när man har stora barn...

Ofta säger man "små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer" och ja visst stämmer detta till viss del. När barnen är små har man sömnbrist på grund av nattvaka eller supertidiga morgnar - när barnen är stora har man sömnbrist på grund av att man (jag) inte riktigt kan somna ordentligt innan jag hör att barnen är hemma välbehållna innanför ytterdörren. Och med vuxna myndiga barn som fortfarande bor hemma så kan det bli ganska sena nätter ibland. Självklart kan detta göra mig trött, irriterad, upprörd och ibland även förbannad - mina barn vet precis vad jag menar nu när jag skriver det här. Samtidigt är jag så tacksam över att de faktiskt alltid väljer att komma hem! Dom vet att dom alltid är välkomna hem - i vilket skick de än befinner sig i faktiskt. 
 
Vi har vart med om ganska mycket här hemma - med två vuxna/myndiga döttrar och en tonårsdotter så blir det en del som hunnit passera "under broarna" om man säger så. Som ni vet har jag valt att aldrig lämna ut mina barn i min blogg för det här är min blogg och inte mina döttrars så det vi gått igenom har det nog aldrig skrivits om här faktiskt. Men självklart har vi gått igenom massor - så är ju livet med barn! 
 
Ibland har jag vart (och är såklart fortfarande ibland) förbannad, ledsen, upprörd, trött, matt, arg m.m. ni vet alla de känslorna som nog bara ett barn kan väcka inom en. Jag menar aldrig har man väl vart så arg på någon som man kan vara på sitt egna barn ibland... Samtidigt så älskar man ju sina barn över allt annat och man skulle banne mig gå genom eld för dom. Har man satt barn till världen så vet man att det är på livstid faktiskt. Jösses min mamma "räddar" mig emellanåt fortfarande och då är jag 42 år - men ibland behöver man sina föräldrar hur gammal man än blir. 
 
Har man sedan ett barn med någon form av NPF-diagnos så blir fighterna ibland liksom större. Inte bara med det specifika barnet utan med allt runt detta barn oftast. 
Emellanåt är man helt slutkörd så är det ju man är inte mer än människa bara för att man är mamma eller pappa. Men mina barn vet att jag alltid finns där! För mig finns inga andra alternativ! 
 
Nedan har ni några länkar ni gärna får klicka er in på om ni vill läsa fler av mina tankar kring mina älskade barn
 
- när barnen börjar flytta hemifrån
- när ens barn har en npf-diagnos
- mina döttrar betyder allt för mig
- när barnen märker att man är slutkörd
- när man flyttas runt
 
det absolut bästa som finns i mitt liv är mina döttrar - hur jäkla jobbigt det än är ibland...
 
 

när man sitter och kollar...

Ja när man sitter och kollar igenom sina egna gamla inlägg här i bloggen. Vissa inlägg är träffsäkra, roliga, fortfarande aktuella mm. Tänka vad man hinner skriva på några år egentligen. November 2009 började jag skriva - firar alltså snart 5 år här i bloggvärlden. 
 
Vissa inlägg känner jag att jag skulle vilja dela igen, så jag lägger in ett gäng länkar som ni gärna får klicka er vidare på och läsa.
 
Barnen - en så stor och viktig del i mitt liv:
 - Om mina tankar om förlossningar
- Om mina tre älskade döttrar som betyder allt för mig
- När ens äldsta dotter fyller 20 år och får gå på systembolaget
- När man får följa med dottern på festival
- Söka vårdbidrag för dotter med NPF-diagnos
- Okunskapen bland andra när man har barn med en diagnos
- Tankar om hur blivit blir sen
- När barnen börjar flytta hemifrån
- När man skäms över allt ovett man häller över sina barn ibland
 
 
Älskade mannen min - en annan stor del i mitt liv:
- När livet är så skört att man nästan mister någon
- livet är så skört
 
Minnen och nostalgi:
- När man åker buss genom sin tonårsförort...
 
Tankar och annat:
- Egentid får man ha det
- när man försöker få livet att gå ihop
- blogga när man har barn
 
Nej det måste bli minst ett inlägg till annars kommer aldrig någon orka läsa alla länkar som jag lägger upp...
 
- Denna roliga måste ju iaf med - är man vuxen när...?
 
 

ikväll smäller det!

Ikväll smäller det - äntligen. Bloggmiddagen 2014 är ikväll. Som vi väntat och längtat. En av årets höjdpunkter om ni frågar mig (och många andra bloggare/bloggerskor). 
 
