vem är viktigast...

Ibland funderar jag på allt detta prat om att "du är viktigast i ditt liv" "den viktigaste i ditt liv? titta i spegeln och du får svaret"... Ja självklart är jag viktig men viktigast - jag vet inte.
 
Som mamma, maka, syster, dotter, moster, vän (och ja säkert en hela massa annat också som man är i livet) och yrkesarbetande kvinna så är det ibland svårt att vara det viktigaste i mitt liv. Det viktigaste i mitt liv är oftast att min familj mår bra. Men om inte DU mår bra så mår inte din familj bra får jag läsa och höra ibland. Men är det verkligen så? Är det alltid JAG som är viktigast? Jag har svårt för detta det ska jag erkänna för i mitt liv så är VI alla viktiga. Om en av oss mår dåligt så mår även jag dåligt och då spelar det väl ingen roll om JAG är det viktigaste i mitt liv? Jag tycker det har blivit vanligare och vanligare på senare tid att alltid framhålla sin egna "viktighet" och jag är inte helt överens med den linjen. Jag kan inte alltid vara lycklig och viktig för jag har ett ansvar om fler än mig själv... 
 
Kanske har detta att göra med att jag har ganska mycket att ordna och fixa för andra i min omgivning? Kanske är jag helt enkelt inte den viktigaste i mitt liv för mig? Kanske är det så att min lycka hänger på andras lycka? 
 
Men är man alltid viktigast i sitt egna liv? Jag vet faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Om jag alltid skulle se till att jag var lyckligast och viktigast i mitt liv så skulle jag behöva försaka andra i min omgivning och det är jag inte beredd att göra faktiskt. Kanske är jag dum som tänker så här. Kanske är jag helt ute och "cyklar" i mina tankar om andras viktighet och mitt egna ansvar om min lycka. Men måste man alltid sätta sig själv först i livet? På flygplan och så blir man alltid informerad om att rädda sig själv först och sen kan man rädda andra och ja det låter ju så självklart. Självklart behöver jag syrgasen först om jag sedan ska kunna sätta på syrgas på någon annan - men har det samma symbolik i det verkliga livet. Jag vet inte om jag ska vara ärlig... Och om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte ens om jag mitt i den paniken som skulle uppstå skulle sätta syrgasmasken på mig själv först eller om jag i allt kaos faktiskt skulle se till att mitt/mina barn fick syrgas först - jag så är det faktiskt. I mitt liv är vi alla i familjen viktiga och ingen av oss är viktigare än någon annan - vi är alla LIKA viktiga. 
 
Så alla dessa texter om att DU är viktigast i DITT liv - nej jag "köper" inte det rakt av...
 
 
 

böcker kan ta mig till en helt värld...

Som många av mina vänner vet så älskar jag att läsa böcker - jag har nästan alltid en bok på gång. Böckerna kan ta mig runt i hela världen på ett kick och handlingarna kan skilja sig åt helt.
Nyss läste jag hela P-A Fogelströms stadserie i ett svep och där fick jag följa en familj genom Stockholms historia. Detta är en bokserie som jag återkommer till med jämna mellanrum. Det är något visst med hela serien. I denna serie får man följa utvecklingen av Stockholm från en lite stad till den storstad jag lever i idag. Fattigdomen visas upp helt ocensurerad och det hårda arbete som människorna utstod skildras utan "filter" - man får verkligen läsa och lära sig om hur en stad kan växa upp under 100 år...
 
Nyss läste jag Jag utan dig och jag måste säga att det var en av de vackraste böcker som jag någonsin läst. En riktigt fin kärlekshistoria som utspelas i Australien (så denna helg har jag färdats från Stockholms historia till en kärlekshistoria i Sidney). Det finns några liknande böcker som jag har läst relativt nyligen som är i samma genre som denna och det är verkligen vackra och insiktsfulla böcker. Oftast handlar det om att någon har en obotlig allvarlig sjukdom som de vet att personen kommer att dö av (ofta relativt ung) och kärleken som växt fram mellan paret har inte all tid i världen att få blomstra. I dessa böcker finns oftast gott om pengar så att resor och upplevelser går att genomföra innan det liksom är försent och dessa kärlekspar fyller på livet med vackra minnen. 
 
Toner i natten - Arvet efter dig - Hjärtats innersta röst  - Konsten att höra hjärtslag -  detta är några av de vackraste böcker som läst och alla dessa böcker har väckt en längtan inom mig. En längtan att fylla livet med minnen som verkligen betyder något. 
 
Min älskade man och jag har varit ett par i 25 år nu i vår - det är stort och ja det är kärlek. Men ibland känner jag att vi har fyllt på vår minnesbank lite för lite. Vi skulle behöva fylla på vår minnesbank och vårt kärlekskonto oftare. Alltså skulle vi behöva göra mer saker bara vi två. Helst skulle jag vilja kunna åka på en fin resa där vi skulle kunna fylla på minnen - men med en ekonomi som liksom går på ett ut så finns inte alltid det där extra. Vi har såklart många fina minnen ihop redan nu - våra tre älskade döttrar är alla fina minnen som vi upplevt och deras förlossning är ju tre häftiga och innerliga minnen som vi bär med oss i våra hjärtan. Men jag tror att man som par behöver uppleva saker bara som par.
 
Vi åkte på en väldigt sen bröllopsresa för 10 år sedan och då åkte vi till Egypten bara mannen och jag och det är en resa som jag minns med värme och kärlek. Främst minns jag när vi en kväll/natt gick ner till stranden och satte oss ner i sanden och tittade på stjärnorna - det är ett av mina vackraste minnen. Där satt vi hand i hand under en helt underbar natthimmel - tyvärr var jag lite för mörkrädd för att kunna njuta fullt ut men nu så här 10 år senare så minns jag iaf minnet med stor lycka och kärlek.
 
Just sådana här funderingar och tankar väcker dessa vackra böcker inom mig. Jag vill fylla på minnesbanken och kärlekskontot för jag tror att vi verkligen behöver det. Vi skulle behöva få vara bara vi två i några dagar och bara få njuta av varandras sällskap.
 
Jag inser att jag ofta hamnar i det där vardagshjulet och allt bara rullar på och vi tar varandra för givet - mannen och jag - och sånt är aldrig bra i ett förhållande. Man måste fylla på minnen för att hålla kärleken vid liv tror jag. Och när jag läser dessa vackra böcker så inser jag just detta ännu mer - hur viktigt det är att ta hand om sina relationer och vattna dom ibland (helst ganska ofta) och att det inte är bra när en relation liksom hamnar i stå... En relation är något man alltid måste arbeta på/för annars finns risken att vardagslunken tar över och man tappar bort varandra i allt det vardagliga.
 
Ja sådana här minnen och känslor kan väckas inom mig bara för att jag har läst en bok... 
 
