hade det inte varit för...

Den här värmen är underbar för min onda kropp om det inte vore för att mina ben värker hela tiden just nu. Mina reumatiska sjukdomar - lyckas ju tyvärr ha två diagnoser (psoriasisartrit och Bechterew)<--länkar - yttrar sig nämligen bland annat med inflammation i muskelfästen vilket jag just nu alltså har i benen. Varje steg värker - men det är bara att bita ihop och klara dagen iaf. Hunden måste ut och jobbet måste skötas. Men idag kapitulerade jag och tog en extra värktablett som jag har att ta vid behov, så nu hoppas jag att kvällspasset på jobbet ska gå bra...
 
Det känns så typiskt att inflammationen i muskelfästena ska ställa till det just nu när värmen är här, eftersom jag i övrigt mår så bra i kroppen av värmen. Till på köpet känner jag mig ju allmänt sjuk också när inflammationen härjar i kroppen, så det är inte "bara" muskelfästena i benen som värker utan kroppen reagerar på andra sätt också när den försöker bekämpa inflammationen som härjar i kroppen. Ska försöka ta mig ner till apoteket och inhandla liniment att testa ikväll när jag går och lägger mig. Jäkla skitsjukdom det här! 
 
 

inte så aktiv som jag...

Just nu är jag inte så aktiv här på bloggen som jag skulle vilja vara. Dels vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om och dels jobbar jag ganska mycket och hinner inte riktigt skriva ordentligt. 
Kanske skulle man försöka få till en frågestund... Vad skulle ni vilja läsa om? Något speciellt som ni vill att jag skriver om?
 
vätskepåfyllning på balkongen på jobbet...
Vilket verkligen behövs nu i värmen!

sommarjobb...

Som säkert alla förstått så har jag sommarjobb inom åldringsvården, närmare bestämt demensvården och jag trivs så galet bra. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Så nu hoppas jag verkligen att jag ska få vara kvar efter sommaren. Jag orkar inte börja söka jobb igen! Jag vill ju vara där jag är nu jag trivs ju så bra - jag vill inte behöva söka nytt... Jag trivs faktiskt att arbeta som undersköterska. Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle vilja arbeta inom vården igen - men jo jag trivs verkligen att arbeta som undersköterska. 
 
Jag hoppas innerligt att min reumatism och min kommande utlandsvård/rehabilitering inte ska sätta käppar i hjulen för mig...
 
 
 

hundböcker och funderingar...

Eftersom vi nu är med hund så måste vi ju lära oss så mycket vi bara kan om hundar. Jag har alltså nu beställt några hundböcker som jag hoppas kommer snart. En bok handlar om hundens beteende, en om hundens språk och en var nog mer allmänt om hundar och en om sjukdomar och hur man vårdar hundar. Ja många böcker blev det men sån är jag. Ska jag nu lära mig något så ska jag lära mig typ "allt" jag bara kan. Jag går liksom all-in... Finns inget lagom eller mellanting!
 
Men några funderingar som jag har som någon av mina läsare kanske kan ge mig svar på är följande:
 
- varför rullar sig hundar med sådan förkärlek i illaluktande högar (bajs, döda djur m.m.) när man är ute och går? Igår rullade sig Java i en död mus som låg på vägen och innan jag hann reagera så hade hon rullat sig ganska rejält... Lagom mysigt liksom.
 
- varför följer Java mig runt i hela lägenheten? Hon borde ju veta nu att jag kommer tillbaka. Om hon ligger och sover i vardagsrummet och jag bara ska hämta en sak eller snabbt gå toa så följer hon efter som en svans/skugga. Varför? Varför kan hon inte komma till ro och bara ligga kvar och vänta?
 
- Varför skäller Java bara på vissa hundar vi möter utomhus? Hon skäller absolut inte på alla hundar men på vissa hundar skäller hon jämt. Jag (vi) försöker lära henne att inte skälla på andra hundar för bor man i en förort så möter man ganska många hundar ute och det går liksom inte att skälla på allt och alla... Hur ska man förstå detta beteende att hon bara skäller på vissa hundar? Det spelar ingen roll om det är en hane eller hona - hon skäller på vissa hanar och honor och vissa hanar och honor skäller hon aldrig på. 
 
Jag som ni förstår snurrar tankarna just nu mest kring hundar och deras beteenden. Jag hoppas att böckerna som jag beställt ska ge mig (oss) lite hjälp på vägen. 
 
