snart varit mamma...

På onsdag fyller min äldsta dotter 21 år, vilket betyder att jag har varit mamma i halva mitt liv. Den bästa halvan av mitt liv! Jag minns alla våra stunder ihop och det är med stor lycka jag ser vilken fin vuxen kvinna hon blivit. 
 
 
Här en alldeles nyfödd liten flicka i sin pappas famn <3
 
Inte trodde jag då att livet skulle gå så fort. Att åren skulle ticka på så snabbt och att hon redan nu (ja det känns som "redan nu") är vuxen och står på egna ben. Andra året på universitet påbörjas snart och jag kan bara le åt vilken fin dotter jag har. 
 
 
 
 
 
 

mycket händer på några år...

Hämtade ut det nya passet idag och ja lite har väl hänt mellan dessa bilder.
 
 
10 år mellan bilderna ganska exakt...
 
Mycket har hänt i livet på dessa 10 år. Jag har blivit äldre, klokare (oftast) och smalare.
Då hade jag t. ex småbarn hemma nu är barnen stora och en har flyttat hemifrån.
Men ja mycket annat har hänt i livet på dessa 10 år...
Fast jag tycker att jag alltid ser så sur ut på mina pass och id-korts bilder.
Men det kanske alla gör...
 

tänk att man kan...

Nu har Java bott hos oss i snart 3 månader (eller kanske närmare 2,5 månad) och jösses vad vi älskar henne. Tänk att man kan älska någon så högt redan efter bara några månader. Det känns ju som om vi alltid haft henne liksom. Morgonpromenaderna har blivit rutin och är (fortfarande kanske jag måste skriva för jag vet inte hur jag känner sen i vinter när snöstormarna yr) sköna och ganska mysiga. Vi (mannen och jag) delar på rastningarna men går också väldigt många gemensamma promenader nu med Java något som vi nog nästan aldrig gjort. Faktiskt inte ens när våra döttrar var små var vi så "duktiga" på att gå ut och promenera ihop. Vi tog oftast promenaderna ensamma med barnen - mest faktiskt för att den andra skulle få ha lite egentid hemma, vilket man som småbarnsförälder behöver ibland mitt i vardagen med jobb och allt. Men ja nu går vi alltså på gemensamma promenader och det är så mysigt.
 
Våra döttrar skakar lite på huvudet och fnittrar åt oss. Ja de skrattar till och med högt ibland för att de tycker att vi är så "fjantiga" och "pjoskiga"... Men jag brukar alltid svara då: att har man tagit på sig ett ansvar om en hund så ska man ta hela det ansvaret också! Då ser man till att ge hunden det bästa, så det så. Precis som man gör när man tar hand om sina barn... De frågar oss om vi skaffat en "ny" bebis i form av en hund. Och ja jag erkänner lite rätt har dom ju. Vi har nu igen leksaker liggandes överallt här hemma - ja precis så där som det var när döttrarna var små. Fast nu är det alltså hundleksaker som ligger överallt. Och istället för att stå vid barnmatshyllan så står vi vid hundmatshyllan (och ja okej kattmatshyllan till katten Misse) och kollar mat, väljer mat, testar lite mat ja typ så där som man gör när ens lilla barn ska börja testa smakportioner. Men ja visst är Java en vuxen hund som redan har sina matvanor - hon äter helst våra rester! Men ibland så passar inte vår mat henne så då behövs det ju något annat - för nej att endast äta torrfoder är inget för den här lilla damen.
 
 
 
 
Och tänk att så mycket kärlek och vilja kan rymmas i en sådan liten kropp. Java vet verkligen vad hon vill och hon visar det ordentligt. 
 
Tack min fin vän Solveig för att du gav oss chansen att få bli Javas nya familj.
Tack för att du trodde på oss <3
Du kan aldrig ana vad Java betyder för oss alla här hemma <3
 

att irritera sina medmänniskor...

Känner att jag bara måste publicera detta inlägg igen. Fortfarande lika aktuellt...
 
Det här med bloggar, instagram och FB - jösses så man kan irritera sina medmänniskor. Är det inte bilder från rasten på jobbet där man vilar sin trötta kropp, matbilder från en lyckad middag/frukost/fika, så är det bakning vid dålig ekonomi. Eller svettiga träningsbilder där man stolt visar upp att man faktiskt orkade träna "idag också". 
 
