en annan sak med fb...

Det finns en annan sak med fb som jag nog inte riktigt tänkt på som gör att jag ibland känner att jag borde vara lite restriktiv med vad jag diskuterar där, nämligen skärmdumpar. Skärmdumpar som andra kan ta på ens diskussioner (kommentarer) och sedan sprida utan den samlade informationen om vad diskussionen egentligen handlade om. Citat kan ryckas ur sitt sammanhang och bli totalt felaktiga. Detta har jag inte riktigt tänkt på förut om jag ska vara ärlig - men lika väl som bilder man lägger upp på internet lika väl kan citat och diskussioner delas vidare...
På samma gång som jag känner att det är lite otäckt om mina meningar i en diskussion rycks ur sitt sammanhang och sprids så känner jag på samma gång att det kan inte få mig att tystna helt. Vi (alla) måste nog lite oftare våga ta diskussioner på just fb - för om vi alla scrollar förbi och tänker att "men vad fan skriver människan" och sedan inte tar diskussionen så lär än mer skit spridas på internet. Vissa saker/fajter måste vi kanske ta tänker jag. Vissa saker kan inte få stå helt oemotsagda!
 
Jag är tex med i en grupp på fb där folk lägger upp bilder på sina stökiga hem. Jag skulle aldrig dela med mig av en bild där och anledningen till att jag inte skulle göra det är just att vissa bilder därifrån sedan sprids. Det har hänt flera gånger tyvärr. Men jag är gärna med i gruppen och tittar så slipper jag känslan av att det bara är mitt hem som är stökigt - men som sagt jag lägger inte upp några egna bilder...
Detsamma kan hända med lösryckta meningar ur en diskussion om de sprids och delas felaktigt. Det vet vi alla hur det kan bli om man bara får höra en sida av saken eller lösryckta meningar ur ett samtal - det blir helt fel. Ofta missar vi hela poängen och sedan står den som ej fått komma till tals som syndabock eller tvärtom den som kommit till tals blir syndabock. 
 
Men även om mina meningar och diskussioner kan skärmdumpas och spridas vidare så känner jag att vissa saker kan jag inte låta vara oemotsagda. Tex som jag skrev om i mitt förra inlägg när man börjar diskutera våldtäkter och vår abortlag i samma mening då kan jag inte låta det vara oemotsagt. När man börjar skriva att vi inte alls har så stora problem ute i vissa av våra förorter och sen inte riktigt kan förklara varför man anser förorterna lugnare än vad vissa av oss upplever - ja då måste jag få ta den diskussionen. När man skriver att det är överdrivet hur vissa (främst unga män) beter sig mot polis, ambulans, brandkår och andra yrkesgrupper så känner jag att den diskussionen kanske vi måste ta. Mycket av hur man upplever detta beror ju på var man bor, vilken tid man måste vara utomhus, vilket närområde man har runt omkring sig, om man kan åka bil hem sent på kvällen/natten eller kanske bli skjutsad eller ta taxi eller om man måste åka hem kommunalt hem, vilket kön man har, vilken ålder man har och faktiskt vilken inkomst man har (höginkomsttagare bor mer sällan i dessa områden nämligen). Det är lätt att säga att folk inte behöver vara rädda men om man då inte bor i ett av våra problemområden då ser man kanske inte riktigt samma sanning som vissa andra av oss ser... För jo vi har områden där polis, ambulans, brandkår mm inte kan åka in direkt på ett larm utan måste invänta förstärkning och så vill väl ingen av oss ha det? Men så länge vissa då säger att "så är det absolut inte, det finns inga sådana områden i Sverige" så kommer vi inte komma någonvart med dessa problem, när folk som kanske inte ens bor i dessa områden säger så här så förminskar man problemen och man förminskar sina medmänniskor som lever i dessa områden och upplever detta. Vore det inte bättre om vi alla kunde ta ett krafttag mot sånt här så att vi kan göra något åt problemet istället? Och nej kanske händer inget efter en diskussion på fb men ska vi bara låta saker vara för det? Ska vi bara låta andra tycka och tänka utan att säga vår egna mening? 
 

att diskutera saker på fb...

