var går gränsen? Vad utsätter vi oss för?

Jag skrev en uppdatering på FB angående manifestationen som hölls på Sergels torg igår och angående alla kramar som polisen tar emot efter det otroligt hemska terrordådet som Stockholm utsattes för i fredags. 
 
"Är det bara jag som reagerar på att polisen vågar kramas med alla som kommer fram till dem? Själv skulle jag ha ett risktänk direkt efter ett liknande terrorattentat... Sen skulle jag personligen aldrig ha vågat åka in till manifestationen på Sergels torg igår. Ja jag vet att vi bör/ska leva som vanligt - men det finns väl gränser på vad en utsätter sig för?"
 
Och jag inser att jag nog är ganska ensam om dessa tankar. Visst är det fint med alla kramar som polisen får men om jag vore polis så vet jag inte om jag skulle våga kramas med alla medborgare som kom fram till mig. Vi vet ju tyvärr att alla medborgare inte älskar polisen lika mycket som vi andra och hur enkelt skulle det då inte vara att mitt i en kram attackera en polis? Eller om ett gäng personer går ihop som inte gillar polisen och kramar en varsin polis på ett visst klockslag och då i kramen attackerar varsin polis? Då blir många poliser skadade samtidigt... Jag tror inte direkt att polisen kontrollerar alla personer som vill krama dom. Det är så lätt att dölja ett vapen som man sen tar upp och attackerar polisen med. Det känns mer som att vi haft tur att inget mer skett. 
 
Och ja alla dessa blommor på polisbilarna är väldigt vackert och kärleksfullt men hur gör polisen om just denna "blomsterbil" måste snabbt iväg på en utryckning? När hela bilen är full av blommor och vissa (väldigt många) blommor är fastsatta i vindrutetorkarna ska polisen då köra iväg blint eller ska de först plocka bort alla dessa blommor och sedan åka iväg på utryckning? 
 
Jag vet att jag nästan alltid tänker ett steg längre - och jag har nu i vuxen ålder insett att väldigt få människor gör så - och liksom tänker efter vad som skulle kunna hända om jag gjorde si eller så. Jag kan faktiskt tycka att fler borde tänka ett steg extra lite oftare... Och att våga åka in med sina barn till liknande manifestationer tycker jag tom blir lite oansvarigt - visst alla gör sina egna val och jag dömer ingen men själv skulle jag inte utsatt mina barn för något liknande. Vi kan hylla och minnas offren för denna terrorattack på andra sätt. 
 
Ja vi ska/borde fortsätta leva som vanligt och inte vika ner oss för terroristerna för det är exakt det dessa terrorister vill att vi ska göra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken fara alla dessa människor utsätter sig för då de åker in på manifestationer och liknande. Så jag erkänner att jag nog faktiskt begränsar mitt liv en del efter allt det hemska som sker. 
 
OBS!. bilden har inget med inlägget att göra. Jag gillade bara bilden av vår...

hur länge bör man hålla upp en dörr?

Det var ett tag sedan som jag läste denna insändare (<--länk) men jag tänker fortfarande på den ibland. Hur länge bör man hålla upp en dörr för den som kommer efter en (<--länk)? Jag tycker det beror på olika saker - alltså hur länge jag håller upp dörren för någon. OM jag ser att personen efter mig bär tungt, har barnvagn eller ett synligt handikapp så håller jag upp dörren längre (kanske längre än brukligt ibland) men ibland blir det ju så där pinsamt när man försöker vara trevlig och väluppfostrad. Tex. om jag håller upp en dörr för någon som kanske är lite för långt bort egentligen och den jag då håller upp dörren för måste börja springa för att liksom hinna med, då känns det ju ganska knepigt. Det har även hänt att jag hållit upp dörren för någon som liksom tydligt visar (med sitt kroppsspråk) att denna inte kommer börja springa mot dörren och det känns som om det kommer att ta för lång tid att stå där - då händer det ju ibland att jag släpper dörren och vill det sig då "illa" så släpper jag dörren nästan när den andra hunnit fram och då får denna någon nästan dörren i ansiktet - detta blir ju nästan ännu mer pinsamt. Så frågan blir då: hur länge ska man egentligen hålla upp en dörr för någon?
 
