hur länge bör man hålla upp en dörr?

Det var ett tag sedan som jag läste denna insändare (<--länk) men jag tänker fortfarande på den ibland. Hur länge bör man hålla upp en dörr för den som kommer efter en (<--länk)? Jag tycker det beror på olika saker - alltså hur länge jag håller upp dörren för någon. OM jag ser att personen efter mig bär tungt, har barnvagn eller ett synligt handikapp så håller jag upp dörren längre (kanske längre än brukligt ibland) men ibland blir det ju så där pinsamt när man försöker vara trevlig och väluppfostrad. Tex. om jag håller upp en dörr för någon som kanske är lite för långt bort egentligen och den jag då håller upp dörren för måste börja springa för att liksom hinna med, då känns det ju ganska knepigt. Det har även hänt att jag hållit upp dörren för någon som liksom tydligt visar (med sitt kroppsspråk) att denna inte kommer börja springa mot dörren och det känns som om det kommer att ta för lång tid att stå där - då händer det ju ibland att jag släpper dörren och vill det sig då "illa" så släpper jag dörren nästan när den andra hunnit fram och då får denna någon nästan dörren i ansiktet - detta blir ju nästan ännu mer pinsamt. Så frågan blir då: hur länge ska man egentligen hålla upp en dörr för någon?
 
Sen tycker jag att det spelar in ifall det är en dörr med tex. kodlås. Ska jag då hålla upp dörren om jag inte är helt säker på att den personen efter mig har "tillgång" till denna kod eller om denna någon har nyckel? Ibland händer det säkert att jag släpper in någon som kanske inte har kod eller nyckel och då känns det ju såklart fel att jag hållit upp dörren för vederbörande. Snacka om att detta kan bli ett dilemma. Jag vill ju inte bara slänga igen en dörr i ansiktet på någon men hur vet man om den som kommer efter mig verkligen har tillgång till just denna dörr/port? Här kan det verkligen bli fel det förstår jag. Har man inte kod eller nyckel så har man i princip inte tillgång till denna dörr och då ska inte jag som har tillgång till den hålla upp dörren. Men om vederbörande har glömt sina nycklar? Tappat bort koden? Inte fått en "plupp" än? Hur ska man egentligen tänka? När gör man rätt och när gör man fel? Om jag tex. känner igen en kollega som arbetar i samma hus som mig och jag gått in med min kod så låter jag ju kollegan också gå in. Men om det kommer någon efter mig som jag inte känner igen hur ska man göra då? Det kan ju vara en timanställd som jag inte känner igen som inte fått kod än men som ska in och jobba (jo det händer faktiskt) - det jobbar fler människor på mitt jobb än vad jag kan hålla reda på... 
 
Har ni någon gång tänkt på detta? Jag kan liksom inte sluta tänka på detta nu - varje gång jag håller upp dörren till någon. Senast idag när jag var nere på centrum så höll jag upp handikappdörren in till centrum till en kvinna med tvillingvagn - hon var en bit bakom mig så brukligt hade kanske varit att bara öppna dörren och gå igenom själv men jag vet ju också vilket meckande det kan vara att ta sig in genom dörrar med barnvagn/tvillingvagn. Kvinnan blev iaf tacksam och tackade överväldigande - det kändes som om hon inte var van att någon höll upp dörren för henne när hon kom med sin tvillingvagn.  
 
Men som det går att läsa om i en av länkarna jag länkat till i början av denna text så tycks vissa anse att det här med att hålla upp dörren handlar om genus. Det har jag aldrig ens funderat på. Jag håller upp dörren lika ofta till en kvinna som till en man - den som kommer efter mig (och är inom ett rimligt avstånd) den håller jag upp dörren för. Jag håller självklart upp dörren till både kvinnor, män och barn...
 
Sen kommer den där situationen då du håller upp en dörr för den som kommer efter dig och helt plötsligt blir du stående med dörren i handen och känner att du "måste" hålla upp dörren till alla som ska passera ut/in genom den. Vart går gränsen här? Ska man släppa dörren efter en/två/tre personer eller snällt hålla upp den för alla? Och när du står i tex. en toalettkö (ni vet när kön är så lång att du står i kö ute vid första dörren in till toaletten) och du håller upp dörren och så blir platsen framför dig ledig och du ska ta ett steg framåt och då alltså "släppa" dörren men den bakom dig tar inte emot dörren - hur frustrerande är inte detta? Ja ni ser den här frågan har fastnat hos mig...
 

när barnen var små...

