jag tror inte riktigt...

Alltså jag tror inte riktigt jag fattat detta än. Innan jul så hade jag en tid till plastikkirurgen på Karolinska sjukhuset. Jag skulle få veta om jag kunde få en beviljad bukplastik. Läkaren frågade, mätte, pratade, berättade och informerade en massa och sa sen till slut att jag fick en operation beviljad. Inom 3-6 månader så ska jag få min bukplastik och jag kan inte riktigt fatta det än. Jag vet att det är en stor operation, jag vet att det kan tillstöta komplikationer (som med alla operationer), jag vet att jag kommer få ett stort/långt ärr på magen - ja jag vet allt detta men jag vill iaf göra operationen. Jag har i flera år (skulle kunna säga 20 år men ska väl inte överdriva kanske) faktiskt lidit över min mage och då inte främst det estetiska med magen utan alla de jobbiga saker en hängande buk faktiskt medför. Jag vill inte behöva "pula" ner magen i byxorna, jag vill slippa bli svettig under magen, jag vill slippa besvär vid varmt väder (och kallt), jag vill slippa många saker som jag inte ens tänker skriva om här... Främst vill jag slippa mitt navelbråck som bråkar med mig dagligen...
 
Efter 3 kejsarsnitt och en ganska stor viktnedgång så är magen inte riktigt min bästa vän om jag säger så. Den hänger och den är sned, men som jag skrev innan så är det estetiska inte det viktigaste. Min mage vittnar om att jag varit gravid och fått 3 underbara döttrar vilket jag är oerhört stolt över, så estetiskt har jag egentligen inga problem med magen. Men de där fysiska besvären som kommer med hänget stör mig enormt. Jag har även ett ganska stort navelbråck som kommer att åtgärdas samtidigt och det är nog kanske egentligen det viktigaste. För det där satans bråcket ställer till många problem. Nu kanske fler av er anser att jag då borde "nöja" mig med en operation av navelbråcket, men nej det kommer jag inte alls nöja mig med. Och jag vet att jag inte kommer få en mage som en 16-åring igen - det handlar inte om det. 
 
Självklart förstår jag att många kommer tycka att det här är helt fel av mig att göra. Men jag tänker strunta i det och faktiskt för en gångs skull göra något som gynnar endast mig! Jag tänker vara egoistisk och genomgå denna bukplastik endast för att jag ska få må bra. För att jag ska få slippa lida av mitt bukhäng och mitt navelbråck! 

2 år idag...

Idag för två år sedan hade jag precis gjort min GBP operation, kämpade säkert med att få i mig vätska just nu för 2 år sedan. Många undrar säkert varför jag gjorde en operation, jag får ofta höra: "men så stor var du ju inte", "jag minns inte dig som så tjock", "hade du verkligen testat att banta innan" ja och andra liknande saker. Nej jag var kanske inte SÅ stor, men det räckte för mig. Jag kände mig kolosal! Jag hade testat allt i bantningsväg och ingenting fungerade, faktiskt ingenting. Jag kanske gick ner några kilon men gick upp dom lika snabbt igen och gärna några kilo extra. Så där höll jag på i flera år och till slut fick jag nog. Jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i en spegel. Jag kände mig stor, tjock, ful och jag var så trött hela tiden och hade konstant värk i kroppen och då inte "bara" reumatisk värk nej kroppen värkte av alla överviktskilon. Nu när jag gått ner 32 kilo så har jag faktiskt kunnat sluta med mina starka värktabletter, jag tog Tradolan 150 mg två gånger om dagen förut vilket jag alltså inte gör nu längre. Och jag är faktiskt glad att jag vågade ta steget och be om hjälp! För det ska ni veta, att gå iväg till läkaren och be om hjälp med sin fetma det är inte helt lätt. Man går till läkaren och säger typ: "hej jag är så tjock och jag fixar inte det här själv, snälla kan du hjälpa mig - kan du skriva en remiss till mig för en fetmaoperation". Och så får man stå där "med mössan i hand" och hoppas på att läkaren faktiskt ska skriva en remiss... Men jag vågade och jag vann kan man nog säga, för så bra som jag mår nu idag var det länge sen jag mådde.
 
det här är jag någon månad innan operationen. 
Stor, tjock och trött. 
 
Nu orkar jag träna ordentligt (eller ja oftast iaf), jag orkar ta långpromenader och jag mår bra. Jag kan äta allt i begränsad mängd och jag känner mig inte längre stor, tjock, fet och ful. Jag känner igen mig själv när jag går förbi en spegel och vet ni det är guld värt. 
 