Sen tycker jag att det spelar in ifall det är en dörr med tex. kodlås. Ska jag då hålla upp dörren om jag inte är helt säker på att den personen efter mig har "tillgång" till denna kod eller om denna någon har nyckel? Ibland händer det säkert att jag släpper in någon som kanske inte har kod eller nyckel och då känns det ju såklart fel att jag hållit upp dörren för vederbörande. Snacka om att detta kan bli ett dilemma. Jag vill ju inte bara slänga igen en dörr i ansiktet på någon men hur vet man om den som kommer efter mig verkligen har tillgång till just denna dörr/port? Här kan det verkligen bli fel det förstår jag. Har man inte kod eller nyckel så har man i princip inte tillgång till denna dörr och då ska inte jag som har tillgång till den hålla upp dörren. Men om vederbörande har glömt sina nycklar? Tappat bort koden? Inte fått en "plupp" än? Hur ska man egentligen tänka? När gör man rätt och när gör man fel? Om jag tex. känner igen en kollega som arbetar i samma hus som mig och jag gått in med min kod så låter jag ju kollegan också gå in. Men om det kommer någon efter mig som jag inte känner igen hur ska man göra då? Det kan ju vara en timanställd som jag inte känner igen som inte fått kod än men som ska in och jobba (jo det händer faktiskt) - det jobbar fler människor på mitt jobb än vad jag kan hålla reda på... 
 
Har ni någon gång tänkt på detta? Jag kan liksom inte sluta tänka på detta nu - varje gång jag håller upp dörren till någon. Senast idag när jag var nere på centrum så höll jag upp handikappdörren in till centrum till en kvinna med tvillingvagn - hon var en bit bakom mig så brukligt hade kanske varit att bara öppna dörren och gå igenom själv men jag vet ju också vilket meckande det kan vara att ta sig in genom dörrar med barnvagn/tvillingvagn. Kvinnan blev iaf tacksam och tackade överväldigande - det kändes som om hon inte var van att någon höll upp dörren för henne när hon kom med sin tvillingvagn.  
 
Men som det går att läsa om i en av länkarna jag länkat till i början av denna text så tycks vissa anse att det här med att hålla upp dörren handlar om genus. Det har jag aldrig ens funderat på. Jag håller upp dörren lika ofta till en kvinna som till en man - den som kommer efter mig (och är inom ett rimligt avstånd) den håller jag upp dörren för. Jag håller självklart upp dörren till både kvinnor, män och barn...
 
Sen kommer den där situationen då du håller upp en dörr för den som kommer efter dig och helt plötsligt blir du stående med dörren i handen och känner att du "måste" hålla upp dörren till alla som ska passera ut/in genom den. Vart går gränsen här? Ska man släppa dörren efter en/två/tre personer eller snällt hålla upp den för alla? Och när du står i tex. en toalettkö (ni vet när kön är så lång att du står i kö ute vid första dörren in till toaletten) och du håller upp dörren och så blir platsen framför dig ledig och du ska ta ett steg framåt och då alltså "släppa" dörren men den bakom dig tar inte emot dörren - hur frustrerande är inte detta? Ja ni ser den här frågan har fastnat hos mig...
 

kärringvagn eller dramaten...?

Jag har blivit tant och köpt mig en kärringvagn - ni vet en sån där dramaten. 
 
Känner att jag vill berätta varför jag kallar min dramatenvagn för kärringvagn - för jag vet ju att det inte heter så. När jag var tonåring kanske 13/14 år så följde jag ofta med min mamma Inger för att hjälpa henne att handla (hon har reumatism precis som jag så jag var en snäll dotter faktiskt och hjälpte henne att få hem den tunga maten). Men så ville hon då att jag skulle dra hennes dramatenvagn. -jag tänker fan aldrig dra din fula kärringvagn, svarade jag, hellre bär jag kassarna. Sagt och gjort det gjorde jag, jag bar hem maten i kassar och hon fick dra hem vagnen med lätta varor så att hon skulle orka dra hem den. Så det var så jag döpte om dessa vagnar till kärringvagn. Jag skämdes ögonen ur mig när hon kom med sin löjliga dramaten ;) - och ja nu är jag tant själv och drar på en dramaten själv.
 
