hon var så duktig - tandläkarbesöket gick jättebra...
Idag åkte min yngsta dotter och jag t-bana ut till Danderyds sjukhus och deras medicinska tandvård/specialist tandvård. Dottern skulle få sina tänder lagade under narkos - äntligen. Som jag har bråkat om att hon ska få det och som jag tjatat. Har man en npf-diagnos med högfungerande autism och ADHD så är inte det här med tandläkare och tandvård så lätt att fixa. Och jag visste ju det - vi har ju testat så många gånger förut med "pedagogiska" tandläkare och tandsköterskor och allt vad det nu är men NEJ hon fixar inte det. Ska det vara så svårt att förstå det. Varför ska det alltid vara så svårt att kunna få det som man vet är det bästa för just sitt barn - jag visste att detta var det bästa alternativet för henne men ändå behövde jag tjata och bråka. Nu visade det sig också till på köpet att den ena tanden var svårare att laga än vad man trott förut - tanden var nämligen "sprucken" (eller vad tandläkaren nu sa) och behövdes opereras bort, alltså inte "bara" en vanlig tandutdragning utan en full operation där tandläkaren fick knäcka/dela tanden och sen borra bort den från käkbenet (sa tandläkaren iaf) och sedan sy igen. Så allt som allt blev det några smålagningar och en operation för att få bort en sprucken tand som sen krävde tre stygn (som ska tas bort om 10 dagar - hur nu det ska gå...).
Det är en väldigt speciell känsla det där att "se" när ens barn blir nedsövda. Nu är inte jag den rädda och oroliga sortens mamma - jag litar faktiskt på att de som ska söva mitt/mina barn kan sitt jobb och gör sitt absolut bästa. Så nej jag var inte rädd och inte nervös - men det är en speciell känsla när man ser sitt barn somna in så där snabbt och onaturligt. I nästan 2 timmar fixade dom (det tog längre tid än beräknat på grund av den spruckna tanden). Under denna tiden som jag väntade på att hon skulle komma till uppvaket så passade jag på att promenera. Inte visste jag att det fanns så vacker natur bara runt hörnet av Danderyds sjukhus.
med en kaffe i handen tog jag en promenad på 1,5 timme ungefär.
Det var sommarvärme ute och så underbart skönt.
Vi fick sedan en sjuktransport hem (tack och lov) och var hemma igen innan runt 13-tiden. Då gav jag mig ner till affären för att inhandla glass, soppor och lite god dricka. Det var nämligen flytande som gällde idag för dottern så då körde vi på det hela familjen. Så nu äntligen är hennes tänder fixade! För den här gången...
p.s. såg en liten notis på FB om att man inte skulle säga till sina barn att dom är duktiga - nu läste inte jag allt så jag kan ju ha missuppfattat budskapet. Men nog anser jag att man ska tala om för sitt/sina barn när de är duktiga. Barn behöver få beröm! d.s.
jaha så var det dags igen då...
Idag damp det ner ett brev från FK nu är det visst dags att ansöka om vårdbidrag igen för dottern med npf-diagnos. Visst minns jag att vi fick tidsbegränsat men att tiden var så här kort minns jag inte alls. Men ja ja det är väl bara att gilla läget och skriva ihop en ny ansökan då. I och för sig kanske bra eftersom jag anser att behovet och stödet har ökat här hemma - vissa saker tar mer tid i anspråk än vad jag visste då när jag sökte förra gången. Men jag minns att det var ganska jobbigt och tidskrävande att få ner den där ansökan...
Ringde ett mycket bra samtal idag - fick ett nummer av min mamma som gick direkt till någon på Stadelskontoret i Stockholm/Farsta - och tycker att jag fick bra svar på många frågor. Nu ska jag spara det där numret så att jag kan ringa igen om jag behöver. Nu ska jag bara få iväg ett mejl till skolan/rektorn också så ger mig lite sen i min kamp. Nu har jag gjort det jag som mamma/förälder kan göra och lite till, nu får det vara upp skolan att hjälpa till ordentligt faktiskt.
att kämpa för sitt/sina barn...
Att ha ett barn som begåvats med en npf-diagnos gör livet lite mer utmanande kan man nog lugnt säga. Alla samtal som ska ringas för att få livet att gå ihop och alla samtal som rings men där inget vettigt framkommer utan där man endast hänvisas till någon annan instans är åtskilliga.