Och nej det är inte så att det är några problem att Java följer mig runt i lägenheten - men jag skulle gärna vilja att hon kom till ro och liksom bara vilade/sov utan att vara uppmärksam på mig hela tiden. Och klart hon måste få skälla ibland - men klart jag funderar på varför bara vissa hundar blir utskällda. Och ja det är säkert något mycket smart i det där att rulla sig i äckliga saker - men det är lagom trevligt med en hund som rullat sig i en död mus liksom. Så snälla inga pekpinnar nu - jag bara ställer några frågor som ni gärna får svara på om ni kan. 
 
Java på promenad.

utvärdering - parfymfritt...

Ja det här med att använda parfymfritt - hur gick det egentligen... Nja klådan kom tyvärr tillbaka även när jag använde allt parfymfritt och jag gillade inte alls att inte lukta något (gott). Så nu är jag tillbaka i parfymträsket... Men jag försöker välja märke med omsorg. Både för kropp och natur. Men så trevligt det är att få glida ner i ett bad som doftar gott. Så ja så gick det med min test av att leva parfymfritt. Inte så bra alltså.
 
 
 

promenader med hund förgyller...

Ja det här med hundpromenader - finns det något trevligare egentligen. Okej när det är kallt, snöstorm, regnoväder m.m. så är det ju inte allt för skoj att ge sig ut på hundpromenader (kan jag tänka mig - visar sig i höst/vinter) men nu på sommaren när det är fint väder och uppehåll så är det så härligt. Idag var jag och mannen min på långpromenad med Java, vi gick till Farstanäset (<--länk) och promenerade där ute i skogen. 7,6 km blev det idag och både vi och hunden var rejält nöjda efter den promenaden. Militärbron (<--länk) är en härligt fin träbro som byggdes upp igen 1998, originalbron byggdes 1914...
 
så vacker natur vi har typ runt husknuten...
 
det finns mycket mer natur runt Farsta än jag tänkt på förut...
 
leksaken följde med - hade vi satt runkeeper på java hade vi kommit upp i över milen.
 
solen sken, myggorna ven i skogen, fåglarna kvittrade och energidepån fylldes på rejält.
 
Nu ska vi försöka hitta lite bra promenadkartor över Farsta så kan vi ut och testa olika promenadstråk sen. Imorgon blir det Farstanäset igen om vädret tillåter (vilket jag verkligen hoppas) då svänger vi höger efter bron istället för vänster som vi gjorde idag så får vi vart vi hamnar då. 

jag har skrivit om det förut...

Ja jag har som sagt skrivit om detta förut - typ många gånger. Men sociala medier det är svåra grejer. Det är mycket man ska "tänka" på egentligen när man rör sig inom de sociala medierna. Man kan inte skriva vad som helst (så klart), inte dela vad som helst, kanske inte ens tycka allt som man egentligen tycker för vissa saker ska/får man liksom inte tycka och tänka. Det är alltså en balansgång det här med sociala medier som inte alltid är helt enkel. Jag är nog ganska ofta tråkig när det kommer till sociala medier, jag skriver inte så ofta vad jag verkligen tycker och tänker, jag delar nästan bara oskyldiga saker och visar inte bilder på mina barn om de inte vill synas. Men det är mitt val! Jag kan gärna anses lite tråkig för jag vill inte att alla ska veta allt om mig, vissa saker vill jag hålla för mig själv eller så vill jag endast att de som känner mig "på riktigt" vet vad jag tycker och tänker om vissa saker. Och vill mina barn inte vara med på bild på mina sidor så respekterar jag det. Det är deras val och om jag publicerar en bild på något av mina barn eller på min man så har jag alltid frågat innan om det är okej att jag delar bilden. Och har jag "glömt" att fråga och blir tillsagd att ta bort bilden så gör jag det utan att ens diskutera saken. Jag vill inte heller att någon publicerar saker eller bilder på mig utan att fråga, det handlar ju om integritet. 
 
Så ja det här med sociala medier är svåra grejer som vi alla handskas med på olika sätt. Vissa delar och visar mer av sig själv än andra - men då måste man vara beredd på att bli motsagd eller ifrågasatt också. Det hör liksom till spelet. Vill man ta ställning måste man även kunna "försvara" den eller förklara den. 
 
