musik som väcker minnen...

Som de flesta av er vet så arbetar jag inom äldreomsorgen, närmare bestämt inom demensvården. Igår var det fredag vilket på mitt jobb betyder fredagsunderhållning med musik och dans för de boende. Så igår var jag med ner på dansen och tänkte på det här med vad musik väcker för minnen och känslor inom oss. Jag tror nog att alla har sina egna speciella minnen/tankar/ känslor till musik och vissa låtar väcker extra mycket känslor inom oss alla (tror jag). Igår såg jag detta så tydligt hos vissa av våra boende. Vissa låtar väckte glädje och vissa väckte vemod hos en del och precis så är det med musik - olika känslor väcks inom oss alla till olika låtar. 
 
Själv har jag vissa låtar som verkligen väcker minnen och jag började då att fundera på hur jag själv kanske kommer att "må" om jag om sisådär 40 år bor på ett ålderdomshem och jag får gå på fredagsdans. Tänk om de spelar "Nothing compares to you"  "Himlen runt hörnet"  "Welcome to the jungel" "Utan dina andetag" "I was made for loving you" och många många fler - dessa låtar väcker ju massor av minnen och känslor inom mig. Och fler låtar lär det bli eftersom livet till viss del består av musik och minnen. Vissa låtar kanske kommer väcka oerhört smärtsamma minnen till liv och då står jag där mitt i en underhållning och kanske gråter. Ingen kommer kunna förstå varför (om nu inte någon av mina döttrar är med just den gången och kanske vet att just den låten väcker vissa minnen till liv inom mig - deras mamma). 
 
Hur "möter" man någon som mitt i en dans börjar gråta? Jag var med om precis detta igår nämligen. Vi fortsatte att dansa medan tårarna rann på den jag dansade med och jag lät det bara vara så. Det är väl inte alltid man måste fråga om varför någon gråter? Ibland kanske man till och med gråter utan att riktigt veta varför och då är det inte lätt att sätta ord på varför tårarna rinner och jag tycker inte att man alltid måste behöva sätta ord på det heller. Ibland räcker det nog med att få hålla hårt i någon och låta tårarna rinna...
 
Jag märker mer och mer (det har säkert med åldern att göra) att jag börjar fundera över vilka känslor och tankar som gömmer sig inom de boende som jag hjälper nästan dagligen. Demens är en ganska hemsk sjukdom eftersom det påverkar minnet så mycket och ofta även talförmågan blir påverkad. Tänk er att ha en massa tankar och känslor inom er som ni inte riktigt kan få fatt på, ni kan inte sortera ut dessa ordentligt men de finns där inom er och ni kan inte förmedla dessa tankar i tal. Det måste vara en ganska jobbig känsla tror jag. Dessa funderingar går jag och bär på när jag arbetar...
 
 
 
 
Och varken som personal eller anhörig behöver man veta vilka sorts känslor som väcks - man behöver bara "finnas" där. Hålla en hand, ge en kram och bara vara med i känslan. 
 
känslor, livet | |
#1 - - Lotta:

Hejsan!
Det var längesedan jag kikade in hos dig. Jag tycker ni som jobbar inom demens gör ett otroligt bra jobb. Finnas till hands och göra vardens så bra som möjligt för alla dessa som tvingats lämna sin hem pga sin sjukdom. Som inte kan bo kvar hemma trotts att det är egentligen de som de helst hade velat. Trösta och krama. Ni är fantastiska!
Ha det gott!
Kram

Upp