klimakteriet, är jag där?

Igår såg vi (mannen och jag) på ett program på SVT om klimakteriet. Och ja jag erkänner att jag kände igen mig i mycket av de symptom som de radade upp men jag har faktiskt inte ens tänkt tanken att jag skulle vara där - i klimakteriet - än. Jag känner mig inte så gammal. Men jag inser att jo jag är faktiskt så gammal jag fyller 47 år nästa gång som jag fyller år. Och det är liksom ingenting som det pratas om. Varför pratar vi kvinnor inte med varandra om detta? Varför är detta så tabu? 
 
https://www.tv.nu/program/klimakteriet-det-ska-handa-dig-med
 
Jag har inte ens pratat med min mamma eller storasyster om detta och det beror nog främst på att jag inte ens tänkt tanken på att jag skulle vara där nu. Men nu fick jag kanske förklaringen på varför jag flera gånger per dygn får hjärtklappning, svettningar (ja visst det borde jag väl fattat att det tillhör klimakteriet), torra och kliande ögon, humörsvängningar (har jag nog iofs haft hela livet och beror inte bara på detta), dålig sömn med flera uppvaknande per natt mm. Jag har absolut inga problem med att vara i klimakteriet det är en sak som alla vi kvinnor ska gå igenom men att det pratas så lite om det så att jag inte ens tänkt tanken på varför jag har dessa symptom irriterar mig lite. Jag känner att om jag hamnat i klimakteriet så är det inga problem för mig - problemet är att jag inte ens tänkt tanken - jag har fått mina underbara döttrar och har inga problem med att bli att äldre. Men det är grymt jobbigt att vakna flera gånger per natt (detta har jag alltid förknippat med min reumatism eftersom jag oftast vaknar av värk i kroppen) och hjärtklappningarna är jobbiga men det är ingenting som har skrämt mig varför vet jag faktiskt inte riktigt. De flesta blir kanske rädda när hjärtklappningarna kommer men jag har aldrig blivit det, rädd alltså och varför jag inte blivit rädd över detta vet jag inte riktigt. Jag har inte ens sökt läkare för hjärtklappningarna för de har alltid gått över. Ja men ni hör ju hur jag resonerar. jag blir alltid orolig när någon annan mår dåligt eller har diffusa symptom men när jag har det själv så rycker jag bara på axlarna, lite knäppt faktiskt. Grejen är också att jag för några år sedan opererade bort min livmoder på grund av vissa orsaker så jag har av förklarliga själ inte haft mens på flera år, alltså kan jag inte veta när jag egentligen skulle hamna i menopaus vilket väl är det mest klassiska symptomet för att veta att man hamnat i klimakteriet.
 
Det "roligaste" var att jag tror faktiskt att min man har fattat detta före mig. Kanske var det därför han valde det programmet på tv:n igår för att få mig att förstå? För det är inget som man säger till den man lever med att du jag tror att du har hamnat i klimakteriet. Skulle han ha sagt det så, ja då hade jag blivit arg tror jag och förnärmad...
 
Men på riktigt varför pratar vi inte om detta? Vi pratar om så mycket annat men inte om detta. Jo ibland slänger vi (kvinnor) oss med skämt om att "oj vad varm jag blev jag är nog i klimakteriet" och så skrattar vi (eller ja så skämtar vi på min arbetsplats iaf). 
Allmänt | |
Upp