Här är jag för någon månad sen. 
Pigg, glad och ganska tillfreds med mig själv.
 
 

att lyssna på kroppen och att känna sig nöjd...

Trots att jag nyligen var iväg på utlandsvård för min reumatism så värker kroppen just nu. Det är nog hösten och kylan som ställer till det, det brukar vara det. Egentligen skulle jag behöva komma iväg och träna för jag vet att det är bra för min kropp. Men när kroppen värker och tröttheten är ett faktum så finns inte träningslusten där. Det tar emot att gå iväg att träna. De senaste dagarna har jag även allt oftare haft yrsel och det stör mig otroligt mycket. På fredag ska jag på återbesök 2-års besöket efter min GBP och då ska jag ta upp det här med yrseln, för det känns som om det kanske finns ett samband mellan operationen och min yrsel. Kanske har jag järnbrist eller något annat. En sak som stör mig - och som egentligen inte borde störa mig alls eftersom jag faktiskt egentligen är nöjd med min vikt nu - är att jag knappt gått ner någonting det senaste året. Tyvärr är det så här att har man en gång haft en ätstörning och viktproblem (viktfixering) så lever det kvar inom en typ hela tiden och just nu känner jag en lätt ångest över att ha stått still i vikt i över ett år. Självklart är det bra att stå still i vikt, att vara viktstabil, men just nu känner jag att jag skulle velat gått ner några kilo till tills återbesöket. Jag vet att känslan inte är helt rimlig och jag försöker verkligen intala mig att min vikt är precis där den ska vara, men just nu har jag det svårt att känna mig nöjd. Kanske har det med tröttheten, värken och det allmänna "kaoset" att göra. Jag har några "före" och "efter" bilder som jag tittar på ibland. Jag behöver dessa bilder ibland för att verkligen "se" att jag nuförtiden faktiskt är normalviktig och inte längre tjock... Jag brukar inte skriva inlägg där jag klagar på min vikt och kropp men idag kände jag att jag behövde få ur mig dessa tankar. Genom att få ner tankarna i skrift kanske jag kan komma underfund med vad de egentligen bottnar i nämligen. Ibland måste man "blotta" sig för att komma ett steg närmare svaret... Jag menar jag är ju inte korkad och jag ser ju att det hänt massor med min kropp och vikt. Men inom mig känner jag mig inte nöjd just nu! Men som sagt jag tror att min känsla egentligen bottnar sig i något annat och det är den orsaken jag måste finna nu. Varför känner jag mig inte nöjd med mig själv? Och varför tror jag att skulle känna mig bättre om vågen visade några andra siffror?

lågt blodtryck...

Jag har till och från haft problem med yrsel och svimningar. Minns att jag svimmade ofta som barn men att läkarna aldrig hittade orsaken till varför jag svimmade. Men nu var det länge sedan som jag kände av detta. Jag har försökt koppla ihop svimningsattackerna med om det vart något speciellt just då och oftast har det vart som så att jag haft extra ont i kroppen - främst ryggen, skulderbladen och nacken när det blivit så där med yrsel och svimningar. 
 
Men i morse hade jag inte extra ont. Jag kände nästan direkt när klev upp i morse för att göra mig i ordning för att åka och jobba att jag kände mig konstig. Jag var trött på ett annat sätt än jag brukar och kände mig liksom matt. 
Men envis som jag är så "kämpade" jag på och klädde på mig, åt lite frukost och borstade tänderna. Men så när jag skulle gå ut genom ytterdörren - ytterkläder och allt var på så bara kände jag att jag fixar inte detta. Jag svimmar nu! Så jag skyndade mig in och la mig på soffan och svimmade nog där en stund tror jag. Inser att jag måste ringa jobbet och sjukskriva mig för jag skulle inte kunna ta mig dit. Och jag vet att en lördagsmorgon är det inte så jättelätt att få in någon ny personal om någon blir sjuk. Så jag ringde och sjukanmälde mig och jag lät nog mer död än levande när jag ringde. Jag kände mig verkligen super dålig. 
 
Så kommer min älskade man upp och undrar lite stilla vad som händer. Jag berättar att jag inte mår bra och han blir ganska arg på mig att jag ringer jobbet först och sen tänker ropa på honom. Självklart skulle jag ropat på honom först men ibland tänker man inte klart... 
Nu har blodtrycket börjat hämta sig lite så nu mår jag mycket bättre. Men när jag hade "repat" mig lite i morse och tog blodtrycket så låg det på 74/46 alltså väldigt lågt. Inte alls konstigt att jag svimmade alltså! Undrar lite stilla hur lågt det var innan jag "repat" mig lite.
 
