när barnen blir stora...

Idag är dagen då min äldsta dotter Emelie (<--länk) ska flytta hemifrån - som vi (både hon och vi andra) väntat på denna dag. Känslorna är dubbla, samtidigt som jag såklart vill att mina barn ska bli stora och flytta hemifrån så infinner sig känslan "vart tog åren vägen". Men självklart är jag mycket glad för hennes skull. En egen lägenhet och flytta hemifrån är två stora milstolpar i livet!
 
det var ju inte allt för länge sen dessa bilder togs tycker jag...
 
Och på fredag så flyttar Erika (<-länk) sina pinaler hem till mormors (<--länk) lägenhet för att få bo själv i 6 månader. Hon flyttar alltså hemifrån liksom lite på halvt. Mamma/mormor flyttar nu ut i kolonistugan och bor där till september/oktober - under tiden får alltså Erika bo i hennes lägenhet ett riktigt bra arrangemang. Även här känns känslorna dubbla, såklart vill jag ha självständiga döttrar som kan flytta hemifrån men känslan av att barnen blivit så stora infinner sig. 
 
Åren liksom rusar iväg...
 
Det är en milstolpe på vägen som vi alla föräldrar ska uppleva och det är livets gång att barnen blir stora och flyttar hemifrån. Och visst har man väl lyckats ganska bra som förälder när barnen faktiskt blir så stora och självständiga att de faktiskt vill och kan flytta hemifrån?
 
 

att leva med autism - hela livet!

Idag "ramlade" jag över ett sånt bra blogginlägg angående autism här kan ni läsa den (<--länk) inlägget tog upp detta med att de barn som lever med autism idag blir även vuxna med autism och äldre med autism. Autismen följer dessa individer (och dess anhöriga) genom hela livet. Barn som idag får en autismdiagnos kommer såklart ha diagnosen även som tonåringar, vuxna och sen även då de är gamla. Hur "ser" vården på dessa individer? Hur vårdar man äldre individer med autism? Kanske får odiagnostiserade autistiska äldre diagnosen demens när de blir äldre? Och vilken förståelse finns det för individer som beter sig "udda" men som kanske inte har en diagnos? Alla med någon form av autism är ju inte diagnostiserade det är viktigt att komma ihåg!
 
Men en annan viktig fråga som vi som arbetar inom vården måste ställa oss är: Hur beter vi oss mot anhöriga till våra boende som har en autismdiagnos? Alltså när den anhöriga har en diagnos menar jag. "Ser" vi inom vården om en anhörig har en autismdiagnos och hur beter vi oss i så fall mot dessa anhöriga? Har vi inom vården den kunskapen? Nej jag tror tyvärr att många inom vården faktiskt saknar den kunskapen. Konstigt nog är detta inget man pratar om inom vården har jag upptäckt. Visst diskuteras det om hur vi ska uppträda mot anhöriga, hur vi ska förmedla oss till de anhöriga m.m. men aldrig att jag hört en diskussion om hur vi ska "bete" oss mot en anhörig som kanske har en autismdiagnos. Jag har nog aldrig ens vart med om att en eventuell diagnos har lyfts upp till diskussion faktiskt. Oftast vet vi som personal inte ens om att den anhöriga kanske har en diagnos - kanske är det dessa anhöriga som det sen "suckas" över för att de är jobbiga, de förstår t. ex inte vårdbehovet m.m. 
 
När jag blir gammal och kanske måste bo på ålderdomshem/demensboende/servicehus (eller vad det nu kommer heta då - om det ens finns kvar sådant då) så vill jag att de som vårdar mig ska veta om att jag har en dotter med autism (Aspergersyndrom) och ADHD! Och jag vill att de ska "uppföra" sig mot henne! Jag vill att personalen ska ha kunskap om hennes eventuella "brister". Jag vill att personalen ska förstå henne. Jag vill att personalen ska acceptera henne! Och jag vill att personalen ska förstå varför hon beter sig på ett visst sätt ibland, varför hon beter sig mot mig på ett visst sätt ibland och varför vissa saker kanske inte är så enkla att förklara för henne! Jag vill att personalen förstår varför kontakten med henne kanske inte flyter på så smidigt som de önskar. kanske går det inte att ringa henne om något, kanske vill hon ha mail om saker som berör mig. Kanske måste vissa saker först gå via hennes systrar. Och viktigaste av allt - jag vill inte att personalen diskuterar min dotter med autism över mitt huvud!
 
för ja jag kommer (förhoppningsvis) att bli en gammal kvinna med tre underbara döttrar 
som mina närmsta anhöriga!