Jag känner mig som en schackpjäs som flyttas runt lite kors och tvärs över brädet. Ingen man ringer till tar på sig ansvaret för att hjälpa oss och vår dotter utan alla hänvisar bara vidare till någon annan instans - ja men det är ju nästan spännande det här. Vad ska nästa drag bli? Hur ska jag flyttas runt på schackbrädet vid nästa samtal? Imorgon blir det fler samtal som måste ringas och fler mejl som ska skrivas.
Jag kommer kämpa tills min dotter får den hjälp hon ska ha och som hon har rätt till!
Så är det bara - det finns inget annat i min värld.
Min dotter ska ha hjälp och vi borde redan fått den!
Min dotter ska ha en skola som fungerar och om det så ska bli distansundervisning så ska det bli så.
Nu ger jag mig inte.
Vi ska fixa även detta det bara är så!
mina älskade döttrar vad gör jag inte för er -
jag skulle gå genom eld för er!
Jag kommer göra allt som står i min makt för att livet ska bli för er alla tre <3
planerade - oplanerade...
Jag har ofta funderat på det här med "planerade" - "oplanerade" barn. Mina döttrar är om man ska se på det sätt som de flesta tycks göra "oplanerade". Mannen och jag har aldrig hållit på och räknat dagar, bestämt att NU ska det bli barn, behövt försöka och försöka (till vår stora lycka) och därför anser många att våra barn är oplanerade. Men jag anser att alla mina tre döttrar är planerade! För om man som vuxen bestämmer sig för att ha oskyddad sex och det efter det blir barn så är det något man har planerat. Man har beslutat att ej skydda sig och då är det planerat anser jag.Som vuxen (ja det flesta vuxna iaf) vet du konsekvensen av att ha oskyddad sex och då har du också i viss mån valt och planerat det eventuellt kommande barnet/barnen.
Men vi (mannen och jag) har alltså haft turen på vår sida och lyckats bli med barn relativt direkt - alltså då när vi valt att ej skydda oss. Alla våra tre döttrar har vart efterlängtade och välkomna in i vår familj - men planerade efter kalender/ägglossning är ingen av dom.
Hur ser ni på detta fenomen med barn: planerat - oplanerat?
tre nyfödda flickor i sin pappas famn (finns det något vackrare)...
idag är ingen vanlig dag...
...för idag så är det Erikas födelsedag - Hurra hurra hurra!!!
vårt lilla charmtroll som alltid har glimten i ögat och bus på gång...
18 år idag - Grattis mitt hjärta!
att blogga när man har barn - återanvänt inlägg.
Jag vet att jag har haft denna diskussion uppe förut och jag vet att många inte alls håller med mig - men detta är min personliga uppfattning och jag står för den. I aftonbladet idag (för drygt 1 år sedan) kan man läsa om detta fenomen med att blogga om sina barn. Men jag håller inte riktigt med aftonbladet för jag tror inte att man som förälder bloggar om sina barn för att man vill ha uppmärksamhet - jag tror att man kanske ibland bloggar lite mycket om sina barn utan att ens tänka på det och utan att ens tänka på konsekvenserna de kan få senare i livet. Man bloggar helt enkelt om sina (små)barn eftersom man lever så tätt inpå dom att dom nästan är en del av en själv ibland. Som småbarnsmamma eller småbarnspappa så är man så uppe i sina barn och livet runt barnen och man lever väldigt mycket för stunden. Eller jag vet att jag gjorde det iaf. Jag hade säkert bloggat mycket friare/öppnare om mina barn ifall jag hade haft blogg när de var små, för inte tänkte jag på att de skulle börja i skolan, bli tonåringar, starta egna bloggar m.m.
Mina döttrar är ju stora - 18 år, 17 år och 13 år (nu är dom 19, 17 -snart 18 om några dagar och 14 år) - och två av dom har egna bloggar. Jag är försiktig med vad jag bloggar om när det handlar om mina barn. Alla bilder som ni ser på mina barn är godkända av dom och det har hänt att jag senare tagit bort bilder för att någon av döttrarna ändrat sig. Jag försöker att inte skriva så mycket om mina döttrar i bloggen främst för att det faktiskt är min blogg. Visst jag är mamma men inte bara mamma. Och vissa svårigheter som vi tampas med här hemma dagligen skriver jag nästan aldrig om endast av den enkla anledningen att den det gäller inte vill att det ska komma ut. Ibland får jag psykbryt och skriver av mig men då försöker jag alltid att skriva det från mitt mammaperspektiv - jag hoppas innerligt att jag lyckas med det. Jag vet också att eftersom mina två äldsta döttrar själva bloggar så kan jag få *pay-back-time* om jag inte passar mig.
