böcker kan ta mig till en helt värld...

Som många av mina vänner vet så älskar jag att läsa böcker - jag har nästan alltid en bok på gång. Böckerna kan ta mig runt i hela världen på ett kick och handlingarna kan skilja sig åt helt.
Nyss läste jag hela P-A Fogelströms stadserie i ett svep och där fick jag följa en familj genom Stockholms historia. Detta är en bokserie som jag återkommer till med jämna mellanrum. Det är något visst med hela serien. I denna serie får man följa utvecklingen av Stockholm från en lite stad till den storstad jag lever i idag. Fattigdomen visas upp helt ocensurerad och det hårda arbete som människorna utstod skildras utan "filter" - man får verkligen läsa och lära sig om hur en stad kan växa upp under 100 år...
 
Nyss läste jag Jag utan dig och jag måste säga att det var en av de vackraste böcker som jag någonsin läst. En riktigt fin kärlekshistoria som utspelas i Australien (så denna helg har jag färdats från Stockholms historia till en kärlekshistoria i Sidney). Det finns några liknande böcker som jag har läst relativt nyligen som är i samma genre som denna och det är verkligen vackra och insiktsfulla böcker. Oftast handlar det om att någon har en obotlig allvarlig sjukdom som de vet att personen kommer att dö av (ofta relativt ung) och kärleken som växt fram mellan paret har inte all tid i världen att få blomstra. I dessa böcker finns oftast gott om pengar så att resor och upplevelser går att genomföra innan det liksom är försent och dessa kärlekspar fyller på livet med vackra minnen. 
 
Toner i natten - Arvet efter dig - Hjärtats innersta röst  - Konsten att höra hjärtslag -  detta är några av de vackraste böcker som läst och alla dessa böcker har väckt en längtan inom mig. En längtan att fylla livet med minnen som verkligen betyder något. 
 
Min älskade man och jag har varit ett par i 25 år nu i vår - det är stort och ja det är kärlek. Men ibland känner jag att vi har fyllt på vår minnesbank lite för lite. Vi skulle behöva fylla på vår minnesbank och vårt kärlekskonto oftare. Alltså skulle vi behöva göra mer saker bara vi två. Helst skulle jag vilja kunna åka på en fin resa där vi skulle kunna fylla på minnen - men med en ekonomi som liksom går på ett ut så finns inte alltid det där extra. Vi har såklart många fina minnen ihop redan nu - våra tre älskade döttrar är alla fina minnen som vi upplevt och deras förlossning är ju tre häftiga och innerliga minnen som vi bär med oss i våra hjärtan. Men jag tror att man som par behöver uppleva saker bara som par.
 
Vi åkte på en väldigt sen bröllopsresa för 10 år sedan och då åkte vi till Egypten bara mannen och jag och det är en resa som jag minns med värme och kärlek. Främst minns jag när vi en kväll/natt gick ner till stranden och satte oss ner i sanden och tittade på stjärnorna - det är ett av mina vackraste minnen. Där satt vi hand i hand under en helt underbar natthimmel - tyvärr var jag lite för mörkrädd för att kunna njuta fullt ut men nu så här 10 år senare så minns jag iaf minnet med stor lycka och kärlek.
 
Just sådana här funderingar och tankar väcker dessa vackra böcker inom mig. Jag vill fylla på minnesbanken och kärlekskontot för jag tror att vi verkligen behöver det. Vi skulle behöva få vara bara vi två i några dagar och bara få njuta av varandras sällskap.
 
Jag inser att jag ofta hamnar i det där vardagshjulet och allt bara rullar på och vi tar varandra för givet - mannen och jag - och sånt är aldrig bra i ett förhållande. Man måste fylla på minnen för att hålla kärleken vid liv tror jag. Och när jag läser dessa vackra böcker så inser jag just detta ännu mer - hur viktigt det är att ta hand om sina relationer och vattna dom ibland (helst ganska ofta) och att det inte är bra när en relation liksom hamnar i stå... En relation är något man alltid måste arbeta på/för annars finns risken att vardagslunken tar över och man tappar bort varandra i allt det vardagliga.
 
Ja sådana här minnen och känslor kan väckas inom mig bara för att jag har läst en bok... 
 
      
 
  
 
Sen finns det andra relationer i livet som man behöver vårda ömt och ordentligt. Relationen till ens barn, syskon (min älskade storasyster), föräldrar och andra släktingar. Man måste visa att människorna i ens närhet betyder något för en och inte alltid ta de närmsta för givet... Detta är något som jag absolut vill arbeta på att bygga upp ordentligt. INte för att jag har någon dålig relation med banrn, systern, mamma eller någon annan släkting - men alla relationer kan bli bättre och man bygger på dom. 
 
 

för 22 år sedan kom hon...

Idag fyller min älskade Erika 22 år. 
 
Tänk att just hon valde att komma till oss <3 
eller okej valde och valde...
Men jag är så glad över att just hon är den hon är <3
 

jag avskyr känslan av...