Mannen köpte lakrits (som ska vara bra för blodtrycket) och en tidning om odling <3

förutfattade meningar kring en GBP...

Jag tror att jag har skrivit om detta förut (<--länk) men tänker skriva om det igen. Jag har aldrig ljugit om att jag i november 2012 genomgick en GBP  (<--länk) och jag kan ärligt säga att det är en av de bättre sakerna jag beslutat mig för att genomgå i mitt liv. Jag hade provat allt men ingenting fungerade, jag blev bara tyngre och tyngre och fick mer och mer ont i min kropp och jag blev deprimerad. Hon jag såg i spegeln var inte jag! 
 
I förrgår jobbade jag på en avdelning som jag inte vart på på länge, säkert ett år sedan jag jobbade där senast. En av de som jobbar där kände inte igen mig först och när han sen "inser" att det är jag så överöser han mig med uppmuntrande ord och peppande kommentarer om hur duktig jag vart och "vad fin jag blivit" m.m. men så frågar han tillslut: -Hur har du gjort, snälla berätta för mig jag vill också gå ner i vikt. -Jag gjorde en magsäcksoperation för något år sedan, svarade jag. -Jaha (säger han besviket) men då är det ju inget konstigt att du blivit smal... Och så var det inte mer med det ansåg han. -Nja svarade jag, riktigt så enkelt är det ju inte, jag tränar ordentligt, äter (oftast) bra mat och har faktiskt jobbat mig ner i vikt på egen hand. -Nej men du har ju opererat dig, får jag till svar. 
 
Jag blir inte ledsen längre av denna okunskap men jag blir faktiskt irriterad. Att göra en GBP är faktiskt inte "att välja den enkla vägen" och alla som gör en GBP går faktiskt inte heller ner i vikt, det ligger jobb bakom en viktnedgång även efter en operation. Men jag inser ju att okunskapen är stor bland de flesta då det gäller dessa operationer. Som tur är har jag min familj, släkt och mina vänner bakom mig och de vet hur mycket jag jobbat och jobbar för den här viktnedgången. De vet att jag inte tagit den enkla vägen! För de ser hur jag kämpar dagligen med maten, träningen och allt runt om kring som följer med en operation...
 
Men ja okunskapen är stor och många har förutfattade meningar kring överviktsoperationer - det har jag verkligen fått förstå nu efter att jag gjorde min...
 
nu längtar jag till att alla goda bär (och frukter) kommer igen...

löpträning utomhus...

I och med att jag slutade skolan och skrev in mig på arbetsförmedlingen så bestämde jag mig för att jag måste spara in på lite saker. Så träningskortet på SATS var en sak som fick avvecklas - det kändes lite väl dyrt och eftersom jag just nu inte ens vet om jag har a-kassa att vänta så måste jag spara. Men träna vill jag göra så nu blir det utomhusträning. Löpträning har jag valt - eller jag varvar löpning med snabb promenad, orkar inte springa hela rundan än men det kanske kommer. 
 
Imorgon ska jag gå till Stadium och inhandla en bra "magtränare" - ungefär som en medicinboll men ändå inte. Äsch bild kommer när den är inhandlad. För löpträning måste ju varvas med annan träning och visst jag måste spara in på utgifter men en träningsgrej för 299 kr kommer jag "kosta" på mig. Så det så!
 
Men så jag har alltså löptränat nu några gånger - har nog blivit ungefär 3 gånger i veckan sista veckorna. Och idag blev det första löppasset i snö. Jag skulle behöva ett par bra löpskor som fixar snöunderlag men ja det var ju det där med pengar... Får se hur vi löser det helt enkelt.
 
 
löprundorna blir på mellan 3-4 km!
 
och alltså det är ju så vackert ute ibland att man bara måste pausa Runkeeper och fota lite.
Själen mår bra utav det!
 
bilder från dagens runda i snön.
 
fast åka skridskor redan nu när isen precis har lagt sig - nej det skulle inte jag våga.
Fast dessa skridskoåkare hade isdubbar och sånt där "spett" som de kunde känna med, så de åkte nog säkert.
Men jag skulle aldrig våga...
 
 

det här med vikt...