Mina döttrar är ju stora - 18 år, 17 år och 13 år (nu är dom 19, 17 -snart 18 om några dagar och 14 år) - och två av dom har egna bloggar. Jag är försiktig med vad jag bloggar om när det handlar om mina barn. Alla bilder som ni ser på mina barn är godkända av dom och det har hänt att jag senare tagit bort bilder för att någon av döttrarna ändrat sig. Jag försöker att inte skriva så mycket om mina döttrar i bloggen främst för att det faktiskt är min blogg. Visst jag är mamma men inte bara mamma. Och vissa svårigheter som vi tampas med här hemma dagligen skriver jag nästan aldrig om endast av den enkla anledningen att den det gäller inte vill att det ska komma ut. Ibland får jag psykbryt och skriver av mig men då försöker jag alltid att skriva det från mitt mammaperspektiv - jag hoppas innerligt att jag lyckas med det. Jag vet också att eftersom mina två äldsta döttrar själva bloggar så kan jag få *pay-back-time* om jag inte passar mig.
Jag brukar tänka så här när jag skriver om mina barn eller lägger upp bilder på dom:
- Vill jag att dom bloggar om mig som mamma?
- Vill jag att dom lägger ut bilder på mig som jag inte gillar - eller som jag gillar men inte vill visa?
- Vill jag att dom bloggar om mig som mamma?
- Vill jag att dom lägger ut bilder på mig som jag inte gillar - eller som jag gillar men inte vill visa?
- Vill jag att dom skriver om mina utbrott, min ilska, mina fadäser?
Svaret blir oftast NEJ så då gör jag inte det mot dom - så enkelt och så svårt är det tycker jag.
Ni får samma bild som jag använde på det gamla inlägget.
Jag i Marbella 2005.
vilket språk använder man sig av?...
I dag i mataffären förfasades och förundrades jag över hur vissa föräldrar låter till sina barn. Vilka ordval dom gör och vilka tonfall de använder. Hade jag låtit så där - som den här föräldern gjorde mot sitt barn - mot mina barn hade jag f*n skämts. Visst självklart kan man vara trött, arg och less på sitt/sina barn men det är väl ingen ursäkt för att få låta hur som helst. Tänk om våra respektive (make/maka) skulle använda samma ordval och tonfall mot oss när vi var och handlade - då skulle ju folk baxna.
Exemplet idag var följande: en liten flicka max 3 år stod och tittade storögt mot kakorna och direkt "högg" mamman. Men vad f*n du vet ju att det är söndag idag, NEJ du får inga kakor! Dottern hade inte ens bett om kakor bara tittat lite bedjande. Dottern tittar lite till och mamman hugger: Men alltså är du helt dum i huvudet nej har jag sagt det blir inga kakor idag! Om du tjatar en gång till så.... (här fortsatte inte mamman) Nej jag vet så klart INTE vad som hänt innan detta kanske har dottern tjatat hål i huvudet på sin mamma om kakor, godis och dylikt men i alla fall. Låter man så där mot sina barn? Dumförklarar man sina barn så där? Jag blev faktiskt lite chockad ska jag erkänna och jag tänker lite så här om man låter så där ute i en mataffär hur låter man då inte hemma mot barnet när man är innanför sina egna väggar. För visst har vi väl alla en spärr som gör att vi "beter" oss på ett annat sätt ute bland folk mot hur man kanske gör hemma, eller... Och nej tyvärr sa jag inte till mamman jag varken hann eller visste hur jag skulle göra det - fegt ja jag vet men i vissa situationer vet man inte riktigt hur man ska bete sig.
Tänk om det nu var du som vuxen som fick höra samma sak, hur tror ni folk skulle reagera då? Om det var vår respektive som skällde och dumförklarade oss i mataffären.
