för 22 år sedan kom hon...

Idag fyller min älskade Erika 22 år. 
 
Tänk att just hon valde att komma till oss <3 
eller okej valde och valde...
Men jag är så glad över att just hon är den hon är <3
 

när barnen var små...

När barnen var små så kändes den här framtiden med myndiga och vuxna barn så långt borta. Men så helt plötsligt är man där och ens barn är vuxna och klarar sig (oftast) väldigt bra själva. Men då när barnen var små och nätterna bestod av vak, tidiga morgnar, trötthet mm så trodde jag aldrig att den här tiden skulle komma. Faktiskt på sanning. Jag kunde inte se mig själv som mamma till vuxna barn. Fast iofs så hade jag ju innan jag fick barn svårt att se mig själv som mamma överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna ta hand om något så värdefullt som ett (eller ja sen flera) barn? Och hur ska mina barn kunna älska mig lika mycket som jag älskar min mamma - okej jag erkänner den här känslan kan jag känna fortfarande ibland. Jag har oerhört svårt att "se" att jag kan vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig - men jag vet att så är fallet! Jag vet att mina barn älskar mig och behöver mig trots att de är vuxna nu. Ibland får man som mamma rycka in och hjälpa sina stora vuxna barn också - och vet ni det gör jag så gärna! Jag finns alltid här för mina barn vad som än händer. Och så idag får jag ett meddelande från äldsta dottern där hon frågar om vi ska ses imorgon (vilket vi talat lite löst om men aldrig bestämde helt) och såklart ska vi ses imorgon. Vi ska till och med ses över ett glas vin - och det trodde jag väl aldrig för sisådär 20 år sedan att jag nu skulle träffa mina barn över ett glas vin. 
 
 
  
 
Jag ramlade över en artikel om att ha aktiviteter till sina barn (<--länk) och jag erkänner vi har nästan inte haft några aktiviteter alls för våra barn. Vi har tyckt att det räcker med förskola, skola och fritids och kompistid - sen har vi känt att vi behövde få vara hemma och "landa" och umgås. Som familj kändes det väldigt viktigt att umgås och känns fortfarande. Och att slita upp barnen tidigt en lördag eller söndag de enda dagarna som barnen kunde få sova ut eller bara springa runt i pyjamas hela dagen - nej det lockade aldrig. När barnen sen blev så pass gamla att de fick välja själva så testade de på olika aktiviteter men de fastnade aldrig. Och jag tror faktiskt att den där tiden att umgås hemma var lika viktig för barnen som för oss föräldrar! Man behöver få vila och umgås hemma kände vi och att få ha en söndag utan måsten där vi bara kunde gå runt i pyjamas hela dagen det var guld värt för oss alla. Ibland har jag faktiskt haft lite dåligt samvete över det här med att mina barn inte haft någon/några stadiga aktiviteter - men vet ni det dåliga samvetet har jag lagt bort nu. För våra val som vi gjorde gjorde vi utifrån det bästa för just våra barn! 
 
Sen kunde jag ju inte i min vildaste fantasi tro att jag och den här fina mannen skulle leva ihop (<--länk) fortfarande 25 år senare. Det är så mycket som man aldrig tror ska ske men som sen sker... 

dags att fylla på upplevelse kontot...?

Jens och jag har som sagt snart levt ihop i 25 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har levt ihop längre med Jens än vad jag levt och bott ihop med min mamma - det känns ju helt knasigt när man tänker på det så. Vi har fått lyckan att få 3 döttrar ihop som vi båda älskar över allt annat och någon gång i framtiden ska vi väl få lyckan att bli mormor och morfar - det blir liksom när det blir och när det än blir så är det välkommet. Men så tänker jag på det här med att uppleva saker ihop. jens och jag har rest utomlands 2 gånger ihop under våra 25 år tillsammans - det är inte mycket jag vet. Livet, barnen och ekonomin kom väl emellan tror jag. Men nu då när alla döttrarna är myndiga och ekonomin snart blir stabil på riktigt då skulle vi nog behöva fylla på vårat gemensamma upplevelsekonto.
 
 
de 3 döttrarna när vår yngsta var nyfödd <3
 
Jag tror att man som par måste jobba för sin relation - nästan dagligen. Det är så lätt att man kommer in i den vardagliga lunken och tar varandra för givet. Det måste man jobba på tror jag. Så min önskan nu är att vi ska kunna få fylla på vårt upplevelsekonto. Kanske ska vi börja den enkla vägen och börja med att gå ut och äta tillsammans lite oftare - bara Jens och jag. Lite bio kanske. Vi åker ibland tillsammans till Vaxholm när Jens spelar som DJ och då umgås vi ju och har roligt. Vi har ju faktiskt fortfarande roligt ihop! Sen kan vi såklart bli jäkligt trötta på varandra också det hör väl kanske till. 
 
