jag tror inte riktigt...

Alltså jag tror inte riktigt jag fattat detta än. Innan jul så hade jag en tid till plastikkirurgen på Karolinska sjukhuset. Jag skulle få veta om jag kunde få en beviljad bukplastik. Läkaren frågade, mätte, pratade, berättade och informerade en massa och sa sen till slut att jag fick en operation beviljad. Inom 3-6 månader så ska jag få min bukplastik och jag kan inte riktigt fatta det än. Jag vet att det är en stor operation, jag vet att det kan tillstöta komplikationer (som med alla operationer), jag vet att jag kommer få ett stort/långt ärr på magen - ja jag vet allt detta men jag vill iaf göra operationen. Jag har i flera år (skulle kunna säga 20 år men ska väl inte överdriva kanske) faktiskt lidit över min mage och då inte främst det estetiska med magen utan alla de jobbiga saker en hängande buk faktiskt medför. Jag vill inte behöva "pula" ner magen i byxorna, jag vill slippa bli svettig under magen, jag vill slippa besvär vid varmt väder (och kallt), jag vill slippa många saker som jag inte ens tänker skriva om här... Främst vill jag slippa mitt navelbråck som bråkar med mig dagligen...
 
Efter 3 kejsarsnitt och en ganska stor viktnedgång så är magen inte riktigt min bästa vän om jag säger så. Den hänger och den är sned, men som jag skrev innan så är det estetiska inte det viktigaste. Min mage vittnar om att jag varit gravid och fått 3 underbara döttrar vilket jag är oerhört stolt över, så estetiskt har jag egentligen inga problem med magen. Men de där fysiska besvären som kommer med hänget stör mig enormt. Jag har även ett ganska stort navelbråck som kommer att åtgärdas samtidigt och det är nog kanske egentligen det viktigaste. För det där satans bråcket ställer till många problem. Nu kanske fler av er anser att jag då borde "nöja" mig med en operation av navelbråcket, men nej det kommer jag inte alls nöja mig med. Och jag vet att jag inte kommer få en mage som en 16-åring igen - det handlar inte om det. 
 
Självklart förstår jag att många kommer tycka att det här är helt fel av mig att göra. Men jag tänker strunta i det och faktiskt för en gångs skull göra något som gynnar endast mig! Jag tänker vara egoistisk och genomgå denna bukplastik endast för att jag ska få må bra. För att jag ska få slippa lida av mitt bukhäng och mitt navelbråck! 
GBP | | 3 kommentarer |

2 år idag...

Idag för två år sedan hade jag precis gjort min GBP operation, kämpade säkert med att få i mig vätska just nu för 2 år sedan. Många undrar säkert varför jag gjorde en operation, jag får ofta höra: "men så stor var du ju inte", "jag minns inte dig som så tjock", "hade du verkligen testat att banta innan" ja och andra liknande saker. Nej jag var kanske inte SÅ stor, men det räckte för mig. Jag kände mig kolosal! Jag hade testat allt i bantningsväg och ingenting fungerade, faktiskt ingenting. Jag kanske gick ner några kilon men gick upp dom lika snabbt igen och gärna några kilo extra. Så där höll jag på i flera år och till slut fick jag nog. Jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i en spegel. Jag kände mig stor, tjock, ful och jag var så trött hela tiden och hade konstant värk i kroppen och då inte "bara" reumatisk värk nej kroppen värkte av alla överviktskilon. Nu när jag gått ner 32 kilo så har jag faktiskt kunnat sluta med mina starka värktabletter, jag tog Tradolan 150 mg två gånger om dagen förut vilket jag alltså inte gör nu längre. Och jag är faktiskt glad att jag vågade ta steget och be om hjälp! För det ska ni veta, att gå iväg till läkaren och be om hjälp med sin fetma det är inte helt lätt. Man går till läkaren och säger typ: "hej jag är så tjock och jag fixar inte det här själv, snälla kan du hjälpa mig - kan du skriva en remiss till mig för en fetmaoperation". Och så får man stå där "med mössan i hand" och hoppas på att läkaren faktiskt ska skriva en remiss... Men jag vågade och jag vann kan man nog säga, för så bra som jag mår nu idag var det länge sen jag mådde.
 
det här är jag någon månad innan operationen. 
Stor, tjock och trött. 
 
Nu orkar jag träna ordentligt (eller ja oftast iaf), jag orkar ta långpromenader och jag mår bra. Jag kan äta allt i begränsad mängd och jag känner mig inte längre stor, tjock, fet och ful. Jag känner igen mig själv när jag går förbi en spegel och vet ni det är guld värt. 
 
Här är jag för någon månad sen. 
Pigg, glad och ganska tillfreds med mig själv.
 
 
GBP, Vikt och motion | | 5 kommentarer |

att lyssna på kroppen och att känna sig nöjd...

Trots att jag nyligen var iväg på utlandsvård för min reumatism så värker kroppen just nu. Det är nog hösten och kylan som ställer till det, det brukar vara det. Egentligen skulle jag behöva komma iväg och träna för jag vet att det är bra för min kropp. Men när kroppen värker och tröttheten är ett faktum så finns inte träningslusten där. Det tar emot att gå iväg att träna. De senaste dagarna har jag även allt oftare haft yrsel och det stör mig otroligt mycket. På fredag ska jag på återbesök 2-års besöket efter min GBP och då ska jag ta upp det här med yrseln, för det känns som om det kanske finns ett samband mellan operationen och min yrsel. Kanske har jag järnbrist eller något annat. En sak som stör mig - och som egentligen inte borde störa mig alls eftersom jag faktiskt egentligen är nöjd med min vikt nu - är att jag knappt gått ner någonting det senaste året. Tyvärr är det så här att har man en gång haft en ätstörning och viktproblem (viktfixering) så lever det kvar inom en typ hela tiden och just nu känner jag en lätt ångest över att ha stått still i vikt i över ett år. Självklart är det bra att stå still i vikt, att vara viktstabil, men just nu känner jag att jag skulle velat gått ner några kilo till tills återbesöket. Jag vet att känslan inte är helt rimlig och jag försöker verkligen intala mig att min vikt är precis där den ska vara, men just nu har jag det svårt att känna mig nöjd. Kanske har det med tröttheten, värken och det allmänna "kaoset" att göra. Jag har några "före" och "efter" bilder som jag tittar på ibland. Jag behöver dessa bilder ibland för att verkligen "se" att jag nuförtiden faktiskt är normalviktig och inte längre tjock... Jag brukar inte skriva inlägg där jag klagar på min vikt och kropp men idag kände jag att jag behövde få ur mig dessa tankar. Genom att få ner tankarna i skrift kanske jag kan komma underfund med vad de egentligen bottnar i nämligen. Ibland måste man "blotta" sig för att komma ett steg närmare svaret... Jag menar jag är ju inte korkad och jag ser ju att det hänt massor med min kropp och vikt. Men inom mig känner jag mig inte nöjd just nu! Men som sagt jag tror att min känsla egentligen bottnar sig i något annat och det är den orsaken jag måste finna nu. Varför känner jag mig inte nöjd med mig själv? Och varför tror jag att skulle känna mig bättre om vågen visade några andra siffror?
GBP, Sjukdom, Träning | | En kommentar |
Upp