Känslan av bitterhet - jag avskyr den känslan. Men ibland slår den till. Ibland när jag läser någon puttenuttig status på FB där någons barn hjälpt till eller skickat lyckönskningar eller liknande - då slår den där känslan av bitterhet till och jag avskyr den. Jag vet att mina barn älskar mig och att de skulle göra massor av saker för min skull - men sen finns det många saker som de nog inte ens skulle komma på tanken att göra för mig. Som att tex. vara puttenuttiga på FB - jag vet att jag är larvig nu jag vet ju det. Men de är inte ens så puttenuttiga via sms och ibland tänker jag att jag kanske "gjort" något fel. Att jag inte visat mina barn min kärlek så öppet men det vet jag ju att jag har gjort! Jag vet också att mina barn inte direkt gillar när jag är så där puttenuttig och kärleksfull mot dem på socialamedier - så kanske tänker de att jag känner samma sak? Men nej jag gör ju inte det, jag gillar när någon är så där lite gullig och kärleksfull mot mig på tex. FB. Är det så hemskt att våga erkänna det?
 
Samma känsla kan infinna sig när mina vänner på FB får något puttenuttigt och fint av sin livspartner på tex. FB. Min man skulle (nästan) aldrig lägga upp något på min sida på FB - jag tror han gjort det ett fåtal gånger (de är lätträknade) och vet ni - jag blir svartsjuk. Ja visst är det larvigt! Min man och mina barn visar väl på andra sätt att jag betyder mycket i deras liv? Som igår tex. när jag visade en bild från just FB för min man på en hängande hylla som jag skulle vilja ha i köksfönstret - i går kväll så var min alldeles egna hylla färdig. Det är ju kärlek! Så är det. Men jag blir iaf svartsjuk och ja lite bitter (denna hemska känsla) när jag "ser" vissa saker på socialamedier - ja sån är jag en hemsk människa kanske... Men ibland skulle den där lilla extra romantiken sitta fint som att få en låt upplagd på sin egna FB-sida kanske? Eller en fin "hälsning" där någon i ord skriver hur mycket just JAG betyder för någon. Ja jag inser ju att jag är larvig men jag kan inte rå för det...
 
OBS! bilden har inget med texten att göra...
Jag älskar bara denna bild - då den däger en hel del om känslor jag kan ha ibland...
 
 Och ja jag inser att dessa känslor är larviga och ja jag inser att mina barn nu kanske kommer få dåligt samvete - men jag behövde få ur mig detta. Faktiskt på riktigt. Ibland behöver man bara få ur sig det så känns det bättre sen!
 

när barnen var små...

När barnen var små så kändes den här framtiden med myndiga och vuxna barn så långt borta. Men så helt plötsligt är man där och ens barn är vuxna och klarar sig (oftast) väldigt bra själva. Men då när barnen var små och nätterna bestod av vak, tidiga morgnar, trötthet mm så trodde jag aldrig att den här tiden skulle komma. Faktiskt på sanning. Jag kunde inte se mig själv som mamma till vuxna barn. Fast iofs så hade jag ju innan jag fick barn svårt att se mig själv som mamma överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna ta hand om något så värdefullt som ett (eller ja sen flera) barn? Och hur ska mina barn kunna älska mig lika mycket som jag älskar min mamma - okej jag erkänner den här känslan kan jag känna fortfarande ibland. Jag har oerhört svårt att "se" att jag kan vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig - men jag vet att så är fallet! Jag vet att mina barn älskar mig och behöver mig trots att de är vuxna nu. Ibland får man som mamma rycka in och hjälpa sina stora vuxna barn också - och vet ni det gör jag så gärna! Jag finns alltid här för mina barn vad som än händer. Och så idag får jag ett meddelande från äldsta dottern där hon frågar om vi ska ses imorgon (vilket vi talat lite löst om men aldrig bestämde helt) och såklart ska vi ses imorgon. Vi ska till och med ses över ett glas vin - och det trodde jag väl aldrig för sisådär 20 år sedan att jag nu skulle träffa mina barn över ett glas vin. 
 
 
  
 
Jag ramlade över en artikel om att ha aktiviteter till sina barn (<--länk) och jag erkänner vi har nästan inte haft några aktiviteter alls för våra barn. Vi har tyckt att det räcker med förskola, skola och fritids och kompistid - sen har vi känt att vi behövde få vara hemma och "landa" och umgås. Som familj kändes det väldigt viktigt att umgås och känns fortfarande. Och att slita upp barnen tidigt en lördag eller söndag de enda dagarna som barnen kunde få sova ut eller bara springa runt i pyjamas hela dagen - nej det lockade aldrig. När barnen sen blev så pass gamla att de fick välja själva så testade de på olika aktiviteter men de fastnade aldrig. Och jag tror faktiskt att den där tiden att umgås hemma var lika viktig för barnen som för oss föräldrar! Man behöver få vila och umgås hemma kände vi och att få ha en söndag utan måsten där vi bara kunde gå runt i pyjamas hela dagen det var guld värt för oss alla. Ibland har jag faktiskt haft lite dåligt samvete över det här med att mina barn inte haft någon/några stadiga aktiviteter - men vet ni det dåliga samvetet har jag lagt bort nu. För våra val som vi gjorde gjorde vi utifrån det bästa för just våra barn! 
 