 
Men det här med att resa ihop det måste vi snart ordna upp. Tyvärr är det så att de där billigaste resorna som vi kanske skulle kunna ta en liksom bara så där utan att behöva spara så värst till - de resorna går till länder som vi aldrig skulle komma på tanken att åka till. Varför åka till länder som är diktaturer när det finns varma fina länder där det är demokrati? Jo länderna med diktatur är oftast billigare har jag märkt... Men jag kan inte tänka mig att lägga mina turistpengar på ett land där medborgarna inte får rösta, inte har yttrandefrihet mm. Då tänker jag hellre spara pengar till en resa som går till ett land där medborgarna får vara med och rösta i val, har yttrandefrihet och som lever i demokrati. Jag vet att vissa nu skakar på huvudet och tycker att det är väl bra om våra pengar som turister även går till människor som lever i diktaturer. ja kanske det, men nej inte mina pengar jag vägrar. det finns så många fler länder i världen att åka till att jag måste inte välja ett land som har diktatur tex. OM alla tänkte likadant och det blev lite "tryck" på ledarna i de länder som lever i diktatur och det liksom kändes för ledarna att det sätt vi leder vårt land på det lönar sig inte och om de då kunde låta medborgarna få medbestämmanderätt ja då tror jag vi skulle kunna få till en förändring på riktigt.
 
      
   
 
 
 

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

milstolpar i livet...

Alla har vi de där olika milstolparna i livet och idag kom då en av alla milstolpar i mitt liv. Idag fyller min yngsta dotter 18 år vilket betyder att jag nu bara har myndiga och vuxna barn. Det är en stor milstolpe i mitt liv.
 
Tänk att min lilla bebis fyller myndig idag - det är nästan lite svårt att förstå.
 
Emelie och Erika kom som Pippi Långstrump till BB 
Jag skulle göra vad som helst för dessa tre flickor som nu idag är kvinnor allihopa.
Fina, starka, kloka kvinnor som vet vad de vill här i livet och som kämpar för att få det så.
 
När nu mitt yngsta barn fyller 18 år och blir myndig så kommer det vara många saker som det blir skillnad på i mitt liv. Bara det där självklara med att ringa om en läkartid, hämta ut medicin på apoteket mm kommer kräva att Elin skriver fullmakter till mig om att jag får ringa och hämta - om hon nu alltså anser att jag får det. Anser hon att jag inte får dessa saker så är det så - vilket kommer bli mycket märkbart för min del, så jag hoppas att hon fortsätter att ha förtroende för mig och att hon har fortsatt förtroende för att jag gör det som är bäst för henne. 
 
      
Tänk alla dessa minne som finns - så fint att plocka fram de ibland...
 
min lilla busfia som jag älskar så. Jag skulle göra vad som helst för henne och hennes syskon.
 
Mina äldsta döttrar frågade mig idag om jag känner mig gammal nu när jag bara har vuxna barn - men nej jag gör inte det faktiskt. Jag kan skoja om att oj oj vad gammal jag känner mig men nej jag gör inte det egentligen. Visst kroppen känner sig som 100 år ibland men knoppen kan känna sig som 15 år ibland... Man blir väl inte äldre än man gör sig? Ibland är jag den där kloka vuxna som tar ansvar men lika ofta kan jag vara den där barnsliga Misan som gillar kiss- och bajshumor och bara lallar runt och gör mig larvig - så ålder är väl bara en siffra tänker jag.

hur energin går upp och ner...