      
 
  
 
Sen finns det andra relationer i livet som man behöver vårda ömt och ordentligt. Relationen till ens barn, syskon (min älskade storasyster), föräldrar och andra släktingar. Man måste visa att människorna i ens närhet betyder något för en och inte alltid ta de närmsta för givet... Detta är något som jag absolut vill arbeta på att bygga upp ordentligt. INte för att jag har någon dålig relation med banrn, systern, mamma eller någon annan släkting - men alla relationer kan bli bättre och man bygger på dom. 
 
 

för 22 år sedan kom hon...

Idag fyller min älskade Erika 22 år. 
 
Tänk att just hon valde att komma till oss <3 
eller okej valde och valde...
Men jag är så glad över att just hon är den hon är <3
 

var går gränsen? Vad utsätter vi oss för?

Jag skrev en uppdatering på FB angående manifestationen som hölls på Sergels torg igår och angående alla kramar som polisen tar emot efter det otroligt hemska terrordådet som Stockholm utsattes för i fredags. 
 
"Är det bara jag som reagerar på att polisen vågar kramas med alla som kommer fram till dem? Själv skulle jag ha ett risktänk direkt efter ett liknande terrorattentat... Sen skulle jag personligen aldrig ha vågat åka in till manifestationen på Sergels torg igår. Ja jag vet att vi bör/ska leva som vanligt - men det finns väl gränser på vad en utsätter sig för?"
 
Och jag inser att jag nog är ganska ensam om dessa tankar. Visst är det fint med alla kramar som polisen får men om jag vore polis så vet jag inte om jag skulle våga kramas med alla medborgare som kom fram till mig. Vi vet ju tyvärr att alla medborgare inte älskar polisen lika mycket som vi andra och hur enkelt skulle det då inte vara att mitt i en kram attackera en polis? Eller om ett gäng personer går ihop som inte gillar polisen och kramar en varsin polis på ett visst klockslag och då i kramen attackerar varsin polis? Då blir många poliser skadade samtidigt... Jag tror inte direkt att polisen kontrollerar alla personer som vill krama dom. Det är så lätt att dölja ett vapen som man sen tar upp och attackerar polisen med. Det känns mer som att vi haft tur att inget mer skett. 
 
Och ja alla dessa blommor på polisbilarna är väldigt vackert och kärleksfullt men hur gör polisen om just denna "blomsterbil" måste snabbt iväg på en utryckning? När hela bilen är full av blommor och vissa (väldigt många) blommor är fastsatta i vindrutetorkarna ska polisen då köra iväg blint eller ska de först plocka bort alla dessa blommor och sedan åka iväg på utryckning? 
 
Jag vet att jag nästan alltid tänker ett steg längre - och jag har nu i vuxen ålder insett att väldigt få människor gör så - och liksom tänker efter vad som skulle kunna hända om jag gjorde si eller så. Jag kan faktiskt tycka att fler borde tänka ett steg extra lite oftare... Och att våga åka in med sina barn till liknande manifestationer tycker jag tom blir lite oansvarigt - visst alla gör sina egna val och jag dömer ingen men själv skulle jag inte utsatt mina barn för något liknande. Vi kan hylla och minnas offren för denna terrorattack på andra sätt. 
 
Ja vi ska/borde fortsätta leva som vanligt och inte vika ner oss för terroristerna för det är exakt det dessa terrorister vill att vi ska göra. Men jag kan inte låta bli att tänka på vilken fara alla dessa människor utsätter sig för då de åker in på manifestationer och liknande. Så jag erkänner att jag nog faktiskt begränsar mitt liv en del efter allt det hemska som sker. 
 
OBS!. bilden har inget med inlägget att göra. Jag gillade bara bilden av vår...

internationella kvinnodagen...

Ja men idag är det ju den internationella kvinnodagen och jag har några underbart starka kvinnor i min närmsta omgivning. Ganska många faktiskt om jag ska vara ärlig. Kanske ska jag tillägna dom detta inlägget? Tror jag gör det faktiskt. Kanske ska jag ta dem en och en... Ja ni får dessa kvinnor en och en - blir bästa så tror jag.  
 
Om vi börjar med min älskade mormor, denna kvinna som jag älskar så. Hon som alltid funnits där. Som jag varje sommar fick tillbringa minst en vecka med varje sommarlov. Hon som alltid ställt upp (tror jag) när min mamma behövt hjälp och stöd. Hon som blev änka så tidigt att jag aldrig ens hann lära känna min morfar. Mormor som alltid haft sin trädgård som hon pysslade med och där hon försökte lära mig (jag lyssnade inte alltid så bra) allt hon kunde om växter. Mormor som alltid varit feminist utan att ens säga det!
 
    
 
 
Sen min fina älskade mamma som alltid funnits där för mig i mitt liv. Som kämpade som bara den då när jag var nyfödd och sjuk. Som uppfostrat oss ensam och alltid kämpat för oss. Mamma som tog fajterna med rektorn i skolan då när jag var som värst i min tonårsperiod, som alltid stod på min sida (vad jag än gjort nästan). Självklart fick jag sen höra ett och annat men inför andra då stod hon på min sida! Mamma som lärt mig att ALLA människor är lika mycket värda, som lärt mig allt hon kan (och som jag orkat lyssna på) om matlagning och växter, mamma som alltid berättat om kvinnokampen och dess historia och hur viktig den är och alltid lärt mig att jag kan bli precis vad jag vill. Hon som tog barnbarnen någon helg då och då och lät oss bara vara - vilket gett barnbarnen minnen för livet. 
 
     
 
Min storasyster, älskade bästa storasystern man kan ha (oftast). Hon som lärt mig allt hon kan och lite till! Som lärde mig alla bus när jag var liten, som lärde mig hur jag skulle slåss om jag råkade ut för någon idiot ute på stan, som alltid finns där trots att det är många mil mellan oss nu för tiden. Hon som alltid sagt att jag ska lyssna på mitt hjärta så blir det rätt. Den där storasystern som jag kunde bli galen på men samtidigt älskade över allt annat. Hon som kämpat med en hel massa i hela sitt liv. Storasyster som inte vill vara med på bild offentligt men som nu får vara med på två små (hoppas det är okej annars får jag redigera)...
 
 
Senare i livet kom min fina starka svärmor in i mitt liv. Hon som alltid fanns där när barnen blev sjuka och kom åkande från Vaxholm till Farsta (kommunalt) för att kunna vara barnvakt åt barnbarnen när de var sjuka och vi behövde jobba. Hon som alltid lät barnbarnen bo minst några veckor varje sommar ute i sommarstugan på Åland vilket gett döttrarna/barnbarnen minnen för livet. Hon som alltid funnits där när det behövts fast jag ibland inte ens har (vågat) fråga. Svärmor som alltid lät mig ha sovmorgonen när vi hälsade på med barnbarnen, svärmor som kom med de finaste små gåvorna till BB varje gång jag fått barn där det alltid fanns mest saker till mig den nyblivna mamma ( vilket har gjort att jag kommer att föra det vidare till mina döttrar) svärmor som alltid hade blöjor och annat bra-att-ha hemma när barnbarnen var små så att vi skulle slippa ta med oss allt när vi kom och hälsade på, som alltid dukar fram de mest inbjudande fikorna och frukostarna. Svärmor som (nästan) aldrig vill vara med på bild. 
 