Exempel: Jag och mannen är i affären och jag tittar lite för länge på kakorna, då hugger mannen direkt och säger: Men vad f*n det är söndag idag du ska inte ha några kakor idag! Jag tittar lite till och har kanske en bedjande blick han hugger igen: Men är du helt dum i huvudet du vet ju att det är söndag idag och nej du får inga kakor. Nu får du ge dig. Om du tjatar en gång till så... Ja hur hade folk reagerat på detta tro? Nog skulle vi stå där och gapa likt ett gäng fågelholkar för så där säger man ju inte - alla vuxna i affären skulle skaka på huvudet och viska och muttra för så där säger man inte till en annan vuxen, men till ett barn tycks det vara okej.
Jag köpte i alla fall med mig jordgubbar och blåbär hem - bara för att det är söndag!
för 14 år sedan...
Idag har vi födelsedagskalas här hemma.
För 14 år sedan föddes min yngsta dotter.
Tänk vad åren går snabbt - nu har vi bara haft tonårsbarn här hemma i mer än 1 år...
Så nu har vi ätit chokladtårta, hon har öppnat presenter och snart ska vi ge oss ner till Gula Kiosken och köpa hem lite Thaimat till middag. Allt enligt födelsedagsbarnets önskemål.
egentid - är man egoistisk då?
Egentligen hade jag inte alls tänkt skriva om detta - jag ville helt enkelt inte lägga mig i - men jag kan inte låta bli känner jag. Igår på FB så skriver en helt underbar mormor att hon är barnvakt till sitt lilla barnbarn och att hon väntar hem dottern som har lite egentid och det blev en rejäl diskussion på FB angående detta.
Vissa anser visst att man är egoistisk om man som mamma tar sig egentid. Vissa anser att bara yngre mammor tar sig egentid. Vissa tycks lägga stor status i att INTE ha haft egentid sedan barnen föddes för X antal år sedan. Jag ser tyvärr inte samma diskussion när pappor har egentid men det är en annan diskussion som jag lämnar här!
Jag är av den åsikten att ALLA behöver egentid. Mammor, pappor och även barn - alla behöver egentid anser jag. Bara för att vi har blivit föräldrar så slutar vi inte att vara individer och jag anser inte att det är egoistiskt att få egentid - jag tror till och med att man kanske orkar vara en lite bättre förälder om man får lite egentid. Man måste få tanka lite tid, vara ensam, tänka, fundera och "bara vara" för att sedan orka vara förälder. Visst jag vet att inte alla kan få egentid och det beror på olika anledningar. Vissa bor långt ifrån barnvakten, vissa har ingen barnvakt, vissa vill inte ha barnvakt m.m.
Men att det ligger så många värderingar och så stor status i detta med egentiden att vara eller inte vara har jag nog aldrig förstått förut.
Vissa säger att bara yngre mammor har egentid och det kanske finns en ganska naturlig förklaring till detta - eftersom yngre föräldrar själva har föräldrar som fortfarande är yngre (hänger ni med?) så finns orken hos mormor/morfar, farmor/farfar att vara barnvakt. är du en äldre förälder (här räknar jag från 35 år och uppåt) så är dina egna föräldrar äldre också det är den naturliga gången i livet och då kanske inte orken riktigt finns att vara barnvakt.
Sen vet jag tyvärr många som gärna vill ha barnvakt av sina föräldrar men där föräldrarna inte kan/vill/orkar vara barnvakt och då är den förlorade egentiden inte ens egna val helt.
Men vad är då egentid? Många tycks likställa egentid med att gå ut på krogen eller gå på fest - men jag kan finna många andra saker som är egentid. Att gå till affären ensam utan barn, att gå på promenad ensam eller med ett sovande barn i vagnen tycker jag är egentid, att få lägga sig i badet medan barnets/barnens pappa leker med barnen anser jag är egentid m.m. Egentid behöver inte kosta pengar och behöver inte betyda att du går ut på krogen, går på fest eller liknande.... Ja där fick ni min åsikt om egentid.
När mina underbara döttrar var så här små och söta behövde jag verkligen egentid för att orka.
Det kunde handla om att jag och min yngsta gick ut och promenerade när hon skulle sova och de två stor var hemma och titta på Bollibompa med sin pappa - det var min egentid då.
Mina döttrar har haft underbara helger hos mormor/morfar och farmor/farfar när dom var små.
