madredetres

Sorg - ja det är svåra grejer det. Hur tacklar man sorg? Hur bemöter man någon i djup sorg? När blir sorgen för svår - så man behöver hjälp med att tackla den? Ja jag vet inte, jag har inga svar på någon av frågorna - men jag lever mitt i det just nu. Som ni vet så förlorade jag min (styv)pappa i juni 2013 (länk). Han saknas mig något enormt, jag tänker på honom ofta. Men min sorg och mina tankar är ganska lätta att tampas med - värre är det med min mammas (länk) sorg. Hennes sorg efter sin älskade make, hennes livskamrat, den är tung - både för henne och för oss runtomkring. Ibland vet jag som dotter inte riktigt hur jag ska närma mig min mamma. Orkar jag fråga hur det är? Orkar/hinner jag lyssna på riktigt? Har jag tid att lyssna eller måste jag iväg till jobbet?

 

När får jag min mamma tillbaka kan jag känna ibland? Min glada fina mamma som älskade livet, trädgården, sommaren, musik och allt annat fint - när kommer hon tillbaka... Den sorgen är ibland tyngre än sorgen efter min pappa. Sorgen efter pappa kan jag hantera, jag vet att han har det bra nu, jag vet att han blickar ner på oss och "kollar läget", jag vet att han inte hade haft det bra om han levt nu eftersom han var så sjuk på slutet. Den sorgen kan jag hantera och finna ro i, men sorgen att se min mamma så sorgsen den är tung att bära. Nu vill inte jag ge min älskade mamma dåligt samvete med det här inlägget - så mamma inget dåligt samvete nu. Mamma du vet att jag älskar dig och vill dig allt det bästa. Jag behöver bara sätta ord på livet och känslorna som följer med...

 

När någons sorg blir så tung att den är svår att bära hur ska man då göra som anhörig? Jag som dotter vill finnas där som ett stöd men jag har ett eget liv som ska levas så ibland orkar jag inte vara det där stödet. Ibland kan jag till och med bli arg på min mamma. Måste hon sörja så mycket kan jag tänka, kan hon inte se allt det fina hon har? Och så får jag dåligt samvete och tänker att så där får jag inte tänka. Sorg är inget man sätter ett datum på jag vet ju det! Men känslan finns där ibland... 

 

Den där gnagande känslan att sorgen har tagit över. Att sorgen överskuggar och skymmer. Att sorgen inte gör min älskade mamma gott. Jag vill min mamma allt gott här i livet och den här tunga sorgen gör henne inte gott och det är tungt att "se" det att leva bredvid det... 

 

Så hur tacklar man sorg? Jag vet inte alls... Det jag vet är att jag finns här vid min mammas sida, jag orkar finnas här nästan hela tiden (ibland behöver jag ta en paus) och jag vet att det är det enda jag kan göra nu: att finnas här och stötta, lyssna, krama och bygga upp.