Sen kunde jag ju inte i min vildaste fantasi tro att jag och den här fina mannen skulle leva ihop (<--länk) fortfarande 25 år senare. Det är så mycket som man aldrig tror ska ske men som sen sker... 

internationella kvinnodagen...

Ja men idag är det ju den internationella kvinnodagen och jag har några underbart starka kvinnor i min närmsta omgivning. Ganska många faktiskt om jag ska vara ärlig. Kanske ska jag tillägna dom detta inlägget? Tror jag gör det faktiskt. Kanske ska jag ta dem en och en... Ja ni får dessa kvinnor en och en - blir bästa så tror jag.  
 
Om vi börjar med min älskade mormor, denna kvinna som jag älskar så. Hon som alltid funnits där. Som jag varje sommar fick tillbringa minst en vecka med varje sommarlov. Hon som alltid ställt upp (tror jag) när min mamma behövt hjälp och stöd. Hon som blev änka så tidigt att jag aldrig ens hann lära känna min morfar. Mormor som alltid haft sin trädgård som hon pysslade med och där hon försökte lära mig (jag lyssnade inte alltid så bra) allt hon kunde om växter. Mormor som alltid varit feminist utan att ens säga det!
 
    
 
 
Sen min fina älskade mamma som alltid funnits där för mig i mitt liv. Som kämpade som bara den då när jag var nyfödd och sjuk. Som uppfostrat oss ensam och alltid kämpat för oss. Mamma som tog fajterna med rektorn i skolan då när jag var som värst i min tonårsperiod, som alltid stod på min sida (vad jag än gjort nästan). Självklart fick jag sen höra ett och annat men inför andra då stod hon på min sida! Mamma som lärt mig att ALLA människor är lika mycket värda, som lärt mig allt hon kan (och som jag orkat lyssna på) om matlagning och växter, mamma som alltid berättat om kvinnokampen och dess historia och hur viktig den är och alltid lärt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Hon som tog barnbarnen någon helg då och då och lät oss bara vara - vilket gett barnbarnen minnen för livet. 
 
     
 
Min storasyster, älskade bästa storasystern man kan ha (oftast). Hon som lärt mig allt hon kan och lite till! Som lärde mig alla bus när jag var liten, som lärde mig hur jag skulle slåss om jag råkade ut för någon idiot ute på stan, som alltid finns där trots att det är många mil mellan oss nu för tiden. Hon som alltid sagt att jag ska lyssna på mitt hjärta så blir det rätt. Den där storasystern som jag kunde bli galen på men samtidigt älskade över allt annat. Hon som kämpat med en hel massa i hela sitt liv. Storasyster som inte vill vara med på bild offentligt men som nu får vara med på två små (hoppas det är okej annars får jag redigera)...
 
 
Senare i livet kom min fina starka svärmor in i mitt liv. Hon som alltid fanns där när barnen blev sjuka och kom åkande från Vaxholm till Farsta (kommunalt) för att kunna vara barnvakt åt barnbarnen när de var sjuka och vi behövde jobba. Hon som alltid lät barnbarnen bo minst några veckor varje sommar ute i sommarstugan på Åland vilket gett döttrarna/barnbarnen minnen för livet. Hon som alltid funnits där när det behövts fast jag ibland inte ens har (vågat) fråga. Svärmor som alltid lät mig ha sovmorgonen när vi hälsade på med barnbarnen, svärmor som kom med de finaste små gåvorna till BB varje gång jag fått barn där det alltid fanns mest saker till mig den nyblivna mamma ( vilket har gjort att jag kommer att föra det vidare till mina döttrar) svärmor som alltid hade blöjor och annat bra-att-ha hemma när barnbarnen var små så att vi skulle slippa ta med oss allt när vi kom och hälsade på, som alltid dukar fram de mest inbjudande fikorna och frukostarna. Svärmor som (nästan) aldrig vill vara med på bild. 
 
 
Sist men absolut inte minst kommer mina tre älskade döttrar. De som lärt mig om livet! Vad som är viktigt i livet! De som lärt mig vad ilska, glädje, sorg, oro och stolthet är. De där döttrarna som lärt och lär mig så mycket hela tiden. Som har gjort mig till en bättre kvinna (på riktigt). De där kvinnorna som jag kallar mina döttrar som nu är vuxna som ska forma sina egna liv. Det är spännande att få gå bredvid och se hur de utvecklas och blir starka bra kvinnor! De bästa om ni frågar mig! 
 
    
 
  
 
 

dags att fylla på upplevelse kontot...?