 
Sen finns det för- och nackdelar med nästan allt. Nackdelen med en kärringvagn när man bor 3 trappor upp utan hiss är att man måste dra vagnen upp för trapporna vilket ger min reumatiska kropp värk - främst i nacken och skulderbladen. Men jag slipper bära hem all tung mat från affären i alla fall. 
 
Sen måste jag erkänna en annan sak för er. Det tog mig många år innan jag förstod varför det hette just dramaten - dra maten. Jag hade länge gått och tänkt att det var ett så konstigt namn på en kärringvagn för den hade väl ingenting med teatern Dramaten att göra - hahaha. Ja ibland faller inte polletten ner förrns sent - och jag kanske är för dum för mitt eget bästa som erkänner detta här och nu, men jag bjuder på det. 

det här med järnbrist...

Jag var för några veckor sedan på ett rutin läkarbesök efter min GBP, en gång per år går jag till min läkare på VC för detta - så att vi har lite koll på hur jag mår och att alla blodprover ser bra ut. Den här gången visade det sig att jag hade en kraftig järnbrist - S-ferritin (alltså järndepåerna) låg på 8 (10 - 150 ska det ligga på) och mitt HB var på 102 (117 - 153 ska det ligga på). Jag har under en längre tid mått ganska dåligt varit väldigt trött men det är inte det jag främst märkt av utan jag har haft öronsusningar, prickar som dansat framför ögonen, näsblod, väldigt ont i fotlederna (vilket jag såklart kopplat till min reumatism) trött och livlöst hår och jag har tappat väldigt mycket hår (detta har jag kopplat till min GBP) , andfådd av minsta lilla, sår i mungiporna som inte ville läka ordentligt, svidande och öm tunga (detta trodde jag var svamp men medicinen jag fick mot svamp hjälpte inte alls), en helt otroligt hemsk klåda på hela kroppen, irritaion, blåmärken bara jag nuddat något, mina symptom på rest-les-legs har blivit mycket värre m.m. När jag fick reda på att jag hade järnbrist så föll liksom bitarna på plats och jag märkte att jag nästan hade alla symptom på just järnabrist (<--länk) när jag började kika runt. Så läkaren ordinerade Duroferon (järntabletter) men dessa kunde jag inte ta en längre då jag blev helt förstörd i magen det var knappt så jag kunde jobba så efter att ha försökt med järntabletter i 1,5 vecka så ringde jag vc och fick en telefontid med min läkare samma eftermiddag. När han hörde hur min mage reagerade på järntablettern så skrev han ut Ferinject (en infusin (dropp) med järn). Detta dropp fick jag i torsdags på min vc och faktiskt redan igår fredag så kände jag enorm skillnad. Att det kan gå så snabbt - jag är helt förvånad. 
 
Men så började jag fundera på varför jag fått sådan kraftig järnbrist på ganska kort tid. Läkaren på vc tyckta också det var lite märkligt när jag berättade att mitt HB låg på 120 så sent som i november - iofs så kan järndepåerna tömmas fast hb är "normalt" för depåerna töms under en längre tid och kroppen kompenserar med att hålla hb:t på en bra nivå. Men iaf jag började läsa på om mina läkemedel som jag tar för min reumatism och två av mina läkemedel Arcoxia och Simponi  (<--länkar) kan ge just järnbrist. Många andra av mina symptom liknar de som man kan få som biverkningar på dessa läkemdeln så jag ringde min reumatolog och fick en telefontid till en sjuksköterska. Jag berättade om min järnbrist och mina läkemedel och har nu fått en läkartid till min reumatolog i mars (en snabb tid för att vara till reumatologen). Så nu har jag själv beslutat mig för att faktiskt sluta ta dessa läkemedel - jaja man ska tala med läkare först men jag pratade med en sjuksköterska som faktiskt också ansåg att jag skulle avsluta min medicinering och sedan ta detta med min reumatolog när jag träffar henne.
 