Jag vet att jag flera gånger både sagt och skrivit på fb att jag INTE ska diskutera saker där för det blir nästan alltid fel. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Vissa saker kan inte få bli oemotsagda känner jag, ibland bara måste jag ta diskussionen. Ofta är det ju som att prata med en vägg det går nästan aldrig att få någon som man diskuterar med att ändra uppfattning eller åsikt (eller att ens förstå att man kan tycka olika) - men det är inte riktigt det som är poängen. Poängen är just att vissa saker kan jag inte bara scrolla förbi och låta vara oemotsagda.
 
Nu senast tex så handlade tråden på fb om att mer än 31% kvinnor är oroliga och rädda för att vara ute i sitt närområde när mörkret lagt sig och på detta följde både vettiga och ovettiga kommentarer. Var tredje kvinna är alltså rädd att gå ut där hon bor. Det är ju inte klokt det är faktiskt skamligt att vi kvinnor ska (behöva) vara rädda när vi går ut. Men så är det och det vet vi (kvinnor) - jag är inte heller bara rädd för min egna del när jag är ute sent jag är även orolig då min man är ute sent och ska ta sig hem kommunalt eller när mina döttrar är ute sent. Då i denna tråd är det en man som börjar diskutera våldtäkter kontra abortlagen - ja jag vet det låter helt sjukt eller hur, så nej jag kunde inte låta bli att börja diskutera med honom. Det är svårt att försöka förklara hur denna diskussion blev om jag inte klipper in fler citat här och det vill jag faktiskt inte. Jag anser inte att diskussioner på fb ska skärmdumpas och ryckas ur sitt sammanhang för då kan det verkligen bli helt fel. Men just den här diskussionen blev verkligen konstig och jag kände bara att jag kunde inte låta honom vara helt oemotsagd angående detta. 
 
Så nej jag kommer nog aldrig helt att kunna sluta diskutera och svara på vissa saker på fb - vissa saker/frågor behöver helt enkelt få diskuteras för vissa saker kan inte få vara oemotsagda. 
 
 Uppdatering: Jag tog bort vissa citat och en del text härifrån för jag kände verkligen att jag vill inte dela citat ur sitt hela sammanhang från fb här. Det kan bli så väldigt fel!

har gjort en lista nu...

Som sagt den 23/1-17 så ska jag till läkaren och nu måste jag försöka få den här hostan och allt det andra med mina luftrör att undersökas ordentligt. Jag fick ett svar på fb angående mitt förra inlägg angående Twar och ja det var intressant läsning och något som jag måste försöka få utrett. Men faktum är att jag nog faktiskt även måste be om en allergiutredning då mina luftrörsbesvär faktiskt blivit värre de sista åren och ja vi blev ju med hund för några år sedan. Jag vill inte - och har inte alls velat - se ett samband med detta men jag måste nog faktiskt erkänna för mig själv att risken finns. Att jag kanske är allergisk mot våra älskade husdjur. Det känns hemskt men jag måste utreda det och se hur det blir. 
 
Men ja det är med Twar vet jag att jag och kollegan som länkade under mitt förra inlägg faktiskt pratade om för över något år sedan redan - men jag hade helt glömt bort det. 
 
Och ja allergi mot djur är inte helt osannolikt - jag har aldrig förut levt med en hund så jag har aldrig vetat om jag kanske är allergisk. Detta måste iaf kollas upp. 
 
Men så nu har jag en lista där jag skriver upp allt som jag kommer på att jag måste ta upp med läkaren då när jag ska dit. För har jag ingen lista då lär jag glömma hälften av allt det jag funderar på...
 
 
Gosiga Java <3
 
    
 
  
 
 

vad tusan ska jag göra...

Symtomen från mina luftrör (lungor) blir värre och värre och jag upplever att ingen läkare riktigt tar mig på allvar. Nu senast så fick jag ju inte komma till en lungläkare trots remiss för han ansåg att jag skulle testa en inhalationsmedicin som används mot KOL först och sedan efter att jag använt den en tid så kanske jag skulle få komma till lungmottagningen. Läkaren som jag har på VC är faktiskt riktigt bra och han försöker verkligen att utreda varför min hosta och andning verkar bli värre - men sen tar det stopp där. Min reumatolog upplever jag tar inte mina besvär från luftrören och lungorna på allvar utan säger bara att jag ska diskutera detta med min läkare på VC. Så vad tusan ska jag göra?
 