Jens och jag har som sagt snart levt ihop i 25 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har levt ihop längre med Jens än vad jag levt och bott ihop med min mamma - det känns ju helt knasigt när man tänker på det så. Vi har fått lyckan att få 3 döttrar ihop som vi båda älskar över allt annat och någon gång i framtiden ska vi väl få lyckan att bli mormor och morfar - det blir liksom när det blir och när det än blir så är det välkommet. Men så tänker jag på det här med att uppleva saker ihop. jens och jag har rest utomlands 2 gånger ihop under våra 25 år tillsammans - det är inte mycket jag vet. Livet, barnen och ekonomin kom väl emellan tror jag. Men nu då när alla döttrarna är myndiga och ekonomin snart blir stabil på riktigt då skulle vi nog behöva fylla på vårat gemensamma upplevelsekonto.
 
 
de 3 döttrarna när vår yngsta var nyfödd <3
 
Jag tror att man som par måste jobba för sin relation - nästan dagligen. Det är så lätt att man kommer in i den vardagliga lunken och tar varandra för givet. Det måste man jobba på tror jag. Så min önskan nu är att vi ska kunna få fylla på vårt upplevelsekonto. Kanske ska vi börja den enkla vägen och börja med att gå ut och äta tillsammans lite oftare - bara Jens och jag. Lite bio kanske. Vi åker ibland tillsammans till Vaxholm när Jens spelar som DJ och då umgås vi ju och har roligt. Vi har ju faktiskt fortfarande roligt ihop! Sen kan vi såklart bli jäkligt trötta på varandra också det hör väl kanske till. 
 
 
Men det här med att resa ihop det måste vi snart ordna upp. Tyvärr är det så att de där billigaste resorna som vi kanske skulle kunna ta en liksom bara så där utan att behöva spara så värst till - de resorna går till länder som vi aldrig skulle komma på tanken att åka till. Varför åka till länder som är diktaturer när det finns varma fina länder där det är demokrati? Jo länderna med diktatur är oftast billigare har jag märkt... Men jag kan inte tänka mig att lägga mina turistpengar på ett land där medborgarna inte får rösta, inte har yttrandefrihet mm. Då tänker jag hellre spara pengar till en resa som går till ett land där medborgarna får vara med och rösta i val, har yttrandefrihet och som lever i demokrati. Jag vet att vissa nu skakar på huvudet och tycker att det är väl bra om våra pengar som turister även går till människor som lever i diktaturer. ja kanske det, men nej inte mina pengar jag vägrar. det finns så många fler länder i världen att åka till att jag måste inte välja ett land som har diktatur tex. OM alla tänkte likadant och det blev lite "tryck" på ledarna i de länder som lever i diktatur och det liksom kändes för ledarna att det sätt vi leder vårt land på det lönar sig inte och om de då kunde låta medborgarna få medbestämmanderätt ja då tror jag vi skulle kunna få till en förändring på riktigt.
 
      
   
 
 
 

att ha levt ihop i 25 år...

Inser med viss chock och stolthet att mannen min och jag firar 25 år tillsammans nu snart. Vi möttes av en tillfällighet på en stor fest mars/april 1992 (ja jag är extremt dålig på exakt datum) och vi blev ett par nästan direkt. Det tog inte lång tid så hade han flyttat in till mig i min 2:a i Örby och snabbt inpå det blev jag gravid. I sommar blir vår äldsta dotter 24 år. 
 
Vi har haft våra upp och ned gångar det har man alltid i livet vad det än gäller. Och ibland har vi stått på branten och frågat oss "är det värt allt jobb?" Men jo det har det varit - det har varit värt alla nedgångar för uppgångarna har vägt tyngre. Men inget äktenskap är helt enkelt man måste jobba för det precis som med allt i livet så kommer ingenting gratis. Vi fick också barn väldigt snabbt ihop och småbarnsåren kan ju liksom gnaga hål på vad som helst. Vi hann inte ordna till egna rutiner i vårt liv innan vi fick barn ihop så våra rutiner ihop har nästan direkt även inneburit barn. 
 
 
sommaren 1992
 
sommaren 2016
 
hihi tror nästan att vi har åldrats med värdighet ;) det är ganska spännande att kika på gamla foton. Tänk så ung och "oskyldig" jag var där sommaren 1992 - så lite jag visste om livet liksom. 
 

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

god fortsättning...

Igårkväll på självaste nyårsafton så satt Java och jag i soffan och tittade på ett gäng filmer, med en hund som är rädd för smällare så får man anpassa nyårsafton till en lugn och fin kväll. Det gick över förväntan bra faktiskt för Java, hon låg där i soffan med mig och var inte alls så orolig så hon varit andra gånger det smällt här utanför. 
 
Java var inte alls skotträdd då hon kom till oss utan det blev hon tyvärr förra vintern då några ungar kastade ett smatterband precis bakom oss då vi precis gått förbi dom. Det spelar ingen roll att jag blev förbannad och skällde på barnen Java blev rädd för smällare och raketer där och då. 
 
Men då igår såg jag filmen Hectro search för happines och då fick jag sådan lust att köpa mig en fin skrivbok och skriva ner vad som gör mig lycklig. En fin skrivbok som jag skulle kunna skriva ner lite tankar i så där när andan faller på. Jag tror jag ska gå ner och köpa en fin skrivbok och en fin penna för presentkortet jag fick av Erika i julklapp. Kanske får det bli mitt nyårslöfte, att skriva ner i en bok mina lyckliga och fina stunder under 2017.
 
