böcker kan ta mig till en helt värld...

Som många av mina vänner vet så älskar jag att läsa böcker - jag har nästan alltid en bok på gång. Böckerna kan ta mig runt i hela världen på ett kick och handlingarna kan skilja sig åt helt.
Nyss läste jag hela P-A Fogelströms stadserie i ett svep och där fick jag följa en familj genom Stockholms historia. Detta är en bokserie som jag återkommer till med jämna mellanrum. Det är något visst med hela serien. I denna serie får man följa utvecklingen av Stockholm från en lite stad till den storstad jag lever i idag. Fattigdomen visas upp helt ocensurerad och det hårda arbete som människorna utstod skildras utan "filter" - man får verkligen läsa och lära sig om hur en stad kan växa upp under 100 år...
 
Nyss läste jag Jag utan dig och jag måste säga att det var en av de vackraste böcker som jag någonsin läst. En riktigt fin kärlekshistoria som utspelas i Australien (så denna helg har jag färdats från Stockholms historia till en kärlekshistoria i Sidney). Det finns några liknande böcker som jag har läst relativt nyligen som är i samma genre som denna och det är verkligen vackra och insiktsfulla böcker. Oftast handlar det om att någon har en obotlig allvarlig sjukdom som de vet att personen kommer att dö av (ofta relativt ung) och kärleken som växt fram mellan paret har inte all tid i världen att få blomstra. I dessa böcker finns oftast gott om pengar så att resor och upplevelser går att genomföra innan det liksom är försent och dessa kärlekspar fyller på livet med vackra minnen. 
 
Toner i natten - Arvet efter dig - Hjärtats innersta röst  - Konsten att höra hjärtslag -  detta är några av de vackraste böcker som läst och alla dessa böcker har väckt en längtan inom mig. En längtan att fylla livet med minnen som verkligen betyder något. 
 
Min älskade man och jag har varit ett par i 25 år nu i vår - det är stort och ja det är kärlek. Men ibland känner jag att vi har fyllt på vår minnesbank lite för lite. Vi skulle behöva fylla på vår minnesbank och vårt kärlekskonto oftare. Alltså skulle vi behöva göra mer saker bara vi två. Helst skulle jag vilja kunna åka på en fin resa där vi skulle kunna fylla på minnen - men med en ekonomi som liksom går på ett ut så finns inte alltid det där extra. Vi har såklart många fina minnen ihop redan nu - våra tre älskade döttrar är alla fina minnen som vi upplevt och deras förlossning är ju tre häftiga och innerliga minnen som vi bär med oss i våra hjärtan. Men jag tror att man som par behöver uppleva saker bara som par.
 
Vi åkte på en väldigt sen bröllopsresa för 10 år sedan och då åkte vi till Egypten bara mannen och jag och det är en resa som jag minns med värme och kärlek. Främst minns jag när vi en kväll/natt gick ner till stranden och satte oss ner i sanden och tittade på stjärnorna - det är ett av mina vackraste minnen. Där satt vi hand i hand under en helt underbar natthimmel - tyvärr var jag lite för mörkrädd för att kunna njuta fullt ut men nu så här 10 år senare så minns jag iaf minnet med stor lycka och kärlek.
 
Just sådana här funderingar och tankar väcker dessa vackra böcker inom mig. Jag vill fylla på minnesbanken och kärlekskontot för jag tror att vi verkligen behöver det. Vi skulle behöva få vara bara vi två i några dagar och bara få njuta av varandras sällskap.
 
Jag inser att jag ofta hamnar i det där vardagshjulet och allt bara rullar på och vi tar varandra för givet - mannen och jag - och sånt är aldrig bra i ett förhållande. Man måste fylla på minnen för att hålla kärleken vid liv tror jag. Och när jag läser dessa vackra böcker så inser jag just detta ännu mer - hur viktigt det är att ta hand om sina relationer och vattna dom ibland (helst ganska ofta) och att det inte är bra när en relation liksom hamnar i stå... En relation är något man alltid måste arbeta på/för annars finns risken att vardagslunken tar över och man tappar bort varandra i allt det vardagliga.
 
Ja sådana här minnen och känslor kan väckas inom mig bara för att jag har läst en bok... 
 
