivning. Bussresan tur-och-retur var bokad så även övernattningen. 
 
På kvällen den 4:e var det väl egentligen som det märktes först, men först den 5:e märktes det ordentligt att mannen var sjuk. Han orkade knappt ta sig från soffan och var helt slutkörd bara av att ta sig till toaletten. Men åka till någon läkare ville han inte, det behövdes inte ansåg han. Nu är ju han vuxen så då kan man (anser jag) inte domdera och bestämma för mycket. Men ja med facit i hand borde jag ringt ambulans redan då. Jag ringde istället sjukvårdsrådgivningen och rådfrågade dem hur vi skulle göra. De ansåg att han skulle få vila och att jag skulle se till att få i honom nyponsoppa, blåbärssoppa och annat flytande (eftersom han inte ville/kunde äta något) och det skulle enligt dem vara den sockrade varianten - ja även här har jag med facit i hand ågren. De trodde också på någon form av vinterkräksjuka och tyckte inte att vi behövde åka in till sjukhuset - utan de tyckte att mannen skulle få vila och få i sig dricka. Jag trodde faktiskt att man kunde lita på de svar man fick av de som jobbar på sjukvårdsrådgivningen - och nej det är inte anmält för vad ska man anmäla liksom. 
 
Men så beslutade vi oss då i alla fall för att åka iväg trots att mannen var sjuk - han tjatade på mig och sa att vi skulle åka. Såklart skulle vi åka - dottern skulle ju skrivas in i skolan det kunde vi inte missa enligt honom och vi tog honom på orden. Klart vi (dottern och jag) ville åka iväg både för att få umgås och för att fixa allt med nya skolan. 
 
Vi åker iväg och när vi kommit halvvägs med bussen (vi åkte ganska sent på kvällen) så ringer min äldsta dotter och säger att hon nyss ringt ambulansen för pappa är så sjuk. Han ligger i hallen och orkar inte ta sig upp och in till soffan. Där sitter jag och dottern alltså på en buss halvvägs till Kalmar och får höra att mannen (pappa) ska in med ambulans, att han är jättesjuk. Äldsta dottern ringer när ambulansen är där och när ambulansen åker iväg så jag (vi) vet på ett ungefär vad som händer. Dottern har även ringt efter sin mormor så att hon kommer och är med sina barnbarn ett tag där på kvällen. tack mamma det var verkligen skönt att veta att du fanns där hemma med döttrarna mitt i all kaos. När det gått 30 minuter från att ambulansen åkt från oss så ringer jag SÖS-akuten för att fråga hur det är så att jag ska ha ett litet hum hur sjuk han är och får då veta att mannen redan ligger på intensiven. Han var så dålig att han inte ens blev kvar på akuten i en halvtimme. När han anländer till akuten har han inget mätbart blodtryck, han andas knappt, han har ett HB på under 60 och ett blodsocker på 37 (man ska ha 5-6 i "normala fall"). Jag får prata med en läkare som säger rakt ut i telefonen "vi vet inte om vi klarar honom, de närmsta timmarna får utvisa utgången av detta". Jag frågar då om vi ska försöka ta oss hem till Stockholm. Läkaren anser att det bästa är att vi fortsätter vår färd för om nu det värsta sker om mannen nu inte skulle klara sig så skulle vi inte hinna fram i alla fall säger han! Läkaren säger också: jag tror han skulle vilja att ni fortsatte till skolan om vi skulle kunna fråga honom, och ja där hade läkaren faktiskt helt rätt. Det var precis det mannen hade velat och tyckt att vi skulle göra. Och ja vad skulle vi gjort: hoppat av bussen och försökt lifta hem till Stockholm? Krävt att bussen med alla passagerare skulle vända och åka till Stockholm igen? Ta en taxi mitt i från "ingenstans" (jag visste inte riktigt vart vi var) och åkt taxi till Stockholm? Nej valet som fanns var att sitta kvar på bussen med ångesten och oron och fortsätta vår resa.Men fy fan för det samtalet säger jag. Jag tror aldrig jag mått så dåligt i hela mitt liv. Den ångesten och paniken som jag kände har jag aldrig känt förut. 
 
Så vi fortsätter vår resa dottern och jag, jag har telefonkontakt med läkarna minst en gång i halvtimmen och det är först på förmiddagen den 7:e som det vänder. Då säger till slut läkaren att de har läget under kontroll, att han "nog" kommer överleva (<-länk). 
 