Det är ganska konstigt det här med vikt. Så lite som jag väger nu var många år sedan sist jag vägde så lite. Jag känner mig faktiskt riktigt smal nu för tiden och trivs bra i min kropp, visst några kilo minus till gör inget men i det stora hela är jag nöjd. Men för några (nåja för 20-22 år sen) hade jag tyckt att jag vart tjock om jag vägt så mycket som jag väger nu. Så det är konstigt det där med vikt. 
Visst jag har blivit äldre, jag har väntat fött och ammat 3 barn, jag har "fått" (tack snälla eller inte) en reumatisk sjukdom under dessa 20 år så visst kan de kilon som eventuellt är lite för mycket nu få vara så. Det är inget som jag nu kommer hetsa bort, blir det minus på vågen så blir jag nöjd om inte är jag nöjd i alla fall.
 
Men det jag kom att tänka på och det som jag förvånas över är hur olika en ser på sin egna kropp och vikt under livets gång. När jag var drygt 17 år och precis hade gjort slut med en pojkvän (som jag vart tillsammans med ganska länge) så vägde jag 6 kg mindre än vad jag väger nu och då kände jag mig enormt stor. Jag kunde inte förstå att jag blivit så stor (tjock) - dock försvann kilona ganska snabbt så fort jag började "leva singelliv" igen. Men just det här att jag nu när jag väger 6 kg mer än då kan känna mig smal och snygg nu är ju egentligen lite konstigt. Men som jag skrivit ovan mycket har ju hänt i/med kroppen på dessa 24 år (blir det sedan jag var 17 år) men sen var jag nöjd och ganska tillfreds med vikten (med en avstickare i matmissbruksfällan) tills jag fick barn. 
 
Nu kan jag som 41-åring inte ens tänka mig att väga så lite som jag vägde när jag första gången blev gravid, vilket är mer än 10 kg mindre än vad jag väger nu. Skulle jag gå ner så mycket i vikt nu skulle ju hela jag försvinna känns det som. Men tänk så olika en kan tycka om sin egna kropp beroende på vart i livet en befinner sig...
 
jag blir fortfarande lite förvånad när jag ser mig själv i ett skyltfönster eller i en spegel.
Denna bild var från i somras (då vägde jag 4 kg mer än vad jag gör nu)
 
så här såg jag ut sommaren innan jag blev gravid första gången.
Ganska liten...
 
här är jag som liten bebis och min mamma.
 
    
här är några före och efter bilder.
efter bilderna är tagna i somras - dags att ta nya nu tror jag.

för ett år sedan...

Snart har det gått ett år sedan jag gjorde min GBP (<--länk till mina andra inlägg om GBP)
Det var ett av de bästa beslut jag gjort...
 
Jag har gått ner drygt 29 kg och har väl kanske 5 kg kvar
men de 5 kg får ta den tid det tar.
Jag känner mig ganska nöjd nu. 
 
Översta bilderna är från igår när jag hade vart på gymmet-
understa bilderna är dagen före min operation alltså den 13/11-12. 
Lite skillnad va? I alla fall över magen har det hänt mycket...
 
 

viktnedgång - vad gör det med personligheten...

Ni som följt mig ett tag nu vet ju att jag gjorde en GBP i november 2012, jag skäms inte det minsta för att jag tog hjälp med min viktnedgång genom en operation. Jag hade provat allt! Och jag trivdes inte alls i min allt för stora kropp. Jag var trött - jag hade ont överallt - mitt självförtroende låg i höjd med fotknölarna - jag var ofta sjuk/hade infektioner m.m. Nu 10 månader senare har jag gått ner lite drygt 28 kg (28,5 kg kanske) och jag mår så mycket bättre nu! Jag har fortfarande ont i kroppen på grund av min reumatism men det känns ändå lättare nu än innan då när alla kilon tyngde ner också - jag har fått tillbaka lite av mitt självförtroende - jag är mycket piggare - och jag mår så mycket bättre!
 
nästan exakt 1 år mellan bilderna
 
Men inom mig är jag precis densamma - ja förutom självförtroendet då. Men jag är samma M-L fortfarande även utan den där extra vikten. Och det hoppas jag att alla förstår! Bara för att man förlorar x antal kilon så förändras man inte inombords - likadant är det ju åt andra hållet, du blir inte en annan bara för att du går upp i vikt. Om man då inte betänker detta med självförtroendet som ställde till med problem för mig. Jag trodde inte mycket om mig själv... Jag har svårt att "se" att jag är bra fortfarande - men jag gillar faktiskt i alla fall det jag ser i spegeln nu och det är ganska stort för mig.
 
jag börjar till och med få lite muskler.
 
idag gillar jag det jag ser i spegeln!
Lite sorgligt är det iaf att det knappt finns några foton på mig som tjock -
jag flydde kameran som pesten...
Men det finns några och det är bra -
för då kan även jag se den stora skillnad som sker med mig och min kropp.
 