God fortsättning önskar jag er alla
 
 

en annorlunda barndom...

Min barndom var lite enkelt uttryckt annorlunda. Jag föddes väldigt sjuk (<-- länk då jag inte orkar förklara allt igen) och fick bo på sjukhus mina första 2 år i livet med några korta permissioner hem till min familj. Jag minns när jag var barn och tonåring och man satt hemma hos en kompis och kollade i deras bebisalbum - jag minns att jag alltid tyckte deras bilder var lite konstiga hahaha. Dom tyckte sen i sin tur att mina bilder var mycket märkliga. Mina bilder från mina första år är tagna på sjukhus och ibland vid några få tillfällen hemma när jag var på permission över dagen/helgen - men de flesta av mina foton från min tidiga barndom är från sjukhus. Andras bilder från barndomen var med jultomten, paket, tårtor mm - sådana bilder som mina egna barn har i sina fotoalbum och som jag nu förstår är det normala i ett fotoalbum från barndomen. Men jag såg ju mina bilder som normala - för det var ju min barndom. ja men förstår hur jag tänker va? Det som är ens egna vardag är det som man tycker är normalt...
 
 
 
Ibland funderar jag på vad dessa år har gjort med mig. Ens barndom präglar en till viss del även som vuxen och är man då uppvuxen i en sjukhusmiljö där provtagningar tillhör vardagen, infektionerna såsom lunginflammation avlöser varandra och den normala klädseln blir läkarrockar och gula infektionsrockar - ja men såklart måste jag ha blivit så som jag är till viss del på grund av detta? Frågan blir då hur hade jag varit om jag inte hade behövt utstå detta som bebis och litet barn? Det kommer jag aldrig få veta men jag gillar att filosofera och fundera så ibland fastnar jag i dessa tankar. Sen kan jag inte sätta fingret påvad som gjort mig till den jag är idag och hur jag egentligen är - jag är ju jag liksom men visst blir vi som vi blir på grund av vissa saker i våra liv...

födelsedag - igen...

Idag fyller min man år och jag förundras över hur många år vi hållit ihop. Grattis älskling på din födelsedag. Vi är väl inne på vårt 25 år ihop vilket är helt makalöst egentligen. Självklart har det gått upp och ner under dessa år - det är inte lätt att leva ihop med en annan människa det kan jag tala om. 
 
Jag brukar säga att JAG är ingen lätt människa att leva med - långt ifrån lätt att leva med - och nej det är svårt att leva ihop så är det. Ett älktenskap bygger ju på två individer och det är inte bara ens fel att det blir svårt att leva ihop - man är två som ska anpassa sig och jämka (fy fan vad svårt det kan vara ibland). jag tänker ofta på att vi levt ihop längre tid nu än vad jag har levt ihop med min mamma då jag bodde hemma, en ganska konstig känsla egentligen. Att jag levt och bott längre ihop med min man än med min ursprungs (kan man ens säga så?) familj.
 
  
första bilden är sommaren 1992 och andra bilden är sommaren 2016.
Tänk 24 år mellan bilderna. 
Tänk allt vi gått igenom, vad kloka vi blivit och vad gamla vi börjar bli...
 

vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

en fortsättning på min tanke som jag skrev om igår...

Igår skrev jag ett inlägg här på bloggen om det här med att sluta arbeta om jag hade haft råd. Jag kände spontant att nej jag skulle inte vilja sluta arbeta helt och jag skulle verkligen inte vilja "leva" på min mans inkomst. Idag - eller rättare sagt i natt - har tankarna fortsatt kring detta och jag bara kände att jag måste skriva ner dessa tankar. 
 
Alla har vi ju olika sorters arbeten som är tunga på helt olika sätt. Vi är oftast inte medvetna om vad ett arbete kräver om vi inte själva arbetar inom det, så är det. Och vi står alltid oss själva (och vår familj) närmst. Som undersköterska inom demensvården så är arbetet krävande både fysiskt och psykiskt - men jag gillar det iaf (oftast). Vissa dagar kan jag verkligen känna att nej jag orkar inte gå till jobbet jag vill stanna kvar i soffan och värmen under filten med en god bok men så i slutändan går jag till jobbet i alla fall. Vi har också helt olika arbetstider beroende på vad vi arbetar med. Jag känner spontant att jag skulle nog inte orka med ett arbete som hade arbetstider måndag till fredag dagtid. Inom vården har jag varierande arbetstider vardagar som helger - jag arbetar tex 7-14 ena dagen och 14-21 den andra, jag har lediga vardagar (som är guld värda) men jobbar istället helger och storhelger så som jul, midsommar, nyår, påsk mm. Det är arbetstider som jag trivs ganska bra med faktiskt - förutom det där arbetspasset som jag har varje gång som jag jobbar söndag (två helger av fem arbetar jag) för då jobbar jag 7-21 vilket är alldeles för långt och tungt att jobba. Det arbetspasset tar död på mig - och skulle jag kunna välja att gå ned i tid så skulle dessa arbetspass ryka på en gång. 
 
det är det där lilla extra som gör det...
 