Då har redan min älskade storsyster  (<-länk) fått veta hur det ligger till och ringt mig och sagt att hon kommer och hämtar oss med bilen och skjutsar oss till Stockholm. Hon är vår vardagshjälte! Hon åker Motala - Kalmar - Stockholm - Motala bara för att skjutsa oss (dottern och mig) hem till Stockholm. Tack älskade syster! Det var så mycket värt att det är svårt att beskriva i ord. Så på kvällen den 7:e möter vi upp äldsta och yngsta dottern i foajén på SÖS och går tillsammans upp till mannen/pappa. Han får ligga kvar på sjukhuset i lite mer än en vecka och han var sjukskriven ganska länge sen. 
 
om 7 dagar firar vi 20-årig bröllopsdag <3
Vilken tur att vi får uppleva den. 

ja valet är gjort...

Jag har nu bestämt mig. Jag ska avsluta mina studier och jag har redan nu anmält mig till arbetsförmedlingen och hoppas så klart att de ska hjälpa mig att finna ett bra, meningsfullt och roligt jobb. Helst så klart inom museum och arkeologi men det är nog främst en dröm. Men jag tänker iaf låta arbetsförmedlingen försöka hjälpa mig med det. I värsta fall (fast det är inte värsta fall - jo för min onda kropp) så blir det något arbete inom vården som undersköterska eller mentalskötare. Jag trivs ju faktiskt inom vården men min reumatiska kropp trivs inte riktigt lika bra med det tyvärr. Men det finns ju olika sorters jobb inom vården och skulle jag "ramla" över något som verkade intressant och bra och som skulle fungera kroppsligt så söker jag så klart.
 
Jag har nu en hemtenta som jag ska skriva färdigt och ett sista seminarium som jag ska gå på. Jag vill så klart ha slutbetyg i Genusvetenskap A så då är det bara att bita ihop och fixa det sista. 
 
Men det känns riktigt skönt nu när valet är gjort och på något sätt tror jag att jag bearbetat detta val ett bra tag nu fast jag inte riktigt vetat om (velat erkänna) det. Jag har t. ex inte beställt en enda bok inför Genusvetenskap B och jag brukar alltid beställa all kurslitteratur i väldigt god tid. Har gjort det under mina 3,5 år på högskolan, men alltså inte nu. och ja tur var väl det eftersom jag nu tog det här beslutet. Man kan inte fortsätta studera bara för att "slippa" bli arbetslös livet fungerar ju inte så. Så nu är jag anmäld som arbetssökande så nu börjar 2014 på ett helt nytt sätt än vad jag kanske tänkte mig för bara någon månad sedan. Men man kommer till ett vägskäl i livet när man måste välja och jag har gjort det här valet nu. 
 
ibland funderar jag på hur det skulle vara att vara längre.
När jag rullade köttbullar innan jul så testade jag...
med hjälp av kökspallen. 
En helt ny vy öppnade sig haha - jag är 150 cm lång (kort) i vanliga fall och blev väl iaf 20 cm längre med hjälp av pallen...

att stå i valet och kvalet...

Som de flesta vet har jag studerat vid Södertörns högskola i snart 3,5 år och nu är jag fruktansvärt skoltrött. Så just nu är jag i valet och kvalet, ska jag studera lite till eller ska avsluta mina studier och helt enkelt börja försöka söka jobb. Skriva in mig på arbetsförmedlingen och kanske få lite hjälp med jobbsökandet och samtidigt jobba som timanställd på Stortorps äldrecenter. Just nu lutar det åt att jag faktiskt bara läser färdigt den här sista kursen som jag läser nu och jag just nu ska slutföra en hemtenta i och jag sen slutar studera. 
 
Jag vill väl helst inte hamna inom vården igen men man kan ju faktiskt inte studera bara för att studera och man kan inte bara studera för att slippa bli arbetslös. Studierna kostar pengar i form av studiemedel och det är pengar som ska betalas tillbaka. Så just nu är jag i valet och kvalet. Jag tror nog att vi ekonomiskt skulle klara oss om jag slutade studera och faktiskt började söka jobb, jag tror nästan faktiskt att jag skulle få ut lite mer pengar på det. Att leva på studiemedel kommer man inte så långt på nämligen det är inte mycket pengar per månad nämligen. Det är inte arbetslöshetskassan heller men jag kan inte studera hur länge som helst och någon gång måste man nog bestämma sig för att det får vara nog. Jag har läst så länge nu att jag kan nog inte komma särskilt mycket längre just nu. 
 
Så 2014 blir verkligen en ny start för min del. Det är mycket jag ska tänka igenom och fundera på. 
Nu hoppas jag bara att mina funderingar leder fram till rätt beslut...
 
fotot på katten är taget förra vintern, den här vintern lyser snön med sin frånvaro.

RSS 2.0