Min energi går verkligen upp och ner. Vissa dagar orkar jag bara jobba sen när jag kommer hem vill jag bara ligga och läsa en bok, vissa dagar har jag energi efter jobbet (inte så ofta tyvärr just nu) och orkar fixa grejer hemma och sen när jag är ledig några dagar i rad från jobbet så känner jag hur energin kommer åter och jag orkar leva lite (ja det är precis så det känns faktiskt). När jag jobbar så orkar jag inte så mycket mer än jobbet. 
 
Men nu har jag varit ledig sedan i onsdags och idag känner jag verkligen att jag har energi till att göra saker hemma. Igår orkade jag med en långpromenad med Java och sen orkade jag baka matbröd på eftermiddagen. Idag har jag orkat baka bullar och knäckebröd - dessa små saker är verkligen guld värda för mig. Att känna att jag orkar och att det är roligt att göra saker. 
 
Jag var ner en snabbis till centrum i morse och när jag var in på pressbyrån så såg jag bullar med något toscatäcke på som såg så underbart goda ut, men jag hade redan bestämt att jag skulle baka idag så jag köpte ingen bulle på pressbyrån. Men väl hemma så insåg jag att jag hade inget att göra tosca av hemma men jag hade kokos och jag älskar kokos så jag testade att ha kokos i bullarna och vilken fullträff det blev. Så goda. Kan vara bland de godaste bullar jag bakat faktiskt. 
 
 
Jag hade mjölkfritt smör, kokossocker, lite strösocker och kokosflingor i och det blev verkligen gott.
i andra hälften av bullarna hade jag mjölkfritt smör, strösocker och kanel i. Kanelbullar fungerar alltid - men attans om inte kokosbullarna blev lite godare i alla fall. 
 
Mjölkfria (och äggfria) bullar. 
 
Jag bakar oftast mjölkfritt och har gjort det de senaste 17 åren - min yngsta dotter var mjölkproteinallergisk när hon var liten så då blev det naturligt att jag bakade mjölkfritt, sen har jag oftast fortsatt med det för jag tycker att det blir lite godare och lite saftigare när man bakar med havredryck.
Nu är alla mina 3 döttrar veganer (hur lyckades jag med detta tro?) så då blir det åter naturligt att baka mjölkfritt.Men nu även äggfritt så bullarna penslas inte med ägg utan jag penslade dom med lite havredryck innan de åkte in i ugnen. Det är därför de inte är glansiga men smaken är precis lika god utan ägg. 
 
 
 Och eftersom energin höll i sig och jag hade en bit jäst kvar i kylen så blev det en omgång hembakat knäckebröd också. 
 
Jag vet att det här med min energi som går upp och ner har mycket att göra med mina reumatiskasjukdomar. Det är delvis därför jag endast arbetar 75% jag skulle faktiskt aldrig orka arbeta 100% i alla fall inte som nu inom vården som Undersköterska. 75% går nätt och jämt att orkar med och det tar nog mer på min energi än vad jag egentligen vill erkänna så är det. 

inte bara gnäll...

Nej den här bloggen ska inte bara innehålla gnäll - det har blivit lite mycket av den varan på sista tiden märkte jag. Jag har ju många saker i höst/vinter att se fram emot. En härlig Bloggmiddag nu i oktober som jag verkligen längtar efter, yngsta dottern som snart fyller 18 år och som vi såklart ska fira ordentligt, en tur upp till Umeå för att hälsa på min älskade mellandotter i november och sedan avslutningskonserten med KENT den 17 december. Så ja jag har saker att se fram emot och vara lycklig över. 
 
Och idag tog jag en välbehövlig långpromenad med Java. Sol, hög fin höstluft och natur var nog precis vad vi båda behövde idag. 
 
 
Sol, natur och hög fin höstluft var precis vad vi behövde idag. Nu sover Java och jag har börjat baka - energin är åter tankad.
 
Java fann himmelriket ute i skogen idag - en hel hög med pinnar. 
 
 
Självklart valde hon den längsta och kämpade tappert med att hämta den då jag kastade.
 
 

När vi hade födelsedagskalas förr här hemma...