Men inom mig är jag fortfarande densamma - glöm inte det!

när jag bestämt mig så kör jag...

Jag sov riktigt risigt i natt och i morse, vaknade vid kl:5 och insåg att jag glömt ta mina värktabletter och det blir liksom aldrig helt bra när jag råkar glömma dom. Så jag "pallrade" mig upp och stapplade ut i köket (och ja jag stapplade verkligen ut det värkte i hela kroppen) för att ta mina värktabletter och sen satte jag mig i soffan en stund för att låta tabletterna värka. Men det tog tid så jag hann med en tidig frukost ute på balkongen innan jag kände att jag kunde lägga mig igen. Och jag lyckades faktiskt somna om i någon timme men vaknade sen av en riktigt jobbig och ångestframkallande dröm, så det var bara att gå upp. Tog en andra frukost även den på balkongen och kände att kroppen mådde ganska bra, jag fick lust att röra på mig. Jag vet ju att värken i framförallt ryggen blir "snällare" om jag rör på mig.
 
Vi har lyckoödlor ute på balkongen... 
 
Så jag drog på mig mina träningskläder och gav mig ut på en PW som sen blev en blandad PW/löprunda. 5,13 km på 47 minuter var helt okej om man tänker på vilken värme det var ute. När jag kom hem var jag helt slut och genomsvettig - kanske inte den bästa tiden på dagen för en löprunda/träningsrunda men jag är lite så att när jag bestämt mig så kör jag. Jag inväntar inte kvällen för ett pass (om jag inte måste på grund av arbete/studier/familj) utan jag kör på när jag får lust och då kan det bli mitt på dagen i gassande solsken. Det konstiga är att jag nu tycker det är så skönt och befriande att springa det trodde jag aldrig skulle ske, jag har alltid tänkt att springa fy tusan det gör jag bara inte - men nu bara gör jag det och det är riktigt skönt dessutom!
 
jag tog trapporna i dubbla kliv upp och ner tre gånger!
 
Ja jag har träningsshorts - så skönt att slippa långbyxor ibland.
Men det trodde jag inte förra sommaren att jag skulle kunna ha i år!
Och dom känns riktigt bra dessutom och jag tycker de sitter riktigt bra!
 
Det här sitter långt inne men jag tänkte ge er en före och en efter bild, det är drygt 7,5 månader mellan bilderna. Den första före bilden är före min GBP-operation (innan jag startade dieten inför operationen) och den andra efter bilden är tagen för drygt 1 månad sen nere på Sats Farsta.
 
börjar bli dags att dra på sig den där bikinin igen och ta en bild med den på...
Det har jag glömt nu i flera veckor/månader.
I början tog jag en bild varje vecka med bikinin på, det var en bra motivation att riktigt se förändringen som skedde med kroppen - men det är nog dags nu igen...
För jag inte riktigt "se" förändringen IRL utan måste ha det på bild - kontigt nog...
 
 
 

viktminskningen efter min gbp...

Jag tänkte berätta (förklara) lite om min viktnedgång/viktresa efter min gbp. Jag har nu 4 månader efter operationen gått ner 20 kg (ganska precis) vilket alltså blir drygt 5 kg i månaden. Inte någon wow viktnedgång och kilona rasar inte av mig. Jag tror (har fått känslan av) att folk blir lite förvånade när de träffar mig nu efter operationen eftersom jag faktiskt inte rasat i vikt, vilket många tror att man automatiskt ska göra efter en gbp. Men jag är nöjd med min viktnedgång, jag är nöjd med att det går ganska långsamt, jag vill att även "huvudet" ska hänga med på min viktresa och jag vill gärna att min kropp/hud ska hänga med också.
 
Men till er som tror att man (alla) rasar ner i vikt efter en operation - allt handlar om vilka förutsättningar man har innan operationen. Om man som jag som har (hade) en övervikt på 35-40 kg gör en operation så kommer dessa 40 kg inte rasa av direkt, det har tagit många år för dessa kilon att samlas på kroppen. Och kaloriintaget är kanske inte så där jätte drastiskt mindre efter operationen egentligen, portionerna är mindre men kaloriintaget kanske inte är jätte mycket mindre utan lagom lite - självklart åt jag/man fel och ibland för mycket men kanske var det faktiskt kaloriintaget inte så jättemycket mer än nu - mer var det så klart annars hade jag/man ju gått ner i vikt även innan operationen. Men om du har en övervikt på kanske det dubbla eller mer när du gör operationen säg 70-90 kg övervikt ja då kommer de första kilona "rasa" av dig. För då blir förändringen så otroligt stor i ditt kaloriintag, då får du i dig så mycket mindre kalorier efter operationen att du formligen rasar i vikt i början. Men efter ett tag när kroppen "vant" sig och d vikten blivit lägre så kommer viktne
dgången stanna av även för dessa personer och gå långsammare.
 