Jag har börjat inse hur lätt man kan reta upp andra med lite bilder. Jag har nu några gånger fått lite sura (eller irriterande/spydiga) kommentarer på mina bilder på instagram eller på något blogginlägg och börjar nu inse att vissa tycks bli rejält provocerade av vissa bilder.
 
Jag arbetar som timanställd inom äldrevården och fotar såklart inte allt jag gör på jobbet, jag varken kan, vill eller får göra det. Vem vill se bilder på bajsblöjor, passerad mat, förvirrade äldre, fyllda disk- eller tvättmaskiner m.m.? Så istället lägger jag ofta ut en bild från när jag har rast och när jag har rast så vilar jag kroppen genom att ligga på soffan en stund och då blir fotot på mina fötter. Det har även blivit "en grej" just detta eftersom jag så ofta har oparade (icke parade) strumpor på fötterna, jag ids inte para ihop alla strumpor som dagligen tvättas så ibland tar jag en randig och en prickig strumpa för de är rena och de ligger i rentvätten - då blir det lite roligt att fota dessa fötter som liksom inte stämmer riktigt med hur andra tycks anse att man ska ha strumporna...  Men då tycks vissa "tro" att jag bara har rast och vilar på mitt jobb. Har inte alla rast på sina jobb? Har inte alla rätt till att ha rast på sina jobb? Jag förstår såklart att inte alla har en soffa de kan vila på - men jag är mycket glad över den där soffan för den gör att jag orkar jobba ett helt arbetspass som undersköterska!
 
    
Jag vilar på mina raster,men under mina arbetspass väcker tvättar bäddar nattar, pysslar jag om, fixar frukost/lunch/middag/fika, diskar, tvättar smutstvätt, matar, byter blöjor, hjälper på toaletten m.m. 
jag håller många händer på jobbet också... 
 
   
Jag gillar att fota mina framgångar på gymmet för jag är stolt över mig själv!
 
    
och jag gillar att laga mat, baka, koka sylt och marmelad. För mig är det avkoppling.
 
 

vitlökskyckling - på mitt vis.

Jag köper ofta hel kyckling som jag tillagar i ugn, antingen i vanlig ugnsform eller i lergryta. Idag blev det i vanlig ugnsform. En av favoriträtterna med kyckling här hemma är min vitlökskyckling och idag när jag var ner på ICA så hade de så fina spanska vitlökar att jag bara kände att jag måste göra vitlökskyckling idag till middag. 
 
Här följer receptet:
 
Vitlökskyckling:
1-2 hela kycklingar (helt beroende på hur många som ska äta eller om matlådor ska fixas)
1 hel vitlök
1 gul lök 
olivolja
salt
peppar
paprikapulver
chiliflingor
 
Börja med att skiva några av vitlöksklyftorna tunt och "späcka" kycklingarna (så där som man gör med en stek). Fyll sedan kycklingarna med några vitlöksklyftor och gul lök (som du skivat). Blanda oljan och kryddorna och ha i pressad vitlök, pensla detta på kycklingarna och salta och peppra lite extra. sen in med allt i ugnen. 
150 grader i 3-4 timmar beroende på storlek på kycklingarna. Vänd på kycklingarna 1-2 gånger under tillagstiden och ös med skyn som blir. Efter halva tiden kan det vara bra att hälla av skyn och spara om man vill göra sås annars blir kycklingen mer kokt än stekt om skyn får vara kvar hela tillagstiden... Mina var inne i 3,5 timme idag. 
 
Denna kyckling gör sig mycket bra att tillaga i lergryta, men det fungerar även bra i vanlig ugnsform. 
 
 
 
Till detta hade vi idag färskpotatis och sås gjord på skyn som blir. 
 
 

hade det inte varit för...

Den här värmen är underbar för min onda kropp om det inte vore för att mina ben värker hela tiden just nu. Mina reumatiska sjukdomar - lyckas ju tyvärr ha två diagnoser (psoriasisartrit och Bechterew)<--länkar - yttrar sig nämligen bland annat med inflammation i muskelfästen vilket jag just nu alltså har i benen. Varje steg värker - men det är bara att bita ihop och klara dagen iaf. Hunden måste ut och jobbet måste skötas. Men idag kapitulerade jag och tog en extra värktablett som jag har att ta vid behov, så nu hoppas jag att kvällspasset på jobbet ska gå bra...
 