Men det har inte bara handlat om att vi ska få egentid - nej det har faktiskt handlat om att jag har velat att mina barn ska få ha en relation till sin mormor/morfar och farmor/farfar.
Jag tror nämligen att barn mår bra av att umgås med andra än bara sina föräldrar...
p.s. Sen vet jag att många anser att min "egentid" när jag har åkt på utlandsvård för min reumatism är riktigt egoistisk - men frågar ni mina barn så vet jag att dom inte tycker det. Dom får efter 4 veckor hem en pigg, glad och lite friskare mamma och det betyder mycket för dom. Dom får även en tajt relation med sin pappa som inte är alla barn väl förunnat. d.s.
vilken lycka efter en slitig dag...
Trött och sliten kommer jag hem från jobbet och min yngsta (med autism) frågar mig om hon får laga middag idag. Klart hon får! Hon lagde spagetti med tomatsås till oss och under tiden hon lagade mat så tyckte hon att jag skulle vila <3 Jag behövde bara hacka lök och hälla av pastavattnet - det är verkligen lycka. Och det var så gott :) detta ska jag leva på länge...
leker med nya kameran... och bloggvänner!
Jag har köpt en ny liten kompakt kamera som jag just nu testar och leker med. Har hittat en makro-inställning som är riktigt rolig.
Ett utbud av affärens frukter...
mina tomater som växer på balkongen -
- i makro perspektiv.
Vissa säger att bloggvänner inte är riktiga vänner. Jag håller INTE med. Min bloggvän Petra som driver bloggen Willvin bor nere på Mallorca och när hon fick höra att mina äldsta dotter var där ( i Magaluf) med sina vänner mejlade hon mig om att jag kunde be dottern lägga till henne på FB - sagt och gjort nu är de "vänner" på FB. Om det skulle vara något/hända något så kan nu alltså min dotter höra av sig enkelt till Petra och hon ställer upp och hjälper - det kallar jag en riktig vän. Så nu kan jag faktiskt sitta här hemma och vara lite lugnare för jag vet att skulle olyckan vara framme så är min dotter iaf inte utan hjälp. Och ja hon är myndig - blir 19 år i sommar - men hon är min dotter och hon kommer ju alltid vara mitt barn hur gammal hon än blir - så oron finns ju där (mammaoron). Så visst är väl även bloggvänner ens "riktiga" vänner.
Grattis Kent till studenten...
Nu har även äldsta dotterns pojkvän tagit studenten.
Grattis fina Kent.
Nu är det bråda dagar för alla studenter -
- och deras föräldrar och nära och kära.
Grattis fina Kent.
Nu är det bråda dagar för alla studenter -
- och deras föräldrar och nära och kära.
nu är äldsta dottern firad.
Nu har studenten blivit firad.
Allt gick som planerat -
- alltid lite lagom stressigt innan allt drar igång men det gick bra.
Det blev en mycket trevlig och lyckad dag.
Hon gick ut med superfina betyg (stolt mamma)!
champagne, blommor och gosedjur - tungt blir det runt halsen.
Flakåkning - det rann öl ur flaket...
Studenten med sin mormor och lite gäster vid långbordet.
Champagne och tårta.
Fler bilder kommer nog senare, mellan dottern (den blivande fotografen) fotade en massa.
Så nu ska jag bara få dom bilderna...
Allt gick som planerat -
- alltid lite lagom stressigt innan allt drar igång men det gick bra.
Det blev en mycket trevlig och lyckad dag.
Hon gick ut med superfina betyg (stolt mamma)!
champagne, blommor och gosedjur - tungt blir det runt halsen.
Flakåkning - det rann öl ur flaket...
Studenten med sin mormor och lite gäster vid långbordet.
Champagne och tårta.
Fler bilder kommer nog senare, mellan dottern (den blivande fotografen) fotade en massa.
Så nu ska jag bara få dom bilderna...
studenten är på gång...
Nu börjar morgonbestyren för den kommande studenten.
Allt ska plockas fram och kommas ihåg.
Skyltar, champagne, nallar, blommor m.m.
Snart ska jag iväg till lokalen och påbörja fixet där.
Laga mat, baka, duka, dekorera m.m.
skylten är fortfarande inplastad - ni får se den "på riktigt" sen.