När mina döttrar var små och vi hade födelsedagskalas så gillade maken och jag att göra roliga tårtor. Vi har foton på dem någonstans liggande men jag hittade två av tårtorna som inskannade foton i datorn nyss och kom då på alla dessa tårtor vi gjorde. Vi bakade alltid utan mall och skar ut figurerna ur hembakade tårtbottnar minns jag, eller ja någon gång köpte vi nog tårtbotten också om jag ska vara ärlig men det berodde lite på vilken figur vi fått lust att testa att baka. Vi har bakat Skalmantårta, Lilleskutt tårta, Bamsetårta, Vargen i bamse, en stor blå bil, ett långt tåg, Prinsessor, 
 
Bamse
 
Skalman 
 
Nu måste jag börja leta i våra fotoalbum om jag kan hitta bilder på de andra tårtorna. Minns också att det då i mitten/slutet av 90-talet inte var så lätt att få tag på speciella karamellfärger till bakverk så jag åkte in till en specialbutik inne i Stockholm och köpte t.ex svart och blå karamellfärg som inte fanns i vanliga handeln då. Det var ju inga proffstårtor men vi hade riktigt roligt ihop när vi bakade dem och oftast gjorde vi det lite i smyg för barnen så att det skulle bli en överraskning. 
 
 

Vita Arkivet - Fonus...

Just nu är det mycket död runt oss och jag har tänkt på det länge men liksom inte kommit mig för, men nu ikväll tog jag äntligen tag i det. Jag har fyllt i Vita Arkivet hos Fonus digitalt. Det är tydligen inte juridiskt bindande men jag känner att det spelar inte så stor roll faktiskt. Jag har inte någon förmögenhet, äger inget hus eller annat värdefullt utan jag vill endast använda mig av Vita Arkivet så att mina nära och kära ska ha ett litet hum om hur jag vill bli begravd.
 
Jag vill t. ex inte bli bränd och begravas i urna jag vill bli begravd liksom hel i kista, ja många tycker säkert att detta är väldigt konstigt men jag har alltid känt att det är så jag vill bli begravd. Så nu har jag skrivit ner det. Kanske låter det ännu konstigare detta att jag vill begravas hel i kista när jag står med i donationsregistret. Jag hör själv hur knasigt det låter nu när jag skriver det, men nej jag vill inte brännas. Jag vill verkligen inte det.
Sen finns det vissa låtar som jag gärna skulle vilja att de spelades på min begravning sen så får såklart mina nära och kära fylla på med vad de vill ha. Men jag har några låtar som jag gärna vill ha. 
 
Så mitt Vita Arkiv är mest som en lite guide för mina närmsta att kunna kika i om det värsta skulle ske och dom skulle behöva stå där helt oförberedda. Kanske låter det hemskt och lite makabert - men jag skulle gärna ha ett Vita Arkivet ifyllt för/av alla mina kära så jag hade ett litet hum ifall det värsta skulle ske... För jag vet att när man står där med döden och ska planera en begravning så är det svårt! Det är till och med svårt om döden kommit efter en tids sjukdom och man kanske vore mer förberedd - då kan jag bara tänka mig hur svårt det skulle vara att stå där om det ofattbara skedde helt oförberett.
 
 
 
 

vegetariskt på julbordet...

I år blir det en lite nyttigare jul här hemma - blandat med den vanliga julmaten kommer vi ha många vegetariska alternativ. Äldsta dottern är vegetarian och självklart fixar jag så hon får ett gott julbord. Så idag har jag gjort en rotsakslåda, en Jansson med tångkaviar istället för ansjovis, "sill" på aubergine med två olika såser och auberginerullader. Sen blir det även brysselkål och rödkål - eventuellt falafel också får se om jag orkar fixa det. 
 
Lite bilder på det vegetariska. 
 
Den falska sillen gjorde jag så här: jag skar auberginen i lagom stora "sillbitar" och kokade den i lättsaltat vatten i 4-5 minuter (den ska bli mjuk men inte sladdrig) sen fick den rinna av i ett durkslag och svalna. Under tiden blandade jag såserna.
Sås med tångkaviar: Crème fraiche, majonnäs, en skvätt vitvinsvinäger, svartpeppar, tångkaviar, kapris, rödlök lite salt - rör ihop och vänd ner den kalla auberginen. 
Sås med vitlök: Crème fraiche, majonnäs, en skvätt vitvinsvinäger, svartpeppar, pressad vitlök, rödlök, dill och lite salt - rör ihop och vänd ner den kalla auberginen. 
 