      
 
  
 
Sen finns det andra relationer i livet som man behöver vårda ömt och ordentligt. Relationen till ens barn, syskon (min älskade storasyster), föräldrar och andra släktingar. Man måste visa att människorna i ens närhet betyder något för en och inte alltid ta de närmsta för givet... Detta är något som jag absolut vill arbeta på att bygga upp ordentligt. INte för att jag har någon dålig relation med banrn, systern, mamma eller någon annan släkting - men alla relationer kan bli bättre och man bygger på dom. 
 
 

var går gränsen? Vad utsätter vi oss för?

Jag skrev en uppdatering på FB angående manifestationen som hölls på Sergels torg igår och angående alla kramar som polisen tar emot efter det otroligt hemska terrordådet som Stockholm utsattes för i fredags. 
 
"Är det bara jag som reagerar på att polisen vågar kramas med alla som kommer fram till dem? Själv skulle jag ha ett risktänk direkt efter ett liknande terrorattentat... Sen skulle jag personligen aldrig ha vågat åka in till manifestationen på Sergels torg igår. Ja jag vet att vi bör/ska leva som vanligt - men det finns väl gränser på vad en utsätter sig för?"
 
Och jag inser att jag nog är ganska ensam om dessa tankar. Visst är det fint med alla kramar som polisen får men om jag vore polis så vet jag inte om jag skulle våga kramas med alla medborgare som kom fram till mig. Vi vet ju tyvärr att alla medborgare inte älskar polisen lika mycket som vi andra och hur enkelt skulle det då inte vara att mitt i en kram attackera en polis? Eller om ett gäng personer går ihop som inte gillar polisen och kramar en varsin polis på ett visst klockslag och då i kramen attackerar varsin polis? Då blir många poliser skadade samtidigt... Jag tror inte direkt att polisen kontrollerar alla personer som vill krama dom. Det är så lätt att dölja ett vapen som man sen tar upp och attackerar polisen med. Det känns mer som att vi haft tur att inget mer skett. 
 
Och ja alla dessa blommor på polisbilarna är väldigt vackert och kärleksfullt men hur gör polisen om just denna "blomsterbil" måste snabbt iväg på en utryckning? När hela bilen är full av blommor och vissa (väldigt många) blommor är fastsatta i vindrutetorkarna ska polisen då köra iväg blint eller ska de först plocka bort alla dessa blommor och sedan åka iväg på utryckning? 
 
Jag vet att jag nästan alltid tänker ett steg längre - och jag har nu i vuxen ålder insett att väldigt få människor gör så - och liksom tänker efter vad som skulle kunna hända om jag gjorde si eller så. Jag kan faktiskt tycka att fler borde tänka ett steg extra lite oftare... Och att våga åka in med sina barn till liknande manifestationer tycker jag tom blir lite oansvarigt - visst alla gör sina egna val och jag dömer ingen men själv skulle jag inte utsatt mina barn för något liknande. Vi kan hylla och minnas offren för denna terrorattack på andra sätt. 
 
Ja vi ska/borde fortsätta leva som vanligt och inte vika ner oss för terroristerna för det är exakt det dessa terrorister vill att vi ska göra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken fara alla dessa människor utsätter sig för då de åker in på manifestationer och liknande. Så jag erkänner att jag nog faktiskt begränsar mitt liv en del efter allt det hemska som sker. 
 
OBS!. bilden har inget med inlägget att göra. Jag gillade bara bilden av vår...

jag avskyr känslan av...

Känslan av bitterhet - jag avskyr den känslan. Men ibland slår den till. Ibland när jag läser någon puttenuttig status på FB där någons barn hjälpt till eller skickat lyckönskningar eller liknande - då slår den där känslan av bitterhet till och jag avskyr den. Jag vet att mina barn älskar mig och att de skulle göra massor av saker för min skull - men sen finns det många saker som de nog inte ens skulle komma på tanken att göra för mig. Som att tex. vara puttenuttiga på FB - jag vet att jag är larvig nu jag vet ju det. Men de är inte ens så puttenuttiga via sms och ibland tänker jag att jag kanske "gjort" något fel. Att jag inte visat mina barn min kärlek så öppet men det vet jag ju att jag har gjort! Jag vet också att mina barn inte direkt gillar när jag är så där puttenuttig och kärleksfull mot dem på socialamedier - så kanske tänker de att jag känner samma sak? Men nej jag gör ju inte det, jag gillar när någon är så där lite gullig och kärleksfull mot mig på tex. FB. Är det så hemskt att våga erkänna det?
 
