madredetres

Idag när vi var på väg hem från studentfirandet (text och bilder kommer imorgon)i Motala så började vi helt plötsligt att prata om Långbro sjukhus. Jag tror vi började prata om detta eftersom min äldsta dotter hade sett någon film om psykvården förr på en psykologilektion och jag gjorde en praktikperiod där på en låst avdelning 1991 när jag gick Vårdlinjen. I alla fall så började vi prata om "Elisabeth" som var inlåst där och som klassades som Sveriges farligaste kvinna.

"Ni har väl alla hört talas om Sveriges farligaste
kvinna, fallet Elisabeth, som gick runt i press och media.
Det skrevs om fallet första gången i slutet av 70-talet
och sen igen för ca 10 år sedan.
Elisabeth fanns på Långbro sjukhus i psykiatrin. Hon
hade diagnos schizofreni och har gått igenom väldigt
många olika terapier men ingenting som gjort att det
blivit särskilt mycket bättre.
Helt omänskligt
Hon låg alltså fastspänd under lång tid. Åtta månader
låg hon fastspänd i en säng med spännbälte utan kläder,
med bara ett hål för att kissa och bajsa, helt omänskligt.
Hon kom så småningom i kontakt med en kvinna,
Eve Mandre, som jobbade på Särvux, som skulle ge
henne undervisning vissa timmar i veckan,
På Långbro varnade man Eve Mandre:
- Du kan inte komma i närheten av den här farliga
kvinnan, men du kan få gå på utsidan av ett staket och
undervisa henne, medan hon går innanför.
Eve behövde inte många timmar på sig för att förstå
att det här var en kvinna med autism, en kvinna med
normal begåvning, neddrogad, som på grund av att hon
har blivit missförstådd hela livet hade byggt upp ett
försvar genom att slå omkring sig.
Det tog tid att jobba med Elisabeth men man
började alltså med att anpassa en pedagogik för att lära
Elisabeth saker.
Det tog lång tid innan vuxenpsykiatrin erkände att
det kunde vara annat än en psykiatrisk diagnos som
gällde för Elisabeth, men idag har Elisabeth diagnosen
autism och har ett värdigt liv, som hon inte har haft
tidigare. Hon är definitivt inte Sveriges farligaste
kvinna längre." hämtat härifrån.

Jag som mamma till en autistisk dotter kan verkligen förstå den vanmakt som denna flickas/kvinnas föräldrar måste ha känt. Dom behövde och bad om hjälp för att dottern skulle få det bra men allt blev bara sämre. "Elisabeth" (som nu har bytt namn) har blivit så otroligt felbehandlad av psykiatrin i över30 år. Hon har fått flera olika diagnoser men det tog lång tid innan hon fick rätt diagnos. Vid 40 års ålder fick hon diagnosen autism. Att vara inlåst, fastspänd, felbehandlad, bältes lagd m.m. vid en autism liknande sjukdom måste ju såklart vara helt förödande.

Jag blir så arg, ledsen och förbannad när jag läser om detta. Och när jag vet att många som behandlats inom psykiatrin - mest förr - har haft NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) blir jag tårögd. Dom har under alla år inom psykiatrin blivit felbehandlade, visst kan man behandla viss NPF med läkemedel men inte med psykofarmaka och absolut inte med inlåsning, fasthållning, bältesläggning, kalla bad m.m.

Jag har lite funderingar på det här att gnälla. Jag är medlem på en FB sida där vi skriver om Vintersol på Teneriffa. Jag har haft förmånen (om man kan skriva så) att få åka dit en gång och har nu sökt ny resa till hösten. Min reumatism behöver dessa vårdresor och det är absolut ingen semester när man är där. Det är hård träning varje vardag och sedan ska man helst träna efter sitt egna program på helgen och efter 4 veckor på Vintersol (eller annan utlandsvårds anläggning - jag har varit på ytterligare två anläggningar) så har jag byggt upp min kropp så den mår riktigt bra i säkert upp till ett halvår.

För er som inte vet så har jag en reumatisk sjukdom, eller egentligen två. Jag har Psoriasisartrit och Bechterew vilket medför att jag har smärtor i kroppen dygnet runt även på natten - jag vaknar flera gånger per natt eftersom det gör ont att ligga för länge på samma punkt.