 
Sist men absolut inte minst kommer mina tre älskade döttrar. De som lärt mig om livet! Vad som är viktigt i livet! De som lärt mig vad ilska, glädje, sorg, oro och stolthet är. De där döttrarna som lärt och lär mig så mycket hela tiden. Som har gjort mig till en bättre kvinna (på riktigt). De där kvinnorna som jag kallar mina döttrar som nu är vuxna som ska forma sina egna liv. Det är spännande att få gå bredvid och se hur de utvecklas och blir starka bra kvinnor! De bästa om ni frågar mig! 
 
    
 
  
 
 

det här med vikt...

RÄKNA UT DITT BMI (<--länk)  Ditt BMI är :27,81 Du kan vara överviktig.

Din idealvikt är: 49,48 Den övre gränsen är: 56,98 Den nedre gränsen är: 42,18

När jag räknar ut mitt bmi så blir jag faktiskt rädd. Enligt bmi ska jag alltså väga 49,48 kg för att hamna på "idealvikt" - den vikten låg jag på när jag var 20 år och hade en grav ätstörning! Jag kan lova er att då mådde jag allt annat än bra! Och enligt bmi ska min lägsta vikt vara 42,18 kg då kan jag lova er att då skulle jag må riktigt dåligt - när jag hade som gravast ätstörning så vägde jag 46-47 kg ungefär...
Och enligt bmi är jag idag alltså ÖVERVIKTIG eftersom mitt bmi ligger på 27,81. Jag är äntligen efter många "viktresor" faktiskt nöjd med min kropp idag. 
Som säkert många av mina vänner vet så är jag inget stort fan av just bmi då jag anser att den mätmetoden är missvisande - tyvärr använder sig sjukvården av denna metod. Sjukvården använder sig av bmi även då det gäller barn vilket jag anser är helt förkastligt.

Jag trodde att jag var ganska "tyst" med mina klagomål angående min vikt när mina döttrar var mindre, jag trodde faktiskt INTE att jag förde över min egna vikthets på mina barn då jag aldrig har ansett att deras vikt varit viktig. Mina döttrar är precis lika bra hur de än ser ut! Jag trodde faktiskt att jag spred en sund och bra "bild" till mina döttrar men så fel jag haft. Men nu med facit i hand så förstår jag ju att om jag som mamma inte anser att jag själv är värd lika mycket om jag väger mer så förs ju det såklart över på mina barn, så är det ju tyvärr. Men jag har aldrig varit den där mamman som stått och nypt mig själv i midjan och klagat eller struntat i att gå till stranden på sommaren för att jag känt mig tjock - jag har haft bikinin på och gått till stranden iaf eftersom döttrarna velat gå dit (men nej jag har inte känt mig bekväm och det har väl såklart döttrarna märkt av fast jag inte trodde det). Nu när mina döttrar är vuxna så förstår jag att min vikthets spred sig till döttrarna trots att det aldrig var min mening. Jag skulle om jag kunde ta bort allt vad vikthets heter från mina döttrar för det är för jäkligt att vi kvinnor (det är faktiskt främst vi kvinnor som hetsar om vår egna vikt) ska behöva gå runt och må dåligt dagligen över en siffra på vågen. Tänk så mycket roligare vi kunde ha det om vi kunde få lov att trivas i våra kroppar - hur våra kroppar än ser ut. 

   

 Bilderna ovanför kommer från senaste numret av Amelia. 

Men jag tycker faktiskt att det är lite läskigt att om jag ska ligga på "rätt" bmi så ska jag ligga på en vikt som jag låg på när jag hade ätstörningar och mådde allt annat än bra. 

 

 


dags att fylla på upplevelse kontot...?

Jens och jag har som sagt snart levt ihop i 25 år, det är mer än halva mitt liv. Jag har levt ihop längre med Jens än vad jag levt och bott ihop med min mamma - det känns ju helt knasigt när man tänker på det så. Vi har fått lyckan att få 3 döttrar ihop som vi båda älskar över allt annat och någon gång i framtiden ska vi väl få lyckan att bli mormor och morfar - det blir liksom när det blir och när det än blir så är det välkommet. Men så tänker jag på det här med att uppleva saker ihop. jens och jag har rest utomlands 2 gånger ihop under våra 25 år tillsammans - det är inte mycket jag vet. Livet, barnen och ekonomin kom väl emellan tror jag. Men nu då när alla döttrarna är myndiga och ekonomin snart blir stabil på riktigt då skulle vi nog behöva fylla på vårat gemensamma upplevelsekonto.
 
 
de 3 döttrarna när vår yngsta var nyfödd <3
 
Jag tror att man som par måste jobba för sin relation - nästan dagligen. Det är så lätt att man kommer in i den vardagliga lunken och tar varandra för givet. Det måste man jobba på tror jag. Så min önskan nu är att vi ska kunna få fylla på vårt upplevelsekonto. Kanske ska vi börja den enkla vägen och börja med att gå ut och äta tillsammans lite oftare - bara Jens och jag. Lite bio kanske. Vi åker ibland tillsammans till Vaxholm när Jens spelar som DJ och då umgås vi ju och har roligt. Vi har ju faktiskt fortfarande roligt ihop! Sen kan vi såklart bli jäkligt trötta på varandra också det hör väl kanske till. 
 
 
Men det här med att resa ihop det måste vi snart ordna upp. Tyvärr är det så att de där billigaste resorna som vi kanske skulle kunna ta en liksom bara så där utan att behöva spara så värst till - de resorna går till länder som vi aldrig skulle komma på tanken att åka till. Varför åka till länder som är diktaturer när det finns varma fina länder där det är demokrati? Jo länderna med diktatur är oftast billigare har jag märkt... Men jag kan inte tänka mig att lägga mina turistpengar på ett land där medborgarna inte får rösta, inte har yttrandefrihet mm. Då tänker jag hellre spara pengar till en resa som går till ett land där medborgarna får vara med och rösta i val, har yttrandefrihet och som lever i demokrati. Jag vet att vissa nu skakar på huvudet och tycker att det är väl bra om våra pengar som turister även går till människor som lever i diktaturer. ja kanske det, men nej inte mina pengar jag vägrar. det finns så många fler länder i världen att åka till att jag måste inte välja ett land som har diktatur tex. OM alla tänkte likadant och det blev lite "tryck" på ledarna i de länder som lever i diktatur och det liksom kändes för ledarna att det sätt vi leder vårt land på det lönar sig inte och om de då kunde låta medborgarna få medbestämmanderätt ja då tror jag vi skulle kunna få till en förändring på riktigt.
 
      
   
 
 
 

att ha levt ihop i 25 år...