Men om det sociala livet fortsatte utan att jag arbetade som Undersköterska skulle jag sluta arbeta då? Jag har min dröm som är att bli arkeolog och ja jag är nästan färdig med den utbildningen, jag har min C-uppsats kvar. Men att arbeta som arkeolog är inte heller det lättaste - men det är min stora dröm. Om jag vann pengar så skulle jag förverkliga den drömmen och sedan hemskt gärna arbeta som arkeolog - och då gärna i något varmt land (vilket är väldigt svårt att få). Men om jag vann massor av pengar så skulle jag kunna tänka mig att arbeta som volontär och då helst som grävande arkeolog. Det är min största dröm faktiskt. Men att arbeta som arkeolog är ju också ett arbete och det är tung fysiskt - i alla fall under den perioden som fynden ska grävas fram. Sen ska det ritas in på ett speciellt sätt (som inte är allt för roligt tycker jag), det ska katalogiseras varje fynd för sig, arkiveras i arkiv varje fynd för sig, skrivas rapporter, ansökas om pengar mm så att arbeta som arkeolog är ju inte bara guld och gröna skogar - även det arbetet har sina baksidor hur stor drömmen än är. 
 
  
  
 
Men så skrev jag igår om det här med att "leva" på makens pengar och hur jag ställer mig till det. Och den känslan står fast, jag skulle inte vilja "leva" på min mans pengar. Jag vill vara självförsörjande, eller i alla fall en del av försörjningen till vårt hushåll. Många kanske tycker att det är konstigt att jag tänker så, för mannen pengar är väl även mina.Nej jag har aldrig känt så faktiskt - visst är hans pengar en del av hushållskassan men det har aldrig känts som "mina" pengar. Möjligtvis har det känts som våra gemensamma pengar som kan spenderas på barnen men att jag skulle spendera mannens pengar på mig utan att ha en egen inkomst nej det skulle kännas mycket konstigt känner jag. Men det här har säkert mycket med uppfostran att göra. Jag är uppfostrad till en självständig och självförsörjande kvinna, så är det. Och så slog det mig - om jag nu skulle "leva" på min mans lön vad skulle då ske om han skulle bli långtidssjukskriven? Eller arbetslös? Eller gud förbjude om han skulle avlida? Hur skulle jag klara mig då är frågan? För det vet vi ju att ibland slår livet till och går helt fel väg mot vad vi hade tänkt oss och hur skulle man klara sig då är frågan? Ja jag kan ärligt säga att vi skulle inte klara oss på en sjukersättning från fk eller en ersättnings från arbetsförmedlingen och så är det för de flesta vuxna, även om man skulle dra ned på många saker i livet så finns hyran och det där andra kvar som ska betalas varje månad. Det där när livet nästan tar slut det har vi varit med om...
 
    
 
Sen en annan tanke som slog mig efter att jag skrivit mitt inlägg igår är om mitt välbefinnande är viktigare än min mans välbefinnande? Jag menar om jag skulle sluta arbeta för att min kropp skulle få vila och återhämtning så skulle min man fortsätta arbeta och hur skulle det vara för hans välbefinnande? Han kanske skulle känna ett stort krav på att tjäna in tillräckligt med pengar varje månad så att vi skulle klara oss och då kanske han skulle behöva arbeta trots att han kände sig sjuk. Eftersom en karensdag och sedan sjukavdrag skulle slå väldigt hårt mot ekonomin om man endast hade en inkomst till hushållet. Så vems välbefinnande är viktigast tänker jag - jag anser att bådas välbefinnande är lika viktigt och då blir det så att båda får arbeta och dra in pengar till hushållet... 
Och om jag skulle sluta arbeta nu vid 44 års ålder hur skulle då min kommande pension se ut? Vi har redan många kvinnor som lever som fattigpensionärer och dessa kvinnor har oftast arbetet hela sitt liv i alla fall deltid men pensionen räcker ändå inte till. Så hur skulle pensionen bli om man slutade arbeta redan nu? Visst man kan pensionspara men jag tror faktiskt inte att det räcker. Ingen vet hur livet kommer att se ut då när man väl får gå i pension - tänk om man då blivit ensamstående hur skulle ekonomin se ut då? Ja som ni läser så funderar jag just nu ganska mycket kring detta...

inte bara gnäll...

Nej den här bloggen ska inte bara innehålla gnäll - det har blivit lite mycket av den varan på sista tiden märkte jag. Jag har ju många saker i höst/vinter att se fram emot. En härlig Bloggmiddag nu i oktober som jag verkligen längtar efter, yngsta dottern som snart fyller 18 år och som vi såklart ska fira ordentligt, en tur upp till Umeå för att hälsa på min älskade mellandotter i november och sedan avslutningskonserten med KENT den 17 december. Så ja jag har saker att se fram emot och vara lycklig över. 
 
Och idag tog jag en välbehövlig långpromenad med Java. Sol, hög fin höstluft och natur var nog precis vad vi båda behövde idag. 
 
 
Sol, natur och hög fin höstluft var precis vad vi behövde idag. Nu sover Java och jag har börjat baka - energin är åter tankad.
 