Jag är väldigt nöjd över att jag valde en operation för jag märkte att jag fixade inte viktnedgången själv. Jag visste allt om HUR man ska äta, VAD man ska äta, HUR OFTA man ska äta m.m. Fråga vilken överviktig person som helst och dom vet precis vad de borde äta (göra) för att gå ner i vikt. Men sen ska man lyckas med det också, vilket jag faktiskt inte gjorde. Och ja jag står för det, jag kunde inte gå ner i vikt själv eller med hjälp av viktväktarna, LCHF, GI, Modifast etc, etc. Jag fixade inte det. Jag gick runt och var konstant hungrig och sugen och det enda jag tänkte på var allt det där som jag inte fick äta, det där som jag visste inte var bra för mig. Nu efter operationen är jag inte hungrig, inte sugen och jag måste ibland påminna mig själv att jag ska äta. Jag har fått en helt annan syn på det här med mat och ätande. Och jag har äntligen orkat börja träna ordentligt! Träningen är nog det som kommer hjälpa mig mest sen att fortsätta ner i vikt och att behålla vikten, för man ska veta att bara för att man gjort en operationen så är inte viktnedgången säker, man måste i alla fall kämpa med träning och mat....
 
Nu äter jag mindre portioner ofta och mycket mer "ren" mat.
 
 

GBP och hur livet fungerar efter...

Som de flesta av er redan vet så gjorde jag en GBP (gastrik by pas) operation i november 2012, 14 november närmare bestämt. Och jag har nog mått oförskämt bra hela tiden, lite svackor har jag så klart haft men på det stora hela mår jag bara så himla bra. Men nu till det där MEN - min nya mage fixar tydligen inte fibrer. Jag vill ju äta nyttigt nu efter operationen men fibrer fixar visst inte min lilla nya mage. Och ja det har tagit några månader att inse det - för jag tror att det är det som är problemet i alla fall. När jag håller mig till en fiberfattig kost mår jag väldigt bra men så vill jag bli lite extra nyttig och adderar in fibrer i kosten och direkt får jag ont i magen/magknip, springa på toa (som en magsjuk) och mår allmänt knasigt. Så nu måste jag ju alltså testa att leva relativt fiberfritt ett tag så får jag utvärdera det här senare.
 
Men vikten går sakta men säkert nedåt och snart har jag nått minus -20 kg gränsen, ligger på minus -19,4 kg nu. Jag har haft ett delmål på -20 kg och jag hade då bestämt att när jag når det så ska jag få köpa mig en väska från Desigual detta underbara, vackra men ack så dyra spanska märke. Men igår beställde jag då äntligen en. Det blev inte riktigt den färg som jag sett ut förut (innan jul) för den tycks vara slut utan det blev en annan färg. Men ju mer jag ser den desto nöjdare blir jag, så nu inväntar jag posten med spänning om någon vecka.
 
här är den beställda väskan - en fin vår/sommarväska.
 
den här hade jag tittat på först - men det är mer en höstväska kanske...
 
Jag hade en rabatt-kod (tack Emelie och Erika för att ni lärt mig söka koder på nätet) och fri frakt
så jag beställde även en shopping-bag från Desigual.
 
den här blir bra när jag ska ner och träna tror jag.
 
Nu har jag mellan 10 - 15 kg kvar att gå ner, allt beroende på vilken vikt jag kommer att landa på, vilken vikt kroppen kommer vilja stanna på så att säga. Jag kan tänka mig att jag sen måste öka på träningen för att kilona ska försvinna och kanske omfördelas snyggt på kroppen. Men jag tränar 2-3 gånger i veckan redan nu så det kommer nog inte vara så stora problem att öka på den dosen lite.

att råka ta sovmorgon...