Det känns så typiskt att inflammationen i muskelfästena ska ställa till det just nu när värmen är här, eftersom jag i övrigt mår så bra i kroppen av värmen. Till på köpet känner jag mig ju allmänt sjuk också när inflammationen härjar i kroppen, så det är inte "bara" muskelfästena i benen som värker utan kroppen reagerar på andra sätt också när den försöker bekämpa inflammationen som härjar i kroppen. Ska försöka ta mig ner till apoteket och inhandla liniment att testa ikväll när jag går och lägger mig. Jäkla skitsjukdom det här! 
 
 

inte så aktiv som jag...

Just nu är jag inte så aktiv här på bloggen som jag skulle vilja vara. Dels vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om och dels jobbar jag ganska mycket och hinner inte riktigt skriva ordentligt. 
Kanske skulle man försöka få till en frågestund... Vad skulle ni vilja läsa om? Något speciellt som ni vill att jag skriver om?
 
vätskepåfyllning på balkongen på jobbet...
Vilket verkligen behövs nu i värmen!

sommarjobb...

Som säkert alla förstått så har jag sommarjobb inom åldringsvården, närmare bestämt demensvården och jag trivs så galet bra. Jag trivs med arbetsuppgifterna, kollegorna och de boende. Så nu hoppas jag verkligen att jag ska få vara kvar efter sommaren. Jag orkar inte börja söka jobb igen! Jag vill ju vara där jag är nu jag trivs ju så bra - jag vill inte behöva söka nytt... Jag trivs faktiskt att arbeta som undersköterska. Jag trodde ett tag att jag aldrig skulle vilja arbeta inom vården igen - men jo jag trivs verkligen att arbeta som undersköterska. 
 
Jag hoppas innerligt att min reumatism och min kommande utlandsvård/rehabilitering inte ska sätta käppar i hjulen för mig...
 
 
 

hundböcker och funderingar...

Eftersom vi nu är med hund så måste vi ju lära oss så mycket vi bara kan om hundar. Jag har alltså nu beställt några hundböcker som jag hoppas kommer snart. En bok handlar om hundens beteende, en om hundens språk och en var nog mer allmänt om hundar och en om sjukdomar och hur man vårdar hundar. Ja många böcker blev det men sån är jag. Ska jag nu lära mig något så ska jag lära mig typ "allt" jag bara kan. Jag går liksom all-in... Finns inget lagom eller mellanting!
 
Men några funderingar som jag har som någon av mina läsare kanske kan ge mig svar på är följande:
 
- varför rullar sig hundar med sådan förkärlek i illaluktande högar (bajs, döda djur m.m.) när man är ute och går? Igår rullade sig Java i en död mus som låg på vägen och innan jag hann reagera så hade hon rullat sig ganska rejält... Lagom mysigt liksom.
 
- varför följer Java mig runt i hela lägenheten? Hon borde ju veta nu att jag kommer tillbaka. Om hon ligger och sover i vardagsrummet och jag bara ska hämta en sak eller snabbt gå toa så följer hon efter som en svans/skugga. Varför? Varför kan hon inte komma till ro och bara ligga kvar och vänta?
 
- Varför skäller Java bara på vissa hundar vi möter utomhus? Hon skäller absolut inte på alla hundar men på vissa hundar skäller hon jämt. Jag (vi) försöker lära henne att inte skälla på andra hundar för bor man i en förort så möter man ganska många hundar ute och det går liksom inte att skälla på allt och alla... Hur ska man förstå detta beteende att hon bara skäller på vissa hundar? Det spelar ingen roll om det är en hane eller hona - hon skäller på vissa hanar och honor och vissa hanar och honor skäller hon aldrig på. 
 
Jag som ni förstår snurrar tankarna just nu mest kring hundar och deras beteenden. Jag hoppas att böckerna som jag beställt ska ge mig (oss) lite hjälp på vägen. 
 