19 år...

Tiden rusar iväg - igår fyllde min älskade dotter 19 år.
Grattis på födelsedagen Erika!
 
alldelse nyfödd - i en sal på SÖS 11 april 1995 <3
 
 Blandad kompott <3

jobb, jobbsökning och oro...

Jag jobbar ganska mycket (som tur är då det lär generera i en ganska bra lön till slut) söker jobb och går nu och väntar och hoppas på ett positivt svar. Endast tiden kan utvisa hur detta blir... 
 
Snart iväg till mamma för middag och en träff med mormor. Min älskade mormor som snart fyller hela 91 år <3
 
 

hinner inte - orkar inte... Tyvärr.

Just nu jobbar jag en hel del, drygt 75% har jag kommit upp i den sista tiden. det är vad jag "får" jobba på grund av min sjukersättning från FK. Jag trivs oerhört bra på den avdelningen där jag är som mest just nu. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Men det är så jobbigt att "jaga" timmar hela tiden! Att känna att man blir tjatig när man måste fråga om jobb och timmar är inte roligt. Det vore så mycket mindre stressande om jag kunde få ett längre vikariat men det verkar inte finnas något sådant inom den närmsta framtiden på den avdelningen där jag är nu tyvärr. Jag måste ju också hela tiden söka andra jobb eftersom arbetsförmedlingen och a-kassan kräver det. Även fast jag har en timtjänst måste jag söka jobb varje månad. Jag slipper iaf söka sommarjobb vilket är skönt eftersom jag blivit lovad sommarjobb minst 7 veckor på avdelningen där jag är nu. Alltid något!
 
Men det är jobbigt att jaga jobb och arbetstimmar. Och jag känner en viss oro med att söka andra jobb inom vårdyrket. För nej tyvärr finns det inga jobb inom museum och arkeologi att söka... Men eftersom jag trivs så bra där jag är nu - med både kollegor och den "braiga" bemanningen så är jag orolig nu när söker annat. Tänk om jag skulle ha turen att få en tjänst någon annanstans och så visar det sig att jag inte trivs där eller att bemanningen är usel. Vi har väl alla läst i kvällstidningarna om hur vården skär ner på bemanningen  och det gör mig riktigt orolig. Jag har pratat med både bemanningsassistenten och chefen om att jag gärna vill ha ett vikariat (eller en tjänst) hos dom men såklart kan jag inte få något om det inte finns något.
 
Så jag fortsätter att jaga timmar och söka jobb... Och bloggandet hamnar på is helt enkelt tyvärr. Just nu skulle jag behöva ha något trevligt bloggevent inbokat så att jag fick roa mig lite och träffa mina fina bloggvänner en stund.
 
snart är det väl iaf sommar...
 
att hålla händer, smeka en kind eller ge en kram är en av de finaste sakerna på mitt jobb...

bakblogg?

Jag kanske skulle göra om detta till en bakblogg med olika recept på det jag bakar... Just nu bakar jag väldigt ofta. Det är så avkopplande att baka och så lätt nu när jag har en köksassistent, en Kenwood
 
Just nu har jag satt en vetedeg med surdeg som ska få jäsa tills jag kommer hem från jobbet ikväll. Att baka med surdeg är verkligen roligt. Fördelen och nackdelen med att baka med surdeg är att degen kan (och ska) jäsa många timmar. Man behöver alltså förbereda bakningen lite så att man inte står där mitt i natten och ska baka ut ett bröd, fast fördelen är att om det blir försent så kan man bara låta degen jäsa över natten i kylskåpet t.ex.
 