I morse vaknade jag allt för sent - för sent enligt min GBP-mage i alla fall. Jag tog mig sovmorgon till klockan var nästan 11 och när jag vaknade kände jag mig helt matt och huvudvärken låg på lur. Upp snabbt och äta frukost ca: 4 timmar försent och dricka kaffe. Men det tar en stund för en GBP-opererad kropp att komma ikapp mat- och vätskemässigt. Men nu börjar livet återvända och det är snart dags att äta igen. Och nej jag kommer inte sluta "ta" sovmorgon bara för att jag är GBP-opererad, jag måste få sova ut ibland. Men det kan ju vara smart att kanske gå upp och dricka ett glas mjölk eller yoghurt vid 7 tiden och sen gå och somna om, men det missade jag som sagt idag.
 
Minus 18,2 kg har det blivit nu sen den 14 november 2012 och det känns helt okej. Drygt 12-15 kg kvar beroende på vilken vikt jag vill/kommer landa på. Det är inte helt säkert att min kropp vill ner till samma vikt nu som den var i innan mina tre underbara döttrar kom till världen - kanske är min trivselvikt lite högre nu för tiden. Det återstå att se.
 
två tröjor som används flitigt just nu.
Den gröna tunikan kommer från me&i och den andra är från H&M

att själv se skillnad...

Ja det här med att själv se skillnad när man går i vikt.
Det är svårt tycker jag.
Visst ser jag siffrorna som går neråt på vågen -
visst ser jag de krympta centimeterna på måttbandet -
visst ser/märker jag att kläderna blir för stora och att jag kan ha mindre storlekar.
 
Men att verkligen se!
Nej det är svårare...
 
Men nu tror jag faktiskt att jag börjar se även själv -
till och med i ansiktet där jag själv inte tyckt att det hänt något alls...
 
 
 
Även kroppen börjar jag märka på mer och mer nu...
 
här är jag nu!
Hittar ingen bra "före" bild eftersom jag helst inte ville bli fotad...
 
Men det känns faktiskt lite sorgligt att det ska vara så svårt att se förändringen själv!!!
 

tjejmiddag på gång...

Snart ska jag bege mig till andra sidan stan för en mysig tjejmiddag hos Martina - som jag längtat.
Jag kan tänka mig att det blir massor av prat och skratt vilket är precis vad jag behöver.
Jag ska åka från den ena ändstationen (nästan) till den andra med hjälp av t-banans gröna linje.
 
Har precis stått här och velat i mitt klädval
och mannen suckar lite och skrattar.
Och fråga: Ska du på dejt?
Nej på tjejmiddag - och det är värre ;) svarade jag.
Är det något vi tjejer är bra på så är det att bedöma andra.
Nu vet jag i och för sig att just dessa tjejer inte dömer efter utsidan -
men man vill ju vara fin.
Och jag som faktiskt har gått ner 15 kg har nu lite mer i garderoben att välja bland.
En låda med nygamla kläder har plockats fram och där i låg mycket skoj.
 
lite kläder.
 
Så nu ska jag se om det åker på lite smink också kvällen till ära...

återbesök på ersta...

Idag hade jag mitt första återbesök på Ersta efter min GBP.
Det gick väl bra men jag tyckte nog dietisten var lite grinig.
Enligt deras mätningar hade jag minskat 9 kg
(men de räknar inte med de 4 kg jag gick ned med hjälp av flytperioden)
Enligt mina mätningar har jag alltså gått ner 13 kg på 11 veckor.
Midjan hade minskat 10 cm
enligt deras mätningar
men enligt mina egna mätningar har jag minskat 14 cm.
Så jag kommer att gå på mina mätningar med vikt och mått.
För allt startade ju med flytperioden.
 
Sen fick jag lite banning för att jag ibland tar sovmorgon på helgerna -
det ska man INTE göra som opererad.
Men det kommer jag fortsätta med för jag mår inte dåligt av det.
Men på det hela taget gick mötet bra men det var inga överraskningar.
 
Sen måste det ju vara en väldig skillnad på viktnedgången beroende på hur mycket man har att gå ner.
Om jag går ner drygt 1 kg i veckan så är det bra för mig -
men kanske inte för någon som har en större övervikt än vad jag har.
Huvudsaken är ju faktiskt egentligen att JAG känner mig nöjd, inte vad dietisten tycker.
 
 

3 veckor efter op...

Så har det nu gått 3 veckor sedan jag opererade mig -
en GBP operation.
 
Jag mår verkligen jättebra och jag tycks kunna äta allt utan att må dåligt.
Jag äter den mängd som jag ska enligt dietisterna och de tider som är sagda.
Vikten går sakta men säkert ner.
-1,3 kg senaste veckan.
 