Och nej det är inte så att det är några problem att Java följer mig runt i lägenheten - men jag skulle gärna vilja att hon kom till ro och liksom bara vilade/sov utan att vara uppmärksam på mig hela tiden. Och klart hon måste få skälla ibland - men klart jag funderar på varför bara vissa hundar blir utskällda. Och ja det är säkert något mycket smart i det där att rulla sig i äckliga saker - men det är lagom trevligt med en hund som rullat sig i en död mus liksom. Så snälla inga pekpinnar nu - jag bara ställer några frågor som ni gärna får svara på om ni kan. 
 
Java på promenad.

utvärdering - parfymfritt...

Ja det här med att använda parfymfritt - hur gick det egentligen... Nja klådan kom tyvärr tillbaka även när jag använde allt parfymfritt och jag gillade inte alls att inte lukta något (gott). Så nu är jag tillbaka i parfymträsket... Men jag försöker välja märke med omsorg. Både för kropp och natur. Men så trevligt det är att få glida ner i ett bad som doftar gott. Så ja så gick det med min test av att leva parfymfritt. Inte så bra alltså.
 
 
 

promenader med hund förgyller...

Ja det här med hundpromenader - finns det något trevligare egentligen. Okej när det är kallt, snöstorm, regnoväder m.m. så är det ju inte allt för skoj att ge sig ut på hundpromenader (kan jag tänka mig - visar sig i höst/vinter) men nu på sommaren när det är fint väder och uppehåll så är det så härligt. Idag var jag och mannen min på långpromenad med Java, vi gick till Farstanäset (<--länk) och promenerade där ute i skogen. 7,6 km blev det idag och både vi och hunden var rejält nöjda efter den promenaden. Militärbron (<--länk) är en härligt fin träbro som byggdes upp igen 1998, originalbron byggdes 1914...
 
så vacker natur vi har typ runt husknuten...
 
det finns mycket mer natur runt Farsta än jag tänkt på förut...
 
leksaken följde med - hade vi satt runkeeper på java hade vi kommit upp i över milen.
 
solen sken, myggorna ven i skogen, fåglarna kvittrade och energidepån fylldes på rejält.
 
Nu ska vi försöka hitta lite bra promenadkartor över Farsta så kan vi ut och testa olika promenadstråk sen. Imorgon blir det Farstanäset igen om vädret tillåter (vilket jag verkligen hoppas) då svänger vi höger efter bron istället för vänster som vi gjorde idag så får vi vart vi hamnar då. 

jag har skrivit om det förut...

Ja jag har som sagt skrivit om detta förut - typ många gånger. Men sociala medier det är svåra grejer. Det är mycket man ska "tänka" på egentligen när man rör sig inom de sociala medierna. Man kan inte skriva vad som helst (så klart), inte dela vad som helst, kanske inte ens tycka allt som man egentligen tycker för vissa saker ska/får man liksom inte tycka och tänka. Det är alltså en balansgång det här med sociala medier som inte alltid är helt enkel. Jag är nog ganska ofta tråkig när det kommer till sociala medier, jag skriver inte så ofta vad jag verkligen tycker och tänker, jag delar nästan bara oskyldiga saker och visar inte bilder på mina barn om de inte vill synas. Men det är mitt val! Jag kan gärna anses lite tråkig för jag vill inte att alla ska veta allt om mig, vissa saker vill jag hålla för mig själv eller så vill jag endast att de som känner mig "på riktigt" vet vad jag tycker och tänker om vissa saker. Och vill mina barn inte vara med på bild på mina sidor så respekterar jag det. Det är deras val och om jag publicerar en bild på något av mina barn eller på min man så har jag alltid frågat innan om det är okej att jag delar bilden. Och har jag "glömt" att fråga och blir tillsagd att ta bort bilden så gör jag det utan att ens diskutera saken. Jag vill inte heller att någon publicerar saker eller bilder på mig utan att fråga, det handlar ju om integritet. 
 
Så ja det här med sociala medier är svåra grejer som vi alla handskas med på olika sätt. Vissa delar och visar mer av sig själv än andra - men då måste man vara beredd på att bli motsagd eller ifrågasatt också. Det hör liksom till spelet. Vill man ta ställning måste man även kunna "försvara" den eller förklara den. 
 
