älskade mormor...

Igår var jag äntligen iväg till min älskade mormor. Jag har långledig helg och kände att jag bara måste hälsa på mormor på Edö. Vi tog en tur ner till fredagsdansen och fikade ihop. Så mysigt och välbehövligt för oss båda. Mormor var mycket glad över att jag kom och jag kände ett sting i hjärtat att jag faktiskt kommer för sällan. Jag tar dagligen hand om andra dementa på mitt arbete men jag hinner inte hälsa på min egna mormor så ofta som jag skulle vilja. Nej det får bli ändring på det nu! Jag vet att man (jag) så ofta säger just så här, att nu måste jag...., men det här känner jag att jag måste. Min mormor är 91,5 år och hon betyder så mycket för mig. Jag har nu lovat att jag ska försöka hinna komma förbi innan jag åker till Spanien och så har jag nu hennes adress så jag kan skicka vykort där ifrån.
Vackra foton på mormor och morfar när de gifter sig och foton på mormors mamma och pappa.

om 14 dagar...

Om 14 dagar är jag i Spanien och påbörjar min vårdresa/rehabilitering för min reumatism. Jag är så sjukt taggad på denna resa och hoppas verkligen att jag kommer att komma hem nöjd och i bättre form fysiskt. Jag har fått en resa beviljad ner till Marbella ( Centro Forestal Sueco) - jag var där på min första vårdresa 2005 och jag sticker inte under stol med att jag då inte var helt nöjd när jag kom hem. Jag var helt slutkörd, trött psykiskt och fysiskt - men jag tänker ge det en chans till och åka ner med en positiv attityd. Då 2005 var det mycket "kaos" i mitt liv. Min älskade (styv) pappa hade precis blivit transplanterad med två nya lungor och han mådde inte alls bra när jag åkte ner. Detta gav mig en ständig oro och stress! Så jag åkte ner med en stor oro i kroppen. Mina älskade barn var relativt små och jag kände mig lite som en svikare som skulle lämna min älskade man med allt ansvar i 4 veckor - ansvar om all vardag med 3 små barn med allt vad det innebär. Jag lyssnade inte heller på min kropp, jag körde på i 110% (om inte mer) och gjorde allt som jag blev ombedd att göra. Jag har sedan vart 3 gånger på vårdresa nere på Teneriffa och där har jag tyckt att jag verkligen mått bättre. Men jag tror att denna resa kan ge mig lika mycket som de resorna jag fått ner till Teneriffa, för nu vet jag att lyssna på min kropp (och på mitt psyke). Nu har jag fler vårdresor i "bagaget" och jag vet vad min kropp orkar och klarar av. jag vågar säga ifrån om det inte känns rätt och jag vet att jag behöver en dag när jag bara går ner till stranden och sitter och tar det lugnt och tänker. Jag vet nu hur jag själv fungerar när jag åker ifrån min familj i 4 veckor. Så den här gången hoppas jag på att jag kommer hem med ny energi och ny styrka i kroppen.
Här ovanför är lite bilder från min resa 2005.

vinprovning med...

I torsdags kväll var jag och några vänner bjudna på vinprovning med Spotandtell och GatoNegro. En riktigt mysig och trevlig kväll som jag verkligen behövde kände jag.
Vi bjöds på underbart god mat och dryck.
Och fick försöka oss på att blanda till vår egna vinblandning.
Med oss hem fick vi en fin goodiebag med en god salsa, ett rött vin från GatoNegro, torkad chili och lite annat smått och gott.

ibland byter man väg i livet...

Jag vet att det är många som undrar vad jag arbetar med nu och framför allt verkar folk undra varför jag jobbar med det jag jobbar med nu. Jag arbetar nu som undersköterska (igen) på ett demensboende på Stortorps äldreboende och jag trivs mycket bra. Jag har precis fått en fast tjänst på 75% och jag är oerhört glad över den tjänsten. 
 