Samma känsla kan infinna sig när mina vänner på FB får något puttenuttigt och fint av sin livspartner på tex. FB. Min man skulle (nästan) aldrig lägga upp något på min sida på FB - jag tror han gjort det ett fåtal gånger (de är lätträknade) och vet ni - jag blir svartsjuk. Ja visst är det larvigt! Min man och mina barn visar väl på andra sätt att jag betyder mycket i deras liv? Som igår tex. när jag visade en bild från just FB för min man på en hängande hylla som jag skulle vilja ha i köksfönstret - i går kväll så var min alldeles egna hylla färdig. Det är ju kärlek! Så är det. Men jag blir iaf svartsjuk och ja lite bitter (denna hemska känsla) när jag "ser" vissa saker på socialamedier - ja sån är jag en hemsk människa kanske... Men ibland skulle den där lilla extra romantiken sitta fint som att få en låt upplagd på sin egna FB-sida kanske? Eller en fin "hälsning" där någon i ord skriver hur mycket just JAG betyder för någon. Ja jag inser ju att jag är larvig men jag kan inte rå för det...
 
OBS! bilden har inget med texten att göra...
Jag älskar bara denna bild - då den däger en hel del om känslor jag kan ha ibland...
 
 Och ja jag inser att dessa känslor är larviga och ja jag inser att mina barn nu kanske kommer få dåligt samvete - men jag behövde få ur mig detta. Faktiskt på riktigt. Ibland behöver man bara få ur sig det så känns det bättre sen!
 

att ha levt ihop i 25 år...

Inser med viss chock och stolthet att mannen min och jag firar 25 år tillsammans nu snart. Vi möttes av en tillfällighet på en stor fest mars/april 1992 (ja jag är extremt dålig på exakt datum) och vi blev ett par nästan direkt. Det tog inte lång tid så hade han flyttat in till mig i min 2:a i Örby och snabbt inpå det blev jag gravid. I sommar blir vår äldsta dotter 24 år. 
 
Vi har haft våra upp och ned gångar det har man alltid i livet vad det än gäller. Och ibland har vi stått på branten och frågat oss "är det värt allt jobb?" Men jo det har det varit - det har varit värt alla nedgångar för uppgångarna har vägt tyngre. Men inget äktenskap är helt enkelt man måste jobba för det precis som med allt i livet så kommer ingenting gratis. Vi fick också barn väldigt snabbt ihop och småbarnsåren kan ju liksom gnaga hål på vad som helst. Vi hann inte ordna till egna rutiner i vårt liv innan vi fick barn ihop så våra rutiner ihop har nästan direkt även inneburit barn. 
 
 
sommaren 1992
 
sommaren 2016
 
hihi tror nästan att vi har åldrats med värdighet ;) det är ganska spännande att kika på gamla foton. Tänk så ung och "oskyldig" jag var där sommaren 1992 - så lite jag visste om livet liksom. 
 

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

en annorlunda barndom...

Min barndom var lite enkelt uttryckt annorlunda. Jag föddes väldigt sjuk (<-- länk då jag inte orkar förklara allt igen) och fick bo på sjukhus mina första 2 år i livet med några korta permissioner hem till min familj. Jag minns när jag var barn och tonåring och man satt hemma hos en kompis och kollade i deras bebisalbum - jag minns att jag alltid tyckte deras bilder var lite konstiga hahaha. Dom tyckte sen i sin tur att mina bilder var mycket märkliga. Mina bilder från mina första år är tagna på sjukhus och ibland vid några få tillfällen hemma när jag var på permission över dagen/helgen - men de flesta av mina foton från min tidiga barndom är från sjukhus. Andras bilder från barndomen var med jultomten, paket, tårtor mm - sådana bilder som mina egna barn har i sina fotoalbum och som jag nu förstår är det normala i ett fotoalbum från barndomen. Men jag såg ju mina bilder som normala - för det var ju min barndom. ja men förstår hur jag tänker va? Det som är ens egna vardag är det som man tycker är normalt...
 
 
 
Ibland funderar jag på vad dessa år har gjort med mig. Ens barndom präglar en till viss del även som vuxen och är man då uppvuxen i en sjukhusmiljö där provtagningar tillhör vardagen, infektionerna såsom lunginflammation avlöser varandra och den normala klädseln blir läkarrockar och gula infektionsrockar - ja men såklart måste jag ha blivit så som jag är till viss del på grund av detta? Frågan blir då hur hade jag varit om jag inte hade behövt utstå detta som bebis och litet barn? Det kommer jag aldrig få veta men jag gillar att filosofera och fundera så ibland fastnar jag i dessa tankar. Sen kan jag inte sätta fingret påvad som gjort mig till den jag är idag och hur jag egentligen är - jag är ju jag liksom men visst blir vi som vi blir på grund av vissa saker i våra liv...

födelsedag - igen...

