när man inte "blir" något...

Idag var jag hem till min äldsta dotter och fikade - alltid lika trevligt att träffa sina barn.
 
Vi började prata studier och livet i övrigt och jag kom in på det där att jag inte "blev" något efter mina studier på högskola - det blev liksom inget yrke av de 3,5 år som jag läste där. Men var det bortkastade 3,5 år? Nej verkligen inte! Jag fick ändå chansen att läsa kurser som jag drömt om länge och jag fick chansen att läsa på högskola - en sak som jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag trodde inte som ung att jag ens skulle kunna komma in på en högskola så bara det var faktiskt en vinst. Och inte kan man tycka att 3,5 års utbildning är bortkastade bara för att det i slutänden inte blev ett verkligt yrke för jag växte som människa och började tro på mig själv på ett helt nytt sätt. Självklart vore det rena drömmen att få kunna arbeta som arkeolog på riktigt, den drömmen kommer jag nog alltid att ha. Men man ska ju kunna försörja sig också och ibland "kommer livet emellan" som det så fint heter (när det skiter sig). Ja jag har fortfarande min C-uppsats kvar att skriva innan jag ens kan/får kalla mig arkeolog och jag vet ärligt talat inte om jag någonsin kommer att skriva färdigt den - eller påbörja en ny om jag nu inte skriver färdigt den jag påbörjade. Men att få läsa på högskola var ändå en vinst även om jag nu fortfarande (igen) arbetar som undersköterska - ett yrke som jag faktiskt är stolt över och som jag vet att gör bra. 
 
Vi pratade lite om det här ifall man är misslyckad om man inte slutför något och nej jag tycker inte att man är det. jag tycker inte att jag misslyckades bara för att jag inte blev helt färdig arkeolog. Jag satsade, läste, gjorde mitt bästa men föll så att säga på målsnöret. Att studera på högskola var något helt nytt och det var svårt. Jag har aldrig haft det akademiskaspråket och jag kämpade hårt! Jag kämpade med tentor, B-uppsatsen (som faktiskt blev godkänd) och jag kämpade med detta hemska akademiska språk som jag aldrig faktiskt kom in i - det är väldigt speciellt och det är inget som jag är uppvuxen med. Många som läser på högskola och universitet har det akademiskaspråket med sig liksom hemifrån - jag hade aldrig det. Jag är uppvuxen i en helt vanlig förort med en ensamstående mamma - som i och för sig även hon läste på universitet som vuxen - men det där finare språket det där akademiska skriftspråket var aldrig något som jag växte upp med. Men jag kommer aldrig att ångra mina 3,5 år inom högskolan! Aldrig. Men jag kommer heller aldrig att ångra att jag återgick till att arbeta som undersköterska när livet krävde det. Det var vad som behövdes då och jag gjorde mitt val. Ett val som jag får leva med och som jag inte kommer ångra. 
 
Är jag orolig över att omgivningen ska tycka att jag misslyckats? Är jag orolig att omgivningen ska tycka att jag gav upp? Att jag inte kämpa nog? Nej jag är faktiskt inte det. Jag läste inte på högskolan för att min omgivning skulle bli nöjd - jag läste på högskola för att jag ville det och det var jag som tog steget och sökte mig ut på nya okända vägar och som vågade söka en utbildning som jag hade drömt om länge. Att det sedan inte blev ett färdigt yrke ja det är inget som jag nu i efterhand kan ångra och vad omgivningen anser det struntar jag faktiskt i, jag läste de kurser jag läste för min egna skull och inte för att imponera på min omgivning. 
 
Jag får ibland frågan om jag inte ska skriva färdigt min C-uppsats och bli färdig arkeolog. Kanske gör jag det någon gång just nu vet jag inte, just nu känns studier på högskola som ett avslutat kapitel för mig - men man vet aldrig vad livet har att ge i framtiden. Kanske kommer det en dag när jag verkligen känner att jag vill göra detta färdigt. Kanske kommer det en dag när "livet" tillåter det igen. Det vet jag ingenting om nu men vad som sker sen det vet ingen...
 
Drömmar kan ta dig långt men de kan inte betala din mat på bordet!
Allmänt, livet, utbildning | | Kommentera |
Upp