När barnen var små så kändes den här framtiden med myndiga och vuxna barn så långt borta. Men så helt plötsligt är man där och ens barn är vuxna och klarar sig (oftast) väldigt bra själva. Men då när barnen var små och nätterna bestod av vak, tidiga morgnar, trötthet mm så trodde jag aldrig att den här tiden skulle komma. Faktiskt på sanning. Jag kunde inte se mig själv som mamma till vuxna barn. Fast iofs så hade jag ju innan jag fick barn svårt att se mig själv som mamma överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna ta hand om något så värdefullt som ett (eller ja sen flera) barn? Och hur ska mina barn kunna älska mig lika mycket som jag älskar min mamma - okej jag erkänner den här känslan kan jag känna fortfarande ibland. Jag har oerhört svårt att "se" att jag kan vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig - men jag vet att så är fallet! Jag vet att mina barn älskar mig och behöver mig trots att de är vuxna nu. Ibland får man som mamma rycka in och hjälpa sina stora vuxna barn också - och vet ni det gör jag så gärna! Jag finns alltid här för mina barn vad som än händer. Och så idag får jag ett meddelande från äldsta dottern där hon frågar om vi ska ses imorgon (vilket vi talat lite löst om men aldrig bestämde helt) och såklart ska vi ses imorgon. Vi ska till och med ses över ett glas vin - och det trodde jag väl aldrig för sisådär 20 år sedan att jag nu skulle träffa mina barn över ett glas vin. 
 
 
  
 
Jag ramlade över en artikel om att ha aktiviteter till sina barn (<--länk) och jag erkänner vi har nästan inte haft några aktiviteter alls för våra barn. Vi har tyckt att det räcker med förskola, skola och fritids och kompistid - sen har vi känt att vi behövde få vara hemma och "landa" och umgås. Som familj kändes det väldigt viktigt att umgås och känns fortfarande. Och att slita upp barnen tidigt en lördag eller söndag de enda dagarna som barnen kunde få sova ut eller bara springa runt i pyjamas hela dagen - nej det lockade aldrig. När barnen sen blev så pass gamla att de fick välja själva så testade de på olika aktiviteter men de fastnade aldrig. Och jag tror faktiskt att den där tiden att umgås hemma var lika viktig för barnen som för oss föräldrar! Man behöver få vila och umgås hemma kände vi och att få ha en söndag utan måsten där vi bara kunde gå runt i pyjamas hela dagen det var guld värt för oss alla. Ibland har jag faktiskt haft lite dåligt samvete över det här med att mina barn inte haft någon/några stadiga aktiviteter - men vet ni det dåliga samvetet har jag lagt bort nu. För våra val som vi gjorde gjorde vi utifrån det bästa för just våra barn! 
 
Sen kunde jag ju inte i min vildaste fantasi tro att jag och den här fina mannen skulle leva ihop (<--länk) fortfarande 25 år senare. Det är så mycket som man aldrig tror ska ske men som sen sker... 

internationella kvinnodagen...

Ja men idag är det ju den internationella kvinnodagen och jag har några underbart starka kvinnor i min närmsta omgivning. Ganska många faktiskt om jag ska vara ärlig. Kanske ska jag tillägna dom detta inlägget? Tror jag gör det faktiskt. Kanske ska jag ta dem en och en... Ja ni får dessa kvinnor en och en - blir bästa så tror jag.  
 
Om vi börjar med min älskade mormor, denna kvinna som jag älskar så. Hon som alltid funnits där. Som jag varje sommar fick tillbringa minst en vecka med varje sommarlov. Hon som alltid ställt upp (tror jag) när min mamma behövt hjälp och stöd. Hon som blev änka så tidigt att jag aldrig ens hann lära känna min morfar. Mormor som alltid haft sin trädgård som hon pysslade med och där hon försökte lära mig (jag lyssnade inte alltid så bra) allt hon kunde om växter. Mormor som alltid varit feminist utan att ens säga det!
 
    
 
 
Sen min fina älskade mamma som alltid funnits där för mig i mitt liv. Som kämpade som bara den då när jag var nyfödd och sjuk. Som uppfostrat oss ensam och alltid kämpat för oss. Mamma som tog fajterna med rektorn i skolan då när jag var som värst i min tonårsperiod, som alltid stod på min sida (vad jag än gjort nästan). Självklart fick jag sen höra ett och annat men inför andra då stod hon på min sida! Mamma som lärt mig att ALLA människor är lika mycket värda, som lärt mig allt hon kan (och som jag orkat lyssna på) om matlagning och växter, mamma som alltid berättat om kvinnokampen och dess historia och hur viktig den är och alltid lärt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Hon som tog barnbarnen någon helg då och då och lät oss bara vara - vilket gett barnbarnen minnen för livet. 
 
