hur länge bör man hålla upp en dörr?

Det var ett tag sedan som jag läste denna insändare (<--länk) men jag tänker fortfarande på den ibland. Hur länge bör man hålla upp en dörr för den som kommer efter en (<--länk)? Jag tycker det beror på olika saker - alltså hur länge jag håller upp dörren för någon. OM jag ser att personen efter mig bär tungt, har barnvagn eller ett synligt handikapp så håller jag upp dörren längre (kanske längre än brukligt ibland) men ibland blir det ju så där pinsamt när man försöker vara trevlig och väluppfostrad. Tex. om jag håller upp en dörr för någon som kanske är lite för långt bort egentligen och den jag då håller upp dörren för måste börja springa för att liksom hinna med, då känns det ju ganska knepigt. Det har även hänt att jag hållit upp dörren för någon som liksom tydligt visar (med sitt kroppsspråk) att denna inte kommer börja springa mot dörren och det känns som om det kommer att ta för lång tid att stå där - då händer det ju ibland att jag släpper dörren och vill det sig då "illa" så släpper jag dörren nästan när den andra hunnit fram och då får denna någon nästan dörren i ansiktet - detta blir ju nästan ännu mer pinsamt. Så frågan blir då: hur länge ska man egentligen hålla upp en dörr för någon?
 
Sen tycker jag att det spelar in ifall det är en dörr med tex. kodlås. Ska jag då hålla upp dörren om jag inte är helt säker på att den personen efter mig har "tillgång" till denna kod eller om denna någon har nyckel? Ibland händer det säkert att jag släpper in någon som kanske inte har kod eller nyckel och då känns det ju såklart fel att jag hållit upp dörren för vederbörande. Snacka om att detta kan bli ett dilemma. Jag vill ju inte bara slänga igen en dörr i ansiktet på någon men hur vet man om den som kommer efter mig verkligen har tillgång till just denna dörr/port? Här kan det verkligen bli fel det förstår jag. Har man inte kod eller nyckel så har man i princip inte tillgång till denna dörr och då ska inte jag som har tillgång till den hålla upp dörren. Men om vederbörande har glömt sina nycklar? Tappat bort koden? Inte fått en "plupp" än? Hur ska man egentligen tänka? När gör man rätt och när gör man fel? Om jag tex. känner igen en kollega som arbetar i samma hus som mig och jag gått in med min kod så låter jag ju kollegan också gå in. Men om det kommer någon efter mig som jag inte känner igen hur ska man göra då? Det kan ju vara en timanställd som jag inte känner igen som inte fått kod än men som ska in och jobba (jo det händer faktiskt) - det jobbar fler människor på mitt jobb än vad jag kan hålla reda på... 
 
Har ni någon gång tänkt på detta? Jag kan liksom inte sluta tänka på detta nu - varje gång jag håller upp dörren till någon. Senast idag när jag var nere på centrum så höll jag upp handikappdörren in till centrum till en kvinna med tvillingvagn - hon var en bit bakom mig så brukligt hade kanske varit att bara öppna dörren och gå igenom själv men jag vet ju också vilket meckande det kan vara att ta sig in genom dörrar med barnvagn/tvillingvagn. Kvinnan blev iaf tacksam och tackade överväldigande - det kändes som om hon inte var van att någon höll upp dörren för henne när hon kom med sin tvillingvagn.  
 
Men som det går att läsa om i en av länkarna jag länkat till i början av denna text så tycks vissa anse att det här med att hålla upp dörren handlar om genus. Det har jag aldrig ens funderat på. Jag håller upp dörren lika ofta till en kvinna som till en man - den som kommer efter mig (och är inom ett rimligt avstånd) den håller jag upp dörren för. Jag håller självklart upp dörren till både kvinnor, män och barn...
 