Inser med viss chock och stolthet att mannen min och jag firar 25 år tillsammans nu snart. Vi möttes av en tillfällighet på en stor fest mars/april 1992 (ja jag är extremt dålig på exakt datum) och vi blev ett par nästan direkt. Det tog inte lång tid så hade han flyttat in till mig i min 2:a i Örby och snabbt inpå det blev jag gravid. I sommar blir vår äldsta dotter 24 år. 
 
Vi har haft våra upp och ned gångar det har man alltid i livet vad det än gäller. Och ibland har vi stått på branten och frågat oss "är det värt allt jobb?" Men jo det har det varit - det har varit värt alla nedgångar för uppgångarna har vägt tyngre. Men inget äktenskap är helt enkelt man måste jobba för det precis som med allt i livet så kommer ingenting gratis. Vi fick också barn väldigt snabbt ihop och småbarnsåren kan ju liksom gnaga hål på vad som helst. Vi hann inte ordna till egna rutiner i vårt liv innan vi fick barn ihop så våra rutiner ihop har nästan direkt även inneburit barn. 
 
 
sommaren 1992
 
sommaren 2016
 
hihi tror nästan att vi har åldrats med värdighet ;) det är ganska spännande att kika på gamla foton. Tänk så ung och "oskyldig" jag var där sommaren 1992 - så lite jag visste om livet liksom. 
 

dålig självkänsla eller vad?

Jag vet inte om jag skrivit om detta förrut men jag tror nästan det - tänker i alla fall skriva om det igen eftersom det är en tanke som jag ofta går runt och funderar på. Och ja det blir ett väldigt privat och utlämnande inlägg men jag bjuder på det för jag måste få ur mig mina tankar.
 
Det här med att förstå hur betydelsefull man är för sina barn som mamma, förstår alla det? Är det bara jag som tror/känner att jag kanske inte är så viktig för mina barn som min mamma är för mig? Min mamma är en av de viktigaste människorna i mitt liv så är det bara. Jag vet att min mamma hjälper mig med nästan vad som helst bara hon kan och hon finns alltid där för mig om jag behöver henne. Men den där känslan som jag har för min mamma, den djupa känslan av kärlek, den kan jag inte förstå att mina döttrar har för mig. Jag har svårt att greppa att JAG kan vara så viktig för någon. Nu när jag skriver det känner jag hur sjukt och dumt det låter - men jag erkänner att just dessa tankar dyker upp hos mig ibland.
 
Så frågan blir ju - vad beror detta på? Är det för att jag har låg självkänsla? Att jag inte kan förstå att just JAG är så viktig för någon? Eller vad kan det bero på? Och hur ska jag lyckas förstå att JAG är en så viktig person i mina döttrars liv? Hur gör man för att förstå det tro? 
 
Mina döttrar är de absolut viktigaste och finaste människorna som jag har i min närhet - tätt följd av min älskade man (men dessa känslor går inte att likställa för man älskar sina barn och sin man på ett helt annat sätt). Jag skulle göra allt jag kunde för att hjälpa och stötta min barn - och JA jag har gjort allt detta redan i hela deras liv. Mina barns välbefinnande har jag alltid satt främst - före mitt egna välbefinnande ibland vilket kanske inte alltid varit helt bra, men mina barn kommer alltid först. Men hur kan det då komma sig att jag har så svårt för att förstå och se min egen betydlese i mina döttrars liv? Jag tycker på något sätt att det blir lite sorgligt när jag inte kan se min egna storhet i en annan människas liv. Jag vet såklart att mina döttrar älskar mig! Jag vet att mina döttrar behöver mig! Och ja jag vet att jag är viktig i mina döttrars liv! Men den där känslan kommer till mig ibland i alla fall. Känslan att "inte kan väl jag vara lika viktig för mina barn som min mamma är för mig"...
 
Är det fler som känner som jag känner? Eller är jag helt ensam om denna känslan? Känner alla mammor (och pappor) hur viktiga de är i just deras barns liv?
  
 
Här är en fin bild på min mamma och mina älskade döttrar..
 
har ni hört denna?
OM inte lysnna på texten. 
 

god fortsättning...

Igårkväll på självaste nyårsafton så satt Java och jag i soffan och tittade på ett gäng filmer, med en hund som är rädd för smällare så får man anpassa nyårsafton till en lugn och fin kväll. Det gick över förväntan bra faktiskt för Java, hon låg där i soffan med mig och var inte alls så orolig så hon varit andra gånger det smällt här utanför. 
 
Java var inte alls skotträdd då hon kom till oss utan det blev hon tyvärr förra vintern då några ungar kastade ett smatterband precis bakom oss då vi precis gått förbi dom. Det spelar ingen roll att jag blev förbannad och skällde på barnen Java blev rädd för smällare och raketer där och då. 
 
Men då igår såg jag filmen Hectro search för happines och då fick jag sådan lust att köpa mig en fin skrivbok och skriva ner vad som gör mig lycklig. En fin skrivbok som jag skulle kunna skriva ner lite tankar i så där när andan faller på. Jag tror jag ska gå ner och köpa en fin skrivbok och en fin penna för presentkortet jag fick av Erika i julklapp. Kanske får det bli mitt nyårslöfte, att skriva ner i en bok mina lyckliga och fina stunder under 2017.
 
God fortsättning önskar jag er alla
 
 

en annorlunda barndom...

Min barndom var lite enkelt uttryckt annorlunda. Jag föddes väldigt sjuk (<-- länk då jag inte orkar förklara allt igen) och fick bo på sjukhus mina första 2 år i livet med några korta permissioner hem till min familj. Jag minns när jag var barn och tonåring och man satt hemma hos en kompis och kollade i deras bebisalbum - jag minns att jag alltid tyckte deras bilder var lite konstiga hahaha. Dom tyckte sen i sin tur att mina bilder var mycket märkliga. Mina bilder från mina första år är tagna på sjukhus och ibland vid några få tillfällen hemma när jag var på permission över dagen/helgen - men de flesta av mina foton från min tidiga barndom är från sjukhus. Andras bilder från barndomen var med jultomten, paket, tårtor mm - sådana bilder som mina egna barn har i sina fotoalbum och som jag nu förstår är det normala i ett fotoalbum från barndomen. Men jag såg ju mina bilder som normala - för det var ju min barndom. ja men förstår hur jag tänker va? Det som är ens egna vardag är det som man tycker är normalt...
 
 
 
Ibland funderar jag på vad dessa år har gjort med mig. Ens barndom präglar en till viss del även som vuxen och är man då uppvuxen i en sjukhusmiljö där provtagningar tillhör vardagen, infektionerna såsom lunginflammation avlöser varandra och den normala klädseln blir läkarrockar och gula infektionsrockar - ja men såklart måste jag ha blivit så som jag är till viss del på grund av detta? Frågan blir då hur hade jag varit om jag inte hade behövt utstå detta som bebis och litet barn? Det kommer jag aldrig få veta men jag gillar att filosofera och fundera så ibland fastnar jag i dessa tankar. Sen kan jag inte sätta fingret påvad som gjort mig till den jag är idag och hur jag egentligen är - jag är ju jag liksom men visst blir vi som vi blir på grund av vissa saker i våra liv...

födelsedag - igen...