Jag brukar också ofta tänka: vill jag att mina arbetskamrater ser detta? För på arbetet är jag ju en person och privat en annan, så fungerar iaf jag...
 
avslutar med en bild på mig och min älskade mamma taget sommaren 1973.
Ett foto som jag hittade i min mormors fotoalbum för inte så länge sedan. 

Sociala medier...

Det här med sociala medier som t. ec FB. Där finns det ju grupper som ofta heter något med: "Vi som växte upp i...." Nu har det ganska precis startats en sådan grupp från min uppväxt förort och jag har kluvna känslor till detta. Visst är det roligt att se gamla bilder, finna gamla kompisar m.m. men det kan också vara lite jobbigt. Allt under uppväxten var ju inte roligt, vissa saker i skolan var riktigt jobbiga vilket man via dessa sidor påminns om, vissa människor som man växte upp med kanske man inte riktigt har så bra minnen av och dessa dyker ju ganska ofta upp på dessa sidor vilket då väcker känslor till liv. Och alla bilder som läggs upp. Inte frågar "man" om lov innan foton läggs upp på dessa sidor, nej bilderna fotas bara av och vips upp på sidan, sen ska personerna på bilderna taggas och vissa är väldigt snabba med att tagga andra. Jag brukar ha som policy att fråga innan jag lägger upp en bild och jag taggar endast mig själv på dessa sidor (om jag nu vill vara taggad på den bilden). Men alltså det är inte helt lätt hur man ska förhålla sig till dessa sidor. 
 
jag någonstans i Husby...
 
dagisfoto på mig...
 
sådana här bilder är ju helt okej, 
men sen kommer tonårstiden...
 
ganska oskyldigt - men jag vill välja själv om denna bild ska upp på sociala medier...
 
den här borde jag egentligen inte visa eftersom jag inte frågat de övriga 4 på fotot...
 
Ja ni förstår vad jag menar va? 
Hur tycker ni det är med sådana där FB-grupper?
Är det bara roligt?
Eller jobbigt?
Eller kanske både och - roligt och jobbigt samtidigt?

jag går på promenad...

Nu med en hund i huset blir det många - och ibland långa - promenader. Jag/vi har upptäckt nya fina ställen att promenera på i vår förort. 
 
före och efter trimning. 
 
proomenad ut till Ågesta via militärbron...
 
runstenen som finns vid Farsta gård och Farsta gård...
 
Java och gammelmatte i kolonistugan...
 

i höst reser jag bort...

När det där beslutet om att man får utlandsrehab beviljat dimper ner i brevlådan så blir man (jag) lika glad varje gång. I höst har jag fått en resa beviljad till Marbella i Spanien. Jag var där på min absolut första rehabresa 2005 och om jag ska vara ärlig var jag då inte helt nöjd. Men det var så mycket annat i livet som "spökade" då så när jag kom hem efter mina 4 veckors intensiva träning blev jag sämre i kroppen och psyket, jag var helt slutkörd. De andra rehabresorna har gått till Teneriffa och efter dessa veckor med intensiv träning har jag känt mig pigg, glad och utvilad trots all träning. Men man ska ju inte haka upp sig på allt det negativa så jag har bestämt mig för att ge Marbella en chans till. Bara för att det inte var helt bra för mig och min kropp 2005 så betyder ju inte det att det inte ska fungera nu i år. Det ska heller inte glömmas bort att jag 2005 var nere mars/april och det var kallt då, det hade inte vart så kallt på länge i Spanien. Så värmen och solen gav inte den energi som den brukar ge. Men nu åker jag i sep/okt och då är det varmt och skönt där nere på den spanska solkusten. 
 
Så den 23 september till 21 oktober åker jag iväg för att få träning, behandlingar och ja vila och sol. Det kunde nästan inte komma lägligare om man tänker på att jag nu jobbar hela sommaren. Ingen semester alls i sikte för min del i sommar. 
 
staden Ronda vill jag besöka igen. En helt underbar stad som bär på mycket historia. 
 
det var faktiskt så kallt att vi kunde inte bada i utomhuspoolen förrns den sista veckan...
 
men vi hade trevligt.
 
Ronda en så häftig stad som ligger långt upp i bergen.

saker jag inte trodde...

Ja det här med att bli med hund. Många saker i livet tar en rejäl vändning när man blir hundägare. Idag skrev jag en lite rolig uppdatering på FB om saker som jag inte trodde att jag skulle göra för bara några veckor sedan. 
 