Uppdatering: Vårdbidraget gör såklart att jag kommer att kunna arbeta extra mindre. Vilket gör att vi får mer tid över för allt extra och att familjen får mer tid ihop.
Göteborgsresan görs med en del av de retroaktiva pengarna...
Allt ska plockas fram och kommas ihåg.
Skyltar, champagne, nallar, blommor m.m.
Snart ska jag iväg till lokalen och påbörja fixet där.
Laga mat, baka, duka, dekorera m.m.
skylten är fortfarande inplastad - ni får se den "på riktigt" sen.
Uppdatering: Vårdbidraget gör såklart att jag kommer att kunna arbeta extra mindre. Vilket gör att vi får mer tid över för allt extra och att familjen får mer tid ihop.
Göteborgsresan görs med en del av de retroaktiva pengarna...
vårdbidrag beviljat...
Äntligen är vårdbidraget beviljat.
Vi får ett halvt vårdbidrag för vår yngsta dotter.
Känns så skönt att bli trodd och att få lite backup ekonomiskt.
Så nu ska vi fixa ett träningskort till henne nere på SATS så kan hon gå och träna med mig.
Det var en av sakerna som vi skulle göra om vi fick det beviljat.
Plus att jag och dottern ska ta två nätter på hotell nere i Göteborg snart -
- umgås och gå på Liseberg har vi tänkt.
Vi får en klumpsumma utbetald imorgon eftersom vi ansökte redan i januari och fick beviljat först nu -
- så vi får retroaktiva pengar...
Vi får ett halvt vårdbidrag för vår yngsta dotter.
Känns så skönt att bli trodd och att få lite backup ekonomiskt.
Så nu ska vi fixa ett träningskort till henne nere på SATS så kan hon gå och träna med mig.
Det var en av sakerna som vi skulle göra om vi fick det beviljat.
Plus att jag och dottern ska ta två nätter på hotell nere i Göteborg snart -
- umgås och gå på Liseberg har vi tänkt.
Vi får en klumpsumma utbetald imorgon eftersom vi ansökte redan i januari och fick beviljat först nu -
- så vi får retroaktiva pengar...
lunch hos mamma och pappa.
Nu ska jag bege mig till min mamma och pappa och äta lunch. Vi ska snart styra upp en studentfest för min blivande student.
Vi ska planera mat, drick, tilltugg och lite annat smått och gott.
Vi ska planera mat, drick, tilltugg och lite annat smått och gott.
ett telefonsamtal senare...
Imorse ringde hon - kvinnan från FK angående vår ansökan om vårdbidrag. Ni kan läsa här om ansökan och det. En timme lite drygt pratade vi i telefonen, kvinnan från FK och jag. En mycket trevlig och sympatisk kvinna som ställde en hel del frågor men som ansåg att min skriftliga bilaga räckte långt för vad hon behövde veta. Hon skrev ner allt vi pratade om så nu ska hon renskriva allt och skicka vidare det så i mitten av juni hoppades hon på att vi skulle fått svar angående vårdbidraget.
vi är på gång - vi är laddade vi är klara...
vi är på gång - vi är laddade vi är klara...
förlåt Erika...
Just nu vill jag bara säga förlåt till min mellandotter (har gjort det tre gånger muntligt - men skäms fortfarande) som nyss fick en påse ovett över sig från mig. Förlåt älskade dotter. Jag ska försöka bita ihop och skärpa mig.
Ibland kokar jag liksom bara över - det finns inget stopp känns det som. Värken rasar i kroppen, orken tryter och hemmet ser ut som ett bombnedslag - då exploderar jag. Och tyvärr fick mellantjejen ta emot all skäll idag. Usch och nu skäms jag. Jag exploderade över att det stod disk i hennes rum och jag försökte bita mig i tungan och hålla tyst men jag kunde inte. Ibland undrar jag faktiskt på allvar om det är något fel på mig. Varför kan jag inte bara låta saker vara? Varför kan jag inte bara städa, tvätta och fixa som "alla andra" mammor utan att behöva få utbrott över det? Varför kan jag aldrig organisera en hel städning av lägenheten på en och samma dag?
Just nu är det bara kaos - både inom mig och i hela lägenheten. Och tårarna bränner innanför ögonlocken eftersom jag vill få mitt utbrott ogjort. Just nu känns det nästan lite jobbigt att jag iväg på fest imorgon, det känns som om jag inte riktigt är värd det....
bild från mammas kolonistuga förra året.