Det är Ewa och Anna som dragit igång detta och i år är tredje året som de har bloggmiddagen. Det hela började för fyra år sedan då vi var ett litet gäng bloggande kvinnor som kände för att ses över en bit god mat, vi var väl en sex/sju stycken då första gången i år är vi närmare 40 stycken. 
 
Vad jag skrev om förra årets middag kan du läsa här och här . I år ska en ny restaurang testas och vi kommer ha en hel nedervåning för oss själv, lyxigt. 
 
Första året med bloggmiddagen kan du läsa om här
 
jag gillar den här bilden på mina två äldsta döttrar och deras mormor <3 
Tripp trapp trull - och rödhårig, blond och svart hårig...

att göra bara en sak...

Jag har väldigt svårt för att bara göra en sak samtidigt har jag märkt, jag har nog nästan alltid varit sådan tror jag. Men idag så kunde jag "sätta ord på det". 
Jag skrev den här uppdateringen på FB och gensvaret blev stort: "Varför kan jag aldrig göra bara en sak... Skulle sätta mig med en kopp kaffe - men började plocka disk, starta en diskmaskin, knappa in räkningar och blogga - resultatet blev en mugg kallt kaffe. Liksom jag i ett nötskal oftast, jag har svårt att bara göra en sak."
 
Det är visst många som känner igen sig i detta, att det är svårt att bara göra en sak samtidigt. Jag dricker väldigt ofta mitt kaffe kallt just för att jag går iväg och gör andra saker och glömmer bort att jag nyss hällt upp kaffe. Jag har svårt att sitta still och bara vara för då kommer jag på massor av andra saker som behöver göras. Som att plocka disk, sätta igång diskmaskinen, sätta igång en tvättmaskin, kolla FB och Instagram, blogga m.m. listan kan göras lång. Jag är (tyvärr) likadan på jobbet. Nästan alltid i farten och fixar och donar med något. Men jag känner liksom att är jag på jobbet så ska jag jobba och det finns alltid något att göra. Visst kan jag sitta och hålla en boende i handen och "ta det lugnt" men då snurrar alla "måsten" i mitt huvud samtidigt. Samtidigt som jag är i farten så kan jag glömma bort saker som behöver bli gjorda. Jag älskar listor, post-it lappar och små "kom-ihåg" listor, jag använder mig ofta av det. Jag påbörjar ofta en sak utan att helt slutföra den för jag har liksom redan påbörjat en ny sak att göra så att slutföra den andra saken glömmer jag ibland bort. 
 
Samtidigt kan jag ha dagar när jag inte orkar göra någonting. När jag bara vill ligga i sängen eller på soffan hela dagen och bara skita i allt. Inte göra någonting alls, inte ens laga mat eller sätta igång kaffebryggaren. Sådana dagar har väl alla - men jag börjar känna att det går till ytterligheter lite väl ofta för mig. 
 
När jag var på min rehabresa nu i september/oktober så bad jag specifikt om hjälp med avslappning och att försöka stress ner. Där och då gick det jättebra att slappna av och göra en sak i taget, men så kom jag hem och faller in i samma snurr nästan direkt. Jag fick testa avslappning, yoga, aktivitetsbalans och andra bra saker där nere på resan - men sen blir det svårt när vardagen och livet kommer emellan igen. Jag tänkte: åh det här ska jag göra när jag kommer hem - men jag har inte gjort en enda avslappningsövning sen jag kom hem om jag ska vara helt ärlig. Det närmsta avslappning jag kommit här hemma är avslutningen på gympan på friskis&svettis och ett massagetillfälle via jobbet. Helst skulle jag nog behöva köra ett avslappningsprogram dagligen... Men hur ska jag få till det? 
 
dags att plocka fram papperna från resan och yogamattan och börja med avslappning kanske.  
 

jag gillar visst husfasader...

Jag har märkt att jag ofta fotar husfasader, jag tycks gilla dom fasaderna alltså. Förut fick ni se några foton på portar och valv - nu kommer alltså lite fasader. Jag trodde faktiskt att jag mest fotade fasader, portar och liknande när jag var utomlands men jag märkte när jag gick igenom mina foton att jag fotar visst fasader även här hemma i Sverige/Stockholm. 
 
Fasader runt Söder i Stockholm.
 
Lite mer från Söder och Gamla Stan i Stockholm.
 
Fasader i Gamla Stan i Stockholm.
 