Idag fyller min man år och jag förundras över hur många år vi hållit ihop. Grattis älskling på din födelsedag. Vi är väl inne på vårt 25 år ihop vilket är helt makalöst egentligen. Självklart har det gått upp och ner under dessa år - det är inte lätt att leva ihop med en annan människa det kan jag tala om. 
 
Jag brukar säga att JAG är ingen lätt människa att leva med - långt ifrån lätt att leva med - och nej det är svårt att leva ihop så är det. Ett älktenskap bygger ju på två individer och det är inte bara ens fel att det blir svårt att leva ihop - man är två som ska anpassa sig och jämka (fy fan vad svårt det kan vara ibland). jag tänker ofta på att vi levt ihop längre tid nu än vad jag har levt ihop med min mamma då jag bodde hemma, en ganska konstig känsla egentligen. Att jag levt och bott längre ihop med min man än med min ursprungs (kan man ens säga så?) familj.
 
  
första bilden är sommaren 1992 och andra bilden är sommaren 2016.
Tänk 24 år mellan bilderna. 
Tänk allt vi gått igenom, vad kloka vi blivit och vad gamla vi börjar bli...
 

drömmar...

Ibland kan jag drömma om att kunna fly landet och få leva i sol och värme - samtidigt älskar jag snö och faktiskt även kylan till viss del. Luften blir så klar och "ren" när kylan kommer - men tyvärr gillar inte riktigt min reumatiska kropp kylan lika mycket som jag gör. Den reumatiska kroppen skulle behöva sol, värme och varma bad. Kanske kan detta någongång i livet bli verklighet... Jag brukar säga att vi ska flytta till solen sen när vi går i pension men vem vet hur länge en utsliten trött kropp kommer hålla efter pensionen. Vore bättre att kunna flytta till värmen redan nu men livet fungerar inte riktigt så. Vi har ju jobb, barn, familj här hemma som man inte bara kan (vill) lämna. Självklart vet jag att barnen vill att jag (vi) ska må bra och dom skulle nog gladeligen komma ner och bo hos oss emellanåt i värmen om drömmen blev sann - men ja det är nog faktiskt bara en dröm och drömmar kan man leva ganska gott på. 
 
Men som sagt jag älskar snö och jag älskar julen. Kanske älskar jag mest förberedelserna inför julen. Ni vet adventsljusen, julkalendern (ja jag tittar fortfarande på julkalendern) lucia med allt vad det innebär mm. Jag är helt enkelt en som gillar julen och snön - och till viss del även kylan faktiskt. Men drömmen om att bo i värmen finns där också...
 
 
   
det är något visst med förberedelserna inför julen. 
 
 
ja det är bra med en pall när man fixar i köket...

vuxenlivet - vad trodde jag...

Jag tänkte fortsätta på tankebanan från igår. Vad önskade jag mig av vuxenlivet när jag var barn och tonåring? Som barn minns jag bara att jag ville ha en egen familj med många barn där JAG skulle få bestämma för att jag var vuxen och mamma - hahaha ja men som barn tror man att vuxna bestämmer allt men så är det inte i verkligheten i alla fall inte i min verklighet. 
 
Som tonåring minns jag inte riktigt vad jag drömde om. Jag tror mest jag drömde om att få bli vuxen så att livet kunde få lugna ner sig - även här önskade jag nog mest det här med att få bestämma själv. Jag har nog alltid velat få bestämma över mitt egna liv - men varken som barn, tonåring eller vuxen får man bestämma helt själv. Det finns alltid något man måste anpassa sig till - jobb, familj, ekonomi, bostad mm allt sådant måste fungera och det är ingenting du som vuxen helt bestämmer själv. Visst bestämmer jag väl mer över mitt egna liv nu idag när jag är vuxen än vad jag gjorde som barn och tonåring men livet har sina begränsningar i bestämmelse och det förstod jag inte som barn/tonåring. 
 
lite så här är livet som vuxen...
 
Jag har ofta tänkte på de vänner som jag hade när jag var tonåring - jag har sporadisk kontakt med två av mina tjejkompisar från den tiden vilket är väldigt trevligt och lärofyllt för vi kan prata om saker som vi inte kan prata med andra om. Men så har jag funderat på det här med klassåterträff, jag har aldrig varit på någon varken från klassen som jag gick i till åk6 eller från klassen där jag började i åk7 - om jag minns rätt blev jag inbjuden till en för högstadieklassen för många år sedan men valde då att tacka nej. Jag tyckte det kändes konstigt och fel att gå dit och "visa upp mig som vuxen" - jag tror att jag kanske också var lite rädd för vad mina forna klasskompisar tyckte om mig och vad de nu skulle tycka om mig. Nu idag skulle jag kanske tacka ja istället mest för att få träffa på människor som jag hade runt mig som tonåring men samtidigt skulle jag vara väldigt nervös innan. Eftersom jag var ny i klassen i åk7 så kände jag aldrig riktigt att jag hörde dit - jag hade också bestämt mig under flytten från norra sidan av Stockholm till den södra sidan att jag inte skulle låta någon "sätta sig" på mig. Vilket jag kanske lyckades med jag vet inte riktigt. Tyvärr blev det nog istället tvärtom att jag "satte mig" på andra vilket nu i dagsläget inte känns riktigt bra. Jag tror jag gick från två ytterligheter - från att ha varit tyst,blyg och ganska osynlig till att (fortfarande vara blyg men) bli tuff, högljudd (ibland) och synlig.  Förut har jag faktiskt skämts över hur jag blev som tonåring men nu idag så förstår jag mitt 13/14/15-åriga jag bättre. Jag förstår varför jag blev som jag blev om jag säger så...
 
    
vi var ju ett gäng som hängde på skolgården mestadels av tiden som vi var i skolan...
 
Jag är väldigt nyfiken på hur folk i min omgivning där i högstadiet "såg" på mig?
Jag tror att ganska många genomskådade mig - vilket jag inte alls förstod då...
De flesta såg nog den där lilla tysta och blyga bakom skyddet som jag försökte bygga upp...
 

drömmar om vuxenlivet...

Sitter och tittar på reprisen av Tomas Andersson Wij när han sjunger med Veronica Maggio och de börjar tala om tonårstiden och vad de önskade av vuxenlivet. Detta satte såklart fart på mina tankar och jag började fundera på vad jag drömde om som tonåring. 
 
Han sjunger om sommaren 1987...
 
Sommaren 1987 ja då var jag 15 år - eller ja jag fyllde 15 år den sommaren 15 augusti. Men vilka drömmar hade jag? Vad önskade jag mig av vuxenlivet? Jag vet inte riktigt om jag tänkt så... Eller jo såklart hade jag drömmar om livet, hur livet skulle bli - men jag minns inte riktigt vilka drömmar jag hade. 
 