Ibland kokar jag liksom bara över - det finns inget stopp känns det som. Värken rasar i kroppen, orken tryter och hemmet ser ut som ett bombnedslag - då exploderar jag. Och tyvärr fick mellantjejen ta emot all skäll idag. Usch och nu skäms jag. Jag exploderade över att det stod disk i hennes rum och jag försökte bita mig i tungan och hålla tyst men jag kunde inte. Ibland undrar jag faktiskt på allvar om det är något fel på mig. Varför kan jag inte bara låta saker vara? Varför kan jag inte bara städa, tvätta och fixa som "alla andra" mammor utan att behöva få utbrott över det? Varför kan jag aldrig organisera en hel städning av lägenheten på en och samma dag?
Just nu är det bara kaos - både inom mig och i hela lägenheten. Och tårarna bränner innanför ögonlocken eftersom jag vill få mitt utbrott ogjort. Just nu känns det nästan lite jobbigt att jag iväg på fest imorgon, det känns som om jag inte riktigt är värd det....
bild från mammas kolonistuga förra året.
aspergercenter...
Som ni har kunnat läst om förut så har jag haft tillfälle att få gå på kurs på Asperger centra
på Rosenlunds sjukhus.
Idag var sista kurstillfället och det var riktigt trist.
Just som vi föräldrar verkligen har vågat öppna upp oss och prata med varandra så tar det slut.
Imorse var vi flera stycken som kom tidigt så vi satt och pratade ute i väntrummet och hade det riktigt trevligt.
Det var nästan så att vi inte ville gå in på kursen utan fortsätta vårt prat.
Vi pratade om våra barn, om oss själva och om AS.
Nu ska jag kika på deras kursutbud och se om jag kan hitta några fler bra kurser för det här gav mig massor.
Jag fick lära mig något nytt varje gång, jag fick aha-upplevelser varje gång och kanske det absolut viktigaste:
jag har vuxit som person och mamma.
och jag har funnit insikt i vissa saker hos mig själv.
En utredning på mig också kanske? ;)
Min lilla skruttfia som nu börjar bli stor.
på Rosenlunds sjukhus.
Idag var sista kurstillfället och det var riktigt trist.
Just som vi föräldrar verkligen har vågat öppna upp oss och prata med varandra så tar det slut.
Imorse var vi flera stycken som kom tidigt så vi satt och pratade ute i väntrummet och hade det riktigt trevligt.
Det var nästan så att vi inte ville gå in på kursen utan fortsätta vårt prat.
Vi pratade om våra barn, om oss själva och om AS.
Nu ska jag kika på deras kursutbud och se om jag kan hitta några fler bra kurser för det här gav mig massor.
Jag fick lära mig något nytt varje gång, jag fick aha-upplevelser varje gång och kanske det absolut viktigaste:
jag har vuxit som person och mamma.
och jag har funnit insikt i vissa saker hos mig själv.
En utredning på mig också kanske? ;)
Min lilla skruttfia som nu börjar bli stor.
är alla mammor lika skadade?
Jag funderar på om alla mammor är lika skadade som jag är. När mina tjejer har födelsedag så tänker jag alltid på hur just den dagen var för x-antal år sedan - alltså den dagen de föddes. Och jag vet nästan exakt hur vädret var dagen innan förlossningarna.
Idag satt jag på en föreläsning i arkeologi och kikade på klockan och tänkte direkt att: för 17 år sedan så låg jag på uppvaket och Erika var 4 timmar gammal.
Jag menar - är det normalt att varje år tänka så här? Gör alla mammor så? Gör även pappor så tro? Jag tror inte riktigt att min älskade man gör så nämligen (men jag vet ju inte helt säkert)...
Jag med mina fina döttrar för 13 år sedan...
Idag satt jag på en föreläsning i arkeologi och kikade på klockan och tänkte direkt att: för 17 år sedan så låg jag på uppvaket och Erika var 4 timmar gammal.
Jag menar - är det normalt att varje år tänka så här? Gör alla mammor så? Gör även pappor så tro? Jag tror inte riktigt att min älskade man gör så nämligen (men jag vet ju inte helt säkert)...
Jag med mina fina döttrar för 13 år sedan...
