för 22 år sedan kom hon...

Idag fyller min älskade Erika 22 år. 
 
Tänk att just hon valde att komma till oss <3 
eller okej valde och valde...
Men jag är så glad över att just hon är den hon är <3
 
Barnen, Familj, livet | | Kommentera |

var går gränsen? Vad utsätter vi oss för?

Jag skrev en uppdatering på FB angående manifestationen som hölls på Sergels torg igår och angående alla kramar som polisen tar emot efter det otroligt hemska terrordådet som Stockholm utsattes för i fredags. 
 
"Är det bara jag som reagerar på att polisen vågar kramas med alla som kommer fram till dem? Själv skulle jag ha ett risktänk direkt efter ett liknande terrorattentat... Sen skulle jag personligen aldrig ha vågat åka in till manifestationen på Sergels torg igår. Ja jag vet att vi bör/ska leva som vanligt - men det finns väl gränser på vad en utsätter sig för?"
 
Och jag inser att jag nog är ganska ensam om dessa tankar. Visst är det fint med alla kramar som polisen får men om jag vore polis så vet jag inte om jag skulle våga kramas med alla medborgare som kom fram till mig. Vi vet ju tyvärr att alla medborgare inte älskar polisen lika mycket som vi andra och hur enkelt skulle det då inte vara att mitt i en kram attackera en polis? Eller om ett gäng personer går ihop som inte gillar polisen och kramar en varsin polis på ett visst klockslag och då i kramen attackerar varsin polis? Då blir många poliser skadade samtidigt... Jag tror inte direkt att polisen kontrollerar alla personer som vill krama dom. Det är så lätt att dölja ett vapen som man sen tar upp och attackerar polisen med. Det känns mer som att vi haft tur att inget mer skett. 
 
Och ja alla dessa blommor på polisbilarna är väldigt vackert och kärleksfullt men hur gör polisen om just denna "blomsterbil" måste snabbt iväg på en utryckning? När hela bilen är full av blommor och vissa (väldigt många) blommor är fastsatta i vindrutetorkarna ska polisen då köra iväg blint eller ska de först plocka bort alla dessa blommor och sedan åka iväg på utryckning? 
 
Jag vet att jag nästan alltid tänker ett steg längre - och jag har nu i vuxen ålder insett att väldigt få människor gör så - och liksom tänker efter vad som skulle kunna hända om jag gjorde si eller så. Jag kan faktiskt tycka att fler borde tänka ett steg extra lite oftare... Och att våga åka in med sina barn till liknande manifestationer tycker jag tom blir lite oansvarigt - visst alla gör sina egna val och jag dömer ingen men själv skulle jag inte utsatt mina barn för något liknande. Vi kan hylla och minnas offren för denna terrorattack på andra sätt. 
 
Ja vi ska/borde fortsätta leva som vanligt och inte vika ner oss för terroristerna för det är exakt det dessa terrorister vill att vi ska göra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken fara alla dessa människor utsätter sig för då de åker in på manifestationer och liknande. Så jag erkänner att jag nog faktiskt begränsar mitt liv en del efter allt det hemska som sker. 
 
OBS!. bilden har inget med inlägget att göra. Jag gillade bara bilden av vår...
Allmänt, känslor, livet | | Kommentera |

jag avskyr känslan av...

Känslan av bitterhet - jag avskyr den känslan. Men ibland slår den till. Ibland när jag läser någon puttenuttig status på FB där någons barn hjälpt till eller skickat lyckönskningar eller liknande - då slår den där känslan av bitterhet till och jag avskyr den. Jag vet att mina barn älskar mig och att de skulle göra massor av saker för min skull - men sen finns det många saker som de nog inte ens skulle komma på tanken att göra för mig. Som att tex. vara puttenuttiga på FB - jag vet att jag är larvig nu jag vet ju det. Men de är inte ens så puttenuttiga via sms och ibland tänker jag att jag kanske "gjort" något fel. Att jag inte visat mina barn min kärlek så öppet men det vet jag ju att jag har gjort! Jag vet också att mina barn inte direkt gillar när jag är så där puttenuttig och kärleksfull mot dem på socialamedier - så kanske tänker de att jag känner samma sak? Men nej jag gör ju inte det, jag gillar när någon är så där lite gullig och kärleksfull mot mig på tex. FB. Är det så hemskt att våga erkänna det?
 
Samma känsla kan infinna sig när mina vänner på FB får något puttenuttigt och fint av sin livspartner på tex. FB. Min man skulle (nästan) aldrig lägga upp något på min sida på FB - jag tror han gjort det ett fåtal gånger (de är lätträknade) och vet ni - jag blir svartsjuk. Ja visst är det larvigt! Min man och mina barn visar väl på andra sätt att jag betyder mycket i deras liv? Som igår tex. när jag visade en bild från just FB för min man på en hängande hylla som jag skulle vilja ha i köksfönstret - i går kväll så var min alldeles egna hylla färdig. Det är ju kärlek! Så är det. Men jag blir iaf svartsjuk och ja lite bitter (denna hemska känsla) när jag "ser" vissa saker på socialamedier - ja sån är jag en hemsk människa kanske... Men ibland skulle den där lilla extra romantiken sitta fint som att få en låt upplagd på sin egna FB-sida kanske? Eller en fin "hälsning" där någon i ord skriver hur mycket just JAG betyder för någon. Ja jag inser ju att jag är larvig men jag kan inte rå för det...
 
OBS! bilden har inget med texten att göra...
Jag älskar bara denna bild - då den däger en hel del om känslor jag kan ha ibland...
 
 Och ja jag inser att dessa känslor är larviga och ja jag inser att mina barn nu kanske kommer få dåligt samvete - men jag behövde få ur mig detta. Faktiskt på riktigt. Ibland behöver man bara få ur sig det så känns det bättre sen!
 
Familj, känslor | | Kommentera |
Upp