Den vegetariska Jansson gjorde jag så här: Strimla skalad potatis, fräs lite gul lök i smör. Blanda grädde, mjölk, tångkaviar, vitpeppar och salt. Varva potatisen och löken i en smord form häll över gräddmjölkblandningen. In i ugnen 175/200 grader 45 minuter (ungefär). 
 
Rotsakslådan: Strimla morötter, kålrot och potatis, fräs gul lök i smör. Blanda grädde, mjölk, pressad vitlök, svartpeppar och salt. Varva de strimlade rotfrukterna och häll över gräddmjölkblandningen. In i ugnen 175/200 grader i 45 minuter (ungefär). 
 
Auberginerulladerna: Skiva auberginen och salta den lätt, låt dra ett tag så vätskan "släpper". torka av aubergineskivorna och grilla dom i en grillpanna. Skiva fetaost, tomat, gul lök och vitlök. Grilla den gula löken lite så den blir mjuk. Låt auberginerna svalna gör sedan som rullader - där du lägger lite lök, fetaost, tomat och vitlök i varje rulle. strimla över lite fetaost. Nu satte jag bara in min form i kylen så värmer vi den på julafton annars ska den in i ugnen i kanske 15/20 minuter på 175 grader. 
 

julmarknad och fika i gamla fängelsehålor.

Idag mötte jag upp min yngsta dotter inne i gamla stan. Vi skulle gå på julmarknad och fika - det har blivit en tradition för oss och vi går alltid på samma kafé nämligen till Sten Sture. Där sitter man och fikar i gamla fängelsehålor, mysigt och spännande. 
 
 jag gilla detaljerna som finns på kafét.
 
 man känner historiens vingslag där nere. 
 
Nu sitter man där nere i värmen och myser med en gofika - värre var det helt klart när man satt där på 1300-talet och framåt. Då var det kallt, mörkt och ytterst omysigt kan jag tänka mig. 
"- Jag: tänk vad många som suttit här fångna och frusit, gråtit, blivit torterade. - Elin: mamma tyst jag försöker faktiskt äta!" detta är en ganska typiskt konversation mellan mig och min yngsta. Men jag är van och det är helt okej, jag vet ju att hon inte vill prata (och filosofera) när hon äter inte ens när hon sitter i en gammal fängelsehåla. 
 
Vi gick på gamla stans julmarknad också. Hittade lite brändamandlar och lite julklappar. 
 
mysigt fast all snö redan försvunnit. 
 
 

Att tänka vikt i barn...

Jag vet inte om jag kanske är lite knäpp och om jag är ensam om detta, men när jag bär en speciell vikt så tänker jag alltid den vikten i ett nyfött barn. Tex om jag hämtar ett paket som väger 4,2 kg då refererar jag den vikten till min yngstas födelsevikt. Eller om jag köper ska vi säga en vattenmelon på 3,7 kg då tänker jag på min mellantjejs födelsevikt. 

Som för några dagar sen så köpte jag 5 kg vetemjöl. Då tänkte jag direkt: oj så här mycket vägde nästan **** när hon föddes. 

Är jag ensam om att aplicera vikt mellan 3,5 - 5 kg i födelsevikt? Eller tänker någon av er oxå så här? 

när man har stora barn...

Ofta säger man "små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer" och ja visst stämmer detta till viss del. När barnen är små har man sömnbrist på grund av nattvaka eller supertidiga morgnar - när barnen är stora har man sömnbrist på grund av att man (jag) inte riktigt kan somna ordentligt innan jag hör att barnen är hemma välbehållna innanför ytterdörren. Och med vuxna myndiga barn som fortfarande bor hemma så kan det bli ganska sena nätter ibland. Självklart kan detta göra mig trött, irriterad, upprörd och ibland även förbannad - mina barn vet precis vad jag menar nu när jag skriver det här. Samtidigt är jag så tacksam över att de faktiskt alltid väljer att komma hem! Dom vet att dom alltid är välkomna hem - i vilket skick de än befinner sig i faktiskt. 
 
Vi har vart med om ganska mycket här hemma - med två vuxna/myndiga döttrar och en tonårsdotter så blir det en del som hunnit passera "under broarna" om man säger så. Som ni vet har jag valt att aldrig lämna ut mina barn i min blogg för det här är min blogg och inte mina döttrars så det vi gått igenom har det nog aldrig skrivits om här faktiskt. Men självklart har vi gått igenom massor - så är ju livet med barn! 
 
