sommaren 2018

Sommaren 2018 är inte slut än men den här semestern i år känns längre och mer innehållsrik än vad någon semester någonsin gjort. Det kan bero på att mannen min och jag har haft 4 veckor ihop vilket vi nog faktiskt aldrig haft innan - när barnen var små så delade vi upp vår semester så att barnen skulle få vara lediga längre och sedan när de blev äldre så har det varit jag som sommarjobbat i några år då när jag försökte läsa till Arkeolog och förra året så kunde vi inte ta samma veckor för våra arbetsgivare. Men i år har vi haft 4 veckor ihop och vi har fyllt dom med kvalitetstid. 
 
Vi har tex varit 1 vecka på Kreta, en resa som vi har pratat om i flera år men aldrig fått till. Vi hae det så bra så att vi redan planerar nästa sommar men då måste vi ha 2 veckor så att vi hinner med iaf hälften av vad vi vill se på Kreta. 
 
      
   
lite småbilder på vår Kretaresa, ett längre inlägg om Kreta måste komma snart.
 
Vi har även hunnit med museum på hemmaplan i Stockholm. Det är trevligt att turista i sin egna stad också. 
 
      
    
ett litet urval på vår museetur. Först Vikinga Liv, sen Vasamuseét och sist Aquaria. 
Alla tre ligger på Djurgården i Stockholm. 
 
Och igårkväll var vi och såg Lisa Nilsson på Mosebacke. Hon firade "Himlen runt hörnet" 25 år - vi firar 26 år i sommar. 
 
      
Ett litet urval från konserten med Lisa Nilsson. 
 
På måndag börjar jag jobba igen efter semestern och det känns verkligen helt okej. Det var länge sedan som jag kände mig så nöjd med en semester. 
Familj, känslor, livet | | Kommentera |

nedräkning...

På söndag lyfter planet ner mot Spanien och min klimatvård som jag skrev om i mitt förra inlägg (<--länk). Idag jobbar jag mitt sista kvällspass på flera veckor och imorgon fredag är sista dagen jag jobbar innan resan. Så nu börjar nedräkningen på allvar. Jag har packat men vet med mig själv att jag kommer att packa om minst en gång i helgen. Det är alltid något som jag redan packat ner som jag kommer finna onödigt och något annat som åker ner i resväskan istället. Det här med att det är 2 arbetspass kvar stressar mig lite eftersom det känns som om det är en del som jag måste hinna med på jobbet innan jag åker - men jag ska försöka släppa det. Jag har faktiskt kollegor som kan ta över mina arbetsområden! Jag måste inte klara allt. Det är faktiskt en av fördelarna med att arbeta inom vården, vi är fler som har samma ansvarsområde och vi ska alltid "ta över" efter det förra arbetspasset. Ikväll när jag kommer så tar ju jag och min kollega över efter dagpasset och ikväll så tar nattpersonalen över efter oss - och så rullar det på inom vården. Varje "arbetslag" (oavsett tid på dygnet) tar över efter det förra "arbetslaget" och liksom fortsätter med det som det förra "arbetslaget" kanske inte hann med. Ja men ni förstår hur jag menar eller hur?
 
Så nu är det 4 dagar kvar innan resan och jag känner mig ganska lugn. Faktum är att resfebern nästan har släppt och det har att göra med att jag nu nästan har fixat allt inför resan. Försäkringskassan är nästan klar, räkningarna lägger jag in i helgen, packningen är (nästan) klar, jobbet sköter sig självt, transport till Arlanda är fixad, fickpengar växlade och biljetterna utskriva. Ja så ni ser det mesta är färdigt. Så nu snart kan jag liksom luta mig tillbaka och bara ta det lugnt.
 
Dessa bilder är från minklimatvårdsresa 2013.
Även dessa bilder är från 2013.
 
haha bjuder på denna roliga bild, den är från en häftig båtresa jag och några vänner som jag lärde känna 2013 tog en av kvällarna då 2013 i Spanien... 
 
Nu när dagarna rusar iväg här hemma inför resan så slår det mig att dagarna kommer rusa iväg lika fort där nere. De 4 veckorna där nere kommer gå sjukt fort - i alla fall ibland. Vissa dagar där nere kommer gå långsamt (de dagar som hemlängtan till familjen kommer - för ja såklart kommer de dagarna) eller de dagar som själen kommer ikapp och saknade eller sorgen över något/någon kommer och jag blir ledsen och låg där nere (för ja jag vet att de dagarna också kommer där nere det gör de alltid - det är som om själen kommer ikapp när jag får ta hand om bara mig själv). Men för det mesta kommer dagarna att rusa iväg även där nere i Spanien...
Benalmadena, Familj, klimatvård, reumatism | | En kommentar |

vem är viktigast...

Ibland funderar jag på allt detta prat om att "du är viktigast i ditt liv" "den viktigaste i ditt liv? titta i spegeln och du får svaret"... Ja självklart är jag viktig men viktigast - jag vet inte.
 
Som mamma, maka, syster, dotter, moster, vän (och ja säkert en hela massa annat också som man är i livet) och yrkesarbetande kvinna så är det ibland svårt att vara det viktigaste i mitt liv. Det viktigaste i mitt liv är oftast att min familj mår bra. Men om inte DU mår bra så mår inte din familj bra får jag läsa och höra ibland. Men är det verkligen så? Är det alltid JAG som är viktigast? Jag har svårt för detta det ska jag erkänna för i mitt liv så är VI alla viktiga. Om en av oss mår dåligt så mår även jag dåligt och då spelar det väl ingen roll om JAG är det viktigaste i mitt liv? Jag tycker det har blivit vanligare och vanligare på senare tid att alltid framhålla sin egna "viktighet" och jag är inte helt överens med den linjen. Jag kan inte alltid vara lycklig och viktig för jag har ett ansvar om fler än mig själv... 
 
Kanske har detta att göra med att jag har ganska mycket att ordna och fixa för andra i min omgivning? Kanske är jag helt enkelt inte den viktigaste i mitt liv för mig? Kanske är det så att min lycka hänger på andras lycka? 
 
Men är man alltid viktigast i sitt egna liv? Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Om jag alltid skulle se till att jag var lyckligast och viktigast i mitt liv så skulle jag behöva försaka andra i min omgivning och det är jag inte beredd att göra faktiskt. Kanske är jag dum som tänker så här. Kanske är jag helt ute och "cyklar" i mina tankar om andras viktighet och mitt egna ansvar om min lycka. Men måste man alltid sätta sig själv först i livet? På flygplan och så blir man alltid informerad om att rädda sig själv först och sen kan man rädda andra och ja det låter ju så självklart. Självklart behöver jag syrgasen först om jag sedan ska kunna sätta på syrgas på någon annan - men har det samma symbolik i det verkliga livet. Jag vet inte om jag ska vara ärlig... Och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte ens om jag mitt i den paniken som skulle uppstå skulle sätta syrgasmasken på mig själv först eller om jag i allt kaos faktiskt skulle se till att mitt/mina barn fick syrgas först - jag så är det faktiskt. I mitt liv är vi alla i familjen viktiga och ingen av oss är viktigare än någon annan - vi är alla LIKA viktiga. 
 
Så alla dessa texter om att DU är viktigast i DITT liv - nej jag "köper" inte det rakt av...
 
 
 
Familj, livet | | Kommentera |
Upp