det finns så mycket jag vill berätta...

Det finns så mycket som jag vill berätta för er som jag vart med om under mina 4 veckor i Spanien. Jag vill berätta om all rolig och bra träning, alla bra behandlingar jag fått av sjukgymnasten, alla härliga långpromenader vi tog, utflykterna vi gjorde och alla andra trevliga upplevelser jag vart med om - men jag finner inte orden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur förklarar man en känsla i ord? Hur ska ni kunna förstå det "bra" i en akupunkturbehandling av rygg och nacke? Hur ska ni kunna förstå känslan av att orka gå långpromenader på kvällarna trots intensiv träning under dagen? Så istället för att försöka "klä" känslor och upplevelser i ord så ger jag er bilder istället. Det förklarar nog min vistelse bättre.
resan dit och hem...
solnedgång på havet.
jag på bilderna ovan våren 2005 och nu på bilderna nedan hösten 2014. Så mycket har hänt i mitt liv på dessa nästan 10 år, men det syns inte så mycket utanpå allt som hänt inom mig.
En dagsutflykt upp i bergen med ett gäng goda vänner.
Vi var fyra nyfunna vänner som hyrde bil och tog oss upp i bergen och såg Ronda, Mijjas, Coin, Fuengirola och många fler.
alla dessa små mysiga kvartersaffärer och små krogar som var som ett hål i väggen. Fler bilder kommer det kan jag redan lova.

hur sammanfattar man en resa?

Ja hur ska man kunna sammanfatta en resa på fyra veckor i ett blogginlägg. Nja det går nog inte riktigt. Eventuellt blir det fler blogginlägg om min rehabresa, eventuellt bara detta - det återstår att se. Fyra veckor det är en ganska lång tid att vara bortrest, iaf när det är utan familjen, men dessa fyra veckor rusade iväg. Jag träffade ett gäng nya vänner och vi hade mycket trevligt. Allt prat och all samvaro runt måltiderna och träningen är nog det som jag saknar mest. Jag har tränat upp min reumatiska kropp så den mår ganska så mycket bättre nu (fast efter denna jobbhelg är den ganska så trött just nu) och solen och värmen har gjort underverk med kropp och själ. Att få börja dagen med träning i varmvattenbassäng är verkligen underbart, hela kroppen kommer igång och träningen som fortsatte sen under dagen flöt på bra. Jag fick ett flertal behandlingar med akupunktur runt nacke och skulderblad som var så välbehövligt.
Fler bilder och mer text kommer inom kort...

En bordell/eskortfirma...

Ja här i Spanien är bordellerna/eskortfirmorna lite mer "öppna" än hemma. Det kan man kanske tycka vad man vill om... 

Men några meter från vårt hus ligger en bordell/eskortfirma och jag hör trafiken dit på kvällarna ganska tydligt eftersom den går utanför mitt sovrumsfönster. Vissa "samtal" är mindre trevliga om jag säger så. 
Nu ikväll/inatt sitter jag ute med levande ljus för jag kan inte sova. Och jag hörde nyss ett stycke ur ett samtal mellan tre män - inte helt trevligt! Jag är glad att jag har grind som går att låsa, mur runt huset och lås på dörren. Tänker på de kvinnor som "arbetar" där inne i det röda huset med den höga muren runt. För jo jag gick förbi för att kolla och nej man ser inte in över muren och grinden... 

Ibland undrar jag vad det är som driver vissa män. För nej alla män skulle inte gå dit men vissa. Vad driver dom liksom? 

Tiden rusar iväg...

Nu har mer än halva tiden gått av min rehabresa. Kroppen (och själen) mår mycket bättre redan nu. Rörligheten i hela kroppen har ökat markant, smärtan är lugnare - om jag inte räknar in träningsvärken alltså - och energin börjar öka. Men det är hårdträning varje dag och sen långpromenad varje kväll, så skönt och välbehövligt. 



Man är så fin i sin badmössa på bassängpassen 😂❤️



nu är jag på plats.

