när man har stora barn...

Ofta säger man "små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer" och ja visst stämmer detta till viss del. När barnen är små har man sömnbrist på grund av nattvaka eller supertidiga morgnar - när barnen är stora har man sömnbrist på grund av att man (jag) inte riktigt kan somna ordentligt innan jag hör att barnen är hemma välbehållna innanför ytterdörren. Och med vuxna myndiga barn som fortfarande bor hemma så kan det bli ganska sena nätter ibland. Självklart kan detta göra mig trött, irriterad, upprörd och ibland även förbannad - mina barn vet precis vad jag menar nu när jag skriver det här. Samtidigt är jag så tacksam över att de faktiskt alltid väljer att komma hem! Dom vet att dom alltid är välkomna hem - i vilket skick de än befinner sig i faktiskt. 
 
Vi har vart med om ganska mycket här hemma - med två vuxna/myndiga döttrar och en tonårsdotter så blir det en del som hunnit passera "under broarna" om man säger så. Som ni vet har jag valt att aldrig lämna ut mina barn i min blogg för det här är min blogg och inte mina döttrars så det vi gått igenom har det nog aldrig skrivits om här faktiskt. Men självklart har vi gått igenom massor - så är ju livet med barn! 
 
Ibland har jag vart (och är såklart fortfarande ibland) förbannad, ledsen, upprörd, trött, matt, arg m.m. ni vet alla de känslorna som nog bara ett barn kan väcka inom en. Jag menar aldrig har man väl vart så arg på någon som man kan vara på sitt egna barn ibland... Samtidigt så älskar man ju sina barn över allt annat och man skulle banne mig gå genom eld för dom. Har man satt barn till världen så vet man att det är på livstid faktiskt. Jösses min mamma "räddar" mig emellanåt fortfarande och då är jag 42 år - men ibland behöver man sina föräldrar hur gammal man än blir. 
 
Har man sedan ett barn med någon form av NPF-diagnos så blir fighterna ibland liksom större. Inte bara med det specifika barnet utan med allt runt detta barn oftast. 
Emellanåt är man helt slutkörd så är det ju man är inte mer än människa bara för att man är mamma eller pappa. Men mina barn vet att jag alltid finns där! För mig finns inga andra alternativ! 
 
Nedan har ni några länkar ni gärna får klicka er in på om ni vill läsa fler av mina tankar kring mina älskade barn
 
- när barnen börjar flytta hemifrån
- när ens barn har en npf-diagnos
- mina döttrar betyder allt för mig
- när barnen märker att man är slutkörd
- när man flyttas runt
 
det absolut bästa som finns i mitt liv är mina döttrar - hur jäkla jobbigt det än är ibland...
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0