Java fann himmelriket ute i skogen idag - en hel hög med pinnar. 
 
 
Självklart valde hon den längsta och kämpade tappert med att hämta den då jag kastade.
 
 

När vi hade födelsedagskalas förr här hemma...

När mina döttrar var små och vi hade födelsedagskalas så gillade maken och jag att göra roliga tårtor. Vi har foton på dem någonstans liggande men jag hittade två av tårtorna som inskannade foton i datorn nyss och kom då på alla dessa tårtor vi gjorde. Vi bakade alltid utan mall och skar ut figurerna ur hembakade tårtbottnar minns jag, eller ja någon gång köpte vi nog tårtbotten också om jag ska vara ärlig men det berodde lite på vilken figur vi fått lust att testa att baka. Vi har bakat Skalmantårta, Lilleskutt tårta, Bamsetårta, Vargen i bamse, en stor blå bil, ett långt tåg, Prinsessor, 
 
Bamse
 
Skalman 
 
Nu måste jag börja leta i våra fotoalbum om jag kan hitta bilder på de andra tårtorna. Minns också att det då i mitten/slutet av 90-talet inte var så lätt att få tag på speciella karamellfärger till bakverk så jag åkte in till en specialbutik inne i Stockholm och köpte t.ex svart och blå karamellfärg som inte fanns i vanliga handeln då. Det var ju inga proffstårtor men vi hade riktigt roligt ihop när vi bakade dem och oftast gjorde vi det lite i smyg för barnen så att det skulle bli en överraskning. 
 
 

uppgradering av middag...

När jag var barn gjorde min mamma ibland potatis- och purjolökssoppa med korv i och jag älskade den soppan. Jag har lagat den flera gånger som vuxen men liksom aldrig fått till den där helt rätta smaken och idag fick jag nog svaret då jag frågade mamma. Jo jag brukar ha i något lagerblad eller två i soppan, jaha ja där kom svaret för lagerblad det har jag då aldrig haft i. Men så tänkte jag laga denna goda soppa då idag men eftersom vi nu har en vegan hemma så tänkte jag att korven får jag ha på sidan om till den som vill ha så den kokade jag bredvid med en bit purjolök, morot och kryddor. Och själva soppan ville jag försöka göra lite matigare då när jag skulle göra den utan korv.
 
soppbasen
 
Så jag hade i även lite morot, en bit kålrot och även zucchini. 
 
Receptet blev alltså: 
6 potatisar skurna i bitar
 1 purjolök (nästan hela toppen fick koka med korven)
en halv morot
en halv kålrot
en halv zucchini 
1 dl röda linser
salt
peppar
en halv grönsaksbuljong
2 lagerblad
och en nygammal krydda som jag köpte för ett tag sedan och som jag minns att min mamma använde förut.
 
en mycket god krydda med mycket torkade grönsaker i.
 
den färdiga soppan blev mycket uppskattad av familjen och väldigt god. 

veterinärbesök och funderingar...

Vår hund Java har varit hos veterinären igen och jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle vara om vår sjukvård för människor såg likadan ut som veterinärvården för djur. De enda fasta kostnaden som jag som djurägare kan läsa mig till på veterinärens hemsida är vad själva veterinärbesöket kommer att kost men på detta besök så tillkommer allt möjligt som jag som djurägare inte har en aning om innan jag kommer in i undersökningsrummet. 
 
Som idag t.ex Java opererade bort en misstänkt knöl för drygt en vecka sedan och igår tyckte jag det började se irriterat och kanske till och med infekterat ut i operationssåret, jag ringde då veterinären och fick en tid idag. Jag frågade igår i telefonen om inte detta besöket skulle liksom ingå i operationskostnaderna som vi betalade för drygt en vecka sedan. Nja det gjorde det nog inte fick jag till svar, det får du prata med veterinären om blev svaret. Och såklart ska inte Java gå runt med en sårinfektion så vi måste ju gå till veterinären för att kolla upp detta. Så väl på plats då idag så kikar veterinären på såret och bedömer att det måste rengöras ordentligt innan hon kan kika på det ordentligt så då kommer en djurskötare in och rengör såret grundligt och sedan kikar veterinären på det igen och bedömer att det är infekterat. Då vill hon ta en sårodling och jag frågar innan hon gör detta hur mycket det kommer att kosta. 1000 kr får jag till svar - så hade jag inte frågat innan sårodlingen vad den skulle kosta så hade hon helt enkelt tagit en sårodling på Java utan att berätta för mig vad undersökningen skulle kosta.Till detta tillkommer även en återbesöksavgift och en avgift för sårtvätten - så nej detta besöket "ingick" inte som en uppföljning av operationen trots att det helt klart är en komplikation av operationen. Helt galet anser jag. Nu har vi som tur är en djurförsäkring som går in och täcker upp kostnaderna som överstiger vår självrisk - eller ja vi betalar 15% på allt som överstiger självrisken - men vi ska ju ligga ute med dessa pengar innan djurförsäkringen går in och betalar tillbaka pengar till oss. 
 