Ja nu är jag på plats, fick eget rum vilket känns så skönt och trivs bra. Alla inskrivningar är klara och nästa vecka drar träningen och behandlingarna igång på riktigt. Schemat för nästa vecka ser bra ut. Träningsvärken brinner i kroppen efter gårdagens träningspass men det gör ont liksom på ett skönt sätt. Inte den där jobbiga reumatiskavärken som känns som tandvärk i kroppen utan träningsvärk som man liksom kan godta för man vet att man gjort något bra för att få den, tror ni kanske förstår hur jag menar. Idag är vädret rejält ostadigt, molnigt och regn om vartannat och i natt vaknade jag av blixtar, dunder och ett rejält skyfall. Men det ska lätta upp till nästa vecka.

resfeber - ja visst!

Ja nu har jag resfeber så det räcker och blir över. Jag vet att jag blir lugn imorgon bara bagaget är incheckat och passkontrollen överstökad - sen kan jag sätta mig i lugn och ro och fika. Men att åka bort 4 veckor utan sin familj med en grupp människor som man inte känner - jo det känns pirrigt och nervöst. Sen är det ju packningen som alltid spelar mig ett spratt. Man måste ju ha med sig vissa saker, vissa saker vill man ha med sig och vissa saker blir ju alltid onödigt nedpackade - men det där vet man (jag) inte riktigt innan. Självklart ska medicinen med och den ska räcka i 4 veckor (och lite till för man inte stå utan medicin om något skulle hända), träningskläder gånger fler måste ner för det blir mycket träning där nere och jag vill inte behöva byta om till svettiga och blöta kläder, badkläder gånger fler av samma orsak, gympaskor för utomhus och inomhusbruk m.m. Listan kan göras riktigt lång. Sen vill jag ju ha med mig något lite snyggare som jag kan ha på helgen, några klänningar och ja en del annat... Så det här med packningen är nog min akilleshäl... Men imorgon vid den här tiden borde jag ha landat på Spansk mark. Vi hörs senare.

älskade mormor...

Igår var jag äntligen iväg till min älskade mormor. Jag har långledig helg och kände att jag bara måste hälsa på mormor på Edö. Vi tog en tur ner till fredagsdansen och fikade ihop. Så mysigt och välbehövligt för oss båda. Mormor var mycket glad över att jag kom och jag kände ett sting i hjärtat att jag faktiskt kommer för sällan. Jag tar dagligen hand om andra dementa på mitt arbete men jag hinner inte hälsa på min egna mormor så ofta som jag skulle vilja. Nej det får bli ändring på det nu! Jag vet att man (jag) så ofta säger just så här, att nu måste jag...., men det här känner jag att jag måste. Min mormor är 91,5 år och hon betyder så mycket för mig. Jag har nu lovat att jag ska försöka hinna komma förbi innan jag åker till Spanien och så har jag nu hennes adress så jag kan skicka vykort där ifrån.
Vackra foton på mormor och morfar när de gifter sig och foton på mormors mamma och pappa.

om 14 dagar...

Om 14 dagar är jag i Spanien och påbörjar min vårdresa/rehabilitering för min reumatism. Jag är så sjukt taggad på denna resa och hoppas verkligen att jag kommer att komma hem nöjd och i bättre form fysiskt. Jag har fått en resa beviljad ner till Marbella ( Centro Forestal Sueco) - jag var där på min första vårdresa 2005 och jag sticker inte under stol med att jag då inte var helt nöjd när jag kom hem. Jag var helt slutkörd, trött psykiskt och fysiskt - men jag tänker ge det en chans till och åka ner med en positiv attityd. Då 2005 var det mycket "kaos" i mitt liv. Min älskade (styv) pappa hade precis blivit transplanterad med två nya lungor och han mådde inte alls bra när jag åkte ner. Detta gav mig en ständig oro och stress! Så jag åkte ner med en stor oro i kroppen. Mina älskade barn var relativt små och jag kände mig lite som en svikare som skulle lämna min älskade man med allt ansvar i 4 veckor - ansvar om all vardag med 3 små barn med allt vad det innebär. Jag lyssnade inte heller på min kropp, jag körde på i 110% (om inte mer) och gjorde allt som jag blev ombedd att göra. Jag har sedan vart 3 gånger på vårdresa nere på Teneriffa och där har jag tyckt att jag verkligen mått bättre. Men jag tror att denna resa kan ge mig lika mycket som de resorna jag fått ner till Teneriffa, för nu vet jag att lyssna på min kropp (och på mitt psyke). Nu har jag fler vårdresor i "bagaget" och jag vet vad min kropp orkar och klarar av. jag vågar säga ifrån om det inte känns rätt och jag vet att jag behöver en dag när jag bara går ner till stranden och sitter och tar det lugnt och tänker. Jag vet nu hur jag själv fungerar när jag åker ifrån min familj i 4 veckor. Så den här gången hoppas jag på att jag kommer hem med ny energi och ny styrka i kroppen.
Här ovanför är lite bilder från min resa 2005.

