"alla kvinnor kan föda naturligt"...

Läser en artikel i Aftonbladet och blir så förbannad, ledsen och rädd. Har inte förlossningsvården kommit längre? Vet inte förlossningsläkare att vissa kvinnor och barn dör i barnsäng på grund av för trånga bäcken och liknande. Det är år 2013 och ibland tycks inte förlossningsvården kommit längre än 1813 (som en vän till mig skrev på FB).Och att förlossningsläkaren har sagt: "alla kvinnor kan föda naturligt" är skitsnack! Jag är tyvärr ett levande exempel på att så ej är fallet, tyvärr!
 
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16634955.ab
 
När jag/vi 1993 skulle få vår första dotter så trodde vi så klart (som alla andra) att en förlossning det fixar alla, det kommer gå bra... 14 dagar över tiden bestämdes det att jag skulle bli igångsatt eftersom jag visade tecken på att ha havandeskapsförgiftning. Den 17 augusti 1993 kom vi lyckligt ovetande in på SÖS och påbörjade allt - den 20 augusti 1993 är hon född vår högt älskade dotter (det tog alltså 3,5 dygn). Vill ni läsa mer om förlossningen/förlossningarna så kikar ni in här, här och här (<--länkar). Vid min sista (tredje) förlossning/kejsarsnitt så upptäcks det att mitt bäcken är alltför trångt för att ett barn ska kunna komma ut - det är något med det yttre bäckenmåttet som är för trångt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är fel/för trångt. Kanske skulle jag försöka ta reda på det...
Det mest skrämmande i detta är att jag på sommaren 1993 röntgade mitt bäcken eftersom jag endast är 150 cm lång och då görs/gjordes alltid denna sorts röntgen. Allt såg bra ut blev svaret från röntgenläkaren. Men när min sista förlossningsläkare (som upptäckte att det var för trångt) började kolla lite mer noga på mina röntgenplåtar och dess svar så märker hon att måtten är hopräknade fel, dom har typ vänt på siffrorna/räknat helt fel. Detta hade kunnat kostat oss (mig och dottern/döttrarna) livet! Och nej jag har inte anmält detta, har inte orkat - ni vet allt gick ju bra...
 
Men när jag läser artiklar om sånt här så kommer allt tillbaka till mig, som en kalldusch. Och jag blir så förbannad, ledsen och rädd att detta fortfarande händer i vårt land, 2013! Det anser jag är skandal.
 
 
Min älskade familj <3

förlossningar i slutet av 1990-talet...

Ibland när jag tänker på min första förlossning och de nästkommande så känns det som om det hade kunnat utspela sig på typ 1800-talet eller något liknande, men det utspelade sig i mitten av 1990-talet. Att det i mitten av 1990-talet fungerar så på en förlossning är helt otroligt. De lyssnade inte på mig alls, den födande kvinnan. Nu kan ni läsa om en liknande berättelse inne på min väns nya blogg. Det är f*n helt otroligt hur slarvigt de (personalen på förlossningen) har betett sig, i våra fall.

Nu kan man ju se det som att vi ska vara glada för att vi fick friska barn och det lovar jag er att det är vi, men det ska inte gå till så här i vår tid. I min väns fall slutade det med en stroke, i mitt fall slutade det med ett katastrofsnitt och en rejäl infektion för både mig och min dotter.

Snart kanske jag skriver om min 3:e och sista förlossning, ska bara få tid att skriva ner det.


Jag och mina underbara döttrar, dagen efter min sista/3:e förlossning.

lite mer än 15 år sedan....