Historien runt hur veterinären betedde sig när vi skulle operera bort Javas misstänkta knöl är en annan historia men den innehåller inga ordentliga prisuppgifter och ett ganska barskt och dåligt bemötande mot mig som djurägare. Idag var iallafall veterinärens bemötande väldigt mycket bättre måste jag säga men bara denna oron över att man som djurägare inte vet vad ett veterinärbesök ska kosta kan ju få en att som djurägare att knappt våga ta sitt djur till veterinären. Nu gör ju vi djurägare det iallafall eftersom vi vill våra djur det bästa men att stå hos veterinären och inte veta om man kommer kunna betala besöket när man ska gå därifrån är inte roligt. Detta med priserna och att aldrig veta vad veterinärkostnaderna ska sluta på gör nog att många av oss drar sig för att ta våra djur till veterinären om det inte är absolut nödvändigt. Rutinbesök för att kontrollera den allmänna hälsan på vårt djur vet man ju aldrig vad slutbeloppet hamnar på känns det som.
 
Men tänk om sjukvården för oss människor skulle vara likadan som för våra djur. Vi går till läkaren med en misstänk halsfluss eller kanske en öroninflammation (ja eller vad som helst som får oss att söka läkarvård) och betalar ett besökspris till läkaren men sen under besöket så tillkommer kostnader på halsprov, blodprov, kontroll av blodtrycket och kanske även en koll av öronen mm - sen går man ut från läkaren och ska betala och vad slutsumman landar på vet man aldrig riktigt. Ja jag vet att sjukvården ser ut precis så här i vissa länder och jag är väldigt glad att vår sjukvård inte ser ut så - men för vården av våra djur ser det ut precis så. Vi som djurägare vet aldrig vad slutsumman kommer att sluta på när vi besöker en veterinär med våra djur... Sen tillkommer läkemedelskostnader som inte ingår i något högkostnadsskydd.
 
  

nu var det länge sen jag visade mig här...

Ja som sagt det var väldigt länge sedan jag skrev något här nu. Men idag kände jag ett behova av att logga in på bloggen och scrolla runt lite. 
 
Träningen som jag förut var så duktig med har legat i träda i snart 3-4 månader men idag var jag faktiskt äntligen ner till gymmet och körde ett pass. Det gick inte fort men det gick. Jag har sedan i april haft problem med ischias (eller sakroliakaleden) och smärtan strålar ner i hela höger ben och ner i foten på höger sida. Jag fick en kortisonspruta för detta när jag var hos min reumatolg sist då i april men den hjälpte inte mycket och ja självklart borde jag bett om en ny tid till henne men nu har jag inte gjort det utan har en tid den 29/8. Problemet med oss reuamtiker är väl att vi så ofta bara biter ihop och lever med smärtan... Då ska jag även påminna (tjata om) min ansökan om klimatvård som jag så väl behöver nu i höst men som reumatologen inte har skickat in än - trots påtryckningar och tjat från min sida. Men nus ka väl ändå ansökan skickas in hoppas jag, imorgon är reumatologen tillbaka från sin semester så då hoppas jag hon får mitt meddelande och ringer upp mig angående detta. 
 
 
 

Vita Arkivet - Fonus...

Just nu är det mycket död runt oss och jag har tänkt på det länge men liksom inte kommit mig för, men nu ikväll tog jag äntligen tag i det. Jag har fyllt i Vita Arkivet hos Fonus digitalt. Det är tydligen inte juridiskt bindande men jag känner att det spelar inte så stor roll faktiskt. Jag har inte någon förmögenhet, äger inget hus eller annat värdefullt utan jag vill endast använda mig av Vita Arkivet så att mina nära och kära ska ha ett litet hum om hur jag vill bli begravd.
 
Jag vill t. ex inte bli bränd och begravas i urna jag vill bli begravd liksom hel i kista, ja många tycker säkert att detta är väldigt konstigt men jag har alltid känt att det är så jag vill bli begravd. Så nu har jag skrivit ner det. Kanske låter det ännu konstigare detta att jag vill begravas hel i kista när jag står med i donationsregistret. Jag hör själv hur knasigt det låter nu när jag skriver det, men nej jag vill inte brännas. Jag vill verkligen inte det.
Sen finns det vissa låtar som jag gärna skulle vilja att de spelades på min begravning sen så får såklart mina nära och kära fylla på med vad de vill ha. Men jag har några låtar som jag gärna vill ha. 
 
Så mitt Vita Arkiv är mest som en lite guide för mina närmsta att kunna kika i om det värsta skulle ske och dom skulle behöva stå där helt oförberedda. Kanske låter det hemskt och lite makabert - men jag skulle gärna ha ett Vita Arkivet ifyllt för/av alla mina kära så jag hade ett litet hum ifall det värsta skulle ske... För jag vet att när man står där med döden och ska planera en begravning så är det svårt! Det är till och med svårt om döden kommit efter en tids sjukdom och man kanske vore mer förberedd - då kan jag bara tänka mig hur svårt det skulle vara att stå där om det ofattbara skedde helt oförberett.
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0