Idag fyller min man år och jag förundras över hur många år vi hållit ihop. Grattis älskling på din födelsedag. Vi är väl inne på vårt 25 år ihop vilket är helt makalöst egentligen. Självklart har det gått upp och ner under dessa år - det är inte lätt att leva ihop med en annan människa det kan jag tala om. 
 
Jag brukar säga att JAG är ingen lätt människa att leva med - långt ifrån lätt att leva med - och nej det är svårt att leva ihop så är det. Ett älktenskap bygger ju på två individer och det är inte bara ens fel att det blir svårt att leva ihop - man är två som ska anpassa sig och jämka (fy fan vad svårt det kan vara ibland). jag tänker ofta på att vi levt ihop längre tid nu än vad jag har levt ihop med min mamma då jag bodde hemma, en ganska konstig känsla egentligen. Att jag levt och bott längre ihop med min man än med min ursprungs (kan man ens säga så?) familj.
 
  
första bilden är sommaren 1992 och andra bilden är sommaren 2016.
Tänk 24 år mellan bilderna. 
Tänk allt vi gått igenom, vad kloka vi blivit och vad gamla vi börjar bli...
 

vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

milstolpar i livet...

Alla har vi de där olika milstolparna i livet och idag kom då en av alla milstolpar i mitt liv. Idag fyller min yngsta dotter 18 år vilket betyder att jag nu bara har myndiga och vuxna barn. Det är en stor milstolpe i mitt liv.
 
Tänk att min lilla bebis fyller myndig idag - det är nästan lite svårt att förstå.
 
Emelie och Erika kom som Pippi Långstrump till BB 
Jag skulle göra vad som helst för dessa tre flickor som nu idag är kvinnor allihopa.
Fina, starka, kloka kvinnor som vet vad de vill här i livet och som kämpar för att få det så.
 
När nu mitt yngsta barn fyller 18 år och blir myndig så kommer det vara många saker som det blir skillnad på i mitt liv. Bara det där självklara med att ringa om en läkartid, hämta ut medicin på apoteket mm kommer kräva att Elin skriver fullmakter till mig om att jag får ringa och hämta - om hon nu alltså anser att jag får det. Anser hon att jag inte får dessa saker så är det så - vilket kommer bli mycket märkbart för min del, så jag hoppas att hon fortsätter att ha förtroende för mig och att hon har fortsatt förtroende för att jag gör det som är bäst för henne. 
 
      
Tänk alla dessa minne som finns - så fint att plocka fram de ibland...
 
min lilla busfia som jag älskar så. Jag skulle göra vad som helst för henne och hennes syskon.
 
Mina äldsta döttrar frågade mig idag om jag känner mig gammal nu när jag bara har vuxna barn - men nej jag gör inte det faktiskt. Jag kan skoja om att oj oj vad gammal jag känner mig men nej jag gör inte det egentligen. Visst kroppen känner sig som 100 år ibland men knoppen kan känna sig som 15 år ibland... Man blir väl inte äldre än man gör sig? Ibland är jag den där kloka vuxna som tar ansvar men lika ofta kan jag vara den där barnsliga Misan som gillar kiss- och bajshumor och bara lallar runt och gör mig larvig - så ålder är väl bara en siffra tänker jag.

Äntligen vår

Så underbart att solen och vårvärmen kommit. Tänk vad lite sol kan göra med humöret. 




Hundpromenaderna blir så mycket skönare nu när solen visar sig igen. 


En lista om böcker och läsning - passar mig perfekt!

Snabbläsare eller långsamläsare?
Beror helt på bok och om tid finns. Fastnar jag i en bok så läser jag väldigt fort.

Tegelstenar eller tunnisar?
Både och - gärna en tunnis efter en tegelsten så man hinner "hämta andan" lite.
 
Bibliotek eller bokhandel?
Bokhandel helt klart. Jag är en riktig slarver som alltid glömmer att lämna tillbaka böcker i tid så det blir minst lika dyrt (om inte dyrare) för mig att låna på biblioteket som att inhandla böckerna i bokaffären. 
 
Ljudbok eller e-bok?
Ingetdera, jag vill läsa böckerna själv. 
 