Som många av er vet så har jag studerat 3,5 år på högskolan - tanken var att jag skulle bli arkeolog. Men just nu fungerar inte riktigt de drömmarna in i min verklighet. Jag är fortfarande väldigt intresserad av arkeologi och historia men det är ingenting som jag just nu kan försörja mig på. Och ja jag har nu studieskulder - men vet ni det är det många som har och jag ångrar absolut inte mina år på högskolan. Jag ångrar absolut inte att jag "försökte" utbilda mig till arkeolog - ett yrke som jag haft som drömyrke sedan barnsben. Men vem vet, en vacker dag kanske jag "lyckas"... Jag har min C-uppsats kvar innan jag kan titulera mig arkeolog och den får dröja. Jag tänker inte försöka "slänga" ihop en C-uppsats bara för att andra tycker att "jag borde väl bli färdig med mina studier". Jag känner mig just nu faktiskt redan färdig med mina högskolestudier och den där C-uppsatsen får ligga på is ett tag till. Så nu vet ni! Ni behöver inte tro (och tycka) att jag misslyckats - för det tycker jag INTE själv att jag gjort. Jag vågade ta steget ut i en ny värld och jag fullföljde den nästan helt ut! 
 
Så nu arbetar jag alltså åter inom vården och jag trivs mycket bra, Jag gillar verkligen mitt arbete och jag älskar att arbeta med människor och jag trivs väldigt bra med mina kollegor. Jag hoppas att de trivs lika bra med mig. Jag blev så varm i hjärtat i går när flera av mina kollegor skrev till mig på FB att de var så glada över att jag fått en tjänst hos dom. Det värmde verkligen ordentligt. 
 
att få dela mina dagar med med alla de fina boende på mitt jobb ger mig så enormt mycket. 
 
 
    
självklart var det oerhört roligt att få vara med om en utgrävning och att få lära sig så mycket om arkeologi. 
Men kanske var det yrket mest en dröm...
Och ni vet väl att alla drömmar slår inte in?
 
 
    
och jag vet att jag passar bra till att arbeta med människor, jag passar att arbeta som undersköterska! 
Jag känner när jag går hem från jobbet att jag faktiskt gjort något bra idag på jobbet!

spot and tell...

Ikväll ser jag fram en mysig kväll med Spot and tell och ett gäng vänner. Vi ska få prova god mat och dryck med toner och smaker från Chile. Recention och bilder kommer senare i helgen. 
 
Gato mat1
bild lånad från Spot and tell
 
Jag ska möta upp Linda, Anna och Ewa inne i stan så ska vi gå bort till restaurangen tillsammans. 

helgens event...

Tack Loppi för det fina eventet i lördags. 
 
smörgås, kaffe och gott vatten...
 
massor av sponsorer...
 
 
och en välfylld (och tung) Goddiebag med massor av trevligt innehåll.
 
LOPPI-kompisar
Tack till alla sponsorer och till Loppi. 

snart varit mamma...

På onsdag fyller min äldsta dotter 21 år, vilket betyder att jag har varit mamma i halva mitt liv. Den bästa halvan av mitt liv! Jag minns alla våra stunder ihop och det är med stor lycka jag ser vilken fin vuxen kvinna hon blivit. 
 
 
Här en alldeles nyfödd liten flicka i sin pappas famn <3
 
Inte trodde jag då att livet skulle gå så fort. Att åren skulle ticka på så snabbt och att hon redan nu (ja det känns som "redan nu") är vuxen och står på egna ben. Andra året på universitet påbörjas snart och jag kan bara le åt vilken fin dotter jag har. 
 
 
 
 
 
 

mycket händer på några år...

Hämtade ut det nya passet idag och ja lite har väl hänt mellan dessa bilder.
 
 
10 år mellan bilderna ganska exakt...
 
Mycket har hänt i livet på dessa 10 år. Jag har blivit äldre, klokare (oftast) och smalare.
Då hade jag t. ex småbarn hemma nu är barnen stora och en har flyttat hemifrån.
Men ja mycket annat har hänt i livet på dessa 10 år...
Fast jag tycker att jag alltid ser så sur ut på mina pass och id-korts bilder.
Men det kanske alla gör...
 

tänk att man kan...