Ibland har jag vart (och är såklart fortfarande ibland) förbannad, ledsen, upprörd, trött, matt, arg m.m. ni vet alla de känslorna som nog bara ett barn kan väcka inom en. Jag menar aldrig har man väl vart så arg på någon som man kan vara på sitt egna barn ibland... Samtidigt så älskar man ju sina barn över allt annat och man skulle banne mig gå genom eld för dom. Har man satt barn till världen så vet man att det är på livstid faktiskt. Jösses min mamma "räddar" mig emellanåt fortfarande och då är jag 42 år - men ibland behöver man sina föräldrar hur gammal man än blir. 
 
Har man sedan ett barn med någon form av NPF-diagnos så blir fighterna ibland liksom större. Inte bara med det specifika barnet utan med allt runt detta barn oftast. 
Emellanåt är man helt slutkörd så är det ju man är inte mer än människa bara för att man är mamma eller pappa. Men mina barn vet att jag alltid finns där! För mig finns inga andra alternativ! 
 
Nedan har ni några länkar ni gärna får klicka er in på om ni vill läsa fler av mina tankar kring mina älskade barn
 
- när barnen börjar flytta hemifrån
- när ens barn har en npf-diagnos
- mina döttrar betyder allt för mig
- när barnen märker att man är slutkörd
- när man flyttas runt
 
det absolut bästa som finns i mitt liv är mina döttrar - hur jäkla jobbigt det än är ibland...
 
 

när man sitter och kollar...

Ja när man sitter och kollar igenom sina egna gamla inlägg här i bloggen. Vissa inlägg är träffsäkra, roliga, fortfarande aktuella mm. Tänka vad man hinner skriva på några år egentligen. November 2009 började jag skriva - firar alltså snart 5 år här i bloggvärlden. 
 
Vissa inlägg känner jag att jag skulle vilja dela igen, så jag lägger in ett gäng länkar som ni gärna får klicka er vidare på och läsa.
 
Barnen - en så stor och viktig del i mitt liv:
 - Om mina tankar om förlossningar
- Om mina tre älskade döttrar som betyder allt för mig
- När ens äldsta dotter fyller 20 år och får gå på systembolaget
- När man får följa med dottern på festival
- Söka vårdbidrag för dotter med NPF-diagnos
- Okunskapen bland andra när man har barn med en diagnos
- Tankar om hur blivit blir sen
- När barnen börjar flytta hemifrån
- När man skäms över allt ovett man häller över sina barn ibland
 
 
Älskade mannen min - en annan stor del i mitt liv:
- När livet är så skört att man nästan mister någon
- livet är så skört
 
Minnen och nostalgi:
- När man åker buss genom sin tonårsförort...
 
Tankar och annat:
- Egentid får man ha det
- när man försöker få livet att gå ihop
- blogga när man har barn
 
Nej det måste bli minst ett inlägg till annars kommer aldrig någon orka läsa alla länkar som jag lägger upp...
 
- Denna roliga måste ju iaf med - är man vuxen när...?
 
 

nu är grundskolan avklarad...

Nu har jag inga grundskolebarn längre - nu är grundskolan avklarad för de alla tre. Så skönt. I höst väntar nu gymnasiet för min yngsta dotter. Dessa 9 år i grundskolan har verkligen vart en berg-och-dal-bana iallafall de sista åren. Jag är så stolt över min dotter som från att ha varit "hemmasittare" lyckades med stor hjälp av ny skola och oss här hemma fixa att ta avgångsbetyg i 9:an. Jag är stolt över alla mina döttrar, men när ens dotter med Asperger och ADHD lyckas fixa grundskolan (trots alla problem vi haft på vägen) så tänds en extra värme i mitt bröst. 
 
sång i ljushallen...
 