Så nu avvaktar jag och ser hur mina syptom kanske försvinner. Järnbristen ska kollas upp av både min reumatolog och min läkare på vc så där får jag avvakta och se om jag eventuellt kanske behöver ett dropp till med Ferinjekt - ofta behövs mer än en dos.
 
Men kanske blir såren i mungiporna och i näsan bättre nu, kanske slipper jag snyta ut blodkoagler varje morgon, kanske blir de flesta syptomen på järnbrist (och som jag läst mig till symptomen på biverkningar) bättre nu.
 
Ja visst borde jag ha koll på eventuella biverkningar på de läkemedel som jag tar men dessa symptom har kommit smygande och blivit värre med tiden så jag har inte kopplat ihop dessa varken med järnbristen eller eventuella biverkningar på läkemdel.
 
Jag har ju under hösten sökt läkare ett flertal gånger för min hosta och min andnöd och min spiriometri var ju väldigt dålig i höstas (<--länk). Tänk om dessa symptom är biverkningar på tex Simponi sprutorna som jag tar var 3:e vecka? När jag läser om biverkningarna nu på fass så känner jag att det är mycket möjligt faktiskt. När man får detta läkemedel så blir man informerad om att uppsöka akuten vid kraftig feber - men alltså det är ju så mycket mer man behöver ha "koll" på märker jag när jag läser på fass. Detta läkemedel försämrar imunförsvaret och gör att man blir extra infektionskänslig därav ska man uppsöka akuten vid kraftig feber.   

en annan sak med fb...

Det finns en annan sak med fb som jag nog inte riktigt tänkt på som gör att jag ibland känner att jag borde vara lite restriktiv med vad jag diskuterar där, nämligen skärmdumpar. Skärmdumpar som andra kan ta på ens diskussioner (kommentarer) och sedan sprida utan den samlade informationen om vad diskussionen egentligen handlade om. Citat kan ryckas ur sitt sammanhang och bli totalt felaktiga. Detta har jag inte riktigt tänkt på förut om jag ska vara ärlig - men lika väl som bilder man lägger upp på internet lika väl kan citat och diskussioner delas vidare...
På samma gång som jag känner att det är lite otäckt om mina meningar i en diskussion rycks ur sitt sammanhang och sprids så känner jag på samma gång att det kan inte få mig att tystna helt. Vi (alla) måste nog lite oftare våga ta diskussioner på just fb - för om vi alla scrollar förbi och tänker att "men vad fan skriver människan" och sedan inte tar diskussionen så lär än mer skit spridas på internet. Vissa saker/fajter måste vi kanske ta tänker jag. Vissa saker kan inte få stå helt oemotsagda!
 
Jag är tex med i en grupp på fb där folk lägger upp bilder på sina stökiga hem. Jag skulle aldrig dela med mig av en bild där och anledningen till att jag inte skulle göra det är just att vissa bilder därifrån sedan sprids. Det har hänt flera gånger tyvärr. Men jag är gärna med i gruppen och tittar så slipper jag känslan av att det bara är mitt hem som är stökigt - men som sagt jag lägger inte upp några egna bilder...
Detsamma kan hända med lösryckta meningar ur en diskussion om de sprids och delas felaktigt. Det vet vi alla hur det kan bli om man bara får höra en sida av saken eller lösryckta meningar ur ett samtal - det blir helt fel. Ofta missar vi hela poängen och sedan står den som ej fått komma till tals som syndabock eller tvärtom den som kommit till tals blir syndabock. 
 