Nu har Java bott hos oss i snart 3 månader (eller kanske närmare 2,5 månad) och jösses vad vi älskar henne. Tänk att man kan älska någon så högt redan efter bara några månader. Det känns ju som om vi alltid haft henne liksom. Morgonpromenaderna har blivit rutin och är (fortfarande kanske jag måste skriva för jag vet inte hur jag känner sen i vinter när snöstormarna yr) sköna och ganska mysiga. Vi (mannen och jag) delar på rastningarna men går också väldigt många gemensamma promenader nu med Java något som vi nog nästan aldrig gjort. Faktiskt inte ens när våra döttrar var små var vi så "duktiga" på att gå ut och promenera ihop. Vi tog oftast promenaderna ensamma med barnen - mest faktiskt för att den andra skulle få ha lite egentid hemma, vilket man som småbarnsförälder behöver ibland mitt i vardagen med jobb och allt. Men ja nu går vi alltså på gemensamma promenader och det är så mysigt.
 
Våra döttrar skakar lite på huvudet och fnittrar åt oss. Ja de skrattar till och med högt ibland för att de tycker att vi är så "fjantiga" och "pjoskiga"... Men jag brukar alltid svara då: att har man tagit på sig ett ansvar om en hund så ska man ta hela det ansvaret också! Då ser man till att ge hunden det bästa, så det så. Precis som man gör när man tar hand om sina barn... De frågar oss om vi skaffat en "ny" bebis i form av en hund. Och ja jag erkänner lite rätt har dom ju. Vi har nu igen leksaker liggandes överallt här hemma - ja precis så där som det var när döttrarna var små. Fast nu är det alltså hundleksaker som ligger överallt. Och istället för att stå vid barnmatshyllan så står vi vid hundmatshyllan (och ja okej kattmatshyllan till katten Misse) och kollar mat, väljer mat, testar lite mat ja typ så där som man gör när ens lilla barn ska börja testa smakportioner. Men ja visst är Java en vuxen hund som redan har sina matvanor - hon äter helst våra rester! Men ibland så passar inte vår mat henne så då behövs det ju något annat - för nej att endast äta torrfoder är inget för den här lilla damen.
 
 
 
 
Och tänk att så mycket kärlek och vilja kan rymmas i en sådan liten kropp. Java vet verkligen vad hon vill och hon visar det ordentligt. 
 
Tack min fin vän Solveig för att du gav oss chansen att få bli Javas nya familj.
Tack för att du trodde på oss <3
Du kan aldrig ana vad Java betyder för oss alla här hemma <3
 

att irritera sina medmänniskor...

Känner att jag bara måste publicera detta inlägg igen. Fortfarande lika aktuellt...
 
Det här med bloggar, instagram och FB - jösses så man kan irritera sina medmänniskor. Är det inte bilder från rasten på jobbet där man vilar sin trötta kropp, matbilder från en lyckad middag/frukost/fika, så är det bakning vid dålig ekonomi. Eller svettiga träningsbilder där man stolt visar upp att man faktiskt orkade träna "idag också". 
 
Jag har börjat inse hur lätt man kan reta upp andra med lite bilder. Jag har nu några gånger fått lite sura (eller irriterande/spydiga) kommentarer på mina bilder på instagram eller på något blogginlägg och börjar nu inse att vissa tycks bli rejält provocerade av vissa bilder.
 