Jag minns att jag som tonåring var blyg och tyst och satt längst bak i klassrummet - men lyckades trots min tysthet (kanske var jag inte så tyst som jag minns det) ofta bli utslängd från lektionerna. Jag vet att jag retade gallfeber på vissa lärare och de fick säkert magont bara de såg att det var min klass som skulle ha lektion. Usch fy så hemskt nu när jag tänker på det. Jag fick faktiskt tillslut börja i en OBS-klass och det är något som jag aldrig skämts över - det blev min stora räddning tror jag faktiskt. Att börja i OBS-klass hjälpte mig bort från ett liv som hade börjat bli destruktivt och hade jag inte räddats bort därifrån i tid så hade livet kunnat blivit precis hur som helst... 
 
Men vad drömde jag om då som tonåring? Jag tror jag drömde om barn och familj, så enkelt men så svårt. Arbete, make och barn drömde jag nog om tror jag och det har jag fått. Kanske trodde jag att vuxenlivet var enklare än vad det egentligen är. Jag tror att jag ofta tänkte "bara jag blir vuxen så ska jag..." och så hade jag någon tanke eller dröm där. Men så när man väl är vuxen så inser man att livet som vuxen är INTE enklare. Oftast är livet som vuxen tuffare än vad tonåringar tror... Eller ja iaf mitt vuxenliv - inget liv är väl en dans på rosor men som tonåring trodde jag nog att bara jag blev vuxen så skulle allt lösa sig. 
 
    
drömmen om barn har alltid funnits där -
och mina älskade döttrar är bland det bästa jag gjort i mitt liv.
 
Självklart är min man och mina barn bland det viktigaste i mitt liv så är det ju - men jag skulle aldrig kunna leva bara för barnen eller bara för mannen. Jag är en egen person som måste leva för min egen skull. Då måste man försöka ha ett liv utanför familjen där man bara får vara sig själv. Det vet jag inte om jag riktigt ens tänkte på som tonåring... Som tonåring levde jag inte för att få vara mig själv, som tonåring levde jag för att behaga kompisar, få kärlek och bekräftelse. Det är sanningen! Jag jagade bekräftelse och kärlek när jag var tonåring.
 
 
 

personligt halsband från #smolk...

På #bloggmiddagen2016 så fick vi alla ett personligt halsband från #smolk och på mitt halsband fanns citatet "det sägs om mig..." och jag kände direkt på bloggmiddagen att jag kände igen meningen men jag kunde inte komma på varifrån, jag kunde inte riktigt sätta fingret på varifrån jag kände igen denna mening men jag fick en känsla av att jag skrivit det själv. Eftersom jag visste att #smolk hade gått igenom våra bloggar för att få till en personlig text så började jag att leta runt på min blogg efter denna mening men jag hittade ingenting. Jag mejlade till och med Ewa som höll i middagen för att fråga för jag ville verkligen veta och jag ville veta ordentligt innan jag skulle skriva det här inlägget, men nej vi förstod inte riktigt. Tills jag kom på den briljanta ideén att googla citatet plus mitt bloggnamn och då plötsligt fick jag upp ett gammalt inlägg som jag hade skrivit 2010. Där i det inlägget hade jag skrivit ner några av min dikter som jag skrev redan 1990 - och ja en av dikterna heter just "det sägs om mig..." . Jösses vilket arbete #smolk har lagt ner för att hitta ett citat som skulle passa just mig - jag är verkligen fascinerad och mycket glad över detta. 
 
 
citatet från en dikt som jag skrev 1990...
 

Det sägs om mig ...

 Det sägs om mig att jag är idel leende.

Alltid så possitiv och glad.

En som alltid skrattar och muntrar upp.

 Men ingen ser mig.

Mitt sanna jag.

 Bakom den leende masken.

Bakom den glada fasaden.

Sitter jag ensam.

En gråtande liten flicka.

 Rädd och ensam i mörkret.

Ingen hör mina förtvivlade rop på hjälp.

 Det hörs inte ut genom skalet, till er där ute.

 1990-01-11

Denna dikt lyckades alltså #smolk att finna när de letade runt på min blogg för ett personligt citat.

Tack #smolk för det fina halsbandet med ett budskap som fortfarande stämmer vissa dagar - kanske inte riktigt lika ofta nu 2016 som det gjorde 1990 - men vissa dagar känns det precis som i dikten fortfarande. 

Och tack Ewa för en mycket trevlig kväll med god mat, dryck och många glada, hjärtliga skratt. 

kanske kommer jag att leta upp fler av mina dikter som jag skrev då 1990/1991 och lägga in här...

Det återstår att se

 

milstolpar i livet...

Alla har vi de där olika milstolparna i livet och idag kom då en av alla milstolpar i mitt liv. Idag fyller min yngsta dotter 18 år vilket betyder att jag nu bara har myndiga och vuxna barn. Det är en stor milstolpe i mitt liv.
 
Tänk att min lilla bebis fyller myndig idag - det är nästan lite svårt att förstå.
 
Emelie och Erika kom som Pippi Långstrump till BB 
Jag skulle göra vad som helst för dessa tre flickor som nu idag är kvinnor allihopa.
Fina, starka, kloka kvinnor som vet vad de vill här i livet och som kämpar för att få det så.
 
När nu mitt yngsta barn fyller 18 år och blir myndig så kommer det vara många saker som det blir skillnad på i mitt liv. Bara det där självklara med att ringa om en läkartid, hämta ut medicin på apoteket mm kommer kräva att Elin skriver fullmakter till mig om att jag får ringa och hämta - om hon nu alltså anser att jag får det. Anser hon att jag inte får dessa saker så är det så - vilket kommer bli mycket märkbart för min del, så jag hoppas att hon fortsätter att ha förtroende för mig och att hon har fortsatt förtroende för att jag gör det som är bäst för henne. 
 
      
Tänk alla dessa minne som finns - så fint att plocka fram de ibland...
 
min lilla busfia som jag älskar så. Jag skulle göra vad som helst för henne och hennes syskon.
 
Mina äldsta döttrar frågade mig idag om jag känner mig gammal nu när jag bara har vuxna barn - men nej jag gör inte det faktiskt. Jag kan skoja om att oj oj vad gammal jag känner mig men nej jag gör inte det egentligen. Visst kroppen känner sig som 100 år ibland men knoppen kan känna sig som 15 år ibland... Man blir väl inte äldre än man gör sig? Ibland är jag den där kloka vuxna som tar ansvar men lika ofta kan jag vara den där barnsliga Misan som gillar kiss- och bajshumor och bara lallar runt och gör mig larvig - så ålder är väl bara en siffra tänker jag.

en fortsättning på min tanke som jag skrev om igår...

