sommaren 2018

Sommaren 2018 är inte slut än men den här semestern i år känns längre och mer innehållsrik än vad någon semester någonsin gjort. Det kan bero på att mannen min och jag har haft 4 veckor ihop vilket vi nog faktiskt aldrig haft innan - när barnen var små så delade vi upp vår semester så att barnen skulle få vara lediga längre och sedan när de blev äldre så har det varit jag som sommarjobbat i några år då när jag försökte läsa till Arkeolog och förra året så kunde vi inte ta samma veckor för våra arbetsgivare. Men i år har vi haft 4 veckor ihop och vi har fyllt dom med kvalitetstid. 
 
Vi har tex varit 1 vecka på Kreta, en resa som vi har pratat om i flera år men aldrig fått till. Vi hae det så bra så att vi redan planerar nästa sommar men då måste vi ha 2 veckor så att vi hinner med iaf hälften av vad vi vill se på Kreta. 
 
      
   
lite småbilder på vår Kretaresa, ett längre inlägg om Kreta måste komma snart.
 
Vi har även hunnit med museum på hemmaplan i Stockholm. Det är trevligt att turista i sin egna stad också. 
 
      
    
ett litet urval på vår museetur. Först Vikinga Liv, sen Vasamuseét och sist Aquaria. 
Alla tre ligger på Djurgården i Stockholm. 
 
Och igårkväll var vi och såg Lisa Nilsson på Mosebacke. Hon firade "Himlen runt hörnet" 25 år - vi firar 26 år i sommar. 
 
      
Ett litet urval från konserten med Lisa Nilsson. 
 
På måndag börjar jag jobba igen efter semestern och det känns verkligen helt okej. Det var länge sedan som jag kände mig så nöjd med en semester. 
Familj, känslor, livet | | Kommentera |

när livet rullar på...

Ett tag efter rehabresan till Spanien blev livet lite svajigt. Men det ordnade upp sig och livet rullar på. Vardagen är här och det känns faktiskt riktigt bra igen. Jag vet att jag alltid tycker det är lite svårt så där i början när jag varit borta i 4 veckor. Mycket hinner hända i huvudet under 4 veckor och vardagen känns alltid långt borta då när man är iväg. Men som alltid så återgår livet så smått och vardagen känns helt okej och trygg. Kanske är det ändå trygghet som är det viktigaste i livet? Kanske är det inget fel i vardagen och tryggheten som följer. Vardag har vi alla - hur vi än förändrar livet så kommer vardagen ikapp till slut - det vet vi alla. 
 
Just nu försöker jag bara sköta mitt arbete på bästa sätt och även hemmet. Jag måste få mer ordning i mitt hem, det känner jag verkligen. Så idag blir det nog städning och tvätt som får fylla min ledigadag - men även läsning. Jag är en riktig bokmal och jag älskar att läsa böcker. Antagligen anser min familj att jag ofta läser för mycket men just nu är det vad min kropp orkar med. Jag har rejält ont i rygg och nacke vilket även ger mig huvudvärk så kroppen vill helt enkelt inte göra allt det som jag vill att den ska göra. Jag skulle önska att jag orkade träna mer än jag gör idag och ja jag önskar att jag även skulle orka städa mer här hemma - men kroppen säger liksom ifrån. Jag får städa lite då och då och sedan vila mellan varven. Och ja det är så livet är ibland. När man lever med ständig värk som följeslagar så får man liksom lära sig att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det jag önskar mest just nu är att jag skulle kunna få sova ordentligt på nätterna. Just nu varknar jag varje natt och är vaken i flera timmar utan att kunna somna om och så har det varit i många år nu - så många år att jag inte ens minns hur det är att sova en hel natt. Så även dålig sömn gör ju att livet svajar. Är man utvilad och mår bra så orkar man så mycket mer av allt. 
 
Men just nu mår jag ändå bra så här mitt i livet. Och Jens och jag ska försöka komma iväg på en utlandssemester bara vi två i sommar - det är nog vad vi behöver. 
 
      
Allmänt, klimatvård, känslor, livet | | En kommentar |

musik som väcker minnen...

Som de flesta av er vet så arbetar jag inom äldreomsorgen, närmare bestämt inom demensvården. Igår var det fredag vilket på mitt jobb betyder fredagsunderhållning med musik och dans för de boende. Så igår var jag med ner på dansen och tänkte på det här med vad musik väcker för minnen och känslor inom oss. Jag tror nog att alla har sina egna speciella minnen/tankar/ känslor till musik och vissa låtar väcker extra mycket känslor inom oss alla (tror jag). Igår såg jag detta så tydligt hos vissa av våra boende. Vissa låtar väckte glädje och vissa väckte vemod hos en del och precis så är det med musik - olika känslor väcks inom oss alla till olika låtar. 
 
Själv har jag vissa låtar som verkligen väcker minnen och jag började då att fundera på hur jag själv kanske kommer att "må" om jag om sisådär 40 år bor på ett ålderdomshem och jag får gå på fredagsdans. Tänk om de spelar "Nothing compares to you"  "Himlen runt hörnet"  "Welcome to the jungel" "Utan dina andetag" "I was made for loving you" och många många fler - dessa låtar väcker ju massor av minnen och känslor inom mig. Och fler låtar lär det bli eftersom livet till viss del består av musik och minnen. Vissa låtar kanske kommer väcka oerhört smärtsamma minnen till liv och då står jag där mitt i en underhållning och kanske gråter. Ingen kommer kunna förstå varför (om nu inte någon av mina döttrar är med just den gången och kanske vet att just den låten väcker vissa minnen till liv inom mig - deras mamma). 
 
Hur "möter" man någon som mitt i en dans börjar gråta? Jag var med om precis detta igår nämligen. Vi fortsatte att dansa medan tårarna rann på den jag dansade med och jag lät det bara vara så. Det är väl inte alltid man måste fråga om varför någon gråter? Ibland kanske man till och med gråter utan att riktigt veta varför och då är det inte lätt att sätta ord på varför tårarna rinner och jag tycker inte att man alltid måste behöva sätta ord på det heller. Ibland räcker det nog med att få hålla hårt i någon och låta tårarna rinna...
 
Jag märker mer och mer (det har säkert med åldern att göra) att jag börjar fundera över vilka känslor och tankar som gömmer sig inom de boende som jag hjälper nästan dagligen. Demens är en ganska hemsk sjukdom eftersom det påverkar minnet så mycket och ofta även talförmågan blir påverkad. Tänk er att ha en massa tankar och känslor inom er som ni inte riktigt kan få fatt på, ni kan inte sortera ut dessa ordentligt men de finns där inom er och ni kan inte förmedla dessa tankar i tal. Det måste vara en ganska jobbig känsla tror jag. Dessa funderingar går jag och bär på när jag arbetar...
 
 
 
 
Och varken som personal eller anhörig behöver man veta vilka sorts känslor som väcks - man behöver bara "finnas" där. Hålla en hand, ge en kram och bara vara med i känslan. 
 
känslor, livet | | En kommentar |
Upp