     
 
Min storasyster, älskade bästa storasystern man kan ha (oftast). Hon som lärt mig allt hon kan och lite till! Som lärde mig alla bus när jag var liten, som lärde mig hur jag skulle slåss om jag råkade ut för någon idiot ute på stan, som alltid finns där trots att det är många mil mellan oss nu för tiden. Hon som alltid sagt att jag ska lyssna på mitt hjärta så blir det rätt. Den där storasystern som jag kunde bli galen på men samtidigt älskade över allt annat. Hon som kämpat med en hel massa i hela sitt liv. Storasyster som inte vill vara med på bild offentligt men som nu får vara med på två små (hoppas det är okej annars får jag redigera)...
 
 
Senare i livet kom min fina starka svärmor in i mitt liv. Hon som alltid fanns där när barnen blev sjuka och kom åkande från Vaxholm till Farsta (kommunalt) för att kunna vara barnvakt åt barnbarnen när de var sjuka och vi behövde jobba. Hon som alltid lät barnbarnen bo minst några veckor varje sommar ute i sommarstugan på Åland vilket gett döttrarna/barnbarnen minnen för livet. Hon som alltid funnits där när det behövts fast jag ibland inte ens har (vågat) fråga. Svärmor som alltid lät mig ha sovmorgonen när vi hälsade på med barnbarnen, svärmor som kom med de finaste små gåvorna till BB varje gång jag fått barn där det alltid fanns mest saker till mig den nyblivna mamma ( vilket har gjort att jag kommer att föra det vidare till mina döttrar) svärmor som alltid hade blöjor och annat bra-att-ha hemma när barnbarnen var små så att vi skulle slippa ta med oss allt när vi kom och hälsade på, som alltid dukar fram de mest inbjudande fikorna och frukostarna. Svärmor som (nästan) aldrig vill vara med på bild. 
 
 
Sist men absolut inte minst kommer mina tre älskade döttrar. De som lärt mig om livet! Vad som är viktigt i livet! De som lärt mig vad ilska, glädje, sorg, oro och stolthet är. De där döttrarna som lärt och lär mig så mycket hela tiden. Som har gjort mig till en bättre kvinna (på riktigt). De där kvinnorna som jag kallar mina döttrar som nu är vuxna som ska forma sina egna liv. Det är spännande att få gå bredvid och se hur de utvecklas och blir starka bra kvinnor! De bästa om ni frågar mig! 
 
    
 
  
 
 

det här med vikt...

RÄKNA UT DITT BMI (<--länk)  Ditt BMI är :27,81 Du kan vara överviktig.

Din idealvikt är: 49,48 Den övre gränsen är: 56,98 Den nedre gränsen är: 42,18

När jag räknar ut mitt bmi så blir jag faktiskt rädd. Enligt bmi ska jag alltså väga 49,48 kg för att hamna på "idealvikt" - den vikten låg jag på när jag var 20 år och hade en grav ätstörning! Jag kan lova er att då mådde jag allt annat än bra! Och enligt bmi ska min lägsta vikt vara 42,18 kg då kan jag lova er att då skulle jag må riktigt dåligt - när jag hade som gravast ätstörning så vägde jag 46-47 kg ungefär...
Och enligt bmi är jag idag alltså ÖVERVIKTIG eftersom mitt bmi ligger på 27,81. Jag är äntligen efter många "viktresor" faktiskt nöjd med min kropp idag. 
Som säkert många av mina vänner vet så är jag inget stort fan av just bmi då jag anser att den mätmetoden är missvisande - tyvärr använder sig sjukvården av denna metod. Sjukvården använder sig av bmi även då det gäller barn vilket jag anser är helt förkastligt.

Jag trodde att jag var ganska "tyst" med mina klagomål angående min vikt när mina döttrar var mindre, jag trodde faktiskt INTE att jag förde över min egna vikthets på mina barn då jag aldrig har ansett att deras vikt varit viktig. Mina döttrar är precis lika bra hur de än ser ut! Jag trodde faktiskt att jag spred en sund och bra "bild" till mina döttrar men så fel jag haft. Men nu med facit i hand så förstår jag ju att om jag som mamma inte anser att jag själv är värd lika mycket om jag väger mer så förs ju det såklart över på mina barn, så är det ju tyvärr. Men jag har aldrig varit den där mamman som stått och nypt mig själv i midjan och klagat eller struntat i att gå till stranden på sommaren för att jag känt mig tjock - jag har haft bikinin på och gått till stranden iaf eftersom döttrarna velat gå dit (men nej jag har inte känt mig bekväm och det har väl såklart döttrarna märkt av fast jag inte trodde det). Nu när mina döttrar är vuxna så förstår jag att min vikthets spred sig till döttrarna trots att det aldrig var min mening. Jag skulle om jag kunde ta bort allt vad vikthets heter från mina döttrar för det är för jäkligt att vi kvinnor (det är faktiskt främst vi kvinnor som hetsar om vår egna vikt) ska behöva gå runt och må dåligt dagligen över en siffra på vågen. Tänk så mycket roligare vi kunde ha det om vi kunde få lov att trivas i våra kroppar - hur våra kroppar än ser ut. 