Jag brukar också ofta tänka: vill jag att mina arbetskamrater ser detta? För på arbetet är jag ju en person och privat en annan, så fungerar iaf jag...
 
avslutar med en bild på mig och min älskade mamma taget sommaren 1973.
Ett foto som jag hittade i min mormors fotoalbum för inte så länge sedan. 

Sociala medier...

Det här med sociala medier som t. ec FB. Där finns det ju grupper som ofta heter något med: "Vi som växte upp i...." Nu har det ganska precis startats en sådan grupp från min uppväxt förort och jag har kluvna känslor till detta. Visst är det roligt att se gamla bilder, finna gamla kompisar m.m. men det kan också vara lite jobbigt. Allt under uppväxten var ju inte roligt, vissa saker i skolan var riktigt jobbiga vilket man via dessa sidor påminns om, vissa människor som man växte upp med kanske man inte riktigt har så bra minnen av och dessa dyker ju ganska ofta upp på dessa sidor vilket då väcker känslor till liv. Och alla bilder som läggs upp. Inte frågar "man" om lov innan foton läggs upp på dessa sidor, nej bilderna fotas bara av och vips upp på sidan, sen ska personerna på bilderna taggas och vissa är väldigt snabba med att tagga andra. Jag brukar ha som policy att fråga innan jag lägger upp en bild och jag taggar endast mig själv på dessa sidor (om jag nu vill vara taggad på den bilden). Men alltså det är inte helt lätt hur man ska förhålla sig till dessa sidor. 
 
jag någonstans i Husby...
 
dagisfoto på mig...
 
sådana här bilder är ju helt okej, 
men sen kommer tonårstiden...
 
ganska oskyldigt - men jag vill välja själv om denna bild ska upp på sociala medier...
 
den här borde jag egentligen inte visa eftersom jag inte frågat de övriga 4 på fotot...
 
Ja ni förstår vad jag menar va? 
Hur tycker ni det är med sådana där FB-grupper?
Är det bara roligt?
Eller jobbigt?
Eller kanske både och - roligt och jobbigt samtidigt?

jag går på promenad...

Nu med en hund i huset blir det många - och ibland långa - promenader. Jag/vi har upptäckt nya fina ställen att promenera på i vår förort. 
 
före och efter trimning. 
 
proomenad ut till Ågesta via militärbron...
 
runstenen som finns vid Farsta gård och Farsta gård...
 
Java och gammelmatte i kolonistugan...
 

i höst reser jag bort...

När det där beslutet om att man får utlandsrehab beviljat dimper ner i brevlådan så blir man (jag) lika glad varje gång. I höst har jag fått en resa beviljad till Marbella i Spanien. Jag var där på min absolut första rehabresa 2005 och om jag ska vara ärlig var jag då inte helt nöjd. Men det var så mycket annat i livet som "spökade" då så när jag kom hem efter mina 4 veckors intensiva träning blev jag sämre i kroppen och psyket, jag var helt slutkörd. De andra rehabresorna har gått till Teneriffa och efter dessa veckor med intensiv träning har jag känt mig pigg, glad och utvilad trots all träning. Men man ska ju inte haka upp sig på allt det negativa så jag har bestämt mig för att ge Marbella en chans till. Bara för att det inte var helt bra för mig och min kropp 2005 så betyder ju inte det att det inte ska fungera nu i år. Det ska heller inte glömmas bort att jag 2005 var nere mars/april och det var kallt då, det hade inte vart så kallt på länge i Spanien. Så värmen och solen gav inte den energi som den brukar ge. Men nu åker jag i sep/okt och då är det varmt och skönt där nere på den spanska solkusten. 
 
Så den 23 september till 21 oktober åker jag iväg för att få träning, behandlingar och ja vila och sol. Det kunde nästan inte komma lägligare om man tänker på att jag nu jobbar hela sommaren. Ingen semester alls i sikte för min del i sommar. 
 
staden Ronda vill jag besöka igen. En helt underbar stad som bär på mycket historia. 
 
det var faktiskt så kallt att vi kunde inte bada i utomhuspoolen förrns den sista veckan...
 
men vi hade trevligt.
 
Ronda en så häftig stad som ligger långt upp i bergen.

free counters
RSS 2.0