vår familj har fått tillökning...

Vi har fått tillökning i familjen - vi har blivit med hund och vi är så lyckliga. Vi har fått äran att få ha Java på "långlån" - denna fina mest underbara Java som är en Amerikansk Cocker Spaniel . Java är ju en vuxen hund vilket faktiskt passar oss perfekt som första hund. Hon är redan rumsren, har inget busigt/trotsigt valpbeteende och hon går väldigt bra ihop med barn och katter. Java har bott och uppfostrats av Solveig och hennes fina familj men nu med flytt och allt så fick vi alltså äran att få ha kvar Java. Nu ska Java vänja sig ordentligt med vår familj, våra vanor och vi med henne och hennes vanor. Vi kommer så klart träna tillsammans så att vi passar varandra. Det är skillnad för en hund att bo på landet eller att bo i en förort. Här i förorten luktar det annan hund överallt och Java luktar och luktar och luktar (vilket hon såklart ska göra), vi möter andra hundar på varje promenad (detta måste vi öva lite på) och vi ska få in tiderna ordentligt för när rastningen passar oss och Java bäst. Vi övar på att åka kommunalt för det kommer vi ju göra en del eftersom vi inte har bil m.m. Men mest av allt har vi skoj och mysigt. Det är en stor ära att få ansvaret att ta över någons hund. Solveig min vän jag hoppas du förstår hur glada vi är över att få ha Java här hos oss. 
 
denna söta amris-tjej bor alltså hemma hos oss nu <3
 
nej alla hundpromenader kommer inte ske i vackert väder...
Barnen, Familj, djur, känslor | | 6 kommentarer |

sorg - är svåra grejer...

Sorg - ja det är svåra grejer det. Hur tacklar man sorg? Hur bemöter man någon i djup sorg? När blir sorgen för svår - så man behöver hjälp med att tackla den? Ja jag vet inte, jag har inga svar på någon av frågorna - men jag lever mitt i det just nu. Som ni vet så förlorade jag min (styv)pappa i juni 2013 (länk). Han saknas mig något enormt, jag tänker på honom ofta. Men min sorg och mina tankar är ganska lätta att tampas med - värre är det med min mammas (länk) sorg. Hennes sorg efter sin älskade make, hennes livskamrat, den är tung - både för henne och för oss runtomkring. Ibland vet jag som dotter inte riktigt hur jag ska närma mig min mamma. Orkar jag fråga hur det är? Orkar/hinner jag lyssna på riktigt? Har jag tid att lyssna eller måste jag iväg till jobbet?
 
När får jag min mamma tillbaka kan jag känna ibland? Min glada fina mamma som älskade livet, trädgården, sommaren, musik och allt annat fint - när kommer hon tillbaka... Den sorgen är ibland tyngre än sorgen efter min pappa. Sorgen efter pappa kan jag hantera, jag vet att han har det bra nu, jag vet att han blickar ner på oss och "kollar läget", jag vet att han inte hade haft det bra om han levt nu eftersom han var så sjuk på slutet. Den sorgen kan jag hantera och finna ro i, men sorgen att se min mamma så sorgsen den är tung att bära. Nu vill inte jag ge min älskade mamma dåligt samvete med det här inlägget - så mamma inget dåligt samvete nu. Mamma du vet att jag älskar dig och vill dig allt det bästa. Jag behöver bara sätta ord på livet och känslorna som följer med...
 
    
härliga kärleksfulla bilder på döttrarna och deras morfar.
 
När någons sorg blir så tung att den är svår att bära hur ska man då göra som anhörig? Jag som dotter vill finnas där som ett stöd men jag har ett eget liv som ska levas så ibland orkar jag inte vara det där stödet. Ibland kan jag till och med bli arg på min mamma. Måste hon sörja så mycket kan jag tänka, kan hon inte se allt det fina hon har? Och så får jag dåligt samvete och tänker att så där får jag inte tänka. Sorg är inget man sätter ett datum på jag vet ju det! Men känslan finns där ibland... 
 
Den där gnagande känslan att sorgen har tagit över. Att sorgen överskuggar och skymmer. Att sorgen inte gör min älskade mamma gott. Jag vill min mamma allt gott här i livet och den här tunga sorgen gör henne inte gott och det är tungt att "se" det att leva bredvid det... 
 
Så hur tacklar man sorg? Jag vet inte alls... Det jag vet är att jag finns här vid min mammas sida, jag orkar finnas här nästan hela tiden (ibland behöver jag ta en paus) och jag vet att det är det enda jag kan göra nu: att finnas här och stötta, lyssna, krama och bygga upp.
 
min älskade pappa <3
 
sista tiden i livet fick mamma och pappa iaf ligga nära varandra.
Jag är så tacksam över att jag faktiskt sa till om det!
Familj, känslor, livet | | 6 kommentarer |

så tragiskt att jag knappt finner ord...

Ikväll skulle jag ner en sväng till affären och på vägen ner så gick jag förbi en grupp med tre tonårstjejer, inget konstigt med det. Det tragiska var att jag överhörde deras samtal. Den ena tjejen berättade för de andra två att hon för några dagar sen blivit rejält slagen av sin pojkvän, hemma hos honom i hans pojkrum - hans övriga familjen var hemma, i rummet bredvid. När hon ropade på hjälp så höjde familjen bara ljudet på tv´n! Men alltså allvarligt fy fan så vidrigt gjort! Nu överhörde ju bara detta och jag gick bara förbi dessa tjejer. Skäms lite nu i efterhand att jag inte la mig i - men jag tror faktiskt inte att det hade blivit bra om jag hade lagt mig i. Den här tjejen gav sina vänner ett förtroende och om jag då som vuxen utomstående skulle lagt mig i så hade det nog blivit helt fel, tror jag faktiskt. Men lite dåligt samvete har jag iaf....
Men så var jag runt i flera affärer och när jag är på väg hem efter ungefär 1 timme så står dessa tre tjejer kvar på samma plats och pratar - men den här gången är faktiskt även polisen där. Nu hoppas jag verkligen att hennes vänner lyckas få henne att anmäla pojkvännen och hans familj också faktiskt. För om någon blir misshandlad hemma hos en så lägger man sig i och avbryter man höjer fan inte ljudet på tv´n. Höjer man ljudet på tv´n och gör inget annat än det så är man fan delaktig i misshandeln anser jag!
 
Nu hoppas jag verkligen att den här tjejen inte går tillbaka till den här "pojkvännen" och hans familj utan att hon faktiskt fick modet att anmäla och lämna. Och att hennes vänner stöttar, tröstar och finns där för henne.
 
Fy jag har faktiskt ont i magen bara av det "lilla" jag överhörde. Vilka livsöden det finns runt omkring oss som vi inte har den blekaste aning om. 
 
 
känslor, livet | | En kommentar |
Upp