Jag är lite emot detta med att ge "frökenpresenter" när skolavslutningen är för jag anser att lärare gör sitt jobb, de får betalt för sitt jobb och uppskattning kan man ge på andra sätt. Men i år gick jag emot mina egna principer och köpte tre avslutningspresenter till E´s tre speciallärare på skolan som hjälpt oss så mycket denna sista termin. Tre små fina blommor i kruka och ett litet tackkort köpte vi - för ja den här gången kändes det rätt att ge "frökenpresenter" (och den här gången hade vi råd att ge också). För det ska man inte glömma, det blir lätt väldigt dyrt om man ska ge alla lärare "frökenpresenter" när ens barn har skolavslutning, verkligen om man har fler barn. Men den här avslutningen hade vi ett barn som slutade 9:an och dessa tre speciallärare har verkligen gjort det där extra för oss alla i familjen. Utan deras hjälp hade inte ett avgångsbetyg för 9:an vart möjligt! Då frångick jag mina principer och inhandlade en liten symbolisk present, mest för att vi verkligen ville visa vår uppskattning. För här var det tre speciallärare på rätt plats och vi fick den hjälp vi så väl behövde!
 
"frökenpresenter" i form av småblommor i kruka och avgångsbetyget, en biobiljett för extra gott arbete och en röd ros som alla 9:or får när de slutar Kvickentorpsskolan. 

vår familj har fått tillökning...

Vi har fått tillökning i familjen - vi har blivit med hund och vi är så lyckliga. Vi har fått äran att få ha Java på "långlån" - denna fina mest underbara Java som är en Amerikansk Cocker Spaniel . Java är ju en vuxen hund vilket faktiskt passar oss perfekt som första hund. Hon är redan rumsren, har inget busigt/trotsigt valpbeteende och hon går väldigt bra ihop med barn och katter. Java har bott och uppfostrats av Solveig och hennes fina familj men nu med flytt och allt så fick vi alltså äran att få ha kvar Java. Nu ska Java vänja sig ordentligt med vår familj, våra vanor och vi med henne och hennes vanor. Vi kommer så klart träna tillsammans så att vi passar varandra. Det är skillnad för en hund att bo på landet eller att bo i en förort. Här i förorten luktar det annan hund överallt och Java luktar och luktar och luktar (vilket hon såklart ska göra), vi möter andra hundar på varje promenad (detta måste vi öva lite på) och vi ska få in tiderna ordentligt för när rastningen passar oss och Java bäst. Vi övar på att åka kommunalt för det kommer vi ju göra en del eftersom vi inte har bil m.m. Men mest av allt har vi skoj och mysigt. Det är en stor ära att få ansvaret att ta över någons hund. Solveig min vän jag hoppas du förstår hur glada vi är över att få ha Java här hos oss. 
 
denna söta amris-tjej bor alltså hemma hos oss nu <3
 
nej alla hundpromenader kommer inte ske i vackert väder...

Valborgsmässoafton utan vaknatt...

Så var det Valborg då igen. Nu ska vi sjunga in våren och förfrysa fötterna kring valborgsmässoelden. För min del blir det en stor skillnad i år mot de sista föregående årens Valborg. Jag ska inte vaka in Valborgsnatten för att vänta hem mina tonårsdöttrar som är ute och firar in värmen. Självklart kommer jag ha en undran i kroppen över om mina stora döttrar har det bra ikväll/natt - mina älskade döttrar som är så stora och vuxna nu att de faktiskt flyttat hemifrån. Den ena som är så vuxen att hon själv får köpa sin alkohol på systembolaget. Det blir den stora skillnaden för mig i år - att inte sitta uppe mitt i natten och vänta hem döttrarna... Att gå och sova när jag vill utan att ligga sömnlös och vänta (men jo mobilen kommer ligga med ljudet påslaget såklart för man vet ju aldrig när/om en mamma behövs)
 
den lilla brasan från förra året...
Jag kommer att förfrysa fötterna nere vid valborgsmässoelden, köpa godisremmar (till överpris) och sedan sakta gå hem igen med min yngsta dotter. För det är för hennes skull som jag kommer ta mig ner mot brasan ikväll. 
 
 

när barnen blir stora...

Idag är dagen då min äldsta dotter Emelie (<--länk) ska flytta hemifrån - som vi (både hon och vi andra) väntat på denna dag. Känslorna är dubbla, samtidigt som jag såklart vill att mina barn ska bli stora och flytta hemifrån så infinner sig känslan "vart tog åren vägen". Men självklart är jag mycket glad för hennes skull. En egen lägenhet och flytta hemifrån är två stora milstolpar i livet!
 
det var ju inte allt för länge sen dessa bilder togs tycker jag...
 