April för 15 år sedan, då väntade jag mitt andra barn. Jag var orolig inför förlossningen eftersom den första inte riktigt blev som jag hade trott. Jag tog upp min oro med min barnmorska på MVC och hon ordnade så att jag fick träffa en förlossningsläkare på SÖS. Hon tyckte inte att jag behövde oroa mig eftersom hon verkligen inte trodde att det skulle upprepa sig med min komplicerade förlossning. Men jag var orolig, jag var 22,5 år och hade 20 månader innan genomgått en oerhörd prövande förlossning som slutade i ett akut kejsarsnitt. Jag ville ha garantier för att denna förlossning skulle bli "normal" annars ville jag ha ett planerat snitt. Men jag skulle inte tro att jag kunde komma och kräva något sådant, det var inte riktigt så läkaren uttryckte sig men undertonen fanns där. Hon tyckte jag skulle ta det lugnt och vara glad över att storasyster mådde så bra. Jag fick träffa henne 2 gånger och sista gången gick hon med på att jag skulle få ett datum för ett planerat kejsarsnitt. Men jag skulle inte få det 10 dagar före beräknad förlossning som är det vanliga, nej jag fick ett datum som låg 3 dagar efter mitt beräknade förlossningsdatum. Hon tyckte som så att om min förlossning inte hade startat spontant innan jag hade gått 3 dagar över tiden så kunde dom bjuda på ett kejsarsnitt. Och ja så klart startade det ingen förlossning, jag hade knappt förvärkar. Men jag gick och var orolig i närmare 2 veckor att det skulle sätta igång och att vi skulle få hålla på i 4 dygn även denna gång.

Den 11 april kl:6.30 åker vi in till SÖS. Vi ska vara där kl:7.00 för att bli iordninggjorda inför operationen. Kl.09.06 föds då vår andra flicka, 48 cm lång och 3695 gr tung. Hon hade navelsträngen runt halsen 3 varv, så dom får skjuta tillbaka henne lite grand och lirka loss navelsträngen innan dom kan ta ut henne ordentligt. Jag får ha henne en liten stund på mitt bröst innan hon bärs iväg av sin pappa och en barnmorska följer  med för den första vägningen, mätningen och påklädningen. Kvar ligger jag och känner mig lycklig. Vilken skillnad på att få ett planerat kejsarsnitt och ett akut kejsarsnitt. Den här gången hann jag få se henne ordentligt innan dom gick iväg med henne. Redan på kvällen den 11 april var jag uppe ur sängen och den 12 april så fixade jag att få upp henne själv ur "baljan", vilken skillnad mot förra gången då jag var helt mörbultad och så trött.

tankar, känslor och förlossningar....

Just nu läser jag del 2 av Katerina Janouch serie, systerskap heter den och jag tycker nog att den här är bättre än första delen. Kanske beror det på att man får följa med Cecilia som barnmorska på förlossningen mycket mer.

Jag är förlossningstokig har jag märkt. Jag slukar allt som handlar om förlossningar. Själv tror jag att det beror på att jag själv aldrig fick uppleva den/dem förlossningar som jag alltid har drömt om och som jag så självklart trodde att jag skulle få. Tänk så naiv man kan vara när man drömmer om framtiden och vuxenlivet. Men det är lite snopet att ligga med värkar i närmare 4 dygn och sen få ett kejsarsnitt, jag vet att jag inte hade något val men känslorna kan jag inte styra. Självklart skulle jag också ha velat veta hur det är att "föda" barn, alltså vaginalt. Jag vet att jag inte kunde välja själv och att jag har kunskaper som också är viktiga. Men känslan av att inte ha fått uppleva dom första minuterna och den första omvårdnaden av mina älskade döttrar gör lite ont. Jag vet inte riktigt hur en alldeles nyfödd bebis luktar, jag vet inte hur det känns att sätta på den första blöjan och de första kläderna, alla dessa saker vet istället min älskade man, men inte jag och det gör ont ibland. När han fick den där första kontakten med våra döttrar så låg jag på ett operationsbord och blev ihopsydd. Självklart unnar jag honom denna första tiden och jag tror att det har gett far och döttrar ett alldeles extra starkt band, men jag hade gärna velat vara med. Jag hade velat vara med när det mättes och vägdes och fixades men nu blev det inte så och det kan jag ärligt sakna. Inga riktiga bilder har vi på dessa ögonblick heller, jo en första bild har vi på 3:e och sista dottern när hon ligger och ska bli vägd och mätt och hon inte ännu har fått på sig varken blöja eller kläder. När hon ligger där bara några minuter gammal. Å vad jag älskar den bilden.