vinprovning med...

I torsdags kväll var jag och några vänner bjudna på vinprovning med Spotandtell och GatoNegro. En riktigt mysig och trevlig kväll som jag verkligen behövde kände jag.
Vi bjöds på underbart god mat och dryck.
Och fick försöka oss på att blanda till vår egna vinblandning.
Med oss hem fick vi en fin goodiebag med en god salsa, ett rött vin från GatoNegro, torkad chili och lite annat smått och gott.

ibland byter man väg i livet...

Jag vet att det är många som undrar vad jag arbetar med nu och framför allt verkar folk undra varför jag jobbar med det jag jobbar med nu. Jag arbetar nu som undersköterska (igen) på ett demensboende på Stortorps äldreboende och jag trivs mycket bra. Jag har precis fått en fast tjänst på 75% och jag är oerhört glad över den tjänsten. 
 
Som många av er vet så har jag studerat 3,5 år på högskolan - tanken var att jag skulle bli arkeolog. Men just nu fungerar inte riktigt de drömmarna in i min verklighet. Jag är fortfarande väldigt intresserad av arkeologi och historia men det är ingenting som jag just nu kan försörja mig på. Och ja jag har nu studieskulder - men vet ni det är det många som har och jag ångrar absolut inte mina år på högskolan. Jag ångrar absolut inte att jag "försökte" utbilda mig till arkeolog - ett yrke som jag haft som drömyrke sedan barnsben. Men vem vet, en vacker dag kanske jag "lyckas"... Jag har min C-uppsats kvar innan jag kan titulera mig arkeolog och den får dröja. Jag tänker inte försöka "slänga" ihop en C-uppsats bara för att andra tycker att "jag borde väl bli färdig med mina studier". Jag känner mig just nu faktiskt redan färdig med mina högskolestudier och den där C-uppsatsen får ligga på is ett tag till. Så nu vet ni! Ni behöver inte tro (och tycka) att jag misslyckats - för det tycker jag INTE själv att jag gjort. Jag vågade ta steget ut i en ny värld och jag fullföljde den nästan helt ut! 
 
Så nu arbetar jag alltså åter inom vården och jag trivs mycket bra, Jag gillar verkligen mitt arbete och jag älskar att arbeta med människor och jag trivs väldigt bra med mina kollegor. Jag hoppas att de trivs lika bra med mig. Jag blev så varm i hjärtat i går när flera av mina kollegor skrev till mig på FB att de var så glada över att jag fått en tjänst hos dom. Det värmde verkligen ordentligt. 
 
att få dela mina dagar med med alla de fina boende på mitt jobb ger mig så enormt mycket. 
 
 
    
självklart var det oerhört roligt att få vara med om en utgrävning och att få lära sig så mycket om arkeologi. 
Men kanske var det yrket mest en dröm...
Och ni vet väl att alla drömmar slår inte in?
 
 
    
och jag vet att jag passar bra till att arbeta med människor, jag passar att arbeta som undersköterska! 
Jag känner när jag går hem från jobbet att jag faktiskt gjort något bra idag på jobbet!

spot and tell...

Ikväll ser jag fram en mysig kväll med Spot and tell och ett gäng vänner. Vi ska få prova god mat och dryck med toner och smaker från Chile. Recention och bilder kommer senare i helgen. 
 
Gato mat1
bild lånad från Spot and tell
 
Jag ska möta upp Linda, Anna och Ewa inne i stan så ska vi gå bort till restaurangen tillsammans. 

helgens event...