Kanelbullarna på surdeg blev välgodkända.
 
 
 
 

lågt blodtryck...

Jag har till och från haft problem med yrsel och svimningar. Minns att jag svimmade ofta som barn men att läkarna aldrig hittade orsaken till varför jag svimmade. Men nu var det länge sedan som jag kände av detta. Jag har försökt koppla ihop svimningsattackerna med om det vart något speciellt just då och oftast har det vart som så att jag haft extra ont i kroppen - främst ryggen, skulderbladen och nacken när det blivit så där med yrsel och svimningar. 
 
Men i morse hade jag inte extra ont. Jag kände nästan direkt när klev upp i morse för att göra mig i ordning för att åka och jobba att jag kände mig konstig. Jag var trött på ett annat sätt än jag brukar och kände mig liksom matt. 
Men envis som jag är så "kämpade" jag på och klädde på mig, åt lite frukost och borstade tänderna. Men så när jag skulle gå ut genom ytterdörren - ytterkläder och allt var på så bara kände jag att jag fixar inte detta. Jag svimmar nu! Så jag skyndade mig in och la mig på soffan och svimmade nog där en stund tror jag. Inser att jag måste ringa jobbet och sjukskriva mig för jag skulle inte kunna ta mig dit. Och jag vet att en lördagsmorgon är det inte så jättelätt att få in någon ny personal om någon blir sjuk. Så jag ringde och sjukanmälde mig och jag lät nog mer död än levande när jag ringde. Jag kände mig verkligen super dålig. 
 
Så kommer min älskade man upp och undrar lite stilla vad som händer. Jag berättar att jag inte mår bra och han blir ganska arg på mig att jag ringer jobbet först och sen tänker ropa på honom. Självklart skulle jag ropat på honom först men ibland tänker man inte klart... 
Nu har blodtrycket börjat hämta sig lite så nu mår jag mycket bättre. Men när jag hade "repat" mig lite i morse och tog blodtrycket så låg det på 74/46 alltså väldigt lågt. Inte alls konstigt att jag svimmade alltså! Undrar lite stilla hur lågt det var innan jag "repat" mig lite.
 
Mannen köpte lakrits (som ska vara bra för blodtrycket) och en tidning om odling <3

tacksam för det jag har...

Jo jag har vart ganska låg på sista tiden, många små problem blir stora om de samlas på hög. Vissa saker har inte ordnat upp sig än men jag hoppas de är på gång. Vi kämpar vidare och jag vet att vi kommer fixa även detta ihop. Livet är som en berg-och-dal-bana det går upp och ner och hit och dit, så är ju livet det vet vi alla. Just nu har väl mitt liv mest gått nedåt men jag ser uppgången långt där fram (tror jag/hoppas jag). 
 
Som ni alla förstått så har jag just nu en timanställning som jag är ytterst tacksam för att jag har. Vad hade vi gjort om jag inte haft den? Ja jag vet faktiskt inte... Men det är ganska slitit både fysiskt och psykiskt att ha ett timjobb inom äldreomsorgen, det ska jag inte ljuga om. Min blogg handlar om MITT liv och det är inte alltid en dans på rosor. Just nu är i alla fall rosorna jäkligt taggiga och fula. 
 
Om vi ska återgå till det här med timjobb. Det är ganska tufft faktiskt. Dels så vet man inte från månad till månad (eller från vecka till vecka) hur mycket jobb man ska lyckas få ihop. Dels får man "ligga på" och fråga och "tjata" om jobbtillfällen. Och sen får man helt enkelt tacka ja till de pass man blir erbjuden. Och just nu är jag inne på mitt jobbpass 4/6, den här veckan blev det alltså mycket jobb och jag har inte råd att tacka nej fast kroppen skulle behöva en vilodag. Nästa vecka har jag just nu bara två korta jobbpass inbokade så nästan vecka kanske jag får vila ikapp men då kommer det ju synas i plånboken sen också... En väldig balansgång det där. Jag får även bara jobba max 75% eftersom jag har en sjukersättning från FK på 25% på grund av min reumatism. Så jag måste hålla koll på hur många timmar per vecka jag kommer upp i. Den här veckan kommer jag upp i max antal timmar som jag får jobba. Så som tur är kanske man kan säga är dessa 6 jobbpassen den här veckan ganska korta timmässigt. 
 