Sen kommer den där situationen då du håller upp en dörr för den som kommer efter dig och helt plötsligt blir du stående med dörren i handen och känner att du "måste" hålla upp dörren till alla som ska passera ut/in genom den. Vart går gränsen här? Ska man släppa dörren efter en/två/tre personer eller snällt hålla upp den för alla? Och när du står i tex. en toalettkö (ni vet när kön är så lång att du står i kö ute vid första dörren in till toaletten) och du håller upp dörren och så blir platsen framför dig ledig och du ska ta ett steg framåt och då alltså "släppa" dörren men den bakom dig tar inte emot dörren - hur frustrerande är inte detta? Ja ni ser den här frågan har fastnat hos mig...
 
Allmänt | | Kommentera |

när barnen var små...

När barnen var små så kändes den här framtiden med myndiga och vuxna barn så långt borta. Men så helt plötsligt är man där och ens barn är vuxna och klarar sig (oftast) väldigt bra själva. Men då när barnen var små och nätterna bestod av vak, tidiga morgnar, trötthet mm så trodde jag aldrig att den här tiden skulle komma. Faktiskt på sanning. Jag kunde inte se mig själv som mamma till vuxna barn. Fast iofs så hade jag ju innan jag fick barn svårt att se mig själv som mamma överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna ta hand om något så värdefullt som ett (eller ja sen flera) barn? Och hur ska mina barn kunna älska mig lika mycket som jag älskar min mamma - okej jag erkänner den här känslan kan jag känna fortfarande ibland. Jag har oerhört svårt att "se" att jag kan vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig - men jag vet att så är fallet! Jag vet att mina barn älskar mig och behöver mig trots att de är vuxna nu. Ibland får man som mamma rycka in och hjälpa sina stora vuxna barn också - och vet ni det gör jag så gärna! Jag finns alltid här för mina barn vad som än händer. Och så idag får jag ett meddelande från äldsta dottern där hon frågar om vi ska ses imorgon (vilket vi talat lite löst om men aldrig bestämde helt) och såklart ska vi ses imorgon. Vi ska till och med ses över ett glas vin - och det trodde jag väl aldrig för sisådär 20 år sedan att jag nu skulle träffa mina barn över ett glas vin. 
 
 
  
 
Jag ramlade över en artikel om att ha aktiviteter till sina barn (<--länk) och jag erkänner vi har nästan inte haft några aktiviteter alls för våra barn. Vi har tyckt att det räcker med förskola, skola och fritids och kompistid - sen har vi känt att vi behövde få vara hemma och "landa" och umgås. Som familj kändes det väldigt viktigt att umgås och känns fortfarande. Och att slita upp barnen tidigt en lördag eller söndag de enda dagarna som barnen kunde få sova ut eller bara springa runt i pyjamas hela dagen - nej det lockade aldrig. När barnen sen blev så pass gamla att de fick välja själva så testade de på olika aktiviteter men de fastnade aldrig. Och jag tror faktiskt att den där tiden att umgås hemma var lika viktig för barnen som för oss föräldrar! Man behöver få vila och umgås hemma kände vi och att få ha en söndag utan måsten där vi bara kunde gå runt i pyjamas hela dagen det var guld värt för oss alla. Ibland har jag faktiskt haft lite dåligt samvete över det här med att mina barn inte haft någon/några stadiga aktiviteter - men vet ni det dåliga samvetet har jag lagt bort nu. För våra val som vi gjorde gjorde vi utifrån det bästa för just våra barn! 
 
Sen kunde jag ju inte i min vildaste fantasi tro att jag och den här fina mannen skulle leva ihop (<--länk) fortfarande 25 år senare. Det är så mycket som man aldrig tror ska ske men som sen sker... 
Barnen, Familj | | Kommentera |

internationella kvinnodagen...

Ja men idag är det ju den internationella kvinnodagen och jag har några underbart starka kvinnor i min närmsta omgivning. Ganska många faktiskt om jag ska vara ärlig. Kanske ska jag tillägna dom detta inlägget? Tror jag gör det faktiskt. Kanske ska jag ta dem en och en... Ja ni får dessa kvinnor en och en - blir bästa så tror jag.  
 