Tack Loppi för det fina eventet i lördags. 
 
smörgås, kaffe och gott vatten...
 
massor av sponsorer...
 
 
och en välfylld (och tung) Goddiebag med massor av trevligt innehåll.
 
LOPPI-kompisar
Tack till alla sponsorer och till Loppi. 

snart varit mamma...

På onsdag fyller min äldsta dotter 21 år, vilket betyder att jag har varit mamma i halva mitt liv. Den bästa halvan av mitt liv! Jag minns alla våra stunder ihop och det är med stor lycka jag ser vilken fin vuxen kvinna hon blivit. 
 
 
Här en alldeles nyfödd liten flicka i sin pappas famn <3
 
Inte trodde jag då att livet skulle gå så fort. Att åren skulle ticka på så snabbt och att hon redan nu (ja det känns som "redan nu") är vuxen och står på egna ben. Andra året på universitet påbörjas snart och jag kan bara le åt vilken fin dotter jag har. 
 
 
 
 
 
 

mycket händer på några år...

Hämtade ut det nya passet idag och ja lite har väl hänt mellan dessa bilder.
 
 
10 år mellan bilderna ganska exakt...
 
Mycket har hänt i livet på dessa 10 år. Jag har blivit äldre, klokare (oftast) och smalare.
Då hade jag t. ex småbarn hemma nu är barnen stora och en har flyttat hemifrån.
Men ja mycket annat har hänt i livet på dessa 10 år...
Fast jag tycker att jag alltid ser så sur ut på mina pass och id-korts bilder.
Men det kanske alla gör...
 

tänk att man kan...

Nu har Java bott hos oss i snart 3 månader (eller kanske närmare 2,5 månad) och jösses vad vi älskar henne. Tänk att man kan älska någon så högt redan efter bara några månader. Det känns ju som om vi alltid haft henne liksom. Morgonpromenaderna har blivit rutin och är (fortfarande kanske jag måste skriva för jag vet inte hur jag känner sen i vinter när snöstormarna yr) sköna och ganska mysiga. Vi (mannen och jag) delar på rastningarna men går också väldigt många gemensamma promenader nu med Java något som vi nog nästan aldrig gjort. Faktiskt inte ens när våra döttrar var små var vi så "duktiga" på att gå ut och promenera ihop. Vi tog oftast promenaderna ensamma med barnen - mest faktiskt för att den andra skulle få ha lite egentid hemma, vilket man som småbarnsförälder behöver ibland mitt i vardagen med jobb och allt. Men ja nu går vi alltså på gemensamma promenader och det är så mysigt.
 
Våra döttrar skakar lite på huvudet och fnittrar åt oss. Ja de skrattar till och med högt ibland för att de tycker att vi är så "fjantiga" och "pjoskiga"... Men jag brukar alltid svara då: att har man tagit på sig ett ansvar om en hund så ska man ta hela det ansvaret också! Då ser man till att ge hunden det bästa, så det så. Precis som man gör när man tar hand om sina barn... De frågar oss om vi skaffat en "ny" bebis i form av en hund. Och ja jag erkänner lite rätt har dom ju. Vi har nu igen leksaker liggandes överallt här hemma - ja precis så där som det var när döttrarna var små. Fast nu är det alltså hundleksaker som ligger överallt. Och istället för att stå vid barnmatshyllan så står vi vid hundmatshyllan (och ja okej kattmatshyllan till katten Misse) och kollar mat, väljer mat, testar lite mat ja typ så där som man gör när ens lilla barn ska börja testa smakportioner. Men ja visst är Java en vuxen hund som redan har sina matvanor - hon äter helst våra rester! Men ibland så passar inte vår mat henne så då behövs det ju något annat - för nej att endast äta torrfoder är inget för den här lilla damen.
 
 
 
 
Och tänk att så mycket kärlek och vilja kan rymmas i en sådan liten kropp. Java vet verkligen vad hon vill och hon visar det ordentligt. 
 
Tack min fin vän Solveig för att du gav oss chansen att få bli Javas nya familj.
Tack för att du trodde på oss <3
Du kan aldrig ana vad Java betyder för oss alla här hemma <3
 

free counters
RSS 2.0