Igår skrev jag ett inlägg här på bloggen om det här med att sluta arbeta om jag hade haft råd. Jag kände spontant att nej jag skulle inte vilja sluta arbeta helt och jag skulle verkligen inte vilja "leva" på min mans inkomst. Idag - eller rättare sagt i natt - har tankarna fortsatt kring detta och jag bara kände att jag måste skriva ner dessa tankar. 
 
Alla har vi ju olika sorters arbeten som är tunga på helt olika sätt. Vi är oftast inte medvetna om vad ett arbete kräver om vi inte själva arbetar inom det, så är det. Och vi står alltid oss själva (och vår familj) närmst. Som undersköterska inom demensvården så är arbetet krävande både fysiskt och psykiskt - men jag gillar det iaf (oftast). Vissa dagar kan jag verkligen känna att nej jag orkar inte gå till jobbet jag vill stanna kvar i soffan och värmen under filten med en god bok men så i slutändan går jag till jobbet i alla fall. Vi har också helt olika arbetstider beroende på vad vi arbetar med. Jag känner spontant att jag skulle nog inte orka med ett arbete som hade arbetstider måndag till fredag dagtid. Inom vården har jag varierande arbetstider vardagar som helger - jag arbetar tex 7-14 ena dagen och 14-21 den andra, jag har lediga vardagar (som är guld värda) men jobbar istället helger och storhelger så som jul, midsommar, nyår, påsk mm. Det är arbetstider som jag trivs ganska bra med faktiskt - förutom det där arbetspasset som jag har varje gång som jag jobbar söndag (två helger av fem arbetar jag) för då jobbar jag 7-21 vilket är alldeles för långt och tungt att jobba. Det arbetspasset tar död på mig - och skulle jag kunna välja att gå ned i tid så skulle dessa arbetspass ryka på en gång. 
 
det är det där lilla extra som gör det...
 
Men om det sociala livet fortsatte utan att jag arbetade som Undersköterska skulle jag sluta arbeta då? Jag har min dröm som är att bli arkeolog och ja jag är nästan färdig med den utbildningen, jag har min C-uppsats kvar. Men att arbeta som arkeolog är inte heller det lättaste - men det är min stora dröm. Om jag vann pengar så skulle jag förverkliga den drömmen och sedan hemskt gärna arbeta som arkeolog - och då gärna i något varmt land (vilket är väldigt svårt att få). Men om jag vann massor av pengar så skulle jag kunna tänka mig att arbeta som volontär och då helst som grävande arkeolog. Det är min största dröm faktiskt. Men att arbeta som arkeolog är ju också ett arbete och det är tung fysiskt - i alla fall under den perioden som fynden ska grävas fram. Sen ska det ritas in på ett speciellt sätt (som inte är allt för roligt tycker jag), det ska katalogiseras varje fynd för sig, arkiveras i arkiv varje fynd för sig, skrivas rapporter, ansökas om pengar mm så att arbeta som arkeolog är ju inte bara guld och gröna skogar - även det arbetet har sina baksidor hur stor drömmen än är. 
 
  
  
 
Men så skrev jag igår om det här med att "leva" på makens pengar och hur jag ställer mig till det. Och den känslan står fast, jag skulle inte vilja "leva" på min mans pengar. Jag vill vara självförsörjande, eller i alla fall en del av försörjningen till vårt hushåll. Många kanske tycker att det är konstigt att jag tänker så, för mannen pengar är väl även mina.Nej jag har aldrig känt så faktiskt - visst är hans pengar en del av hushållskassan men det har aldrig känts som "mina" pengar. Möjligtvis har det känts som våra gemensamma pengar som kan spenderas på barnen men att jag skulle spendera mannens pengar på mig utan att ha en egen inkomst nej det skulle kännas mycket konstigt känner jag. Men det här har säkert mycket med uppfostran att göra. Jag är uppfostrad till en självständig och självförsörjande kvinna, så är det. Och så slog det mig - om jag nu skulle "leva" på min mans lön vad skulle då ske om han skulle bli långtidssjukskriven? Eller arbetslös? Eller gud förbjude om han skulle avlida? Hur skulle jag klara mig då är frågan? För det vet vi ju att ibland slår livet till och går helt fel väg mot vad vi hade tänkt oss och hur skulle man klara sig då är frågan? Ja jag kan ärligt säga att vi skulle inte klara oss på en sjukersättning från fk eller en ersättnings från arbetsförmedlingen och så är det för de flesta vuxna, även om man skulle dra ned på många saker i livet så finns hyran och det där andra kvar som ska betalas varje månad. Det där när livet nästan tar slut det har vi varit med om...
 
    
 
Sen en annan tanke som slog mig efter att jag skrivit mitt inlägg igår är om mitt välbefinnande är viktigare än min mans välbefinnande? Jag menar om jag skulle sluta arbeta för att min kropp skulle få vila och återhämtning så skulle min man fortsätta arbeta och hur skulle det vara för hans välbefinnande? Han kanske skulle känna ett stort krav på att tjäna in tillräckligt med pengar varje månad så att vi skulle klara oss och då kanske han skulle behöva arbeta trots att han kände sig sjuk. Eftersom en karensdag och sedan sjukavdrag skulle slå väldigt hårt mot ekonomin om man endast hade en inkomst till hushållet. Så vems välbefinnande är viktigast tänker jag - jag anser att bådas välbefinnande är lika viktigt och då blir det så att båda får arbeta och dra in pengar till hushållet... 
Och om jag skulle sluta arbeta nu vid 44 års ålder hur skulle då min kommande pension se ut? Vi har redan många kvinnor som lever som fattigpensionärer och dessa kvinnor har oftast arbetet hela sitt liv i alla fall deltid men pensionen räcker ändå inte till. Så hur skulle pensionen bli om man slutade arbeta redan nu? Visst man kan pensionspara men jag tror faktiskt inte att det räcker. Ingen vet hur livet kommer att se ut då när man väl får gå i pension - tänk om man då blivit ensamstående hur skulle ekonomin se ut då? Ja som ni läser så funderar jag just nu ganska mycket kring detta...

hade du arbetat om du inte måste?

En tanke som jag funderat länge på är det här om jag skulle arbeta överhuvudtaget om jag inte hade behövt för att ekonomin inte skulle tillåta annat. Hade jag gått till arbetet om jag vann några miljoner? Eller skulle jag vilja bli försörjd av min make? Eller skulle jag vilja bli sjukpensionär eftersom jag har reumatism och mitt yrke sliter väldigt mycket på min kropp?
 