Men eftersom jag har dessa sjukdomar så har jag fått förmånen att söka utlandsvård genom min reumatolog och detta har jag fått beviljat 3 gånger på ca: 10 år. Man får detta beviljat via sitt landsting och man betalar samma summa som om man var inlagd på sjukhus här hemma i Sverige. Nu skulle ju jag hellre slippa ha mina sjukdomar och min värk än att åka på dessa resor men eftersom jag nu är sjuk så behöver jag åka på dessa resor ibland.

Men åter till denna FB grupp. Igår gick det diskussioner om ifall inte chefen för Vintersol har för mycket betalt, att lokalerna är slitna m.m. Och jag bara kände: Vad f*n måste det alltid gnällas! Chefer har väl (nästan) alltid ganska bra betalt och det är väl en stor fördel just för cheferna. Och ja visst skulle det behöva rustas upp men detta görs också fortlöpande - men kanske inte i så snabb takt som vissa anser att det borde. Och då när jag läste denna tråd så började jag fundera på det här med att gnälla. Jag är en sådan person som ofta "gillar läget" - det ska ganska mycket till för att jag ska gnälla. Kanske är det så att jag ofta "gillar läget" just för att jag är "handikappad" och har nog av det onda i kroppen dygnet runt - detta kanske gör att jag ofta försöker se ljusglimtarna i livet på ett annat sätt än vad ICKE sjuka kanske gör (de mest negativa kommentarerna i denna FB tråd var skrivna av en anhörig till en sjuk och alltså inte någon sjuk själv). Ja det är en fundering som jag har iaf...

Idag har jag en av mina tröttdagar, någon har liksom dragit ur proppen. Jag var i och för sig och tränade ett pass idag på morgonen/förmiddagen, men sen har jag mest vilat och sovit. Försökte plugga lite med lyckades somna hela tiden. Har kört en disk och en tvättmaskin, ska försöka dammsuga lite men får nog lov att vila mellan alla moment.


Det är så jobbigt när de här tröttdagarna kommer - inget jag gör tar bort tröttheten. Kaffe hjälper inte, träning hjälpte inte heller, bra mat hjälper inte - jag är trött och somnar vilket som.

Idag följde jag med min äldsta dotter till läkaren, även om man är 18,5 år så är man inte alltid så stor. Det kan vara skönt att få ha med sig sin mamma när man ska till en ny läkare för första gången. Verkligen om man ska börja gå hos sin mammas läkare...

Hon har precis börjat gå till min reumatolog och om det inte vore så tragiskt att vi nästan alla i den här familjen lider av reumatisk värk så skulle man kunna skratta lite. Hon är nämligen 4:e generationen som går till denna reumatolog. Vår reumatolog är en helt underbar kvinna som verkligen tar sig tid och som är uppdaterad på nyheter och som engagerar sig i sina patienter - alla bra egenskaper som en läkare kan ha har nog hon.

Min mormor har gått dit (men gör inte det nu längre), min mamma går dit, jag går dit och nu alltså min äldsta dotter.
Det är nog inte många läkare som kan skryta med att de har vårdat och behandlat fyra generationers kvinnor (ja förutom den gamla sortens husläkare från förr).

Imorse fick jag då äntligen lämna in blodtrycksapparaten, senast kl:9.00 skulle den in annars skulle jag få betala en avgift på 500 kr. Självklart lämnar man in den före - helst hade jag velat lämna in den redan igår kväll. Det kändes som om manschetten satt fel för jag fick nämligen liksom dra upp den hela tiden - den sjönk ner i armvecket hela tiden. Problemet var att manschettens bredd var lika bred som min arm, så antingen satt den i armhålan eller i armvecket. Men jag kunde faktiskt - konstigt nog - sova riktigt bra i natt. Jag vaknade inte ens av maskinen när den tog trycket varje timme - inte mannen min heller som tur var (maskinen lät ganska rejält när den började pumpa upp nämligen).