Men fasader utomlands då. Ett smakprov får ni här nedanför.
 
dessa är från Teneriffa (allihopa tror jag, kan ha blandat ihop någon fasad).
 
Fasader i Marbella
 
Fler fasader från Marbella, jag gillar tydligen gränder...
 
Marbella och Ronda (eventuellt någon annan stad/by också)
 
Vad gillar ni att fota? 
 

God morgon

Taggar för en heldag på jobbet. Jobbar 7-20.30 så jag känner mig lite mör så här innan jobbet börjar, men vet ju att det går. Mycket kaffe, bra kollegor och mysiga boende - då fixar man detta. 

Hoppas ni får en fin söndag ❤️ 


Väntar på bussen som ska ta mig till jobbet 

2 år idag...

Idag för två år sedan hade jag precis gjort min GBP operation, kämpade säkert med att få i mig vätska just nu för 2 år sedan. Många undrar säkert varför jag gjorde en operation, jag får ofta höra: "men så stor var du ju inte", "jag minns inte dig som så tjock", "hade du verkligen testat att banta innan" ja och andra liknande saker. Nej jag var kanske inte SÅ stor, men det räckte för mig. Jag kände mig kolosal! Jag hade testat allt i bantningsväg och ingenting fungerade, faktiskt ingenting. Jag kanske gick ner några kilon men gick upp dom lika snabbt igen och gärna några kilo extra. Så där höll jag på i flera år och till slut fick jag nog. Jag kände inte igen mig själv när jag såg mig i en spegel. Jag kände mig stor, tjock, ful och jag var så trött hela tiden och hade konstant värk i kroppen och då inte "bara" reumatisk värk nej kroppen värkte av alla överviktskilon. Nu när jag gått ner 32 kilo så har jag faktiskt kunnat sluta med mina starka värktabletter, jag tog Tradolan 150 mg två gånger om dagen förut vilket jag alltså inte gör nu längre. Och jag är faktiskt glad att jag vågade ta steget och be om hjälp! För det ska ni veta, att gå iväg till läkaren och be om hjälp med sin fetma det är inte helt lätt. Man går till läkaren och säger typ: "hej jag är så tjock och jag fixar inte det här själv, snälla kan du hjälpa mig - kan du skriva en remiss till mig för en fetmaoperation". Och så får man stå där "med mössan i hand" och hoppas på att läkaren faktiskt ska skriva en remiss... Men jag vågade och jag vann kan man nog säga, för så bra som jag mår nu idag var det länge sen jag mådde.
 
det här är jag någon månad innan operationen. 
Stor, tjock och trött. 
 
Nu orkar jag träna ordentligt (eller ja oftast iaf), jag orkar ta långpromenader och jag mår bra. Jag kan äta allt i begränsad mängd och jag känner mig inte längre stor, tjock, fet och ful. Jag känner igen mig själv när jag går förbi en spegel och vet ni det är guld värt. 
 
Här är jag för någon månad sen. 
Pigg, glad och ganska tillfreds med mig själv.
 
 

har insett att jag ofta fotar portar, fasader och valv...

Idag när jag var in till stan (Stockholm) så passade jag på att fota - som vanligt kan man kanske tillägga. Jag älskar att fota - just nu fotar jag nästan uteslutande med mobilen för den har jag alltid med mig. Så idag då när jag fotade så insåg jag att jag ofta fotar portar, jag är fascinerad av portar har jag märkt. Så när jag kom hem så började jag kika igenom mina senaste foton och inser att jo jag fotar gärna portar, husfasader och valv när jag fotar - både utomlands och här hemma i Sverige. För vi har minst lika många vackra portar här hemma i Sverige som det finns utomlands - det är bara det att jag märkt att jag "tittar" på portar och fasader på ett annat sätt när jag är utomlands. Där är alla portar och fasader vackra - ja nästan alla faktiskt. Här hemma går jag gärna bara förbi dom, förutom när jag är ute på en "fotorunda" för då är det alltså ofta portar och fasader som fastnar på bild har jag märkt.
 
Portarna ovanför är från Marbella Spanien
 
 
Portar ovanför är från Spanien och Teneriffa
 
 
Lite portar från Stockholm
 
 
Några fler portar från Stockholm här ovanför.
 
 
Valv fotade i Spanien och Teneriffa
 
 
 
Valv från Stockholm.
 
Nästa inlägg får nog visa alla vackra husfasader som jag fotat. Vad brukar du fota? Är det ofta någon speciellt som du fastnar för?

att lyssna på kroppen och att känna sig nöjd...