Och på fredag så flyttar Erika (<-länk) sina pinaler hem till mormors (<--länk) lägenhet för att få bo själv i 6 månader. Hon flyttar alltså hemifrån liksom lite på halvt. Mamma/mormor flyttar nu ut i kolonistugan och bor där till september/oktober - under tiden får alltså Erika bo i hennes lägenhet ett riktigt bra arrangemang. Även här känns känslorna dubbla, såklart vill jag ha självständiga döttrar som kan flytta hemifrån men känslan av att barnen blivit så stora infinner sig. 
 
Åren liksom rusar iväg...
 
Det är en milstolpe på vägen som vi alla föräldrar ska uppleva och det är livets gång att barnen blir stora och flyttar hemifrån. Och visst har man väl lyckats ganska bra som förälder när barnen faktiskt blir så stora och självständiga att de faktiskt vill och kan flytta hemifrån?
 
 

att leva med autism - hela livet!

Idag "ramlade" jag över ett sånt bra blogginlägg angående autism här kan ni läsa den (<--länk) inlägget tog upp detta med att de barn som lever med autism idag blir även vuxna med autism och äldre med autism. Autismen följer dessa individer (och dess anhöriga) genom hela livet. Barn som idag får en autismdiagnos kommer såklart ha diagnosen även som tonåringar, vuxna och sen även då de är gamla. Hur "ser" vården på dessa individer? Hur vårdar man äldre individer med autism? Kanske får odiagnostiserade autistiska äldre diagnosen demens när de blir äldre? Och vilken förståelse finns det för individer som beter sig "udda" men som kanske inte har en diagnos? Alla med någon form av autism är ju inte diagnostiserade det är viktigt att komma ihåg!
 
Men en annan viktig fråga som vi som arbetar inom vården måste ställa oss är: Hur beter vi oss mot anhöriga till våra boende som har en autismdiagnos? Alltså när den anhöriga har en diagnos menar jag. "Ser" vi inom vården om en anhörig har en autismdiagnos och hur beter vi oss i så fall mot dessa anhöriga? Har vi inom vården den kunskapen? Nej jag tror tyvärr att många inom vården faktiskt saknar den kunskapen. Konstigt nog är detta inget man pratar om inom vården har jag upptäckt. Visst diskuteras det om hur vi ska uppträda mot anhöriga, hur vi ska förmedla oss till de anhöriga m.m. men aldrig att jag hört en diskussion om hur vi ska "bete" oss mot en anhörig som kanske har en autismdiagnos. Jag har nog aldrig ens vart med om att en eventuell diagnos har lyfts upp till diskussion faktiskt. Oftast vet vi som personal inte ens om att den anhöriga kanske har en diagnos - kanske är det dessa anhöriga som det sen "suckas" över för att de är jobbiga, de förstår t. ex inte vårdbehovet m.m. 
 
När jag blir gammal och kanske måste bo på ålderdomshem/demensboende/servicehus (eller vad det nu kommer heta då - om det ens finns kvar sådant då) så vill jag att de som vårdar mig ska veta om att jag har en dotter med autism (Aspergersyndrom) och ADHD! Och jag vill att de ska "uppföra" sig mot henne! Jag vill att personalen ska ha kunskap om hennes eventuella "brister". Jag vill att personalen ska förstå henne. Jag vill att personalen ska acceptera henne! Och jag vill att personalen ska förstå varför hon beter sig på ett visst sätt ibland, varför hon beter sig mot mig på ett visst sätt ibland och varför vissa saker kanske inte är så enkla att förklara för henne! Jag vill att personalen förstår varför kontakten med henne kanske inte flyter på så smidigt som de önskar. kanske går det inte att ringa henne om något, kanske vill hon ha mail om saker som berör mig. Kanske måste vissa saker först gå via hennes systrar. Och viktigaste av allt - jag vill inte att personalen diskuterar min dotter med autism över mitt huvud!
 
för ja jag kommer (förhoppningsvis) att bli en gammal kvinna med tre underbara döttrar 
som mina närmsta anhöriga!

19 år...

Tiden rusar iväg - igår fyllde min älskade dotter 19 år.
Grattis på födelsedagen Erika!
 
alldelse nyfödd - i en sal på SÖS 11 april 1995 <3
 
 Blandad kompott <3

Tidigare inlägg
RSS 2.0