Men även om mina meningar och diskussioner kan skärmdumpas och spridas vidare så känner jag att vissa saker kan jag inte låta vara oemotsagda. Tex som jag skrev om i mitt förra inlägg när man börjar diskutera våldtäkter och vår abortlag i samma mening då kan jag inte låta det vara oemotsagt. När man börjar skriva att vi inte alls har så stora problem ute i vissa av våra förorter och sen inte riktigt kan förklara varför man anser förorterna lugnare än vad vissa av oss upplever - ja då måste jag få ta den diskussionen. När man skriver att det är överdrivet hur vissa (främst unga män) beter sig mot polis, ambulans, brandkår och andra yrkesgrupper så känner jag att den diskussionen kanske vi måste ta. Mycket av hur man upplever detta beror ju på var man bor, vilken tid man måste vara utomhus, vilket närområde man har runt omkring sig, om man kan åka bil hem sent på kvällen/natten eller kanske bli skjutsad eller ta taxi eller om man måste åka hem kommunalt hem, vilket kön man har, vilken ålder man har och faktiskt vilken inkomst man har (höginkomsttagare bor mer sällan i dessa områden nämligen). Det är lätt att säga att folk inte behöver vara rädda men om man då inte bor i ett av våra problemområden då ser man kanske inte riktigt samma sanning som vissa andra av oss ser... För jo vi har områden där polis, ambulans, brandkår mm inte kan åka in direkt på ett larm utan måste invänta förstärkning och så vill väl ingen av oss ha det? Men så länge vissa då säger att "så är det absolut inte, det finns inga sådana områden i Sverige" så kommer vi inte komma någonvart med dessa problem, när folk som kanske inte ens bor i dessa områden säger så här så förminskar man problemen och man förminskar sina medmänniskor som lever i dessa områden och upplever detta. Vore det inte bättre om vi alla kunde ta ett krafttag mot sånt här så att vi kan göra något åt problemet istället? Och nej kanske händer inget efter en diskussion på fb men ska vi bara låta saker vara för det? Ska vi bara låta andra tycka och tänka utan att säga vår egna mening? 
 

att diskutera saker på fb...

Jag vet att jag flera gånger både sagt och skrivit på fb att jag INTE ska diskutera saker där för det blir nästan alltid fel. Men ibland kan jag bara inte låta bli. Vissa saker kan inte få bli oemotsagda känner jag, ibland bara måste jag ta diskussionen. Ofta är det ju som att prata med en vägg det går nästan aldrig att få någon som man diskuterar med att ändra uppfattning eller åsikt (eller att ens förstå att man kan tycka olika) - men det är inte riktigt det som är poängen. Poängen är just att vissa saker kan jag inte bara scrolla förbi och låta vara oemotsagda.
 
Nu senast tex så handlade tråden på fb om att mer än 31% kvinnor är oroliga och rädda för att vara ute i sitt närområde när mörkret lagt sig och på detta följde både vettiga och ovettiga kommentarer. Var tredje kvinna är alltså rädd att gå ut där hon bor. Det är ju inte klokt det är faktiskt skamligt att vi kvinnor ska (behöva) vara rädda när vi går ut. Men så är det och det vet vi (kvinnor) - jag är inte heller bara rädd för min egna del när jag är ute sent jag är även orolig då min man är ute sent och ska ta sig hem kommunalt eller när mina döttrar är ute sent. Då i denna tråd är det en man som börjar diskutera våldtäkter kontra abortlagen - ja jag vet det låter helt sjukt eller hur, så nej jag kunde inte låta bli att börja diskutera med honom. Det är svårt att försöka förklara hur denna diskussion blev om jag inte klipper in fler citat här och det vill jag faktiskt inte. Jag anser inte att diskussioner på fb ska skärmdumpas och ryckas ur sitt sammanhang för då kan det verkligen bli helt fel. Men just den här diskussionen blev verkligen konstig och jag kände bara att jag kunde inte låta honom vara helt oemotsagd angående detta. 
 
Så nej jag kommer nog aldrig helt att kunna sluta diskutera och svara på vissa saker på fb - vissa saker/frågor behöver helt enkelt få diskuteras för vissa saker kan inte få vara oemotsagda. 
 
 Uppdatering: Jag tog bort vissa citat och en del text härifrån för jag kände verkligen att jag vill inte dela citat ur sitt hela sammanhang från fb här. Det kan bli så väldigt fel!

att dela bilder/citat på fb...

Igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha läst ett inlägg som publicerades i en grupp som jag är med i på fb. Nu känner jag att man inte ska diskutera det man läser i grupper på fb så det känns som om jag inte riktigt kan berätta vad inlägget gällde. Kanske kan jag försöka förklara lite allmänt. Det handlade om att barn kan ta illa vid sig av bilder och citat som deras föräldrar delar på fb. Tex. dessa bilder med texter där föräldrar som har barn med autism är "superföräldrar" - ni vet nog vilka bilder och texter som jag menar. Dessa och liknande bilder kan alltså barn uppfatta som lite hånfulla fick jag upp ögonen för igår. Jag har faktiskt aldrig ens tänkt den tanken utan jag har mer sett dessa delningar av bilder och citat som en kärleksförklaring till mina barn - inte alls något som jag tänkt att de skulle tagit illa upp av.
 
Har ni reagerat på dessa bilder/citat? 
 
    
 
 
Jag har tyckt att dessa bilder och citat varit lite gulliga, kärleksfulla och förklarande i enkla ord. Men nu vet jag alltså att samma bilder kan upplevas som kränkande och så har jag aldrig tänkt. Dessa bilder kan upplevas som om föräldrar till barn utan autism inte är "superheros" "super moms" mm och det kan upplevas som att vi (föräldrar som har barn med autism) tycker att vi är bättre än andra... Ja som sagt denna sida av bilderna har jag aldrig tänkt på men igår fick jag upp ögonen för detta. 
 
Det cirkulerar ju många olika sorters bilder och citat på just fb. Fåordiga texter men som säger ganska mycket i få ord - som även är lätta att bara dela vidare...

smakbox - kan det vara något?

Nu har jag fått hem omgångens nya Smakbox och jag måste säga att jag gillar verkligen konceptet. Några gånger per år får man hem en stor kartong med varor att testa, det är full storlek på varorna så inga prova-på storlekar. Man betalar 189 kr /box men innehållet är värt långt mycket mer, på smakbox hemsida står det att värdet på boxen är mellan 350-450 kr/box.  
 
 
 #smakbox #cafego#sofierokafferosteri #frebaco #kiviksmusteri#åretsskörd #finax #malmöchokladfabrik #zeta#gryneffekten #bonnemamanmarmelad #drinkNOA#NOAmoment #greenchoicesverige#santamariasverige #bonduellemajs#semperglutenfritt #tusentals #Fröbröd#Nyponochchiabröd #lantchips #lantchipseko#heyyum #smartasaker
 
När man fått hem sin box så är det dags att börja testa varorna och sedan ska man helst visa upp det på Instagram och gärna blogga om det (om man har en blogg) men man får även hem ett mail senare där man ska recensera varorna och berätta vad man tycker om dem. Inte allt för tidskrävande tycker jag. 
 
Just nu kan du använda rabattkod rdwy7s så får 10% rabatt på din första box hos Smakbox 

hur skört är inte livet?

Alltså livet är så skört, så skört. Det vi tar som en självklarhet är för en annan en stor gåva, den vi så högt älskar kan en dag vara borta för alltid. Vissa saker i livet griper tag om en och får en att värdesätta saker på ett nytt sätt. Just nu har jag varit med om en sådan upplevelse och jag inser att vissa småsaker som jag gått och irriterat mig på bara är just småsaker, det finns så mycket större och viktigare saker att tänka på. 
 
Vad gör väl ett par kilon för mycket på våra kroppar? Vad betyder väl vårt utseendet egentligen? Många klagar på ett kilo hit eller dit - men vad betyder dessa kilon om den du älskar inte finns mer? 
 
Nej ingen i min direkta närhet har dött men döden finns nära inpå mig i alla fall och en viss händelse har fått mig att öppna ögonen och verkligen fundera. Fundera på vad som är viktigt i just mitt liv just nu. 
 
Jag tänker nu sätta mig och fylla i Vita Arkivet ordentligt (har nästan fyllt i hela) och jag uppmanar er alla att fylla i ert egna Vita Arkiv - för vi vet aldrig när det behövs...
 
 
 
 
 

när livet kommer emellan...

Nej det är nog färdig bloggat nu. Livet kom emellan rejält och jag är bara så less och trött just nu. Bloggen har legat nere länge nu så att avsluta den blir inte direkt svårt. 
 