Jag har nu börjat fundera på om mina reumatiska sjukdomar kanske även ger besvär från luftrören/lungorna - jag vet att vissa reuamtiska sjukdomar sätter sig på inre organ. Eller kanske är det läkemedlena mot/för mina reumatiska sjukdomar som ställer till besvär. Alltså jag vet inte. Men jag känner att jag kan inte ha det så här mycket längre. Vid varje liten förkylning så blir min andning väldigt ansträngd (ja jag vet den är alltid ansträngd men den blir värre vid förkylningar) och hostan som kommer är hemsk, den ger mig andnöd och jag kan knappt sova när hostan kommer. Hur tusan ska man kunna sköta ett jobb när hostan nästan tar kål på en liksom? 
 
Jag har läkemedel mot luftrören och hostan som hjälper hjälpligt. Den nya medicinen jag fick mot KOL gör varken till eller från känns det som - jag har haft nu i snart 1,5 månaden tror jag och då borde jag väl kännt skillnad tycker jag. 
 
Jag ska till min läkare på VC den 23/1 och ska då verkligen försöka komma ihåg att fråga om allt detta. Ska väl skriva ner alla frågor på en lapp kanske. Jag kan inte ha det så här längre. Jag orkar inte med denna hosta och jag orkar inte tappa andan bara jag ska ut med hunden. När jag har ett nytt besök med min reumatolg vet jag inte för hon har precis bytt arbetsplats så en kallelse kommer väl senare i år.
 
Just nu mår jag bättre och medicinerna som jag har hjälper ganska bra och jag hämtade ut nya mediciner senast i förmiddags. Men jag är så satans less på detta...
 
 

att dela bilder/citat på fb...

Igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha läst ett inlägg som publicerades i en grupp som jag är med i på fb. Nu känner jag att man inte ska diskutera det man läser i grupper på fb så det känns som om jag inte riktigt kan berätta vad inlägget gällde. Kanske kan jag försöka förklara lite allmänt. Det handlade om att barn kan ta illa vid sig av bilder och citat som deras föräldrar delar på fb. Tex. dessa bilder med texter där föräldrar som har barn med autism är "superföräldrar" - ni vet nog vilka bilder och texter som jag menar. Dessa och liknande bilder kan alltså barn uppfatta som lite hånfulla fick jag upp ögonen för igår. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt den tanken utan jag har mer sett dessa delningar av bilder och citat som en kärleksförklaring till mina barn - inte alls något som jag tänkt att de skulle tagit illa upp av.
 
Har ni reagerat på dessa bilder/citat? 
 
    
 
 
Jag har tyckt att dessa bilder och citat varit lite gulliga, kärleksfulla och förklarande i enkla ord. Men nu vet jag alltså att samma bilder kan upplevas som kränkande och så har jag aldrig tänkt. Dessa bilder kan upplevas som om föräldrar till barn utan autism inte är "superheros" "super moms" mm och det kan upplevas som att vi (föräldrar som har barn med autism) tycker att vi är bättre än andra... Ja som sagt denna sida av bilderna har jag aldrig tänkt på men igår fick jag upp ögonen för detta. 
 
Det cirkulerar ju många olika sorters bilder och citat på just fb. Fåordiga texter men som säger ganska mycket i få ord - som även är lätta att bara dela vidare...

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

god fortsättning...

Igårkväll på självaste nyårsafton så satt Java och jag i soffan och tittade på ett gäng filmer, med en hund som är rädd för smällare så får man anpassa nyårsafton till en lugn och fin kväll. Det gick över förväntan bra faktiskt för Java, hon låg där i soffan med mig och var inte alls så orolig så hon varit andra gånger det smällt här utanför. 
 
Java var inte alls skotträdd då hon kom till oss utan det blev hon tyvärr förra vintern då några ungar kastade ett smatterband precis bakom oss då vi precis gått förbi dom. Det spelar ingen roll att jag blev förbannad och skällde på barnen Java blev rädd för smällare och raketer där och då. 
 
Men då igår såg jag filmen Hectro search för happines och då fick jag sådan lust att köpa mig en fin skrivbok och skriva ner vad som gör mig lycklig. En fin skrivbok som jag skulle kunna skriva ner lite tankar i så där när andan faller på. Jag tror jag ska gå ner och köpa en fin skrivbok och en fin penna för presentkortet jag fick av Erika i julklapp. Kanske får det bli mitt nyårslöfte, att skriva ner i en bok mina lyckliga och fina stunder under 2017.
 
God fortsättning önskar jag er alla
 
 

RSS 2.0