Inbunden eller pocket?
Spelar ingen roll. Förut ville jag bara ha inbundna men på senare år köper och läser jag mer än gärna pocket då de är lättare att ta med sig, lättare (i vikt) att läsa och billigare att köpa.
 
Vampyrer eller spöken?
Måste jag välja tar jag spöken. 
 
En i taget eller slalommässigt?
En i taget. Jag kan inte ha fler böcker i huvudet samtidigt. Detta var ett dilemma när jag studerade för jag älskar att läsa, men eftersom jag bara läser en bok i taget så blev det nästan bara kurslitteratur under några år och det var jobbigt och trist. 
 
Nytt eller gammalt?
Måste man välja? Jag läser gärna både gammalt och nytt. 
 
Bokmärke eller hundöra?
Hundöron! Jag har försökt mig på bokmärken - har köpt ett flertal snygga - men dom försvinner och läggs bort, jag är hopplös på att hålla reda på dom helt enkelt så hundöron blir det.
 
Snacks eller godis?
Om jag måste välja tar jag godis alla dagar i veckan.
 
Biografier eller memoarer?
Biografi tror jag. Men är inte memoarer en sorts biografi eller tänker jag kanske helt fel...
 
Skräck eller chicklit?
Skräck. Fast helst deckare med samhällskritik.
 
Soffan eller sängen?
Soffan.
 
Inne eller ute?
Beror väl helt på vädret. Men ute på balkongen en varm sommarkväll det slår det mesta.
 
Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?
Eftersom jag inte är en hejare på engelska så väljer jag svenska. 
 
Poesi eller prosa?
Egentligen inget av det. Jag är inte förtjust i något av det. Men jag läser väldigt gärna låttexter! Det älskar jag.
 
Kvinnliga författare eller manliga författare?
Spelar absolut ingen roll anser jag. Författarskapet sitter väl inte i könet!
 
Boken eller filmen?
Oftast boken måste jag nog säga. Jag läser oftast boken först och sen blir jag besviken på filmen för karaktärernas utseende stämmer oftast inte alls med hur jag "sett" dom när jag läst boken.
 
Kokbok eller bakbok?
Kokbok. Jag älskar kokböcker. Men visst äger jag en och annan bakbok, fast säkert fem gånger fler kokböcker.
 
Kärlek eller spänning?
Både och, gärna i samma bok. 
 
Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:
Mina drömmars stad av P A Fågelström. Jag älskade den från första sidan. Tror jag fick den av min mamma när jag skulle fylla 13 år och jag fastnade direkt. Att få läsa om sin "hemstad" och om hur min mormorsmor och mormorsfar hade haft det väckte så många känslor i min kropp. Jag gick (och gör fortfarande ofta) gata upp och gata ner i Fågelströms fotspår. Att gå upp för sista styverns trappor  och tänka sig hur de slet och bar upp för de trapporna gör mig ödmjuk inför mitt egna liv...
 
Klassiker jag hävdat att jag läst men aldrig tagit mig igenom:
Klockan klämtar för dig med Ernest Hemingway. Jag har påbörjat den men inte läst färdigt hela. Kanske skulle ta tag i den igen...
 
Jobbigaste bok jag läst:
Min mammas biografi (<--länk) . Den var både jobbig, vacker, viktig och underbar att få läsa.
 
Bästa barndomsförfattaren:
Maria Gripe. Hennes böcker grep verkligen tag om mig. Minns främst Agnes Cecilia, Hugo och Josefin, Elvis Elvis och Tordyveln flyger i skymningen. 
 
Bok som berört mig mest:
Min mammas biografi och alla böcker med Torey Hayden . Torey Haydens berör så oerhört då hon skriver om utsatta barn. Hennes böcker är viktiga, insiktsfulla, jobbiga och de berör. Jag tror nästan ingen skulle kunna läsa hennes böcker utan att beröras på ett eller annat sätt.
 
Recensera din senaste bok:
Det kommer i ett annat inlägg har jag tänkt mig.
 
 
 
 
 
 
 

livet med hund...

Nu har vi haft Java i drygt 9 månader och nu börjar vi nog bli lite vana hundägare tror jag. Många promenader har det blivit i både vått, torrt och snö och jag kan väl bara säga att Java älskar snö. Eller ja hon älskar nog alla årstider och alla väder (förutom ösregn då kanske) men när snön kom så blev Java helt överlycklig. Hon hoppade i snön, hon bökade i snön och hon lekte verkligen i snön och att jaga snöbollar som man kastar är superskoj tycker Java. 
 
det är inte alltid helt eneklt att fånga denna vackra dam på bild...
 
det blir många speciella bilder för att få en riktigt bra...
 
 
att jaga, hämta och bita på pinnar (ju större desto bättre) har blivit en ny favorit när jag är ute med Java, när Java är ute med husse duger visst inga pinnar alls...
 
och ja Java är drottning över sin förort - bara så ni vet.
Här blickar hon ut över sina nya ägor!

att få en bok...