Måste säga att det är en befrielse att slippa gå runt och vara hungrig hela tiden!
Känns riktigt bra faktiskt.
 
Inte så bra bild kanske - men -10 cm i midjan sedan flytstart :)
Nu börjar till och med jag se att det händer saker med kroppen.
 
 

14 dagar sedan op...

Ja så har det redan gått 14 dagar sedan operationen utfördes och jag mår fortfarande oförskämt bra. Eller varför säger man så egentligen, det är väl en rättighet att få må bra eller hur? Ja jag mår iaf bra och det fungerar bra med maten/sopporna. Jag har mått sedan direkt efter operationen och jag mår fortfarande bra. Jag känner mig för vad jag kan äta/dricka och har inte än varit med om någon "dumping".
 
Sammanlagd viktnedgång sedan jag påbörjade flytet - så alltså på 4 veckor - är - 8,3 kg. Inte så illa va! Det blir lite drygt -2 kg/vecka och det känns som en helt lagom takt.
 
Jag försöker promenera varje dag och jag är piggare nu än innan operationen, nu vill jag faktiskt börja träna men det måste jag vänta lite med tills efter nyår säger dom som vet. Men jag kan kanske börja lite smått hemma på min crosstrainer snart, jag ska nog ringa sjukhuset om det. För jag vill röra på mig känner jag en ganska underbar känsla.
 
Så det är väl bara att fortsätta på samma sätt nu då... Fortsättning följer.
 
 
Något som jag känner att jag verkligen är sugen på nu är frukt och grönsaker.
Frukt och bär får jag i mig genom smooties men jag skulle vilja tugga på en god sallad.
Det längtar jag faktiskt efter, t.ex en kycklingsallad eller ett äpple.
Annars fungerar det här med maten riktigt bra.

att inte känna sug...

Igår var jag ner till ICA med mellandottern för att handla matsäck till henne
och vi hamnade såklart vid allt plockgodis.
Döm om min förvåning när jag stod och kände noll sug efter godis.
En nästan ofattbar känsla!
Jag som alltid har varit sugen på godis och alltid har kunnat äta godis....
 
nej jag blir inte sugen nu heller när jag ser bilden - underbar känsla.
 
När jag fick barn så lovade jag mig själv att mina barn aldrig skulle bära hem kassar från systembolaget hur ont eller hur mycket jag än själv bar. Det var en grej jag bestämde mig för liksom.
Ska man handla på systemet ska man bära hem det själv typ.
Men igår skedde det som aldrig skulle ske.
Jag ska fixa en överraskning till min älskade man men kan/får inte bära hem det själv -
och det känns konstigt om han skulle följa med in och handla/bära.
Så ja mellandottern fick följa med och ja hon fick bära hem det också.
Jag tyckte att alla stirrade på mig - denna förtappade mamma - fast det gjorde säkert ingen.
Men jag skämdes faktiskt och jag gick emot min egna princip och det känns faktiskt inte helt bra.
 
överraskningen får ni nog se sen när jag är färdig med den. Ni kanske kan gissa vad det är för något ;)

en vecka efter op och minus på vågen...

Så sitter jag här nu och en hel vecka har redan gått.
Vart tar tiden vägen?
 
Allt har gått bra och går bra.
Tack alla fina för era soppförslag - dom behövs verkligen.
Jag ska äta flytande 3 veckor till så lite variation i sopporna är inte helt fel.
 
 
Innan operationen hade jag så tjusiga kläder och fick lite dropp.
Efter mycket om och men kan man säga.
Jag blev Erstas privata nåldyna där ett tag.
9 gånger fick dom sticka mig innan nålen för droppen hamnade rätt.
Ja jag är svårstucken...
Så nu en vecka senare sitter jag här med lite fina blåmärken både högt och lågt på armarna/händerna.
Men det var skönt när väl droppet kunde sättas - lite av törsten försvann i och med det.
 
 
Nu petar jag i mig flytande soppor var annan timme.
Det är nästan en värre matklocka mot när man hade små spädbarn som skulle ammas stup i kvarten.
Promenaderna får jag passa in så de passar mellan mattiderna - men det går bra.
Jag gjorde egen äppelsoppa för någon dag sen och det blev riktigt gott.
Ska göras lite mer idag tror jag. Gott med lite annan smak än nypon, blåbär och yoghurt på de kalla sopporna.
Även lite smoothies slinker det ner emellanåt.
 
Veckans vikt: - 2,3 kg (sedan operationen)

Tidigare inlägg
RSS 2.0