Om vi börjar med min älskade mormor, denna kvinna som jag älskar så. Hon som alltid funnits där. Som jag varje sommar fick tillbringa minst en vecka med varje sommarlov. Hon som alltid ställt upp (tror jag) när min mamma behövt hjälp och stöd. Hon som blev änka så tidigt att jag aldrig ens hann lära känna min morfar. Mormor som alltid haft sin trädgård som hon pysslade med och där hon försökte lära mig (jag lyssnade inte alltid så bra) allt hon kunde om växter. Mormor som alltid varit feminist utan att ens säga det!
 
    
 
 
Sen min fina älskade mamma som alltid funnits där för mig i mitt liv. Som kämpade som bara den då när jag var nyfödd och sjuk. Som uppfostrat oss ensam och alltid kämpat för oss. Mamma som tog fajterna med rektorn i skolan då när jag var som värst i min tonårsperiod, som alltid stod på min sida (vad jag än gjort nästan). Självklart fick jag sen höra ett och annat men inför andra då stod hon på min sida! Mamma som lärt mig att ALLA människor är lika mycket värda, som lärt mig allt hon kan (och som jag orkat lyssna på) om matlagning och växter, mamma som alltid berättat om kvinnokampen och dess historia och hur viktig den är och alltid lärt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Hon som tog barnbarnen någon helg då och då och lät oss bara vara - vilket gett barnbarnen minnen för livet. 
 
     
 
Min storasyster, älskade bästa storasystern man kan ha (oftast). Hon som lärt mig allt hon kan och lite till! Som lärde mig alla bus när jag var liten, som lärde mig hur jag skulle slåss om jag råkade ut för någon idiot ute på stan, som alltid finns där trots att det är många mil mellan oss nu för tiden. Hon som alltid sagt att jag ska lyssna på mitt hjärta så blir det rätt. Den där storasystern som jag kunde bli galen på men samtidigt älskade över allt annat. Hon som kämpat med en hel massa i hela sitt liv. Storasyster som inte vill vara med på bild offentligt men som nu får vara med på två små (hoppas det är okej annars får jag redigera)...
 
 
Senare i livet kom min fina starka svärmor in i mitt liv. Hon som alltid fanns där när barnen blev sjuka och kom åkande från Vaxholm till Farsta (kommunalt) för att kunna vara barnvakt åt barnbarnen när de var sjuka och vi behövde jobba. Hon som alltid lät barnbarnen bo minst några veckor varje sommar ute i sommarstugan på Åland vilket gett döttrarna/barnbarnen minnen för livet. Hon som alltid funnits där när det behövts fast jag ibland inte ens har (vågat) fråga. Svärmor som alltid lät mig ha sovmorgonen när vi hälsade på med barnbarnen, svärmor som kom med de finaste små gåvorna till BB varje gång jag fått barn där det alltid fanns mest saker till mig den nyblivna mamma ( vilket har gjort att jag kommer att föra det vidare till mina döttrar) svärmor som alltid hade blöjor och annat bra-att-ha hemma när barnbarnen var små så att vi skulle slippa ta med oss allt när vi kom och hälsade på, som alltid dukar fram de mest inbjudande fikorna och frukostarna. Svärmor som (nästan) aldrig vill vara med på bild. 
 
 
Sist men absolut inte minst kommer mina tre älskade döttrar. De som lärt mig om livet! Vad som är viktigt i livet! De som lärt mig vad ilska, glädje, sorg, oro och stolthet är. De där döttrarna som lärt och lär mig så mycket hela tiden. Som har gjort mig till en bättre kvinna (på riktigt). De där kvinnorna som jag kallar mina döttrar som nu är vuxna som ska forma sina egna liv. Det är spännande att få gå bredvid och se hur de utvecklas och blir starka bra kvinnor! De bästa om ni frågar mig! 
 
    
 
  
 
 
Familj, livet | | Kommentera |
Upp