klimakteriet, är jag där?

Igår såg vi (mannen och jag) på ett program på SVT om klimakteriet. Och ja jag erkänner att jag kände igen mig i mycket av de symptom som de radade upp men jag har faktiskt inte ens tänkt tanken att jag skulle vara där - i klimakteriet - än. Jag känner mig inte så gammal. Men jag inser att jo jag är faktiskt så gammal jag fyller 47 år nästa gång som jag fyller år. Och det är liksom ingenting som det pratas om. Varför pratar vi kvinnor inte med varandra om detta? Varför är detta så tabu? 
 
https://www.tv.nu/program/klimakteriet-det-ska-handa-dig-med
 
Jag har inte ens pratat med min mamma eller storasyster om detta och det beror nog främst på att jag inte ens tänkt tanken på att jag skulle vara där nu. Men nu fick jag kanske förklaringen på varför jag flera gånger per dygn får hjärtklappning, svettningar (ja visst det borde jag väl fattat att det tillhör klimakteriet), torra och kliande ögon, humörsvängningar (har jag nog iofs haft hela livet och beror inte bara på detta), dålig sömn med flera uppvaknande per natt mm. Jag har absolut inga problem med att vara i klimakteriet det är en sak som alla vi kvinnor ska gå igenom men att det pratas så lite om det så att jag inte ens tänkt tanken på varför jag har dessa symptom irriterar mig lite. Jag känner att om jag hamnat i klimakteriet så är det inga problem för mig - problemet är att jag inte ens tänkt tanken - jag har fått mina underbara döttrar och har inga problem med att bli att äldre. Men det är grymt jobbigt att vakna flera gånger per natt (detta har jag alltid förknippat med min reumatism eftersom jag oftast vaknar av värk i kroppen) och hjärtklappningarna är jobbiga men det är ingenting som har skrämt mig varför vet jag faktiskt inte riktigt. De flesta blir kanske rädda när hjärtklappningarna kommer men jag har aldrig blivit det, rädd alltså och varför jag inte blivit rädd över detta vet jag inte riktigt. Jag har inte ens sökt läkare för hjärtklappningarna för de har alltid gått över. Ja men ni hör ju hur jag resonerar. jag blir alltid orolig när någon annan mår dåligt eller har diffusa symptom men när jag har det själv så rycker jag bara på axlarna, lite knäppt faktiskt. Grejen är också att jag för några år sedan opererade bort min livmoder på grund av vissa orsaker så jag har av förklarliga själ inte haft mens på flera år, alltså kan jag inte veta när jag egentligen skulle hamna i menopaus vilket väl är det mest klassiska symptomet för att veta att man hamnat i klimakteriet.
 
Det "roligaste" var att jag tror faktiskt att min man har fattat detta före mig. Kanske var det därför han valde det programmet på tv:n igår för att få mig att förstå? För det är inget som man säger till den man lever med att du jag tror att du har hamnat i klimakteriet. Skulle han ha sagt det så, ja då hade jag blivit arg tror jag och förnärmad...
 
Men på riktigt varför pratar vi inte om detta? Vi pratar om så mycket annat men inte om detta. Jo ibland slänger vi (kvinnor) oss med skämt om att "oj vad varm jag blev jag är nog i klimakteriet" och så skrattar vi (eller ja så skämtar vi på min arbetsplats iaf). 
Allmänt | | Kommentera |

när livet rullar på...

Ett tag efter rehabresan till Spanien blev livet lite svajigt. Men det ordnade upp sig och livet rullar på. Vardagen är här och det känns faktiskt riktigt bra igen. Jag vet att jag alltid tycker det är lite svårt så där i början när jag varit borta i 4 veckor. Mycket hinner hända i huvudet under 4 veckor och vardagen känns alltid långt borta då när man är iväg. Men som alltid så återgår livet så smått och vardagen känns helt okej och trygg. Kanske är det ändå trygghet som är det viktigaste i livet? Kanske är det inget fel i vardagen och tryggheten som följer. Vardag har vi alla - hur vi än förändrar livet så kommer vardagen ikapp till slut - det vet vi alla. 
 
Just nu försöker jag bara sköta mitt arbete på bästa sätt och även hemmet. Jag måste få mer ordning i mitt hem, det känner jag verkligen. Så idag blir det nog städning och tvätt som får fylla min ledigadag - men även läsning. Jag är en riktig bokmal och jag älskar att läsa böcker. Antagligen anser min familj att jag ofta läser för mycket men just nu är det vad min kropp orkar med. Jag har rejält ont i rygg och nacke vilket även ger mig huvudvärk så kroppen vill helt enkelt inte göra allt det som jag vill att den ska göra. Jag skulle önska att jag orkade träna mer än jag gör idag och ja jag önskar att jag även skulle orka städa mer här hemma - men kroppen säger liksom ifrån. Jag får städa lite då och då och sedan vila mellan varven. Och ja det är så livet är ibland. När man lever med ständig värk som följeslagar så får man liksom lära sig att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det jag önskar mest just nu är att jag skulle kunna få sova ordentligt på nätterna. Just nu varknar jag varje natt och är vaken i flera timmar utan att kunna somna om och så har det varit i många år nu - så många år att jag inte ens minns hur det är att sova en hel natt. Så även dålig sömn gör ju att livet svajar. Är man utvilad och mår bra så orkar man så mycket mer av allt. 
 
Men just nu mår jag ändå bra så här mitt i livet. Och Jens och jag ska försöka komma iväg på en utlandssemester bara vi två i sommar - det är nog vad vi behöver. 
 
      
Allmänt, klimatvård, känslor, livet | | En kommentar |

när man varken vet ut eller in...

Idag är ingen bra dag - så är det liksom bara - jag kände det redan när jag vaknade i morse. Det är så många tankar som far runt i huvudet och många beslut som ska tas och just idag kände jag bara att jag orkar inte, jag vill inte. Vissa situationer blir tuffare än man tänkte sig från början och just nu har jag hamnat i valet och kvalet och tankarna far hej vilt. Jag vet tex att jag både fysiskt och psykiskt mår bättre efter att ha fått vara på klimatvård i 4 veckor - jag vet tex att jag klarar av att jobba mycket bättre efter dessa resor och psyket får liksom återhämta sig. Men så är det den ekonomiska biten. Har jag råd att åka iväg? Har jag råd att leva på sjukersättning i 4 veckor? Har jag råd att "unna" mig saker under dessa 4 veckor? Ja det brukar lösa sig och ja jag lär åka - men just nu finns tvivlet och tankarna. Är jag egoistisk som åker iväg? 
 
Tänk om man bara kunde stänga av tankarna så skönt det vore! Tänk om man bara kunde bestämma sig för att sluta oroa sig och ta livet som det kommer. Men jag vet också att dessa tankar har återkommit inför varje kliimatvårdsresa som jag fått beviljad, så det är ingen nyhet för mig att dessa tankar dyker upp. Den jobbigaste tanken är ändå den ifall om jag är egoistisk som åker... 
 
Jag hoppas bitarna faller på plats och att morgondagen blir en bättre och lugnare dag...
Allmänt | | Kommentera |
Upp