Jag erkänner att jag just i detta är avundsjuk på min man. Jag är avundsjuk på att han fick de första minuterna, den första timmen med våra döttrar, att han fick väga, mäta, klä på och snusa på en helt nyfödd flicka. Och han fick denna första tiden med alla våra 3 döttrar, vilken lyx. Det här är nog första gången som jag verkligen sätter ord på detta, ja jag är avundsjuk på min mans första möten med våra döttrar.

17 år sedan...fortsättning....

Ja den 20 augusti 1993 kom hon då äntligen våran älskade dotter efter mycket arbete och smärta. På grund av det illaluktande fostervattnet fick jag penicillin i 10 dagar och genom amningen så fick min lilla tjej också penicillin, läkaren tyckte det var bra att hon fick i sig lite penicillin från mig för eventuellt hade hon fått lite vatten i lungorna. Men apgarskalan var 10 för henne på en gång och det är visst väldigt ovanligt vid kejsarsnitt har jag fått veta.

Efter våran pärs nere på förlossningen så ska vi då äntligen få åka upp till BB-avdelningen, den lilla nya familjen. Jag var så trött och ville helst bara få sova. Men när vi rullar ut från hissen så står hela släkten där och väntar på oss. Det var min mamma, styvpappa, storasyster med make och 3 barn, svärmor och svärfar och alla har dom oroligt följt dramatiken hemifrån. Mamma ringde förlossningen flera gånger för att se hur det var med mig tills hon inte vågade ringa mera på grund av sin oro, då lät hon min storasyster ringa istället. Dom hade alla varit så oroliga för mig och det blivande barnet. 4 dygn på förlossningen hör inte till vanligheten riktigt. Just då var jag mest trött och irriterad över att dom alla stod där och väntade på oss men nu i efterhand är jag glad, tacksam och rörd. Vilken kärlek dom kom med där allihopa och vilken oro dom hade levt med i flera dagar.

Vi blev kvar på BB i 6 dagar, jag fick feber och blodtrycket ville inte riktigt gå ner ordentligt. Huvudvärken hade jag kvar i nästan 2 veckor och vätskan som jag hade samlat på mig i kroppen försvann sakta men säkert under den första månaden. Men vi fick vara tillsammans på BB hela tidenden lilla familjen, maken min fick en säng inrullad till sig så att vi kunde bo ihop inne på ett enkelrummet.


17 år sedan....

För precis 17 år sedan hade vi beräknat förlossningsdatum på vårat äldsta barn. Jag tänkte att jag självklart skulle få gå några dagar över tiden eftersom jag var förstföderska och allt, men att hon skulle komma först 17 dagar senare var inget jag hade räknat med. Det beräknade datumet kom och gick och flera dagar lades till, när jag hade gått 14 dagar över tiden var vi hos barnmorskan för kontroll. Jag nämnde lite i förbigåendet att jag hade en sådan konstig tryckande huvudvärk, så blodtrycket kontrollerades och äggvitan i urinen kontrollerades, ja jag hade fått havandeskapsförgiftning, blodtrycket var 130/85 och 3+ i protein i urinen. Barnmorskan skickade hem oss och sa att vi skulle invänta samtal från SÖS specialistmödravård. Vi hade knappt hunnit innanför dörren så ringde telefonen, specialistmödravården ville ha in mig omgående så jag skulle ta med en packad väska och komma in.

Ja sagt och gjort, tisdag den 17 augusti kom vi då in på SÖS specialistmödravård och jag blev undersökt. Barnet mådde bra men jag hade inga värkar och blodtrycket hade nu gått upp lite till 140/85, så jag skulle bli igångsatt bestämdes det. Min blivande make och jag tittade på varandra och sa: snart är vi föräldrar, haha vad naiva vi var.