"för några veckor sedan trodde jag väl inte riktigt att jag skulle:
- ta en promenad innan jag åker till jobbet en tidig morgon (men vad gör man inte för sin hund)...
- ha en full hopknuten hundbajspåse i fickan bara för att jag slarvigt nog tog med mig för få hundbajspåsar när jag gick ut (och Java kanske behöver bajsa igen)...
- småprata med helt okända människor jag möter ute på hundpromenader...
- etc, etc, ....
- stoppa ner handen i hundmaten för att "visa" att maten är god...
Ja man blir nog lite knäpp och knasig när man blir med hund"
 
För ja precis så där är det ju. Inte trodde väl jag att jag skulle gå upp tidigare en jobbdag när jag börjar kl:7.00 för att gå ut med hunden - men det gör man ju när har hund, för hundens skull. Och alla andra knasiga saker man gör.
Det är ungefär som när man blir förälder för första gången - nästan allt kretsar kring det nya livet man har här hemma. Alla foton blir på hunden...
 
Tur jag inte hade FB, Instagram och blogg när mina döttrar var små för då skulle jag ha lagt upp bilder typ hela tiden på dom, vilket jag sen kanske hade ångrat när de blev större - eller kanske hade dom blivit störda över det och blivit arga på mig. Ibland kan jag tycka nämligen att barn överexponeras på FB, Instagram och bloggar - man ska alltid tänka på att barnen blir större/äldre och att de kanske inte tycker att det är lika roligt som mamma (och pappa) att visa upp allt i bild och text på internet... Självklart gör man som man själv vill på sin egna sida (fb, instagram, blogg) och jag dömmer ingen som lägger ut bilder på sina barn - det är en högst personlig reflektion jag delade med mig av nu. Jag själv skulle nog kunnat ångrat ett och annat inlägg om jag haft tillgång till dessa socialakanaler då mina döttrar var små.
 
 för vem kan motstå att fota den här sötnosen.

 

nu är grundskolan avklarad...

Nu har jag inga grundskolebarn längre - nu är grundskolan avklarad för de alla tre. Så skönt. I höst väntar nu gymnasiet för min yngsta dotter. Dessa 9 år i grundskolan har verkligen vart en berg-och-dal-bana iallafall de sista åren. Jag är så stolt över min dotter som från att ha varit "hemmasittare" lyckades med stor hjälp av ny skola och oss här hemma fixa att ta avgångsbetyg i 9:an. Jag är stolt över alla mina döttrar, men när ens dotter med Asperger och ADHD lyckas fixa grundskolan (trots alla problem vi haft på vägen) så tänds en extra värme i mitt bröst. 
 
sång i ljushallen...
 
Jag är lite emot detta med att ge "frökenpresenter" när skolavslutningen är för jag anser att lärare gör sitt jobb, de får betalt för sitt jobb och uppskattning kan man ge på andra sätt. Men i år gick jag emot mina egna principer och köpte tre avslutningspresenter till E´s tre speciallärare på skolan som hjälpt oss så mycket denna sista termin. Tre små fina blommor i kruka och ett litet tackkort köpte vi - för ja den här gången kändes det rätt att ge "frökenpresenter" (och den här gången hade vi råd att ge också). För det ska man inte glömma, det blir lätt väldigt dyrt om man ska ge alla lärare "frökenpresenter" när ens barn har skolavslutning, verkligen om man har fler barn. Men den här avslutningen hade vi ett barn som slutade 9:an och dessa tre speciallärare har verkligen gjort det där extra för oss alla i familjen. Utan deras hjälp hade inte ett avgångsbetyg för 9:an vart möjligt! Då frångick jag mina principer och inhandlade en liten symbolisk present, mest för att vi verkligen ville visa vår uppskattning. För här var det tre speciallärare på rätt plats och vi fick den hjälp vi så väl behövde!
 
"frökenpresenter" i form av småblommor i kruka och avgångsbetyget, en biobiljett för extra gott arbete och en röd ros som alla 9:or får när de slutar Kvickentorpsskolan. 

landet bytt mot förorten...