Trots att jag nyligen var iväg på utlandsvård för min reumatism så värker kroppen just nu. Det är nog hösten och kylan som ställer till det, det brukar vara det. Egentligen skulle jag behöva komma iväg och träna för jag vet att det är bra för min kropp. Men när kroppen värker och tröttheten är ett faktum så finns inte träningslusten där. Det tar emot att gå iväg att träna. De senaste dagarna har jag även allt oftare haft yrsel och det stör mig otroligt mycket. På fredag ska jag på återbesök 2-års besöket efter min GBP och då ska jag ta upp det här med yrseln, för det känns som om det kanske finns ett samband mellan operationen och min yrsel. Kanske har jag järnbrist eller något annat. En sak som stör mig - och som egentligen inte borde störa mig alls eftersom jag faktiskt egentligen är nöjd med min vikt nu - är att jag knappt gått ner någonting det senaste året. Tyvärr är det så här att har man en gång haft en ätstörning och viktproblem (viktfixering) så lever det kvar inom en typ hela tiden och just nu känner jag en lätt ångest över att ha stått still i vikt i över ett år. Självklart är det bra att stå still i vikt, att vara viktstabil, men just nu känner jag att jag skulle velat gått ner några kilo till tills återbesöket. Jag vet att känslan inte är helt rimlig och jag försöker verkligen intala mig att min vikt är precis där den ska vara, men just nu har jag det svårt att känna mig nöjd. Kanske har det med tröttheten, värken och det allmänna "kaoset" att göra. Jag har några "före" och "efter" bilder som jag tittar på ibland. Jag behöver dessa bilder ibland för att verkligen "se" att jag nuförtiden faktiskt är normalviktig och inte längre tjock... Jag brukar inte skriva inlägg där jag klagar på min vikt och kropp men idag kände jag att jag behövde få ur mig dessa tankar. Genom att få ner tankarna i skrift kanske jag kan komma underfund med vad de egentligen bottnar i nämligen. Ibland måste man "blotta" sig för att komma ett steg närmare svaret... Jag menar jag är ju inte korkad och jag ser ju att det hänt massor med min kropp och vikt. Men inom mig känner jag mig inte nöjd just nu! Men som sagt jag tror att min känsla egentligen bottnar sig i något annat och det är den orsaken jag måste finna nu. Varför känner jag mig inte nöjd med mig själv? Och varför tror jag att skulle känna mig bättre om vågen visade några andra siffror?

livet som en berg-och-dal-bana...

Livet är lite som en berg-och-dal-bana det går verkligen upp och ner typ hela tiden. Man får ibland reda på saker som hänt någon i ens närhet som gör att man liksom rasar nedåt och man vet inte riktigt hur man på bästa sätt ska hjälpa till och om man kan hjälpa till. Ibland räcker det kanske med att bara finnas där och att den andra har vetskap om att man finns där när det behövs. Jag känner mig rätt otillräcklig ofta tycker jag. Även om jag vet att jag ju gör allt som står i min makt för att hjälpa andra så känns det inte alltid gott nog känner jag, fast det säkert är det - gott nog alltså. Men känslan av otillräcklighet gnager inom mig. Helst skulle jag ju vilja att alla i min närhet mådde bra hela tiden jämt, att de aldrig skulle behöva vara med om något svårt, tungt, jobbigt eller ledsamt. Om jag fick välja skulle jag ju ta alla dom känslorna själv istället men jag vet ju att livet inte fungerar så. Men visst vore det ganska skönt ibland om livet fungerade så? Om man kunde bära andras sorger liksom...
Fast jag vet ju att jag gör det som står i min makt att göra så gott det bara går och kanske är det gott nog...
Jag hoppas det iaf...

skulle vilja och behöva...

Just nu skulle jag vilja och behöva skriva ett inlägg här som jag faktiskt inte vet om jag kan och får skriva! Så jag avvaktar med inlägget och väntar och ser hur det blir. Men det skulle vara skönt att få skriva av sig lite... Jag skulle behöva få ventilera mina tankar och känslor just nu men eftersom det inte gäller bara mig så får det lov att vänta! För om ett inlägg här på min blogg handlar om någon annan än bara mig ja då avvaktar jag tills jag skriver det - om jag nu skriver det - tills jag vet att jag kan och får skriva om det.

frukt, glass och andra godsaker...