Man började med att göra en induktion med gel men det hjälper knappt någonting, så det sätts dropp. Fram emot kvällen den 17 augusti tycker dom att vi ska avsluta droppet för natten och jag och maken ska få gå till en avdelning och sova. Jag kan lova att vi sov inte mycket den natten.

Den 18 augusti får jag då dropp igen, sammandragningarna kommer ordentligt och blodtrycket har sjunkit lite till 135/85. Vi håller på med dropp hela dagen, sammandragningarna kommer och går, ibland för tätt så att droppet måste sänkas ibland för svagt så att droppet måste höjas, hela dagen höll vi på. Var uppe och gick och försökte göra allt "rätt", använde TNS, försökte lustgas och vi tyckte att det här gick ju bra. Så kom kvällen och dom tycker vi ska försöka sova lite på natten, så droppet kopplas bort och vi får åka upp till samma avdelning som natten innan, nu började vi fundera lite. Vi sov lite båda två, jag fick smärtstillande och en sömntablett så jag var nog den av som sov bäst tror jag.

19 augusti bär det av ner på förlossningen igen, nytt dropp sätts och samma sak igen som dagen innan, ibland för svaga värkar ibland för starka. På eftermiddagen går vattnet efter att dom har undersökt mig, jag är öppen max 2 cm. Nu börjar jag bli lite trött. När kvällen kommer så försöker dom få oss att gå med på att åka upp till avdelningen och sova, men jag vägrar. Nu har jag börjat bli lite rädd, dels för att det känns som om det inte händer något fast kroppen jobbar som bara den hela tiden och dels för att fostervattnet har gått. Jag ville fortsätta. Dom kopplar på en EDA tillslut kl:02.10 efter ganska mycket tjat från min sida om att lustgasen ej hjälper. Lite hjälp får jag av EDA´n men inte mycket, jag upplever fortfarande en enorm smärta, men dom vill inte fylla på EDA`n så ofta som jag vill. Hela natten håller vi på med värkstimulerande dropp och EDA och min man är underbar. Han finns vid min sida hela tiden och stöttar mig, försöker få mig att dricka och talar i mitt ställe då jag ej kan prata själv på grund av smärtorna.

20 augusti, hela morgonen är en stor dimma ronden kommer och går men jag minns ingenting av den, jag minns ingenting av natten 19/20 augusti förutom att jag hade ont, ont, ont och ingenting hjälpte. Kl: 9.20 kommer Dr: Thomassen in och säger att vi får välja, sugklocka eller kejsarsnitt. Men sugklockan kan inte sättas innan jag är öppen mera, så vi väljer kejsarsnitt, jag känner att alla mina krafter är tömda nu. Jag rullas in på operation och då bedövningen för kejsarsnittet ska fyllas på så upptäcks det att EDA`n inte har tagit ordentligt, den sitter snett. Så en ny ryggbedövning sätts och jag får då äntligen förklaringen till varför smärtan inte ville ge med sig och varför jag ville ha påfyllning hela tiden i EDA`n.

Kl:10.45 kommer hon då äntligen, våran underbart fina flicka: Emelie. 51 cm lång och 3985 gr tung. Pappa får gå iväg med sin fina dotter och göra henne i ordning medan dom syr ihop mig. På grund av illaluktande fostervatten sprutar dom mig med Zinacef och tvättar ur ordentligt. 1 timme senare får jag äntligen träffa min dotter, då ligger hon tryggt i sin pappas famn inne på vårat rum på förlossningen, vägd, mätt och påklädd.

Märligt att man kan minnas allt på samma gång som man inte minns någonting. Så upplever jag att dessa dagar var, jag minna allt men ändå ingenting.

Uppdatering: När jag fick min 3:e dotter så upptäcktes det att mitt bäcken var allt för trångt för att kunna föda "naturligt", det berättar jag om senare. Men det hade varit bra om det upptäckts vid det 1:a kejsarsnittet....


RSS 2.0