Svaret på första frågan är nog att jag hade absolut gått ner i arbetstid men jag tror inte jag skulle vilja sluta arbeta helt - ett arbete är så mycket mer än "bara" ett arbete tycker jag. Jag träffar trevliga kollegor som jag får prata och umgås med, jag får faktiskt äran att ta hand om äldre människor som lär mig så mycket om både livet och mig själv, jag tillhör en gemenskap där jag vet att jag är oerhört viktig. Sen är mitt yrke - Undersköterska inom Demensvården - tungt både fysiskt och psykiskt det ska jag inte sticka under stol med. Det är tunga lyft, förflyttningar av äldre människor som de flesta av er aldrig ens kan tänka er hur de går till (vi är ofta akrobater), det är skötningar i sängen, dusch, toalett, flytt till och från rullstol, gångträning med äldre ostadiga människor som det är stor fallrisk på och som vi (personalen parerar oftast med våra egna kroppar), skötningar i sängen där vi ska vända och vrida och förflytta människor som ligger, det är matningar som ofta kräver mycket av oss, vi torkar rumpor, vi torkar tårar, vi delar ut läkemedel och gör bedömningen om någon behöver extra medicin och om vi anser det så ringer vi en sjuksköterska som stödjer oss i vårt beslut. Vi är med i livets absolut sista slutskede och vi tar hand om döende människor och även döda människor, det är vi som gör den sista omvårdnaden och som gör allt fint, stilla och värdigt för den som nyss lämnat jordelivet. Vi får höra många fina livsöden berättas, vi får många kramar, skratt, klappar på kinden och all ödmjukhet och allt det beröm inför det vi (personalen) gör är ibland obeskrivlig. När en dement kvinna eller man tittar mig djupt i ögonen och säger: "åh tack vad du är snäll och hjälpsam", "vad jag är glad att du finns här" och andra fina hjärtliga ord jag får höra under ett arbetspass ja det värmer och gör att det där lyftet tex är så värt det. Men sen har vi baksidan - vi får ibland ta emot slag, spott och spe, elakheter mm men detta är oftast sjukdomen som talar det vet vi som arbetar med detta. Så nej jag skulle inte vilja vara helt ledig från mitt arbete även om jag ofta känner mig totalt slutkörd både till kropp och själ för det ger mig så mycket.
 
att få hålla dessa mjuka fina händer är ett privilegium. 
Och att faktiskt göra skillnad på sitt arbete är en viktig känsla.
 
Svaret på den andra frågan är helt klart nej jag skulle inte vilja bli försörjd av min man. Jag är en självständig kvinna som vill tjäna mina egna pengar jag skulle inte vilja behöva be om fickpengar och även om mannen min skulle sätta in pengar på mitt konto utan att jag behövde be om det så skulle det kännas som om han försörjde mig. Jag skulle känna mig skyldig att redovisa vad dessa pengar gått till. Kanske har detta med min uppfostran att göra så kan det säkert vara men jag vill försörja mig själv eller i alla fall vara en del av försörjningen till familjen/hushållet.
 
På tredje frågan svarar jag bara NEJ! Jag skulle inte vilja bli sjukpensionär om jag absolut inte måste - vem vet hur framtiden blir men som känner just nu så känner jag bara nej. 
 
De flesta av oss måste arbeta för att kunna försörja oss och vår familj det är ju den bistra verkligheten. Vi har hyra (eller amorteringar) att betala, el, vatten, försäkringar, telefon, mat, kläder, hygienartiklar och massor av annat som vi ska betala varje månad och för att vi ska kunna göra det behöver vi arbeta - de flesta av oss i alla fall. Sen kan man helt klart fundera på sina utgifter och kanske spara in på många saker men de flesta av oss behöver arbeta i alla fall. Det är väl inte för inte som lottoreklamen visar en man som går in till chefen och säger upp sig efter en storvinst? Eller annan lottreklam där man lever livets glada dagar efter storvinsten. Men om jag skulle vinna storvinsten så ja jag skulle ta tjänstledigt ett bra tag och resa runt och upptäcka världen, jag skulle vilja kunna ge mina döttrar pengar och jag skulle vilja kunna spara till pensionen - men sen skulle jag nog vilja börja arbeta igen faktiskt. För jag skulle vilja ha gemenskapen och känslan av att göra ett bra och viktigt arbete. 
 
Men ja så här skulle jag gärna leva ett tag. 
Kanske under vinterhalvåret...
 
Så frågan är skulle DU sluta arbeta om du inte behövde gå till arbetet för pengarnas skull? 
 

hur energin går upp och ner...

Min energi går verkligen upp och ner. Vissa dagar orkar jag bara jobba sen när jag kommer hem vill jag bara ligga och läsa en bok, vissa dagar har jag energi efter jobbet (inte så ofta tyvärr just nu) och orkar fixa grejer hemma och sen när jag är ledig några dagar i rad från jobbet så känner jag hur energin kommer åter och jag orkar leva lite (ja det är precis så det känns faktiskt). När jag jobbar så orkar jag inte så mycket mer än jobbet. 
 
Men nu har jag varit ledig sedan i onsdags och idag känner jag verkligen att jag har energi till att göra saker hemma. Igår orkade jag med en långpromenad med Java och sen orkade jag baka matbröd på eftermiddagen. Idag har jag orkat baka bullar och knäckebröd - dessa små saker är verkligen guld värda för mig. Att känna att jag orkar och att det är roligt att göra saker. 
 
Jag var ner en snabbis till centrum i morse och när jag var in på pressbyrån så såg jag bullar med något toscatäcke på som såg så underbart goda ut, men jag hade redan bestämt att jag skulle baka idag så jag köpte ingen bulle på pressbyrån. Men väl hemma så insåg jag att jag hade inget att göra tosca av hemma men jag hade kokos och jag älskar kokos så jag testade att ha kokos i bullarna och vilken fullträff det blev. Så goda. Kan vara bland de godaste bullar jag bakat faktiskt. 
 
 
Jag hade mjölkfritt smör, kokossocker, lite strösocker och kokosflingor i och det blev verkligen gott.
i andra hälften av bullarna hade jag mjölkfritt smör, strösocker och kanel i. Kanelbullar fungerar alltid - men attans om inte kokosbullarna blev lite godare i alla fall. 
 
Mjölkfria (och äggfria) bullar. 
 
Jag bakar oftast mjölkfritt och har gjort det de senaste 17 åren - min yngsta dotter var mjölkproteinallergisk när hon var liten så då blev det naturligt att jag bakade mjölkfritt, sen har jag oftast fortsatt med det för jag tycker att det blir lite godare och lite saftigare när man bakar med havredryck.
Nu är alla mina 3 döttrar veganer (hur lyckades jag med detta tro?) så då blir det åter naturligt att baka mjölkfritt.Men nu även äggfritt så bullarna penslas inte med ägg utan jag penslade dom med lite havredryck innan de åkte in i ugnen. Det är därför de inte är glansiga men smaken är precis lika god utan ägg. 
 
 
 Och eftersom energin höll i sig och jag hade en bit jäst kvar i kylen så blev det en omgång hembakat knäckebröd också. 
 
Jag vet att det här med min energi som går upp och ner har mycket att göra med mina reumatiskasjukdomar. Det är delvis därför jag endast arbetar 75% jag skulle faktiskt aldrig orka arbeta 100% i alla fall inte som nu inom vården som Undersköterska. 75% går nätt och jämt att orkar med och det tar nog mer på min energi än vad jag egentligen vill erkänna så är det. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0