   

 Bilderna ovanför kommer från senaste numret av Amelia. 

Men jag tycker faktiskt att det är lite läskigt att om jag ska ligga på "rätt" bmi så ska jag ligga på en vikt som jag låg på när jag hade ätstörningar och mådde allt annat än bra. 

 

 


dags att fylla på upplevelse kontot...?

Jens och jag har som sagt snart levt ihop i 25 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har levt ihop längre med Jens än vad jag levt och bott ihop med min mamma - det känns ju helt knasigt när man tänker på det så. Vi har fått lyckan att få 3 döttrar ihop som vi båda älskar över allt annat och någon gång i framtiden ska vi väl få lyckan att bli mormor och morfar - det blir liksom när det blir och när det än blir så är det välkommet. Men så tänker jag på det här med att uppleva saker ihop. jens och jag har rest utomlands 2 gånger ihop under våra 25 år tillsammans - det är inte mycket jag vet. Livet, barnen och ekonomin kom väl emellan tror jag. Men nu då när alla döttrarna är myndiga och ekonomin snart blir stabil på riktigt då skulle vi nog behöva fylla på vårat gemensamma upplevelsekonto.
 
 
de 3 döttrarna när vår yngsta var nyfödd <3
 
Jag tror att man som par måste jobba för sin relation - nästan dagligen. Det är så lätt att man kommer in i den vardagliga lunken och tar varandra för givet. Det måste man jobba på tror jag. Så min önskan nu är att vi ska kunna få fylla på vårt upplevelsekonto. Kanske ska vi börja den enkla vägen och börja med att gå ut och äta tillsammans lite oftare - bara Jens och jag. Lite bio kanske. Vi åker ibland tillsammans till Vaxholm när Jens spelar som DJ och då umgås vi ju och har roligt. Vi har ju faktiskt fortfarande roligt ihop! Sen kan vi såklart bli jäkligt trötta på varandra också det hör väl kanske till. 
 
 
Men det här med att resa ihop det måste vi snart ordna upp. Tyvärr är det så att de där billigaste resorna som vi kanske skulle kunna ta en liksom bara så där utan att behöva spara så värst till - de resorna går till länder som vi aldrig skulle komma på tanken att åka till. Varför åka till länder som är diktaturer när det finns varma fina länder där det är demokrati? Jo länderna med diktatur är oftast billigare har jag märkt... Men jag kan inte tänka mig att lägga mina turistpengar på ett land där medborgarna inte får rösta, inte har yttrandefrihet mm. Då tänker jag hellre spara pengar till en resa som går till ett land där medborgarna får vara med och rösta i val, har yttrandefrihet och som lever i demokrati. Jag vet att vissa nu skakar på huvudet och tycker att det är väl bra om våra pengar som turister även går till människor som lever i diktaturer. ja kanske det, men nej inte mina pengar jag vägrar. det finns så många fler länder i världen att åka till att jag måste inte välja ett land som har diktatur tex. OM alla tänkte likadant och det blev lite "tryck" på ledarna i de länder som lever i diktatur och det liksom kändes för ledarna att det sätt vi leder vårt land på det lönar sig inte och om de då kunde låta medborgarna få medbestämmanderätt ja då tror jag vi skulle kunna få till en förändring på riktigt.
 
      
   
 
 
 

att ha levt ihop i 25 år...

Inser med viss chock och stolthet att mannen min och jag firar 25 år tillsammans nu snart. Vi möttes av en tillfällighet på en stor fest mars/april 1992 (ja jag är extremt dålig på exakt datum) och vi blev ett par nästan direkt. Det tog inte lång tid så hade han flyttat in till mig i min 2:a i Örby och snabbt inpå det blev jag gravid. I sommar blir vår äldsta dotter 24 år. 
 
Vi har haft våra upp och ned gångar det har man alltid i livet vad det än gäller. Och ibland har vi stått på branten och frågat oss "är det värt allt jobb?" Men jo det har det varit - det har varit värt alla nedgångar för uppgångarna har vägt tyngre. Men inget äktenskap är helt enkelt man måste jobba för det precis som med allt i livet så kommer ingenting gratis. Vi fick också barn väldigt snabbt ihop och småbarnsåren kan ju liksom gnaga hål på vad som helst. Vi hann inte ordna till egna rutiner i vårt liv innan vi fick barn ihop så våra rutiner ihop har nästan direkt även inneburit barn. 
 
 
sommaren 1992
 
sommaren 2016
 
hihi tror nästan att vi har åldrats med värdighet ;) det är ganska spännande att kika på gamla foton. Tänk så ung och "oskyldig" jag var där sommaren 1992 - så lite jag visste om livet liksom. 
 

RSS 2.0