Många av er har säkert redan sett på FB att jag (och min syster och alla 8 barnbarnen) fick en bok av min mamma (<--länk) som hon skrivit själv. Den handlar om hennes liv, hennes livshistoria. En sån underbar julklapp och gåva att få. Att få en inblick i sin mammas liv som man aldrig trodde man skulle kunna få. Kapitlet om Maria (min storasyster som dog när hon endast var 6 dagar gammal) och mig (som hade samma sjukdom när jag föddes som Maria) är nog det kapitel som griper tag i mig starkast. (ett blogginlägg om min förtsa tid i livet finns här) (<--länk)  Att få läsa om sin mammas sorg och kämpande under mina första två år i livet då jag faktiskt bodde på sjukhus med några få permissioner gör ont men på samma gång gör det mig stärkt och faktiskt lycklig. Att få läsa hur ens mamma kämpade för att jag och min storsyster (som lever) skulle få det bästa livet som bara gick under de förutsättningar som fanns just då gör mig lycklig. Mamma kämpade något enormt och hon gav oss verkligen allt! 
 
Min livshistoria av Inger Stark. 
 
Två av mina döttrar har redan läst ut boken, jag hoppar mellan kapitlena och läser inte boken rakt upp ner (som jag kanske borde göra) men har snart läst ut den, och kommer nog börja läsa den från början igen sen snart. 
 
Slutet på boken kan nog vara den finaste kärleksförklaring man kan få av sin mamma (och mormor). 
 
"Jag är så lycklig för att jag har er, mina älskade döttrar och mina åtta underbara, högt älskade barnbarn. Ni tar hand om mig, stöttar mig och i finns alltid om jag behöver er. 
Ta vara på livet mina älsklingar!
Lev väl, lär av era erfarenheter och ångra ingenting.
Allt sammantaget är själva livet!"
 
Jag tror att just "ångra ingenting" är det som griper tag i mig mest. För visst har jag gjort en del saker i livet som jag ångrar - men som mamma skriver det är ju det som är själva livet. Allt man gör i livet formar ju en till den man är. Så jag ska verkligen försöka att låta bli att ångra saker och istället se dessa saker som erfarenheter som gjort mig till den jag är jag är idag - vissa saker har även gjort mig starkare än vad jag varit om jag inte gjort dessa saker, så är det ju med livet. Tack mamma för den fina gåvan du gett oss, jag älskar dig <3
 

hur blev festen då?

Jag hade jättetrevligt på festen i lördags - men om sanningen ska fram så drack jag för mycket alkohol. Billigt och lättdrucket vitt vin kan lätt göra en (mig) för berusad. Nästa gång får nog mannen min gå utan mig så jag slipper skämma ut honom. Jag kan inte skylla på min GBP här med alkoholen - för jag har gjort det förr även utan operation. Visst kan alla dricka för mycket någon gång ibland - men vissa gånger blir det kanske lite pinsammare än andra gånger. Men äsch vad tusan jag vågar stå för det iaf. Jag hade alltså jättetrevligt ända tills jag somnade. Så egentligen gjorde jag väl kanske inte bort mig så där jättemycket - men jag somnade mitt i festen och sov väldigt gott i några timmar där mitt i all fest. Så det lär väl pratas om mig där ute på ön... Frun som dansar och har trevligt (och retas med maken lite med (mycket) tjat om låtönskningar - men är man DJ så är man eller hur) och som sen bara platt fall somnar. 
 
Men vem har inte druckit för mycket någon gång? Och när livet i övrigt är lite svajigt så är det lättare hänt än annars. Sen finns det väl alltid några som alltid sköter sig - men nej tyvärr hör jag inte till den skaran... Så nu vet ni hur min lördag blev. Jag står för det iaf.
 

när man har stora barn...