Jag arbetar som timanställd inom äldrevården och fotar såklart inte allt jag gör på jobbet, jag varken kan, vill eller får göra det. Vem vill se bilder på bajsblöjor, passerad mat, förvirrade äldre, fyllda disk- eller tvättmaskiner m.m.? Så istället lägger jag ofta ut en bild från när jag har rast och när jag har rast så vilar jag kroppen genom att ligga på soffan en stund och då blir fotot på mina fötter. Det har även blivit "en grej" just detta eftersom jag så ofta har oparade (icke parade) strumpor på fötterna, jag ids inte para ihop alla strumpor som dagligen tvättas så ibland tar jag en randig och en prickig strumpa för de är rena och de ligger i rentvätten - då blir det lite roligt att fota dessa fötter som liksom inte stämmer riktigt med hur andra tycks anse att man ska ha strumporna...  Men då tycks vissa "tro" att jag bara har rast och vilar på mitt jobb. Har inte alla rast på sina jobb? Har inte alla rätt till att ha rast på sina jobb? Jag förstår såklart att inte alla har en soffa de kan vila på - men jag är mycket glad över den där soffan för den gör att jag orkar jobba ett helt arbetspass som undersköterska!
 
    
Jag vilar på mina raster,men under mina arbetspass väcker tvättar bäddar nattar, pysslar jag om, fixar frukost/lunch/middag/fika, diskar, tvättar smutstvätt, matar, byter blöjor, hjälper på toaletten m.m. 
jag håller många händer på jobbet också... 
 
   
Jag gillar att fota mina framgångar på gymmet för jag är stolt över mig själv!
 
    
och jag gillar att laga mat, baka, koka sylt och marmelad. För mig är det avkoppling.
 
 

vitlökskyckling - på mitt vis.

Jag köper ofta hel kyckling som jag tillagar i ugn, antingen i vanlig ugnsform eller i lergryta. Idag blev det i vanlig ugnsform. En av favoriträtterna med kyckling här hemma är min vitlökskyckling och idag när jag var ner på ICA så hade de så fina spanska vitlökar att jag bara kände att jag måste göra vitlökskyckling idag till middag. 
 
Här följer receptet:
 
Vitlökskyckling:
1-2 hela kycklingar (helt beroende på hur många som ska äta eller om matlådor ska fixas)
1 hel vitlök
1 gul lök 
olivolja
salt
peppar
paprikapulver
chiliflingor
 
Börja med att skiva några av vitlöksklyftorna tunt och "späcka" kycklingarna (så där som man gör med en stek). Fyll sedan kycklingarna med några vitlöksklyftor och gul lök (som du skivat). Blanda oljan och kryddorna och ha i pressad vitlök, pensla detta på kycklingarna och salta och peppra lite extra. sen in med allt i ugnen. 
150 grader i 3-4 timmar beroende på storlek på kycklingarna. Vänd på kycklingarna 1-2 gånger under tillagstiden och ös med skyn som blir. Efter halva tiden kan det vara bra att hälla av skyn och spara om man vill göra sås annars blir kycklingen mer kokt än stekt om skyn får vara kvar hela tillagstiden... Mina var inne i 3,5 timme idag. 
 
Denna kyckling gör sig mycket bra att tillaga i lergryta, men det fungerar även bra i vanlig ugnsform. 
 
 
 
Till detta hade vi idag färskpotatis och sås gjord på skyn som blir. 
 
 

hade det inte varit för...

Den här värmen är underbar för min onda kropp om det inte vore för att mina ben värker hela tiden just nu. Mina reumatiska sjukdomar - lyckas ju tyvärr ha två diagnoser (psoriasisartrit och Bechterew)<--länkar - yttrar sig nämligen bland annat med inflammation i muskelfästen vilket jag just nu alltså har i benen. Varje steg värker - men det är bara att bita ihop och klara dagen iaf. Hunden måste ut och jobbet måste skötas. Men idag kapitulerade jag och tog en extra värktablett som jag har att ta vid behov, så nu hoppas jag att kvällspasset på jobbet ska gå bra...
 
Det känns så typiskt att inflammationen i muskelfästena ska ställa till det just nu när värmen är här, eftersom jag i övrigt mår så bra i kroppen av värmen. Till på köpet känner jag mig ju allmänt sjuk också när inflammationen härjar i kroppen, så det är inte "bara" muskelfästena i benen som värker utan kroppen reagerar på andra sätt också när den försöker bekämpa inflammationen som härjar i kroppen. Ska försöka ta mig ner till apoteket och inhandla liniment att testa ikväll när jag går och lägger mig. Jäkla skitsjukdom det här! 
 