Igår var min älskade mamma  (<--länk) och jag och såg på teater. "Mig äger ingen" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Den var så bra! Jag kom aldrig igenom hela boken, det tog stopp och jag vet inte riktigt varför jag ej kom igenom den. Men teatern var så himla bra! Nu vill jag även se filmen och så ska jag försöka komma igenom boken... Mamma bjöd mig på middag innan, vi valde en Tapas restaurang som ligger precis vid teatern. Jättegod mat och bra priser, dit går jag gärna igen. 
 
Mycket god mat och en mycket bra teater!
 
Hihi jag bjuder på en bild där vi flinar upp oss lite mamma och jag... 
 
Min fina vän Ewa (tjejmorsan) bjöd med mig på en biopremiär i måndags. Vi skulle få se senaste Need for speed. Och så taggade vi var, vi älskar båda två fart och motorljud. Vi möttes upp vid Hötorget och begav oss till bion, blev avbockade på gästlistan och gick in i kändisminglet. Det var verkligen kändistätt kan jag säga. Jag tog ett glas vittvin som det bjöds på och lite räkcocktail och så gick vi in i biosalongen och satte oss tillrätta. När vi satt där och filmen skulle börja så presenterades den så konstigt, Ewa och jag bara tittade på varandra och skakade lite på huvudet och undrade vad de höll på med. Varför prata om YSL och kläder när vi ska få se bilar och fart tänkte vi... Och så startade filmen och det visade sig inte alls vara Need for speed utan historien om YSL`s liv... Vi började skratta högt och undrade verkligen vad som hänt med "vår" film. Men väluppfostrade som vi är så satt vi kvar och tittade. och filmen var verkligen bra, helt klart sevärd. Men inte en film som vi (varken jag eller Ewa) hade betalt för att gå och se. När filmen var slut och vi gick därifrån så började vi skratt igen och sa "men vad hände med vår film"... Det visade sig sen att vi visst gått på fel premiär, hahaha. Vi skulle till SF bion på Kungsgatan men vi gick till SF bion på Drottninggatan, så det kan bli. men det är fortfarande ett mysterium hur vi ändå blev avbockade från gästlistan utan problem, Ewa´s namn stod där och blev avbockat det såg vi båda två... 
 
Lite vin, en bra film och en goodiebag och en "träff" med en god vän - 
sämre måndagar har jag haft.

kulvertar och sopnedkast...

Det finns två saker på mitt jobb som jag gillar lite mindre om jag säger som så. Det är dels kulverten - främst kvällstid då den är nedsläckt - och sopnedkastet/tvättnedkastet.
 
Sop-/tvättnedkasten har jag alltid tyckt vart lite skrämmande, får liksom en känsla av att jag ska ramla ner där i sopnedkastet eller tvättnedkastet ihop med säckarna som jag slänger ner och liksom åka ner där i röret....
 
Jag skulle ju liksom rymmas där i röret...
Och ja jag har sett "värre" nedkast när jag jobbat på t. ex SÖS då var vi på 6:e våningen och det var rejält mycket längre ner till slutstationen om jag säger så...
 