Ofta säger man "små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer" och ja visst stämmer detta till viss del. När barnen är små har man sömnbrist på grund av nattvaka eller supertidiga morgnar - när barnen är stora har man sömnbrist på grund av att man (jag) inte riktigt kan somna ordentligt innan jag hör att barnen är hemma välbehållna innanför ytterdörren. Och med vuxna myndiga barn som fortfarande bor hemma så kan det bli ganska sena nätter ibland. Självklart kan detta göra mig trött, irriterad, upprörd och ibland även förbannad - mina barn vet precis vad jag menar nu när jag skriver det här. Samtidigt är jag så tacksam över att de faktiskt alltid väljer att komma hem! Dom vet att dom alltid är välkomna hem - i vilket skick de än befinner sig i faktiskt. 
 
Vi har vart med om ganska mycket här hemma - med två vuxna/myndiga döttrar och en tonårsdotter så blir det en del som hunnit passera "under broarna" om man säger så. Som ni vet har jag valt att aldrig lämna ut mina barn i min blogg för det här är min blogg och inte mina döttrars så det vi gått igenom har det nog aldrig skrivits om här faktiskt. Men självklart har vi gått igenom massor - så är ju livet med barn! 
 
Ibland har jag vart (och är såklart fortfarande ibland) förbannad, ledsen, upprörd, trött, matt, arg m.m. ni vet alla de känslorna som nog bara ett barn kan väcka inom en. Jag menar aldrig har man väl vart så arg på någon som man kan vara på sitt egna barn ibland... Samtidigt så älskar man ju sina barn över allt annat och man skulle banne mig gå genom eld för dom. Har man satt barn till världen så vet man att det är på livstid faktiskt. Jösses min mamma "räddar" mig emellanåt fortfarande och då är jag 42 år - men ibland behöver man sina föräldrar hur gammal man än blir. 
 
Har man sedan ett barn med någon form av NPF-diagnos så blir fighterna ibland liksom större. Inte bara med det specifika barnet utan med allt runt detta barn oftast. 
Emellanåt är man helt slutkörd så är det ju man är inte mer än människa bara för att man är mamma eller pappa. Men mina barn vet att jag alltid finns där! För mig finns inga andra alternativ! 
 
Nedan har ni några länkar ni gärna får klicka er in på om ni vill läsa fler av mina tankar kring mina älskade barn
 
- när barnen börjar flytta hemifrån
- när ens barn har en npf-diagnos
- mina döttrar betyder allt för mig
- när barnen märker att man är slutkörd
- när man flyttas runt
 
det absolut bästa som finns i mitt liv är mina döttrar - hur jäkla jobbigt det än är ibland...
 
 

när man sitter och kollar...

Ja när man sitter och kollar igenom sina egna gamla inlägg här i bloggen. Vissa inlägg är träffsäkra, roliga, fortfarande aktuella mm. Tänka vad man hinner skriva på några år egentligen. November 2009 började jag skriva - firar alltså snart 5 år här i bloggvärlden. 
 
Vissa inlägg känner jag att jag skulle vilja dela igen, så jag lägger in ett gäng länkar som ni gärna får klicka er vidare på och läsa.
 
Barnen - en så stor och viktig del i mitt liv:
 - Om mina tankar om förlossningar
- Om mina tre älskade döttrar som betyder allt för mig
- När ens äldsta dotter fyller 20 år och får gå på systembolaget
- När man får följa med dottern på festival
- Söka vårdbidrag för dotter med NPF-diagnos
- Okunskapen bland andra när man har barn med en diagnos
- Tankar om hur blivit blir sen
- När barnen börjar flytta hemifrån
- När man skäms över allt ovett man häller över sina barn ibland
 
 
Älskade mannen min - en annan stor del i mitt liv:
- När livet är så skört att man nästan mister någon
- livet är så skört
 
Minnen och nostalgi:
- När man åker buss genom sin tonårsförort...
 
Tankar och annat:
- Egentid får man ha det
- när man försöker få livet att gå ihop
- blogga när man har barn
 
Nej det måste bli minst ett inlägg till annars kommer aldrig någon orka läsa alla länkar som jag lägger upp...
 
- Denna roliga måste ju iaf med - är man vuxen när...?
 
 

att göra bara en sak...

Jag har väldigt svårt för att bara göra en sak samtidigt har jag märkt, jag har nog nästan alltid varit sådan tror jag. Men idag så kunde jag "sätta ord på det". 
Jag skrev den här uppdateringen på FB och gensvaret blev stort: "Varför kan jag aldrig göra bara en sak... Skulle sätta mig med en kopp kaffe - men började plocka disk, starta en diskmaskin, knappa in räkningar och blogga - resultatet blev en mugg kallt kaffe. Liksom jag i ett nötskal oftast, jag har svårt att bara göra en sak."
 
