det är tur jag har vänner...

Ni vet när jag skrev om mitt jä**a luktsinne som nästan gör mig tokig (<--länk)  och om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag var gravid igen? Jag har vid varje graviditet fått extremt bra luktsinne vilket har gett mig ganska stora problem kan jag säga. Verkligen då jag även under denna tid arbetade som undersköterska och ja vissa dofter inom vården luktar inte alltid gott, om jag säger så. Även människor inom kollektivtrafiken kan lukta allt annat än gott och jag kan inte räkna hur många gånger som jag under mina graviditeter fick lov att helt enkelt hoppa av tunnelbanan eller bussen trots att jag var långt ifrån framme dit jag skulle bara för att någon medresenär luktade så vedervärdigt... Ja nu har iaf detta hemska luktsinne kommit tillbaka och jag känner typ ALLA dofter gånger 100, vilket är hemskt ibland. 
 
Jag har i vissa stunder tänkt att jag måste blivit allvarligt sjuk och jag har som sagt googlat symptomen, för det är inte bara luktsinnet som spelar mig ett spratt - nej det är ömmande svullna bröst också (lite för likt en graviditet liksom). Men eftersom jag har opererat bort min livmoder så vet jag ju med bestämdhet att jag INTE är gravid så då har en annan sorts oro tilltagit. Har jag blivit allvarligt sjuk? Ja det är ju den tanken som kommit. 
 
Men så skrev jag med två av mina bästa vänner idag och beklagade mig lite och fick då ett svar "du har inte kommit i klimakteriet då?" "Haha jag, så gammal är jag väl inte", svarade jag... Men jo precis så gammal är jag ju kom jag på. Så när jag kom hem så googlade jag på "klimakteriet" och jo det är nog så om jag måste vara ärlig. Så sagt och gjort så loggade jag in på 1177 och bokade en läkartid för att få ta blodprover för att kolla om jag har hamnat där i klimakterielandet och döm om min förvåning när jag inom en timme fått svar och har en läkartid inbokad i september. Så nu ska jag lugna ner mig och inte tänka på sjukdomar och så får vi se vad blodprovet sen visar. Men detta hemska luktsinne lär jag ju få stå ut med ett tag till. 
 
Tack Linda och Martina vad hade jag varit utan er - jag älskar er mina fina vänner som så enkelt tar ner mig på jorden när oron blir för stark. 
Barnen, Sjukdom, livet | åldrandet | | Kommentera |
Upp