Kulvertar har jag också alltid ogillat vilket nog mest beror på att jag sett för många skräckfilmer i mitt liv. Eller tv-serier. Kommer ni ihåg den dansk-/svenska serien Riket (<--länk)? Det är något kusligt med kulvertar och främst då kvälls- eller nattetid då det är nedsläckt där. Och ja jag har vart med om värre kulvertar också inom min jobbtid inom vården. Kulvertarna på SÖS eller Karolinsk / Astrid Lindgrens Barnsjukhus är liksom lite värre än kulvertarna på Stortorp. Dels på grund av att de så klart är längre men kanske också på grund av att det faktiskt ibland bor människor nere i de kulvertarna. Och på grund av att obduktionen, rättsmedicin och kylrummen ofta ligger där nere i kulvertsystemen...  Just nu är kulverten på Stortorp avstängd på grund av ombyggnad, så där framme där det är svart är det slut - igenbommat. Men själva atmosfären som är där nere ger mig liksom kalla kårar. Jag väntar mig att få se två tvillingar eller en trehjuling (tänk The Shining <--länk) eller ja vad som helst, och ja jag vet att jag skrämmer upp mig själv vilket säkert är ytterst dumt men jag vet ju att jag blir inte mindre rädd bara för att jag inte skriver om det.
 
En ytterst kort kulvert som endå ger mig lite kalla kårar...
 Kanske är en av orakserna till att jag ogillar kulvertar också att det nästan alltid står trasiga saker "parkerade" där. Liksom bara dumpade där...
 
Vad är ni rädda för?
Finns det något på ert jobb som ger er kalla kårar?
Eller någon plats som gör er rädda?
 
 

tänk vad lite sol kan göra...

Idag efter att jag bakat bröd och knäckebröd så kände jag att jag behövde en promenad ute i solen. Tänk vad lite sol och solsken kan göra med ens humör. Det blev en ganska lång promenad med en liten vilopaus/tankepaus på mitt lilla "tillflyktsställe". Precis vad jag behövde idag kände jag. Sitta där i lugn och ro och blicka ut över vattnet, lugnet och "bara vara" här och nu. Lite bra musik i öronen gjorde det hela perfekt. 
 
den här platsen fann jag för några år sedan när livet var rejält upp och ner. 
Hit går jag ibland bara för att få vara...
 
Naturen när den är som vackrast...
 
Solljus, blänkande vatten och solsken... 
 Tänk vad solen och ljuset gör med våra humör (eller ja iaf med mitt).
En lång promenad, solljus och bra musik laddade mina batterier för fullt. 
 
Och runt knuten vid porten blommar detta vackra. 
Vårblommor är nog bland det vackraste blommor jag vet. 
 
7,13 km blev rundan idag...

jobbar och jobbar...

Ja jag är ytterst glad att jag har ett timjobb som jag blir inbokad på och jag trivs bra på. Men just nu är jag lite trött känner jag. Har jobbat ganska mycket på sista tiden och kommer så fortsätta iaf några veckor till. Skönt att ha jobb inbokade några veckor i förväg - men det ska bli skönt att vara ledig i helgen. 
 
Kanske orkar jag skriva något "roligt" och positivt inlägg i helgen. Jag ska försöka satsa på det...
 
och ja får jag inget annat svar på alla mina jobbansökningar så har jag sommarjobb på Stortorps äldrecentrum iaf.

är all sjukvård i kris?

Har nu läst flera blogginlägg om en sjukvård som inte tycks fungera alls - vilket verkligen gör mig oroad. Vad är det som händer inom vår sjukvård när så många blir felbehandlade, illa bemötta och allmänt risigt behandlade? 
 