 

inte så aktiv som jag...

Just nu är jag inte så aktiv här på bloggen som jag skulle vilja vara. Dels vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om och dels jobbar jag ganska mycket och hinner inte riktigt skriva ordentligt. 
Kanske skulle man försöka få till en frågestund... Vad skulle ni vilja läsa om? Något speciellt som ni vill att jag skriver om?
 
vätskepåfyllning på balkongen på jobbet...
Vilket verkligen behövs nu i värmen!

sommarjobb...

Som säkert alla förstått så har jag sommarjobb inom åldringsvården, närmare bestämt demensvården och jag trivs så galet bra. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Så nu hoppas jag verkligen att jag ska få vara kvar efter sommaren. Jag orkar inte börja söka jobb igen! Jag vill ju vara där jag är nu jag trivs ju så bra - jag vill inte behöva söka nytt... Jag trivs faktiskt att arbeta som undersköterska. Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle vilja arbeta inom vården igen - men jo jag trivs verkligen att arbeta som undersköterska. 
 
Jag hoppas innerligt att min reumatism och min kommande utlandsvård/rehabilitering inte ska sätta käppar i hjulen för mig...
 
 
 

hundböcker och funderingar...

Eftersom vi nu är med hund så måste vi ju lära oss så mycket vi bara kan om hundar. Jag har alltså nu beställt några hundböcker som jag hoppas kommer snart. En bok handlar om hundens beteende, en om hundens språk och en var nog mer allmänt om hundar och en om sjukdomar och hur man vårdar hundar. Ja många böcker blev det men sån är jag. Ska jag nu lära mig något så ska jag lära mig typ "allt" jag bara kan. Jag går liksom all-in... Finns inget lagom eller mellanting!
 
Men några funderingar som jag har som någon av mina läsare kanske kan ge mig svar på är följande:
 
- varför rullar sig hundar med sådan förkärlek i illaluktande högar (bajs, döda djur m.m.) när man är ute och går? Igår rullade sig Java i en död mus som låg på vägen och innan jag hann reagera så hade hon rullat sig ganska rejält... Lagom mysigt liksom.
 
- varför följer Java mig runt i hela lägenheten? Hon borde ju veta nu att jag kommer tillbaka. Om hon ligger och sover i vardagsrummet och jag bara ska hämta en sak eller snabbt gå toa så följer hon efter som en svans/skugga. Varför? Varför kan hon inte komma till ro och bara ligga kvar och vänta?
 
- Varför skäller Java bara på vissa hundar vi möter utomhus? Hon skäller absolut inte på alla hundar men på vissa hundar skäller hon jämt. Jag (vi) försöker lära henne att inte skälla på andra hundar för bor man i en förort så möter man ganska många hundar ute och det går liksom inte att skälla på allt och alla... Hur ska man förstå detta beteende att hon bara skäller på vissa hundar? Det spelar ingen roll om det är en hane eller hona - hon skäller på vissa hanar och honor och vissa hanar och honor skäller hon aldrig på. 
 
Jag som ni förstår snurrar tankarna just nu mest kring hundar och deras beteenden. Jag hoppas att böckerna som jag beställt ska ge mig (oss) lite hjälp på vägen. 
 
Och nej det är inte så att det är några problem att Java följer mig runt i lägenheten - men jag skulle gärna vilja att hon kom till ro och liksom bara vilade/sov utan att vara uppmärksam på mig hela tiden. Och klart hon måste få skälla ibland - men klart jag funderar på varför bara vissa hundar blir utskällda. Och ja det är säkert något mycket smart i det där att rulla sig i äckliga saker - men det är lagom trevligt med en hund som rullat sig i en död mus liksom. Så snälla inga pekpinnar nu - jag bara ställer några frågor som ni gärna får svara på om ni kan. 
 
Java på promenad.

free counters
RSS 2.0