Ja nu har Java flyttat hem till oss på riktigt. Idag var Java och jag hem till Solveig ute i Rosersberg för lite snack, lunch och hundtrimning. Med oss hem fick vi en hel hög med koppel, två regnställ till Java, leksak och en hundsäng plus ett supergulligt kort som Emil skrivit och ritat så fint till Java - så nu känns det på riktigt detta. Nu har jag alltså fått se hur Java levde förut, det är verkligen landet. Stora skogar, ängar, grusvägar och gräsmattor att springa runt på - inte så konstigt alltså att Java luktade och luktade runt omkring här när hon kom, allt var ju så nytt och så många andra hundar som promenerar här var ganska ovant för hennes del. Även asfalten, övergångsställena, ljuden och allt annat som skiljer en förort från landet var nytt för henne. Men som tur är vande hon sig fort och det finns skog och ängar även här som vi går till på dagliga promenader. 
 
Rosersberg - gröna ängar, skog och grusvägar...
 
Farsta - asfalt, skog, trappor och spännande dofter...
 
Nu ska vi bara få in bra rutiner när jag börjar jobba vid midsommar. Som tur är så är vi fler här hemma som går ut med Java så det kommer ju gå superbra även det. 

livet med Java...

Nu börjar vi alla komma in i rutinerna kring i att ha hund. Många promenader blir det och ibland (ofta) ganska långa sådana. Detta kommer väl gå upp och ner beroende på jobb, väder, sjukdom m.m. men promenader blir det ju såklart när man har hund. 
 
 
Vi (jag och Java) har snittat på 5 mil i veckan nu de två veckor Java bott hos oss - alltså då är det mina promenader jag tar med Java (ibland själv ibland ihop med maken). Detta blir såklart olika sen beroende på hur jag jobbar, men då går någon annan ut med Java istället för mig såklart. 
 
bada och jaga fåglar var väldigt skoj.
 
Idag var vi (Java och jag) upp och hälsade på min mormor. Så roligt det var att se hur alla äldre sken upp när Java kom och mormor blev så glad. Åh Marie-Louise har du blivit med hund, frågade mormor mig. Vad mysigt för er, fortsatte hon sen. Och ja det är ju mysigt med hund. Ja jobbigt också men väldigt mysigt. Aldrig trodde jag väl att jag skulle dra på mig kläder kl:6.00 - 7.00 på morgonen för att ta med en hund ut på kissrunda. Nej det trodde jag faktiskt inte om mig själv, men jo det gör jag nu...
 
hälsar på hos mormor. 
 
Java gjorde en av kartongerna som stod i hallen till sin ganska direkt när hon kom. Ibland tar hon dock kattens lilla låda och kryper ner i. 
Men den stora kartongen bäddar hon i varje kväll och sovar där på nätterna.
 
Så just nu kretsar livet här hemma hos oss runt denna nya familjemedlem, vår nya hund Java. Och ju fler dagar som går ju vanare blir vi med varandra... Ni lär få läsa mycket om våra bravader.

vår familj har fått tillökning...

Vi har fått tillökning i familjen - vi har blivit med hund och vi är så lyckliga. Vi har fått äran att få ha Java på "långlån" - denna fina mest underbara Java som är en Amerikansk Cocker Spaniel . Java är ju en vuxen hund vilket faktiskt passar oss perfekt som första hund. Hon är redan rumsren, har inget busigt/trotsigt valpbeteende och hon går väldigt bra ihop med barn och katter. Java har bott och uppfostrats av Solveig och hennes fina familj men nu med flytt och allt så fick vi alltså äran att få ha kvar Java. Nu ska Java vänja sig ordentligt med vår familj, våra vanor och vi med henne och hennes vanor. Vi kommer så klart träna tillsammans så att vi passar varandra. Det är skillnad för en hund att bo på landet eller att bo i en förort. Här i förorten luktar det annan hund överallt och Java luktar och luktar och luktar (vilket hon såklart ska göra), vi möter andra hundar på varje promenad (detta måste vi öva lite på) och vi ska få in tiderna ordentligt för när rastningen passar oss och Java bäst. Vi övar på att åka kommunalt för det kommer vi ju göra en del eftersom vi inte har bil m.m. Men mest av allt har vi skoj och mysigt. Det är en stor ära att få ansvaret att ta över någons hund. Solveig min vän jag hoppas du förstår hur glada vi är över att få ha Java här hos oss. 
 
denna söta amris-tjej bor alltså hemma hos oss nu <3
 
nej alla hundpromenader kommer inte ske i vackert väder...

free counters
RSS 2.0