Jag "gammal" undersköterska blir verkligen arg, ledsen och upprörd när jag läser om hur sjukvården blivit. Jag söker ju nu även jobb som undersköterska igen - vilket jag inte gjort på många år. Jag har haft min timanställning (vilket jag är ytterst glad över) på Stortorps äldrecentrum under hela min studietid och jag har den kvar även nu. Men nu när jag studerat klart och är arbetssökande så söker jag alltså jobb inom vården igen. Dessa uppdateringar med en sjukvård som ej fungerar ordentligt skrämmer mig. Jag vill inte "få" ett jobb där jag sen kommer känna att jag inte har tid att ge allt bara för att personalbristen är så stor. För jag tror att mycket av det negativa som sker inom vården just nu beror på personalbrist. Man kan inte vara allt för få som ska ta hand om sjuka människor och dess anhöriga. Sjukvården handlar om så mycket mer än bara sjukvård faktiskt. Sjukvård handlar om ja sjukvård och omvårdnad av sjuka människor men även "anhörigvård" kanske man skulle kunna kalla det - de anhöriga till (svårt) sjuka människor får inte "glömmas" bort i stressen. Anhöriga är en viktig del av vården, både för de anhörigas skull men även för den sjukas skull såklart, och det känns som om detta "glöms" bort nu för tiden.
Det går inte att "bara" ha sjuksköterskor och läkare på en vårdavdelning.! Undersköterskorna behövs också. Nu är det säkert många sjuksköterskor och läkare som inte alls håller med mig - vilket är synd. För om alla yrkeskategorier skulle kunna samarbeta på golvet så skulle vården kunna bli bättre. Undersköterskor tar inte sjuksköterskornas jobb - undersköterskorna kompletterar mycket av den basala omvårdnaden som sjuksköterskorna varken hinner med eller ska "behöva" göra för sjuksköterskor och undersköterskor har helt olika utbildning och ska alltså göra olika jobb. Men den ena kan inte utesluta den andra. Ja jag känner mig faktiskt oroad över detta...
 
Jag såg en film som Kommunal lagt upp som berättade att sedan 1990-talet har var 4:e undersköterska försvunnit från sjukvården. Jag tror nästan att det är fler, men jag får lov att lita på Kommunals siffror. 
 
Jag skulle gärna jobba inom akutsjukvården igen på någon vårdavdelning men jag vill inte jobba under vilken stress och press som helst. Det klarar man (jag) inte av faktiskt. Men som arbetssökande så söker jag de arbeten som finns så får framtiden utvisa hur det blir...
 
 

välsignad med goda vänner...

Det är när man öppnar sig och visar sig sårbar som ens riktiga vänner visar sig. Jag är välsignad med riktigt goda vänner och jag känner en enorm tacksamhet över detta. Faktum är att utan bloggen hade jag inte träffat många av er. Ni vet vilka ni är - ni fina vänner som visar sådan medmänsklighet och värme.
 
När jag jobbade i helgen fick jag höra av en arbetskamrat att: "du är alltid så pigg, glad och hjälpsam" och "det är alltid så trevligt att arbeta ihop med dig för du är så mjuk och go med de boende och du stressar aldrig". Vad glad jag blev över att höra de orden, ibland behöver man liksom få höra att man är bra. Jag gör alltid mitt absolut bästa när jag är på jobbet. Jag har inte bara de boende att ta hänsyn till utan även arbetskamrater och anhöriga till de boende behöver omtanke, hänsyn och värme. Jag försöker verkligen alltid att "se" helheten av mitt arbete och jag tror faktiskt att jag oftast lyckas med det. Jag är en vänlig person som har nära till ett leende, en klapp på kinden, ett lyssnande öra eller en hand om någon vill hålla i - faktiskt är det inget som jag tycker är svårt att ge det sker sig naturligt för mig att visa den sidan. 
 
Men jag tror att jag ibland har lite (väldigt) svårt för att ta emot vänlighet och omtanke. Jag tror ofta att jag då är "skyldig" den som ger mig vänlighet och omtanke något tillbaka, att jag liksom inte bara kan få den vänligheten och omtanken just för att jag är en vän. Knepigt det där faktiskt. Jag vet inte alls varför jag känner så men det är en känsla som liksom ligger där och lurar. Om någon ger mig något så är jag helt övertygad om att denna någon vill ha något i gengäld - vilket faktiskt inte alls alltid är fallet. Ibland ger någon mig vänlighet och omtanke på samma grunder som jag ger vänlighet och omtanke - liksom bara för att man vill och för att man tycker om personen i fråga. Jag tror jag behöver öva lite mer på det här att ta emot vänlighet! 
 