Det är visst många som känner igen sig i detta, att det är svårt att bara göra en sak samtidigt. Jag dricker väldigt ofta mitt kaffe kallt just för att jag går iväg och gör andra saker och glömmer bort att jag nyss hällt upp kaffe. Jag har svårt att sitta still och bara vara för då kommer jag på massor av andra saker som behöver göras. Som att plocka disk, sätta igång diskmaskinen, sätta igång en tvättmaskin, kolla FB och Instagram, blogga m.m. listan kan göras lång. Jag är (tyvärr) likadan på jobbet. Nästan alltid i farten och fixar och donar med något. Men jag känner liksom att är jag på jobbet så ska jag jobba och det finns alltid något att göra. Visst kan jag sitta och hålla en boende i handen och "ta det lugnt" men då snurrar alla "måsten" i mitt huvud samtidigt. Samtidigt som jag är i farten så kan jag glömma bort saker som behöver bli gjorda. Jag älskar listor, post-it lappar och små "kom-ihåg" listor, jag använder mig ofta av det. Jag påbörjar ofta en sak utan att helt slutföra den för jag har liksom redan påbörjat en ny sak att göra så att slutföra den andra saken glömmer jag ibland bort. 
 
Samtidigt kan jag ha dagar när jag inte orkar göra någonting. När jag bara vill ligga i sängen eller på soffan hela dagen och bara skita i allt. Inte göra någonting alls, inte ens laga mat eller sätta igång kaffebryggaren. Sådana dagar har väl alla - men jag börjar känna att det går till ytterligheter lite väl ofta för mig. 
 
När jag var på min rehabresa nu i september/oktober så bad jag specifikt om hjälp med avslappning och att försöka stress ner. Där och då gick det jättebra att slappna av och göra en sak i taget, men så kom jag hem och faller in i samma snurr nästan direkt. Jag fick testa avslappning, yoga, aktivitetsbalans och andra bra saker där nere på resan - men sen blir det svårt när vardagen och livet kommer emellan igen. Jag tänkte: åh det här ska jag göra när jag kommer hem - men jag har inte gjort en enda avslappningsövning sen jag kom hem om jag ska vara helt ärlig. Det närmsta avslappning jag kommit här hemma är avslutningen på gympan på friskis&svettis och ett massagetillfälle via jobbet. Helst skulle jag nog behöva köra ett avslappningsprogram dagligen... Men hur ska jag få till det? 
 
dags att plocka fram papperna från resan och yogamattan och börja med avslappning kanske.  
 

livet som en berg-och-dal-bana...

Livet är lite som en berg-och-dal-bana det går verkligen upp och ner typ hela tiden. Man får ibland reda på saker som hänt någon i ens närhet som gör att man liksom rasar nedåt och man vet inte riktigt hur man på bästa sätt ska hjälpa till och om man kan hjälpa till. Ibland räcker det kanske med att bara finnas där och att den andra har vetskap om att man finns där när det behövs. Jag känner mig rätt otillräcklig ofta tycker jag. Även om jag vet att jag ju gör allt som står i min makt för att hjälpa andra så känns det inte alltid gott nog känner jag, fast det säkert är det - gott nog alltså. Men känslan av otillräcklighet gnager inom mig. Helst skulle jag ju vilja att alla i min närhet mådde bra hela tiden jämt, att de aldrig skulle behöva vara med om något svårt, tungt, jobbigt eller ledsamt. Om jag fick välja skulle jag ju ta alla dom känslorna själv istället men jag vet ju att livet inte fungerar så. Men visst vore det ganska skönt ibland om livet fungerade så? Om man kunde bära andras sorger liksom...
Fast jag vet ju att jag gör det som står i min makt att göra så gott det bara går och kanske är det gott nog...
Jag hoppas det iaf...

skulle vilja och behöva...

Just nu skulle jag vilja och behöva skriva ett inlägg här som jag faktiskt inte vet om jag kan och får skriva! Så jag avvaktar med inlägget och väntar och ser hur det blir. Men det skulle vara skönt att få skriva av sig lite... Jag skulle behöva få ventilera mina tankar och känslor just nu men eftersom det inte gäller bara mig så får det lov att vänta! För om ett inlägg här på min blogg handlar om någon annan än bara mig ja då avvaktar jag tills jag skriver det - om jag nu skriver det - tills jag vet att jag kan och får skriva om det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0