Så nu blir det nog slut på bloggevent, goodiebags, bloggträffar och allt vad det nu är jag gått på - allt tack vare bloggen. Men nej nu får det vara slut. Jag orkar inte mer. 
 
Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva om, som jag skulle behöva skriva om men som det inte går att skriva om eftersom det inte endast handlar om mig. Jo det handlar om mitt liv men det handlar inte bara om mig...
 
 
ibland önskar jag att jag var så här liten igen

Äntligen vår

Så underbart att solen och vårvärmen kommit. Tänk vad lite sol kan göra med humöret. 




Hundpromenaderna blir så mycket skönare nu när solen visar sig igen. 


Gala på Berns igår...

Igår var jag medbjuden som gäst till Berns. "Glöm aldrig Pela och Fadime" (gapf) höll i det hela och min mamma blir nu 2015 en av fjorton ambassadörer i denna förening/organisation. Ett längre inlägg kommer senare. 
 
Men jag måste skriva av mig över en tanke som väcktes igår när vi kom till Berns. Vi - mamma och jag - kunde bara utan problem kliva in på Berns, visst vi var ju inbjudna men nej vi blev inte avprickade. Inget säkerhetstänk alls kändes det som. Detta är ändå en organisation som "sticker många i ögonen" och som får motta hot på olika sätt. Statsministern Stefan Löven och M's partiledare var inbjudna gäster och många fler gäster som arbetar med viktiga frågor. Ändå kändes säkerhetstänket som bortblåst - konstigt nog... 
 
 
 

Jag hoppas ju att säkerheten fanns där men att vi inte "såg" den. Men faktum är iaf att vi inte blev avprickade trots att vi blev ombedda att gå till ett speciellt bord och bli avprickade, vi gick så klart dit (till rätt bord) men blev tydligen inte avprickade som vi borde blivit. Att vi ej blev avprickade vet vi för när ambassadörerna för 2015 ropades upp så ropades inte min mammas namn upp, fast vi ju faktiskt var på plats (detta hände flera av ambassadörerna). Alltså fanns inte ens en riktig kontroll på hur många som fanns på Berns igår och inte heller alltså vilka alla var som befann sig där... 

nyårskavalkad...

Kanske kommer det en nyårskavalkad imorgon, kanske. Ska bara se om jag lyckas få ihop någon...
 
Och ja angående operationen jag gjorde för en månad sen (<--länk).  Jo men visst gick jag på den lätta liksom. Det kom ju som ett brev på posten även denna månad...Jag vet att jag får göra om den om jag vill om jag inte blir nöjd. 4 av 5 blir visst hjälpta av operationen, jag kanske är den där 5:e. Men vill jag göra om den? Jag hade ju så ont efteråt. Återstår att se, får ge det några månader tror jag. 
"Hahaha gick jag på den lätta... Att en operation skulle göra slut på mina månatligabesvär. Tji fick jag liksom  kom ju som ett brev på posten även denna månad liksom!" - min uppdatering på FB idag...
"Det "roliga" var ju att min dotter Emelie skojade om detta och sa att "det lär ju inte hjälpa på dig som blir med barn så lätt. Din livmoder lever väl sitt egna liv" haha liksom" ja men så var det ju...
 

En tur till Skansen

Idag tog jag och en kollega med oss två boende till Skansen. Jag tog med mig min boende sim jag är kontaktperson till. 

Det började med strul med förtjänsten (tyvärr inget ovanligt) men slutade med en bra och mycket trevlig dag. 

Vi började med att gå bort till några av de gamla husen och gick in i ett av dom. Över en decimeter hög tröskel - svårt men det gick. Där inne fick vi sitta vid brasan vilket var mycket uppskattat och så pratade vi med de två som jobbade där inne i huset. 
Sen gick vi bort till Solliden och tog en gofika. Så mysigt! 









bidrag, skänka pengar och annat inför jul...

Just nu haglar tillropen om att vi ska bidra med pengar och hjälp till alla behövande - inget nytt så här i juletid. Men något som jag kanske inte helt reflekterat så mycket över som jag gör i år. "Åh det är så enkelt att bidra" hojtas det. Ja men visst är det enkelt - om du har några kronor över. "Men några kronor över har väl alla?" säger ni nu. Men NEJ alla har inte några kronor över. Men snälla ni, det är INTE enkelt att bidra för alla! 
 