Och jag ska försöka bli mycket bättre på att berätta för mina arbetskamrater när de är bra, för det är viktigt att få höra det när man jobbar. Att man gör ett bra jobb! Att man är bra på det man gör. Jag brukar i och för sig faktiskt alltid säga: tack för idag eller tack det där gjorde VI bra, när jag avslutar ett arbetspass och jag vet att mina arbetskamrater uppskattar det. Men jag ska försöka bli bättre på att bara ge den där lilla extra uppmuntran ibland också. För i helgen kände jag själv hur skönt det var att faktiskt få höra att jag var bra på det jag gör och att någon faktiskt gillar att jobba med just mig!
 
 
Ja men det blir nog en sommar till på Stortorps äldreboende,
i alla fall så som det ser ut just nu!
 
 
 

sanningen skrämmer nog ibland...

Jag har bestämt mig för att sluta skämmas och för att sluta ljuga om svåra saker i livet. Det finns ingen mening med att försköna det hårda i livet. Allt som händer när man förskönar är att det dåliga samvetet får fäste och livet rasar ner några hack till. Alla (nästan iaf) har nedgångar i livet på olika sätt, så fungerar livet för de flesta av oss, tyvärr är det ju vissa saker som man inte alls ska prata om. Man ska inte prata om dålig ekonomi, man ska inte prata om "bråkiga och jobbiga" barn, man ska inte prata om dåliga äktenskap m.m. listan kan egentligen göras väldigt lång men det som de allra flesta skäms mest över är om de har dålig ekonomi. Det ska man inte prata om! Det ska man hålla för sig själv. 
 
Om man inte hamnat så långt ner i den dåliga ekonomin att man måste be om hjälp och ansöka om en matkasse eller två, eller behöver börja tigga för att få dagen att gå runt. Då ska du i och för sig skämmas och gärna stå med mössan i hand och be så ödmjukt om hjälp - men du behöver inte vara tyst då. Men jo skämmas ska du göra det hör liksom till när ekonomin tryter. 
 
Nej jag lovar jag ska rycka upp mig och landa på banan igen och ja detta kommer att lösa sig - så småningom. Det brukar ju göra det - det svåra i livet brukar lösa sig alltså. 
 
 

ibland tar livet en med storm...

Livet går upp och ner och hit och dit och ibland tar det en med storm. När man samma dag som pengarna ramlar in på kontot "blir av med dom" kan livet kännas lite väl tufft. Jag vet att vi kommer ur det här också jag vet ju det, men just nu är det tufft. Jag vet att det här är sånt som man inte pratar om med andra - men vet ni jag orkar inte vara tyst och "spela med". Jag orkar inte det. Ibland är livet tufft och för djävligt så är det ju! Ibland kan det vara en extra tuff ekonomi som ställer till det, ibland är det annat. När det är ekonomin som ställer till det ska man skämmas och vara tyst, men som jag sagt innan jag vägrar vara tyst. Jag vägrar skämmas bara för ekonomin just nu är rejält stram... Men jag är nere på botten och krälar och jag tycker att livet just nu är lite väl hårt...
 
Varför ska man skämmas över att ha det dåligt ställt ekonomiskt? Varför ska man behöva skämmas när man inte har råd att köpa svenskt kött eller ekologisk mat? Man är liksom lite (mycket) sämre när man måste handla mat till lågpris i vissas ögon - tyvärr i allt för mångas ögon. Man är en hemsk människa om man köper av de billiga bananerna som är besprutade - man ger till och med sina barn en blandad cocktail med gifter det ni! Tack för den. Är det inte det ena man som förälder gör fel så är det det andra - det är svårt att göra rätt som förälder iallafall om en har det dåligt ställt ekonomiskt. Och det ska man få höra också, tro inget annat. Nej det blir man väl medveten om kan jag lova er...
 
Fast vet ni hemma hos mig får man äta hembakt bröd iallafall, för det var det jag hade råd med just nu!
 
 
 
Tack min älskade vän Solveig för bakmaskinen (Kenwood) den hjälper mig mycket just nu <3
 
Jag brukar köra med ordspråket (eller det är nog inget ordspråk men jag kör efter det iaf):
Det är inte lätt när det är svårt!!!

free counters
RSS 2.0