Men när jag tog av manschetten på Globen heartcenter imorse så såg jag hur röd/lila jag var i armvecket och det gör nu grymt ont i armvecket och hela överarmen. Det ser helt klämt och skavt ut. Jag hoppas nu bara innerligt att jag INTE behöver göra om detta för att manschetten satt fel och mätvärdet blev felaktigt. Ändå tejpade sköterskan fast manschetten upp på axeln så att den inte skulle glida ner, men den satt långt ner redan från början. Nu ser jag ut så här på armen:

Kroppen värker och ryggen måste ha gått av i natt - jag känner mig helt ledbruten (som vanligt). Det är tur endå att jag inte behöver bege mig till skolan fören vid 9-tiden. Då kanske jag har en chans att mjuka upp kroppen och ta en extra värktablett som hinner hjälpa. Det är så satans jobbigt att alltid ha denna värk i kroppen. Just nu skulle jag kunna göra nästan vad som helst för att få slippa denna värkande kropp.

Men jag måste ta mig till skolan idag och kika igenom tentan en sista gång innan jag skickar iväg den. Ikväll ska den vara inne. Fördelen med att den ska in ikväll är att jag kommer få en ledig helg nu i helgen. Inget jobb, inget plugg - bara ledighet med familjen. Det kan verkligen behövas. Nästa vecka har barnen sportlov så då behöver jag inte stressa upp på morgnarna heller för att väcka och tjata upp något av mina underverk - utan kan i lugn och ro kliva upp lagom så jag hinner iväg till skolan...

Jag har jobbat hela helgen så tentan har fått ligga på is. Sista timmen på jobbet så började jag känna mig tvär förkyld, näsan började rinna och jag nyser i ett och det kändes som om febern kom smygande. Nu ligger jag i soffan och orkar inte laga mat och orkar inte ta tempen, men jag har nog feber - det känns som det i alla fall. Det var många boende som var lite halvdåliga med förkylningssymtom så jag lyckades väl få en hög med baciller. Egentligen skulle jag behöva äta något men jag orkar inte laga mat och jag är ensam hemma.

Mannen och yngsta dottern har åkt iväg på bio dom ska se Star Wars i 3D. De två äldre döttrarna är inte hemma dom är säkert hos pojkvänner. Nej jag lägger mig i soffan igen och snorar och hoppas på att det stannar vid snorande och nysningar....

Jag måste till apoteket idag och hämta ut mina nya tabletter och även de tabletter som brukar ta men det tar emot att gå ut. Får nog helt enkelt bara ta mig i kragen och traska ut.

Igår satt jag och försökte hitta symtom på D-vitaminbrist men det var inte det lättaste. Rakit (Engelska sjukan) får/fick barn av D-vitaminbrist, men den ska man leta på symtomen på vuxna och då vblir det genast svårare. Det står lite här och var men ingen "symtom lista" - vad jag kan hitta.


Jag läste på en sida att man kan få:

- högt blodtryck av D-vitaminbrist - check, det hade jag visst igår så jag ska boka en tid hos en invärtesmedicinare idag och kolla upp blodtrycket.

- ont i muskler, leder och difuss smärta i "hela" kroppen - check - det har jag ju. Fast det kan även vara reumatismen.

- orolig/knasig mage - check - det har jag också. Har genomgått massor av undersökningar av mage + tarm utan att något "fel" hittades.

- trötthet/håglöshet/deprission - check - jag är trött konstant, kan sova hur mycket som helst utan att känna mig pigg. Mendet kan ju även vara vinterns fel.

- retlighet/humörssvängningar - check - det är jag i ett nötskal. Jag skiftar i humör på en sekund just nu.

- torr hud/grov hud - check - jag är så torr i huden och min psoriasis har börjat "titta" fram. Men det kan ju förklaras med vintern och min Psoriasisartrit.

Detta är lite av det som jag har hittat i symtoms väg. Men inte på en enda sida är det uppradar som en "symtom lista" om ni förstår hur jag menar. Jag skulle vilja se en lista på symtom, ungefär som min ovan och då kunna "se" om det stämmer in på mig.

Nej nu ska jag gå till apoteket och sen när jag kommer hem igen ska jag ringa och boka en läkartid hos invärtesmedicinaren. Invärtesmedicinaren finns på samma läkarhus som min reumatolog - smidigt och bra.