en annorlunda barndom...

Min barndom var lite enkelt uttryckt annorlunda. Jag föddes väldigt sjuk (<-- länk då jag inte orkar förklara allt igen) och fick bo på sjukhus mina första 2 år i livet med några korta permissioner hem till min familj. Jag minns när jag var barn och tonåring och man satt hemma hos en kompis och kollade i deras bebisalbum - jag minns att jag alltid tyckte deras bilder var lite konstiga hahaha. Dom tyckte sen i sin tur att mina bilder var mycket märkliga. Mina bilder från mina första år är tagna på sjukhus och ibland vid några få tillfällen hemma när jag var på permission över dagen/helgen - men de flesta av mina foton från min tidiga barndom är från sjukhus. Andras bilder från barndomen var med jultomten, paket, tårtor mm - sådana bilder som mina egna barn har i sina fotoalbum och som jag nu förstår är det normala i ett fotoalbum från barndomen. Men jag såg ju mina bilder som normala - för det var ju min barndom. ja men förstår hur jag tänker va? Det som är ens egna vardag är det som man tycker är normalt...
 
 
 
Ibland funderar jag på vad dessa år har gjort med mig. Ens barndom präglar en till viss del även som vuxen och är man då uppvuxen i en sjukhusmiljö där provtagningar tillhör vardagen, infektionerna såsom lunginflammation avlöser varandra och den normala klädseln blir läkarrockar och gula infektionsrockar - ja men såklart måste jag ha blivit så som jag är till viss del på grund av detta? Frågan blir då hur hade jag varit om jag inte hade behövt utstå detta som bebis och litet barn? Det kommer jag aldrig få veta men jag gillar att filosofera och fundera så ibland fastnar jag i dessa tankar. Sen kan jag inte sätta fingret påvad som gjort mig till den jag är idag och hur jag egentligen är - jag är ju jag liksom men visst blir vi som vi blir på grund av vissa saker i våra liv...

födelsedag - igen...

Idag fyller min man år och jag förundras över hur många år vi hållit ihop. Grattis älskling på din födelsedag. Vi är väl inne på vårt 25 år ihop vilket är helt makalöst egentligen. Självklart har det gått upp och ner under dessa år - det är inte lätt att leva ihop med en annan människa det kan jag tala om. 
 
Jag brukar säga att JAG är ingen lätt människa att leva med - långt ifrån lätt att leva med - och nej det är svårt att leva ihop så är det. Ett älktenskap bygger ju på två individer och det är inte bara ens fel att det blir svårt att leva ihop - man är två som ska anpassa sig och jämka (fy fan vad svårt det kan vara ibland). jag tänker ofta på att vi levt ihop längre tid nu än vad jag har levt ihop med min mamma då jag bodde hemma, en ganska konstig känsla egentligen. Att jag levt och bott längre ihop med min man än med min ursprungs (kan man ens säga så?) familj.
 
  
första bilden är sommaren 1992 och andra bilden är sommaren 2016.
Tänk 24 år mellan bilderna. 
Tänk allt vi gått igenom, vad kloka vi blivit och vad gamla vi börjar bli...
 

drömmar...

Ibland kan jag drömma om att kunna fly landet och få leva i sol och värme - samtidigt älskar jag snö och faktiskt även kylan till viss del. Luften blir så klar och "ren" när kylan kommer - men tyvärr gillar inte riktigt min reumatiska kropp kylan lika mycket som jag gör. Den reumatiska kroppen skulle behöva sol, värme och varma bad. Kanske kan detta någongång i livet bli verklighet... Jag brukar säga att vi ska flytta till solen sen när vi går i pension men vem vet hur länge en utsliten trött kropp kommer hålla efter pensionen. Vore bättre att kunna flytta till värmen redan nu men livet fungerar inte riktigt så. Vi har ju jobb, barn, familj här hemma som man inte bara kan (vill) lämna. Självklart vet jag att barnen vill att jag (vi) ska må bra och dom skulle nog gladeligen komma ner och bo hos oss emellanåt i värmen om drömmen blev sann - men ja det är nog faktiskt bara en dröm och drömmar kan man leva ganska gott på. 
 
Men som sagt jag älskar snö och jag älskar julen. Kanske älskar jag mest förberedelserna inför julen. Ni vet adventsljusen, julkalendern (ja jag tittar fortfarande på julkalendern) lucia med allt vad det innebär mm. Jag är helt enkelt en som gillar julen och snön - och till viss del även kylan faktiskt. Men drömmen om att bo i värmen finns där också...
 
 
   
det är något visst med förberedelserna inför julen. 
 
 
ja det är bra med en pall när man fixar i köket...

vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

RSS 2.0