Japp just nu fick jag liksom bara nog! Orkar inte med alla hejarop just nu... 
 
 

tidningskungen... falsk marknadsföring eller vad

Som ni kunde läsa om här för några dagar sedan så sponsrade tidningskungen med en prenumeration värd 74 - 510 kr på Bloggmiddagen som var den 22 november i år. Vi bloggare skulle blogga om tidningskungen och sedan få en prenumeration värd 74 - 510 kr, ja det var vad som stod på lappen som vi fick med i en goodiebag. 
 
så här stod det alltså på lappen vi fick med 
 
det här är vad som står på lappen. 
jag tolkar det som om jag skulle ha mer än 18 tidningar att välja på iaf.
 
 
Självklart ska man vara glad och nöjd över vad man får om man får det gratis - men lovar man en prenumeration på summan 74 - 510 kr så tycker iaf jag att det blir väldigt felaktig marknadsföring om man sedan när presentkortet kommer endast har 18 tidningar att välja på och endast få välja två nummer av vald tidning. Jag hade tänkt unna mig en mysig mat- eller baktidning men det fanns inte en enda sådan tidning fanns att välja på så det blev inte ens två nummer av en mat- eller baktidning för mig. Så ja jag blev faktiskt besviken och känner mig lite snuvad på min present - även om den var gratis och jag nu får två nummer av en annan tidning gratis. Men jag vet inte - jag kallar inte två nummer av en tidning för en prenumeration. Eller hur skulle ni tolka lappen som följde med? Och tycker ni att två nummer är en prenumeration? 

God morgon

Taggar för en heldag på jobbet. Jobbar 7-20.30 så jag känner mig lite mör så här innan jobbet börjar, men vet ju att det går. Mycket kaffe, bra kollegor och mysiga boende - då fixar man detta. 

Hoppas ni får en fin söndag ❤️ 


Väntar på bussen som ska ta mig till jobbet 

En bordell/eskortfirma...

Ja här i Spanien är bordellerna/eskortfirmorna lite mer "öppna" än hemma. Det kan man kanske tycka vad man vill om... 

Men några meter från vårt hus ligger en bordell/eskortfirma och jag hör trafiken dit på kvällarna ganska tydligt eftersom den går utanför mitt sovrumsfönster. Vissa "samtal" är mindre trevliga om jag säger så. 
Nu ikväll/inatt sitter jag ute med levande ljus för jag kan inte sova. Och jag hörde nyss ett stycke ur ett samtal mellan tre män - inte helt trevligt! Jag är glad att jag har grind som går att låsa, mur runt huset och lås på dörren. Tänker på de kvinnor som "arbetar" där inne i det röda huset med den höga muren runt. För jo jag gick förbi för att kolla och nej man ser inte in över muren och grinden... 

Ibland undrar jag vad det är som driver vissa män. För nej alla män skulle inte gå dit men vissa. Vad driver dom liksom? 

Tiden rusar iväg...

Nu har mer än halva tiden gått av min rehabresa. Kroppen (och själen) mår mycket bättre redan nu. Rörligheten i hela kroppen har ökat markant, smärtan är lugnare - om jag inte räknar in träningsvärken alltså - och energin börjar öka. Men det är hårdträning varje dag och sen långpromenad varje kväll, så skönt och välbehövligt. 



Man är så fin i sin badmössa på bassängpassen 😂❤️



mycket händer på några år...

Hämtade ut det nya passet idag och ja lite har väl hänt mellan dessa bilder.
 
 
10 år mellan bilderna ganska exakt...
 
Mycket har hänt i livet på dessa 10 år. Jag har blivit äldre, klokare (oftast) och smalare.
Då hade jag t. ex småbarn hemma nu är barnen stora och en har flyttat hemifrån.
Men ja mycket annat har hänt i livet på dessa 10 år...
Fast jag tycker att jag alltid ser så sur ut på mina pass och id-korts bilder.
Men det kanske alla gör...
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0