När jag var nere i Marbella nu så blev det några glassar intagna ofta ihop med en god kaffe. Utbudet av smaker var oftast enormt och smaken så god. Visst har vi stort utbud på glassmaker även här hemma och visst är glassen god även här - men det är något speciellt med att äta glass utomlands.
Frukten som finns där nere är godare och (oftast) smakrikare än frukten här hemma. Visst har även vi fruktstånd men det är inte samma sak känns det som. Frukten är upplagd på ett mer inbjudande sätt där nere tycker jag.
Som han som säljer mango och avokado från sin skottkärra nere på marknaden. Kan det bli mer "äkta" och närodlat.
En annan delikatess vi åt några gånger i Spanien är churrios. Så goda små och ibland stora friterade godsaker. Jag tycker smaken lite liknar våra våfflor fast de då är friterade. Men konsistensen och smaken påminner om våra våfflor. Så gott, gärna med socker på och så doppar man dom i varm tjock choklad - ungefär som varm chokladsås.

året då alla undersökningar kommer...

Nu i år har jag vart på både mammografi och cellprovtagning. Det måste vara något magiskt med att fylla 42 år alltså. Båda undersökningarna är superviktiga att gå på anser jag och jag förstår inte varför vissa struntar i att gå på sina kallelser med dessa undersökningar. Det är väl en ganska bra "livförsäkring" att få kolla upp detta tycker jag. Båda cancerformerna kan upptäckas tidigt och ju tidigare de upptäcks ju tidigare går det att göra något åt dessa cancerformer, många gånger kan cancern visst botas helt om den upptäcks i tid läste jag just idag. Så för mig är det en självklarhet att gå på dessa undersökningar.
Sen är det ju lite "skoj" att man får ta cellprovet på Mödravårdscentralen, där har jag ju vart många gånger förut fast i andra ärenden så att säga. Varje måndag och onsdag så "invaderas" MVC i Farsta (och på många andra ställen i Sverige) av medelålders (och äldre) kvinnor som ska ta cellprover. Den tanken roar mig lite - varför kan jag inte riktigt förklara... Det är nog bara min dåliga humor som "ställer" till det.

det finns så mycket jag vill berätta...

Det finns så mycket som jag vill berätta för er som jag vart med om under mina 4 veckor i Spanien. Jag vill berätta om all rolig och bra träning, alla bra behandlingar jag fått av sjukgymnasten, alla härliga långpromenader vi tog, utflykterna vi gjorde och alla andra trevliga upplevelser jag vart med om - men jag finner inte orden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur förklarar man en känsla i ord? Hur ska ni kunna förstå det "bra" i en akupunkturbehandling av rygg och nacke? Hur ska ni kunna förstå känslan av att orka gå långpromenader på kvällarna trots intensiv träning under dagen? Så istället för att försöka "klä" känslor och upplevelser i ord så ger jag er bilder istället. Det förklarar nog min vistelse bättre.
resan dit och hem...
solnedgång på havet.
jag på bilderna ovan våren 2005 och nu på bilderna nedan hösten 2014. Så mycket har hänt i mitt liv på dessa nästan 10 år, men det syns inte så mycket utanpå allt som hänt inom mig.
En dagsutflykt upp i bergen med ett gäng goda vänner.
Vi var fyra nyfunna vänner som hyrde bil och tog oss upp i bergen och såg Ronda, Mijjas, Coin, Fuengirola och många fler.
alla dessa små mysiga kvartersaffärer och små krogar som var som ett hål i väggen. Fler bilder kommer det kan jag redan lova.

hur sammanfattar man en resa?

Ja hur ska man kunna sammanfatta en resa på fyra veckor i ett blogginlägg. Nja det går nog inte riktigt. Eventuellt blir det fler blogginlägg om min rehabresa, eventuellt bara detta - det återstår att se. Fyra veckor det är en ganska lång tid att vara bortrest, iaf när det är utan familjen, men dessa fyra veckor rusade iväg. Jag träffade ett gäng nya vänner och vi hade mycket trevligt. Allt prat och all samvaro runt måltiderna och träningen är nog det som jag saknar mest. Jag har tränat upp min reumatiska kropp så den mår ganska så mycket bättre nu (fast efter denna jobbhelg är den ganska så trött just nu) och solen och värmen har gjort underverk med kropp och själ. Att få börja dagen med träning i varmvattenbassäng är verkligen underbart, hela kroppen kommer igång och träningen som fortsatte sen under dagen flöt på bra. Jag fick ett flertal behandlingar med akupunktur runt nacke och skulderblad som var så välbehövligt.
Fler bilder och mer text kommer inom kort...

free counters
RSS 2.0